Om det som varit och är

Det fanns en tid då det var riktigt kul att skriva. Jag hade en skrivklåda. Det var också en tid där jag hade möjlighet att reflektera och formulera mig. I dag är jag gammal och trött, kastar iväg några ogenomtänkta ord i en avdankad blogg som egentligen inte längre har något existensberättigande.

Ibland slår mig tanken – vad bloggade jag om de första 17 åren? I och för sig så har jag all text sparad, men vad handlade det egentligen om? Här gjorde jag nu ett avbrott i skrivandet för att just gå tillbaka och läsa något gammalt. Det blev december 2009. Egentligen skriver jag där inte så annorlunda jämfört med i dag, men jag hade betydligt mer bilder – fotografier och skärmdumpar. Det är väl det som fattas min blogg i dag. Bilderna. De dyker istället upp på Instagram och Facebook, men inte under hösten har det även där minskat till antal. För plötsligt ska jag representera en organisation som står för vissa värderingar och återhållsamhet. Och mig kvittar den inskränkningen då jag ändå inte har tid.

Twitter la jag ner helt. Det måste nog vara det mest idiotiska sättet att kommunicera med omvärlden. Särskilt om det bara är återlänkningar till tidningars rapporteringar och där man på sin höjd kan klämma in ”instämmer” eller dess motsats.

Däremot så har något kommit tillbaka som jag inte sett på nätet på 15 år, även om det nu flyttat över till mobilen. Chatten. Det konstanta chattandet med vänner dygnets alla timmar. Najs.

2 Comments

  1. Jag har fortfarande skrivklåda, som jag använder i min blogg, men jag har blivit… Tråkig? Gammal? Upprepar mig? När jag går tillbaka och läser så tycker jag att jag var roligare förr. Numera är bloggen mest en torr medelålders kärrings gnällhörna. Typ. Men den är bra att ha, när skrivklådan slår till. 😉

    • Men jag känner aldrig ”det här måste jag skriva”. Det känns så pliktskyldigt att lägga ut något trots att ingen egentligen läser. Tja.

Comments are closed.