18 år minus en vecka

Det känns okej att lägga ner bloggen. Jag ska försöka att skriva ett sista inlägg här på bloggens 18-årsdag (2017-02-15). Bloggen spelade roll i mitt liv ganska tydligt en gång i tiden. Det var mitt fönster ut under den period då jag var sjukskriven och under utredning för det som sedan visade sig vara ms. Bloggen gav mig ett socialt liv och förändrade allt. Tänk, första dagarna jag skrev nätdagbok, inte kunde jag väl då föreställa mig att jag det skulle leda till att jag åkte på bloggträffar, fick nya vänner, kom ut som bög, sade upp mig från jobbet, flyttade 30 mil, fick nytt jobb och blev med katt. Det har varit mycket hjärnsläpp, ilska över flärdtjänst, beskrivningar av hur ms emellanåt stället till det för mig. Jag har levt – inte genom bloggen – men parallellt med bloggen.

Bloggens konsekvenser fortskrider dock. Jag blev förbannad på Twitter som jag gav upp, men jag finns delvis på Facebook och i annan blogg, men främst i en chatt. Skägg. Är det gängmentalitet eller sektvarning på oss? Varken eller. Vi är gosiga nallebjörnar som kramas i tid och otid. Men framför allt är jag på Instagram och lever tre parallella nätliv. Jag har gamla bloggänget i bakgrunen, men nu är det också skäggiga karlar över hela världen som är med i samma internationella organisation, samt att jag bögvänner i hela världen. Och fysiska möten sker, det är inte enbart via nätet eller mobilappar. De fysiska träffarna är viktiga, för ibland känner jag mig isolerad av ms och de enda jag träffar är de på jobbet.

Allt detta hade aldrig hänt om jag inte hade gått den där html-kursen 1998, eller om jag inte blivit inspirerad till att börja med nätdagbok. Hur hade det sett ut om jag inte tagit de där små stegen som trots allt tagit mig ganska långt (om än inte hela vägen än, vad nu målet är)? Hade jag suttit kvar på samma jobb i Kristianstad? Ja. Hade jag jobbat kvar på samma arbetsplats som då? Ja. Och jag hade absolut inte hittat nya vänner, utan hade fortsatt att umgås med släkt och arbetskamrater. Vilket jag inte gör alls längre. Jag har gallrat, kan man säga. Kanske också en konsekvens av ms samt att jag inte har några gemensamma intressen med människor jag tussats ihop med. Jag har skaffat andra intressen och därmed vänner som delar mina intressen.

Lite vardagsblogg när jag ändå är igång och skriver något:

Jag har ännu ingen information kring min käkcysta. Nästa vecka ska jag på röntgen och utvärdering för fortsatt plan, vad man egentligen ska göra år det. Men redan i morgon ska jag till annan röntgen, det är dags för kameraundersökning om jag kommer in i den. Målet är att jag efter 18 år ska slopa mina dagliga sprutor och istället gå över på tablettbehandling. På tiden. Annars jobbar och sliter jag än mer än vanligt. Denna vecka föreläser jag varje dag. Och jag jobbar fortfarande mina helger efter 17 år på samma arbetsplats trots att jag har annan funktion i veckorna. På dessa 17 år har det lagts på mig mer och mer, men inget har ännu tagits bort från mig. Jag funderar allvarligt på att ta annan tjänst. På riktigt. Även om man tar bort alla mina arbetsuppgifter jag har i dag så fortsätter folk kontakta mig så länge jag är kvar, för att fråga mig om sånt jag inte längre arbetar med. Nåja.

Ja, om jag nu kommer ihåg att återkomma på 18-årsdagen. Annars har jag väl sagt allt jag ville ha sagt i denna blogg. Hur många sidor blev det om man skrev ut det på A4? Senast jag räknade så motsvarade bloggen 10 böcker à 500 sidor, eller nåt.

||||| 0 I Like It! |||||

2 Comments

  1. Snigel said:

    Allting har en ände, och korven den har två. Det har varit väldigt intressant och – framför allt – roligt att följa din blogg under de år jag har hittat den! Tack för allt du delat med dig av, gamle vän! <3
    (Jag fortsätter förstås att följa dig på Fejjan, även om jag säkert kommer att sakna blogginläggen.)

    8 februari, 2017
    • Jontas said:

      Tack, sötnos! Kanske det kommer något på nilekil.com om inte annat.

      8 februari, 2017

Comments are closed.