Det räcker och blir över

I dag vaknade jag med förkylning, vilket jag misstänkte redan i går kväll när det halsonda satte igång. Det förklarar så mycket av senaste veckan, som detta att jag hade förhöjda infektionsparametrar i blodprovtagningen från i måndags. Och värken i kroppen. Det är en katastrof att jag är förkyld under pågående MS-skov då det kan förvärra grundsjukdomen. Nu får det bli en helg med vila, vilket det hade varit ändå.

Men det kom ändå olägligt. Visst, jag ska inte arbeta förrän på tisdag, men jag blir än mer nedsatt i mina fysiska funktioner av en förkylning och på måndag är det dags för narkosbedömning. På tisdag ska jag byta rum på jobbet. Jag måste ha ork till dessa båda dagar.

Hur gick det i går med bedömning av elscooter? Fråga inte. Det var inte alltför positivt. Besöket gick ut på en lång utläggning om hur svårt det är att få något beviljat då det är en väldigt lång process till ett beslut. Jag kan verkligen inte ta ett steg utomhus med rollator. Det finns ingen lösning på det mer än att jag sjukskriver mig och stannar hemma. För att kunna skicka en ansökan om elscooter måste jag ha ett särskilt läkarutlåtande samt genomgått funktionsbedömning av sjukgymnast. Första lediga tid till sjukgymnast – om två veckor. Hur jag får tag på min doktor vet jag inte. Men sedan börjar den långa processen då man inte är snabb med att ta beslut.

Däremot kunde jag få en manuell rullstol, vilket inte är en realistisk bedömning utifrån att det är MS jag har. Jag tycker att allt detta är direkt förolämpande och jag är så trött på att argumentera för mina rättigheter i ett solklart fall. Det värsta är att allt detta är ett problem för alla som är i behov av att kunna röra sig fritt. Någonstans verkar det chocka sjukvården (och de politiska beslut som ligger till grund) att personer mer funktionshinder samtidigt kan ha ett aktivt arbetsliv. De förutsätter att alla ändå är låsta i sin bostad och har personliga assistenter som sköter allt åt en. Utan att jag fått något bekräftat, så misstänker jag att det tar 6-9 månader för ett beslut.

Så hur begränsad är jag? Jag kan inte gå till soprummet ens. Det är väl 10 meter utanför min dörr. När jag skulle till vårdcentralen i går fick jag beställa sjukresa. Promenadavstånd är 100 meter enligt hitta.se, men med bil är det 1,1 km eftersom här är så mycket avspärrningar för biltrafik. På jobbet är det lika svårt att gå och där är det också väldiga avstånd inomhus. Fördelen med att jag på tisdag ska byta arbetsrum, är att jag då kommer sitta väldigt nära omklädningsrum (direkt hissanslutning sju våningar). Jag får ett större arbetsrum (dubbelt så stort), har en handikapptoalett vägg i vägg och tre meter till personalrum. I dag klarar jag inte gå avstånden till personalrum och toalett.

Nåja. I går var det fint väder och jag kunde sitta på uteservering när jag skulle åka från vårdcentral till jobbet. Mitt skägg får folk att vända på huvudet. Till och med en kändis log då han såg mitt skägg där jag satt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *