Gnälltorsdag

I dag hörde jag aldrig klockan som måste ha ringt väldigt länge och i perioder. Tre timmar senare vaknade jag. Inget att bry sig om eftersom jag är ledig inför helgjobbet. Men jag behöver ta mediciner på ganska exakta klockslag. Nu får jag försöka justera och backa tider försiktigt. Jag är verkligen trött, det har varit tufft nu sedan förra torsdagen då jag flyttade på jobbet och sedan var i Jönköping. Något jag verkligen önskar mig är arbetsro på jobbet. Låt mig hinna med det ni redan dumpat på mig!

Trots att jag var ledig i dag, så har jag jobbat X antal ideellt. Jag vägrar göra det, men nu hopade sig mejlen igen och jag måste försöka få svar på vissa saker inför helgen när jag ska jobba. Det är svårt få tag i någon då när man är ensam.

Sedan några veckor tar jag ut en semesterdag per vecka då jag har så många semesterdagar att det inte tar något från semestersaldot när jag tar fyra veckors semester. Jag behöver nog den här extra ledigheten, men det har inte justerats sett till arbetsbelastningen. Istället ska jag precis som tidigare år ersätta semesterlediga + att jag har mitt eget jobb som ingen någonsin befattar sig med. Och då gå in med en extra semesterdag per vecka var kanske inte så smart. Svår balansgång. Vad är bäst för mig? Mindre jobb, men det alternativet verkar aldrig existera. Så ledighet är nödvändigt samtidigt som jag behöver jobba mer tid för att få det att gå ihop med att ersätta andra.

Det är problemet med mina ordinarie arbetsuppgifter. De går inte att förutse i tid eller omfattning. Jag hävdar att detta enbart fyller min arbetstid och att jag har andra saker som legat i åratal och väntat på mig. Men jag kan inte bevisa det. Det går inte mäta min arbetsbelastning. Därför dumpas så jäkla mycket på mig med motiveringen ”ingen annan kan”. Samtidigt är jag tillsagd att dra gränser och totalvägra vissa saker. Vilket jag gör. Men blir beordrad ändå.

Jag har inget hört om käkoperationen trots att doktorn nu ska ha varit tjänst en vecka. Dock finns ingen anledning för mig att ligga på. Jag råkar ju jobba där jag ska opereras, och vet att de har verkliga problem denna sommar. Jag vill inte vara en högriskpatient i en organisation som har planeringsproblem för sommaren där det saknas intensivvårdsplatser och kompetent personal. Den där förturen som skulle göra att jag skulle opererats i december förra året, lär inte hända denna sidan om sommaren. Lika bra det. Samtidigt så är också detta en jäkligt stor risk, eftersom man inte vet till 100 % om cystan är godartad eller elakartad. Oftast – betoning oftast – är den godartad. Men även om den är det så fortsätter den äta bort käkben och första de friska tänderna. Jag har slutat bry mig. Inget jag gör kan påverka någonting.

Samtidigt går jag och väntar på en blankett där min neurolog ska sätta en bock i en ruta för att jag ska kunna gå vidare och ansöka om elscooter. Hur svårt kan det vara?! Hur lång tid ska det behöva ta? När jag väl fått blanketten ska arbetsterapeut skriva en ansökan där handläggningstiden är typ halvårsvis innan man får besked om de får förskriva en elscooter till mig. Får jag den, så får jag dock inte använda den eftersom jag först måste ta typ körkort för det. När jag väl fått den. Undrar hur lång leveranstiden är?

Så trött på precis allt. Kampen mot allt och alla. Och flärdtjänsten ska vi inte prata om (som vanligt, meningslöst säga nåt men jag är aldrig framme ”senast framme”-klockslagen) där jag numera efter jobbet får vänta 3 timmar innan jag är hemma – och då bor jag 16 minuter bort med spårvagn. Bilar kommer inte.

||||| 0 I Like It! |||||