Varumärke och tillit

I början av min ”bloggkarriär” skrev jag mycket om dåvarande arbetsplats, arbetskamrater, min MS, om mina föräldrar, om mina minnen och erfarenheter, mina åsikter och så vidare. Det var motiverat i bloggosfärens begynnelse när alla som skrev nätdagbok i landet interagerade via gästböckerna. Det var så vi lärde känna varandra, personerna. Man fick sätta sig själv i en kontext.

Jo, jag funderar mycket på detta hur och varför man skriver, dess betydelse, målgrupp med mera. För det är annorlunda i dag. Blogg är så omodernt som det någonsin kan bli. Såvida inte… Bloggar är numera en förankring till andra sociala medier. Eller, tvärtom. Som en källhänvisning. Tidigare var bloggar ursprungskällan där man sedan kunde länka vidare till typ Twitter, Facebook, Instagram (med mera) som ett komplement. Numera ser jag (personligen) Instagram som huvudkällan varifrån jag länkar till den här bloggen. Den som vill veta mer om personen bakom alla mina selfies kan komma hit och läsa.

Men det riktigt personliga dyker upp på Facebook. Nej, jag är inte personlig på Facebook, jag har för många följare där som jag inte känner. Plus att att jag har familj där. Jag vill inte integrera allt och alla. Bloggen är fortfarande där jag kan bli mest personlig, men jag vill inte längre dra in allt och alla i den som i början av bloggkarriären.

Så, går det att vara väldigt personlig och utlämnande på nätet? Ja, man skapar sina egna zoner. Där man umgås med personer man verkligen känner att dessa kan man lita på. Jag har en sådan plats på Line. Känner jag alla? Nej, men jag litar på alla. Det är en förutsättning. Även om skärmdumpar kan tas från en chatt och spridas, så har vi alltid sagt ”det som sägs i chatten, stannar i chatten”. Och med X antal särskilt inbjudna personer i en chatt, så har vi valt att förbehållslöst lita på varandra. Och är det högt i tak (det är högt i tak) så vågar man också argumentera och ge praktiska råd till varandra. Jag måste nog säga att jag föredrar mångfalden och bredden, istället för att vara förtrogen med en eller några få.

På tal om Facebook. Jag är med i några grupper där, men brukar inte vara särskilt aktiv. För oavsett vad man där säger, så blir man attackerad. De få gånger jag uttalar mig så är det utifrån min yrkesexpertis, men inte ens det faller i god jord. Folk är verkligen småaktiga och letar fel. Senast satt jag och skrev ett långt förklarande inlägg via min mobiltelefon, och eftersom det inte är världens lättaste (små tangenter, autocorrect och så vidare) så skrev jag 90 min istället för 90 minuter. Vilket ramaskri! Det var tydligen kränkande och fruktansvärt att minuter blev förkortat till min trots att det är en vedertagen förkortning. Jag brydde inte om mig att besvara det hela. I/av princip förkortar jag aldrig, men ibland… skit samma.

Men jag vet fortfarande inte… precis som för tre år sedan… vad jag ska skriva exakt här.

Det jag ville ha sagt var också att bloggar fått ytterligare en dimension frånsett att man där kan beskriva sig själv. Det har också börjat bli webbshop då man i sociala medier blivit ett varumärke. Jag är lite förvånad över denna utveckling. Ett exempel skulle vara att jag omvandlar denna blogg till en webbshop för att sälja t-shirts där vinsten går till MS-forskning. Nu tänker jag inte göra det, men jag förstår tanken. Man vill visa sitt engagemang genom att koppla sitt namn till något som bidrar med något konkret. Hm…

||||| 0 I Like It! |||||

One Comment

  1. Snigel said:

    Jag använder min blogg till att ha någonstans att göra av med min skrivklåda. Det beror på att jag stoppat mina författarplaner i byrålådan och sedan sålt byrån… 😉
    Min blogg är mest bara krafs & tjafs, utan någon egentlig ”inriktning” på innehållet. Jag är alldeles för splittrad och ytlig för att hålla mig till seriösa ämnen, mer än ett inlägg i taget.

    2 juli, 2017

Comments are closed.