2011 var året

I går kväll var jag tvungen att kolla, jag kom inte riktigt ihåg. När var jag hemma i Skåne senast? Det var samma år som Gazzy lämnade. Tur man har ett bloggarkiv, men det låg som pdf-arkiv då jag raderat allt från året från bloggen. Det var 2011. Alltså är det sex år sedan.

Jag är… uppgiven och arg. Att jag inte kunnat ta mig hem på över sex år. Mitt enda hopp är elscooter som innebär att de inte kan hänvisa mig till tåg, utan det får bli rullstolsbuss. Det är enda sättet jag kan få hjälp med att ta mig hem.

I går lämnade jag inte det slutgiltiga intyget så ansökan kan skrivas för elscooter. Vad, när och ens om något händer är inget jag har kännedom om. Dock verkar jag få ett positivt besked efter sjukgymnastens utlåtande, eftersom arbetsterapeut redan förvarnat mig om att efter semestern ska utprovning ske. Detta sagt innan ansökan ens är skriven eller inskickad till beslutsnämnden.

Så. Jag är någonstans mittemellan. För dålig för att resa med kollektiva färdmedel som tåg. Men för frisk för att åka riksflärdtjänst.

Ännu mer ”i går”. Tandhygienisten tycker det är förskräckligt hur mycket elände jag råkar ut för hälsomässig. Särskilt vad gäller mina tänder, käke och cysta. Fortfarande har inget mer hänt, vet inget om operation. Mer än att det nu står inskrivet i min journal att cystan numera misstänks luta åt det maligna hållet. Ja, då är det kul att inget hänt på 1½ år som jag haft besvär. Och att inget fortsätter ske. Ändå är detta bara en del av vad som behöver åtgärdas, då jag snarast också måste dra en tand, byta lagning i en annan och blir av med tuggytorna på båda sidor. Fast åtgärden mot att bli av med alla tuggytor är ”tugga med hörntänderna”.

Förmodligen skulle jag bli galen om jag inte hade haft jobbet och skäggklubben som distraktioner. För allting är en enda lång väntan på det okända. Jag kan inte göra något. Kan inte vara aktiv eller göra något kul. Jag måste vara tillgänglig för allt möjligt, men klarar ändå inte så mycket. Äh.