Vecka

I femton timmar har jag nu klarat mig utan Ibuprofen. Det är ett framsteg efter att tagit maxdos i två veckor. Nu får jag klara mig på enbart fulldos Paracetamol, men hoppas snart kunna trappa ner på det också. Efter 106 Alvedon  på knappt två veckor, så känns det inte bra. Mentalt, alltså. Under fem år tog jag 2 Alvedon varannan kväll för att förebygga tidigare MS-sprutor, vilket gjorde att levern pajade. Och nu har jag tagit 8 Alvedon varje dag. Men levern återhämtar sig snabbt om ingen skada på levern hunnit uppstå. Jag prioriterade att ta bort Ipren eftersom jag inte tål den typen av smärtstillande (acetylcystein, ibuprofen, NSAID och så vidare). Konstant reflux och gastrit (halsbränna och magkatarr). Så hur är det med käken? Det känns fortfarande – den smärtar, men inte lika mycket som tidigare. Vi får väl se om det går vara utan Ipren eller om jag måste återuppta utökad smärtlindring.

Ny vecka på gång! På jobbet har jag sju möten på fyra arbetsdagar, men tänkte skippa ett. Jag befinner mig i krig med flärdtjänsten igen. Det går inte ta sig till ett av mina möten i veckan, då jag inte kan ta med mig permobilen än. Tekniskt kan flärdtjänsten inte lösa mina bokningar. Eller jo, det kan de, men de vet inte hur. Oavsett om jag nu tar elscooter eller bara rollator, så kan de inte skicka ut rätt fordonstyp till mig. Med två olika hjälpmedel så går det inte styra trafikslaget alls. Deras förslag var att jag ser vad som dyker upp på bokat klockslag, och är det fel så får chauffören ringa efter annat fordon. Öööööh? Har de inte tillräckligt? Och har inte jag ett jobb jag måste kunna ta mig till och vara framme på i tid? Varken kundservice eller handläggare har kunnat hjälpa mig, så nu har de bett mig ringa deras IT-avdelning (då de själva inte kommer i kontakt med dem). Kommuner är så hjälpsamma…

Mer i veckan? Förutom att jag måndag får en ny student, så ska jag på fredag avsluta en annan student, samt förbereda en tredje student som kommer om två veckor. Många års personalbrist har lett till att man utbildar minst 100 nya kollegor per år åt mig, men de måste också ut på praktik vid tre tillfällen under två års studier, på mellan 6-9 veckor per praktikperiod. Så vi har fullt upp. Numera är jag väl upp i drygt 30 studenter som jag utbildat enskilt en och en. En viss vana infinner sig, känner mig tjatig då jag upprepar samma saker hela tiden.

Annars är det inte mycket jag hinner jobba i veckan. Besök till neurologen. Ny undersökning med magnetkamera. Träff med arbetsterapeut. Och det är utöver alla möten på jobbet. Kanske det lugnar ner sig till nästa helg.

Jag har åtminstone lyckats avstyra tandläkarbesöket i slutet av oktober. Den kallelsen fick jag innan käkoperationen och jag känner inte att jag hinner återhämta mig så mycket att de ska byta en gammal (inte trasig) plomb i andra käken. Tack, men jag vill kunna äta det lilla jag får i mig. Det enda i form av fast föda jag nu kan äta, är färdiga fiskgratänger då sönderkokt fisk med mos blir som puré och går svälja utan tugga. Och lite näring är där väl i fisken. Men jag har ännu inte lyckats äta mosad banan. På den nivån är det efter två veckor.

Omvärldsbevakning. Där går tydligen någon drive nu som jag inte minns vad den heter. Någon hashtag på sociala medier som även pressen plockat upp angående män som kränker kvinnor på otillbörligt sexuellt sätt. Nå. Men alltså. Självklart ska man visa alla respekt och ha omdöme nog att se när något kan vara kränkande. Det går inte försvara. Det jag tycker är så märkligt är drevet där kända män blir utpekade i media. Kränkningarna ligger inte i närtid. Varför säger man något först nu? Samma lagstiftning (ofredande) gällde då precis som nu. Skillnaden är att det nu är preskriberat och någon bevisföring behövs inte. Drevet och pöbeln dömer. Och ingen som anklagar behöver bemöta eller följa upp det de påstår. Visst, det är säkert sant det de upplevt och det är inte okej. Men yttra sig nu?! Det går beskriva verkligheten (bekräfta att man har erfarenhet av kränkning), arbeta för upplysning och förändring av patriarkaliska normer, utan att namnge och peka ut någon så här långt senare. Även om man varit i beroendeställning och fått känna på maktutövning, så blir det ett löjens skimmer över det hela och det slår tillbaka på tjejerna mer än kändisarna (som alltid landar på fötterna ändå). Som sagt – det är preskriberat och bevisning saknas. Ingen upprättelse kan uppnås, utan man framstår istället som hämndlysten. Det hjälper varken saken eller syftet att komma tillrätta med problemen. Sättet man nu arbetar på genom media och sociala medier, är inget jag kan stötta (stötta saken är en sak, men inte sättet).

||||| 0 I Like It! |||||