Kapsel dag 1

Nervpressen jag känt hela dagen har gjort mig helt slut (trött, utmattad, sömnig). Lite i onödan. Under dagen har de tagit mitt blodtryck och puls vid 11 tillfällen, tagit två EKG och varit uppkopplad för hjärtövervakning i sex timmar. Utan någon som helt reaktion på det fruktansvärda läkemedlet. Så nu är det bara köra på och hoppas på att jag inte får några biverkningar.

Eftersom detta är en sådan allvarlig läkemedelsbehandling, så fick jag bli inlåst på forskningsenhet då särskilda protokoll skulle följas. Där hade jag aldrig tidigare varit då de officiellt inte är normal sjukvård. När jag klev innanför dörrarna så hörde jag från deras personalrum höga rop från flera personer; ”Jooooooonas! Vilket långt skägg du har!”. Lite förvånande att där finna tre tidigare arbetskamrater som jag jobbade med för 15 år sedan. Så på ett sätt blev dagen inte så dryg, för de har poppat in en efter en till mig och skvallrat lite.

Den svåraste rollen jag har – den som kräver störst balansgång – är den där jag pendlar mellan att var personal och patient. Jag får vara lite finkänslig och försöka vara tydlig med vad jag är för stunden. Det är svårt när man officiellt befinner sig i rollen patient men träffar på personal man känner privat som före detta arbetskamrater. Nej, jag menar nu inte de jag nämnt ovan, utan mer som en reflektion över hur det kan vara. Jag rör mig väldigt mycket inom stora områden på jobbet, för vi är 6000 personal på min arbetsplats. Klart jag lärt känna folk under 17 år på samma ställe så mycket som jag rör på mig och med tanke på alla tusen arbetsuppgifter och roller jag har. Att då också springa på varandra i rollen som patient/personal är svår. Och ibland är det jag som är personal och de patienter men där vi träffas i min yrkesutövning. Det är lite dubbeleggat. Bidrar enbart med gott, men ibland kan man gå över gränser och då blir det känsligt. Man måste samtidigt respektera sina ursprungslägen som patient kontra personal. Blir det för nära, så blir det inte professionellt.  Samtidigt kan man inte hårddra det och säga ”nu är du patient, jag är personal”, utan viss flexibilitet måste finnas. Annars blir det också märkligt.

Jag har reda bockat av käkoperation och magnetkamera. Nu kan jag även bocka av detta med ny MS-behandling där inledningsfasen gick bra även om jag inte vet om komplikationer nu kan uppstå som konsekvens på längre sikt (om två veckor ska de kontrollera blodproverna igen). Det som annars är pågående är detta med elscooter där jag varje vecka övningskör med arbetsterapeut. Dags i morgon igen. Egentligen behöver jag inte lära mig köra då jag redan behärskar det. Det vi tränar på är olika miljöer och sammanhang, där jag måste vara observant och uppmärksam på det som händer omkring mig.

Hemska sjukdomsåret 2017 är snart slut och kanske det nu vänder. Hoppas.

||||| 0 I Like It! |||||

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *