Dag: 20 november, 2017

Ibland drabbas jag av stolthet över vad jag lyckats uppnå i arbetslivet i form av jag inkluderas i beslut på högre nivå eftersom jag besitter kunskaper som är ovanliga. Hur jag nu ska formulera det mer begripligt…? Låt oss säga så här. Sjukvård är en stor och komplex organisation. Beslutsfattare finns på många nivåer; personal, ekonomer, politiker, profession (profession betyder här läkare och sjuksköterskor) och annan personal som blivit chefer för chefskapets skull. Okej, det sista var elakt sagt, men icke desto mindre sant. Men något alla jag precis räknat upp saknar, är samsyn. Man ser enbart sin egen roll, sin egen betydelse (ego), sina egna ambitioner och besitter enbart kunskaper utifrån det. Det är där det brister – i erfarenhet. Och det är också där jag bidrar och bistår.

Jag är ”bara” administratör, och vi är väldigt många. Så hur utmärker jag mig? Jag har arbetslivserfarenhet, jag är administrativ nörd som också intresserat mig för att förstå organisationsstrukturer och hur allt hänger ihop vad gäller personal, ekonomi, politik, vårdpersonal, vård och beslutsfattande. Utan att vara expert på ett enda område (av det uppräknade) så har jag förståelse och ser samband och sammanhang. Jag påtalar, visar, förklarar, beskriver möjligheter och konsekvenser där jag inkluderar alla delarna jag inte är expert på. Av den anledningen tycker man att jag är värdefull som arbetat så länge på golvet men också utbildar och undervisar studenter och personal samt varit systemadministratör för våra två största system. Och jag har genom åren fått ett brett kontaktnät inom alla nivåer långt upp på chefsnivåer. Man lyssnar på mig. Jag kan vara stolt.

Ibland drabbas jag av frustration. Av allt ovan, att behöva vara den om ifrågasätter. Ibland möts jag enbart av förvåning när jag yttrar mig. För då är det någon som kommit till ny insikt igen att jag borde kanske inkluderas än mer, även när det gäller sådant som inte är officiellt ännu. Sånt som ska bli realitet där man drar upp riktlinjer för något som jag genast ser som ”ogenomtänkt och orealistiskt”. För samtidigt som jag framför negativitet så påtalar jag också möjliga lösningar samt föreslår att man kanske också borde prata med profession X och ekonom Y. Frustrationen grundar sig i att jag inte har någon officiell roll, jag är inte rådgivande per automatik, jag har inte heller någon beslutsrätt eller titel som kan lägga tyngd bakom det jag säger (andrar tar åt sig äran, till och med dokument jag författar tar man bort mitt namn och skriver dit sitt eget). Kanske det är jag som ska vara förvånad? Eller inte. Som sagt är jag en lågt stående varelse i organisationshierarkin  som saknar nödvändigt ego och inte tillhör en profession.

Så varför kämpar jag i något som både ger mot- och medvind? För jag ser nyttan i det jag bidragit till i form av förbättringar i vården som leder till förbättring både för patient och organisation. Men jag hade önskat lite bättre uppskattning i form av tydlig roll, kanske mer anpassad titel, och kanske också motsvarande i lönekuvertet. Känner mig lite utnyttjad också…

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Yrkesliv

Comments closed