Blogg +19 år

Jag eldar för kråkorna. Så känns det att efter 19 år (i torsdags) bloggat men inte direkt få några reaktioner på någonting. Samtidigt – jag är själv dålig på att läsa/kommentera bloggar. Främst för att jag enbart sitter vid datorn när jag skriver en bloggpost. Att läsa/skriva via mobil är inte riktigt min grej (förutom att jag är på appen Line dygnet runt – extremvarianten av ICQ).

I fredags blev jag 48. 50-årskris here I come. Inte blev det bättre av att jag blev uppvaktad på jobbet i torsdags av närmaste kollegorna. Sitter man och pratar med dem känner man hur tänderna faller ur munnen av ålderdom. De vet inte vad skrivmaskin är. Åtminstone känner de inte till begrepp som vals, vagnretur, radmatning, tabb eller färgband. Det är väl därför de blir till frågetecken när jag instruerar hur de ska skriva på en dator och jag säger ”gör nu två radmatningar”. Efter lite förvirring får jag då säga ”två Enter”. *fnys* 90-talister…

Tror inte jag vågar nämna att jag 1988 hade som (en) arbetsuppgift att kopiera ritningar i A0-format (dubbel A4 blir A3, dubbelt A3 blir A2, dubbelt A2 blir A1, dubbelt A1 blir A0; A0 är 16 gånger så stort som A4). Och absolut inte berätta att ”kopiera” betydde blåstencil. Eller att vi i skolan hade datahantering med ADB. Eller att jag på gymnasiet förutom maskinskrivning hade lektioner i räknemaskin (med pappersremsor). Och att jag fick lära mig räkna ut personnummers sista kontrollsiffra. Jag. Är. Gammal.

Vi har samma yrke, samma titel. Arbetsuppgifterna nu är de samma som för 26 år sedan när jag började i yrket. Men den tekniska utvecklingen har verkligen gjort att mycket fallit i glömska och när jag berättar historier från tidigt 90-tal så häpnar många över hur otekniskt det då var. Vi hade datorer men de användes i liten utsträckning. För drygt tio år sedan fick vi datajournal. Dessa nya kollegor har naturligtvis hört talas om pappersjournal, men ingen har berättat hur en sådan var uppbyggd, vad den innehöll eller hur man sorterade journaler i ett arkiv. Vilket gör mig lite deprimerad. Att man inte känner till bakgrunden eller grunden till sjukvård. Hur kan något försvinner ur folks minne efter tio år? Varför lär inte yrkeshögskolan ut vår historik inom yrket? Okej, det gjorde man inte när jag gick utbildningen 1991/1992, men ändå visste jag mer om hur kollegorna arbetade på 50-talet. Titeln då var skrivbiträden och var det en kirurgisk operation så var man med och stenograferade innan man renskrev på manuell skrivmaskin. Och dikterade läkare så var det inte digitalt, inte ens på kassett. De var på vaxskivor à la LP-skivor. Skivorna ersattes sedan av rullband (föregångare till kassettband). Nå, istället för att berätta allt för mina nya kollegor, så upplyste jag om att en kollega till oss doktorerat i ämnet och skrivit två böcker om vår yrkesmässiga historia.

På tal om det. Min nuvarande elev undrade varför jag inte undervisade på yrkeshögskolan. Nej, jag är inte intresserad. För jag pratar i det oändliga. För är det något jag kan så är det allt inom sjukvårdsadministration.

Ny vecka på gång. Blir en del distansarbete, en del möten, fackligt arbete samt lönesamtal. Jag saknar vila. Nu har jag haft en ledig långhelg, men ömma modern har varit på besök. Det lär dröja nu innan hon besöker mig, då hon står mitt uppe i försäljning av hus och flytt till mindre lägenhet. Fortfarande är jag lite skeptisk till att hon flyttar tillbaka till byhåla efter 30 år. Men moster flyttade dit för ett par år sedan, så de kommer ha varandra som grannar.

Tänk om jag kunde göra bloggandet roligt igen…

||||| 1 I Like It! |||||