I tjugo år har jag nu befunnit mig i mitt yrke. Om en månad är det tjugo år sedan jag gick ut utbildningen Vårddokumentation, en ettårig utbildning. Mycket har förändrats på dessa två decennier. För det första har utbildningen bytt namn, hamnat på yrkeshögskola och blivit flerårig. Men innehållet är precis den samma (oavsett vad dagens studenter tror, skillnaden ligger i att de får mer praktik och större studieskuld).

Sjukvården har också förändrats, men marginellt. Den stora sjukvårdreformen pågick när jag kom in i yrket 1992, och slutfördes då också. Vårdbiträden försvann. ÄDEL kom till. Och du-reformen slog igenom även gentemot läkarprofessionen.

Dataterminaler fanns 1992, men de var få och just bara terminaler. Windows fanns inte (jo, det existerade men inte i sjukvården). Datorutvecklingen har gått framåt rejält sedan dess, och nu gör man ingenting utan en dator. Allting ska digitaliseras. När jag började som läkarsekreterare skrev jag på skrivmaskin (en sådan har jag inte använt sedan 1998/1999).

Yrkesrollen i sig har inte förändrats. Man gör exakt samma saker i dag som man alltid gjort. Det är tekniken som förändrats. Tack vare denna tekniska utveckling, har jag personligen en annorlunda roll där jag sedan drygt ett år inte skriver journaler längre. Jag är istället ett verksamhetsstöd men andra arbetsuppgifter. För mig har det handlat om att ta till mig det som jag känt som viktigt. Jag har sett outtalade behov, engagerat mig, vidareutbildat mig, skapat rutiner, nästan gjort mig oumbärlig. I detta är jag inte ensam, vi är många som gjort så här och samtidigt lämnat våra kollegor bakom oss. Men yrkestiteln finns kvar, även om vi nu är några med helt andra arbetsuppgifter.

Vad jag vill ha sagt med detta har jag ännu inte kommit fram till själv. Det är svårt att formulera hur jag känner inför allt ovan. För mig är sjukvården en trygghet att arbeta i. Inte så att man har någon speciell anställningstrygghet. Inte heller det att det skulle vara någon form av skyddad verkstad. Jag gillar helt enkelt vårdmiljön, den medicinska utvecklingen, att det händer saker konstant, samtidigt som det i sig ger en trygghet. En personlig trygghet. Jag känner mig hemma där. Jag förstår orsak och verkan. Jag förstår organisationen. Jag förstår samspelet mellan politiker, tjänstemän och professionen. Jag förstår den ekonomiska fördelningspolitiken. Förståelse skapar trygghet. Därmed kan jag känna att jag gör ett gott arbete som spelar roll i det stora maskineriet. Och jag kan säga att många inte förstår någonting. Och det är de som inte utvecklas eller inte kan känna engagemang.

Fortfarande kan jag bli lite konfunderad över hur jag kom in på den här yrkesbanan. Ettårsutbildningen var min nödlösning för att få mer betänketid innan jag skulle söka in på något universitetsprogram i Lund. Men jag fastnade i det jag utbildade mig till, trots att jag redan tidigare hade två andra yrkesutbildningar (som handelsanställd och kontorist). Åren gick och de första sex åren fick jag kämpa för att hålla mig kvar på vikariat. Varför jag gjorde det berodde nog på envishet, för egentligen skulle det kunna ha varit min chans att börja de där universitetsstudierna. Och plötsligt hade jag fast anställning. Och plötsligt fick jag ms som begränsade mina valmöjligheter. Och plötsligt flyttade jag till Göteborg och fick fast anställning där. Och plötsligt är jag för gammal för att läsa på universitetet (förutom enstaka kurser/program på halvfart). Och plötsligt så trivs jag också väldigt bra i min nuvarande yrkesroll.

Slumpen är märklig. Efter tjugo år så inser jag att jag funnit mitt kall. Sjukvården.