Inleder semester med skägghäng vid pool med grillning

När jag äntligen startar datorn enkom för att blogga, så… Japp, vad har väl jag att säga?

Jo, nu har jag gått på semester och är åter i tjänst den 23 augusti! Tjohoo? Men arbetar tre av kommande fem helger. Det är ganska skönt med avbrott i semestern när det bara är kortare sejourer på jobbet. Jag kommer att bli försoffad ändå av att gå hemma en månad.

Det har varit mycket att göra på jobbet i sommar, extremt mycket, invecklat och omständligt. Men jag tror att jag kom i mål lagom till den här veckan. Det har istället varit – inte lugnt, men mindre hektiskt måndag/tisdag. Jag har hunnit gå igenom lite rutiner som jag uppdaterat (jag skriver lathundar hela tiden åt andra, men det gäller också att uppdatera dem med ändringar som skett).

I morgon, min första semesterdag, blir det skäggträff. Vi är typ 10 skägg som ska bada (inte jag) i en pool och grilla lite. Detta är något så fantastiskt att jag överger ömma modern som får agera stugsittare åt mig. Nå, jag prioriterar väl?

Jag tar för många mat- och dryckselfies.

Banan

Ett tag la jag ut filmer på Facebook och Instagram, men nu sker det mer exklusivt i chatten och här i bloggen. Varför? Det är lite silly acting, men jag är en teaterapa.

Bananer. Öh. Det är något som skapat drama. Särskilt efter en flitigt använd bild som används som meme.

Lite oanständigt. Det finns någon outtalad regel också om att män som äter banan inte ska ha ögonkontakt med andra män. Fnys! Det är en banan. En frukt. Jag gillar bananer, bästa frukten då den inte kladdar, går ha med sig i väskan (man bag) och mättar. Ett bra mellanmål helt enkelt. Men det är ändå något hotfullt över att jag håller i en banan. Det är bögigt. Det är oanständigt. Därför kan jag inte låta bli att överdriva det hela. Och har ganska kul samtidigt. Fler börjar inse humorn i det. Jag kan lika gärna spela på fördomarna.

Typ suck

Varje dag arbetar jag över en timme. Tack, flärdtjänsten. Det är de som styr mina arbetstider. Periodvis arbetar jag en timme för lite per dag. Tack, flärdtjänsten.

Så, jag arbetade nio timmar i dag (igen), men vet faktiskt inte vad jag gjorde. Telefonen ringde två gånger, inga mejl, inga besök. Ändå var jag fullt upptaget med mitt, men jag vet inte vad jag gjorde. Jo, ganska stor del av dagen handlade om att fortsätta skriva en lathund som hittills är uppe i 20 sidor. Innehållet är omständligt och allomfattande. Direkt efter semestern ska tre nya kollegor lära sig en specifik arbetsuppgift som legat på mig och en kollega. Och vi har inget nedtecknat, har inga dokument eller källor. Det är vad jag nedtecknat nu. Märkligt nog är det bara jag som har helhetsbilden och kunskapen. Men det är väl en konsekvens av att vi senaste fem åren haft personalbrist utan att anställa. Det är väl tur att jag är kvar så lite kompetens lever vidare? Till och med de som anses vara experter inom området ringer mig. Ärligt förstår jag inte varför man måste fråga mig om allt möjligt, för har jag lärt mig något så borde de också ha lärt sig det en gång?

Men det finns en slapphet. Ett annat exempel för det, är att jag för några dagar sedan fick ett samtal. ”Hur ska jag göra med detta”? Öh,  mitt svar var lätt: ”Du fick ett mejl för ett par dagar sedan där rutinen står med endast en rad, alternativt att du går in på intranätets startsida där det ligger som huvudrubrik”. Ointresset är förvånande, att man inte tar del av den information som poppar upp framför ens ögon? Så himla mycket information är där inte som går ut. Bara sånt vi behöver veta och kunna.

Det är väl därför jag får utbilda läkare, sköterskor och kollegor. Jag är strukturerad, pedagogisk, har kortfattade lathundar/checklistor och förstår sammanhang.

Mitt i sommaren, och det är dags att förbereda ny student. Ja, jag utbildar ju dem också när det gör praktik. Det är väl det som gett mig vana och erfarenhet och därför bli inkopplad så fort något ska läras ut.

2011 var året

I går kväll var jag tvungen att kolla, jag kom inte riktigt ihåg. När var jag hemma i Skåne senast? Det var samma år som Gazzy lämnade. Tur man har ett bloggarkiv, men det låg som pdf-arkiv då jag raderat allt från året från bloggen. Det var 2011. Alltså är det sex år sedan.

Jag är… uppgiven och arg. Att jag inte kunnat ta mig hem på över sex år. Mitt enda hopp är elscooter som innebär att de inte kan hänvisa mig till tåg, utan det får bli rullstolsbuss. Det är enda sättet jag kan få hjälp med att ta mig hem.

I går lämnade jag inte det slutgiltiga intyget så ansökan kan skrivas för elscooter. Vad, när och ens om något händer är inget jag har kännedom om. Dock verkar jag få ett positivt besked efter sjukgymnastens utlåtande, eftersom arbetsterapeut redan förvarnat mig om att efter semestern ska utprovning ske. Detta sagt innan ansökan ens är skriven eller inskickad till beslutsnämnden.

Så. Jag är någonstans mittemellan. För dålig för att resa med kollektiva färdmedel som tåg. Men för frisk för att åka riksflärdtjänst.

Ännu mer ”i går”. Tandhygienisten tycker det är förskräckligt hur mycket elände jag råkar ut för hälsomässig. Särskilt vad gäller mina tänder, käke och cysta. Fortfarande har inget mer hänt, vet inget om operation. Mer än att det nu står inskrivet i min journal att cystan numera misstänks luta åt det maligna hållet. Ja, då är det kul att inget hänt på 1½ år som jag haft besvär. Och att inget fortsätter ske. Ändå är detta bara en del av vad som behöver åtgärdas, då jag snarast också måste dra en tand, byta lagning i en annan och blir av med tuggytorna på båda sidor. Fast åtgärden mot att bli av med alla tuggytor är ”tugga med hörntänderna”.

Förmodligen skulle jag bli galen om jag inte hade haft jobbet och skäggklubben som distraktioner. För allting är en enda lång väntan på det okända. Jag kan inte göra något. Kan inte vara aktiv eller göra något kul. Jag måste vara tillgänglig för allt möjligt, men klarar ändå inte så mycket. Äh.

 

Bra och dåligt

Det känns väldigt tillfredsställande att ha gjort sin arbetshelg. Inledningsvis hade jag en hel del att göra, men jag tog mig igenom det och kunde landa lite i vad som behöver göras framöver. För jag är aldrig någonsin i fas.

Efter en månad har jag nu också hunnit hänga upp tavlor på väggarna i mitt nya rum. Och sorterat papper i diverse högar. Jag börjar känna mig hemma på nya rummet.

Det som känns bäst nya rummet är att jag sitter på en låst och tom avdelning. Nej, jag får inte lappsjuka. Emellanåt kommer det någon som förfasar sig över att jag inte har något umgänge på jobbet. Nå, men jag tycker att det är ett jäkla springande till mig som trots allt sitter på en låst och tom avdelning. Jag vill ha arbetsro, det är vad jag behöver. När jag arbetar är det precis vad jag ska göra. Utföra det jobb jag får ekonomisk ersättning för att jag ger upp min fritid. Det är syftet med att arbeta. Inte att umgås. Det gör jag ändå på jobbet, när det är arbetsrelaterat. Jag är en sådan person som blir väldigt irriterad när människor i tjänst springer ärenden och står och hänger hos varandra för att snacka skit som inte är arbetsrelaterat. Kanske det är därför jag också anses veta och kunna allt? Jag ägnar ju min tid åt jobbet när jag är där.

Så vad gör jag efter en dag på jobbet? Just nu är det… Öh… Teve? Nu har jag sett ikapp alla serier jag spelat in under hela våren och kan ägna mig åt Netflix. Tyvärr tycker jag Netflix blivit sämre då de verkar satsa så mycket på egna tv-serier. I början var detta bra serier, men nu är det mest skit. Bästa egenproducerade serien, Sense8, har de lagt ner efter två säsonger. Så jag tittar istället på en serie som SVT massakrerat, vilket de gör med alla serier de sänder. Jag behöver kontinuitet för att hänga med i handlingen. Därför ser jag nu alla avsnitt i snabb följd.

Men i morgon är det måndag och ett nytt avsnitt av Twin Peaks (avsnitt 9, säsong 3). Jag är inte helt nöjd med säsong 3, men jag får se vart det leder. Och om en vecka kommer Games of Thrones tillbaka. Annars är det tunnsått med bra tv-serier just nu. Senare i höst kommer säsong 3 för Outlander. Annars är jag mest besviken över att Kanal 11 slutat visa Marvel’s Agents of S.H.I.E.LD.

Nu är jag ledig efter helg. Mitt enda måste är tandhygienisten som kallat på mig tre månader för sent. Jag förväntar mig inget längre när det gäller mina tänder, min käke, tandläkare och käkkirurger.

Bara en massa jobb

Emellanåt har jag en extremvecka på jobbet. Det är där jag befinner mig just nu – i en sådan vecka. Torsdag och fredag har jag sovit, och då menar jag verkligen sovit. Sådana här veckor tar musten ur mig. Särskilt när jag ska ersätta semesterfirarna samtidigt som jag får akutjobb ovanpå mina ordinarie arbetsuppgifter. Jag kan väl säga att jag hittills inte hunnit göra något vettigt, mer än akut släckningsarbete. Vad som väntar mig en helg, kan jag aldrig sia om i förväg, men förhoppningsvis får jag en lugn helg och kan ta itu med det som samlats på hög senaste veckorna.

Det är fortfarande 2-3 veckor kvar innan min semester börjar, men det känns som om sommaren pågått ett tag och nu är på väg att bli en annan årstid. Vilket stämmer eftersom vi passerat midsommar. Det har redan blivit påtagligt mörkare om kvällarna och de ljusa sommarnätterna är historia. Annars är jag väl relativt nöjd med sommaren i sig, lagom varmt på omkring 20 eller strax därunder, samt väldigt mycket sol och väldigt lite regn.

Det där med sommarsemester gör mig alltid orolig. För lång period av ledighet. Jag har inte planerat in något, och det brukar jag inte heller. Vila och återhämtning, men jag får inte ägna mig för mycket åt det. Jag måste vara igång fysiskt, men det är svårt när man inte vet vad man ska göra då jobb annars fixar det fysiska åt mig.

Redan är hösten uppbokad med möten och måsten. Också det gör mig lite orolig eftersom jag fortfarande väntar på vad som ska hända med käkoperationen och nya MS-medicineringen. Jag har inte tid med sådana avbrott när jag jobbar. Vilket också är något jag klagat på i flera år – att jag är så ensam med att besitta kompetens och aldrig får känna att jag kan bli ersatt. Det är en fruktansvärd press att känna så. Men tydligen vill man inte belasta kollegor med att vidareutbilda dem, öka deras kompetens eller ge dem ansvarsområden. Ett svar jag fått, vilket alltså då borde leda till rejäl löneförhöjning.

Teknostrul

Emellanåt strular min hemsida, men bara för mig. Jag möts ganska ofta av 404-meddelandet och det verkar bero på… Ja, jag vet inte riktigt. Att nu plötsligt fungerar beror på att jag avinstallerat ett program. Som inte borde blockera min domän på det sättet. Nåja.

Jag skrev ett väldigt långt inlägg i går som inte gick att publicera, och nu känns det inte aktuellt längre.

Den var avslagen…

Varumärke och tillit

I början av min ”bloggkarriär” skrev jag mycket om dåvarande arbetsplats, arbetskamrater, min MS, om mina föräldrar, om mina minnen och erfarenheter, mina åsikter och så vidare. Det var motiverat i bloggosfärens begynnelse när alla som skrev nätdagbok i landet interagerade via gästböckerna. Det var så vi lärde känna varandra, personerna. Man fick sätta sig själv i en kontext.

Jo, jag funderar mycket på detta hur och varför man skriver, dess betydelse, målgrupp med mera. För det är annorlunda i dag. Blogg är så omodernt som det någonsin kan bli. Såvida inte… Bloggar är numera en förankring till andra sociala medier. Eller, tvärtom. Som en källhänvisning. Tidigare var bloggar ursprungskällan där man sedan kunde länka vidare till typ Twitter, Facebook, Instagram (med mera) som ett komplement. Numera ser jag (personligen) Instagram som huvudkällan varifrån jag länkar till den här bloggen. Den som vill veta mer om personen bakom alla mina selfies kan komma hit och läsa.

Men det riktigt personliga dyker upp på Facebook. Nej, jag är inte personlig på Facebook, jag har för många följare där som jag inte känner. Plus att att jag har familj där. Jag vill inte integrera allt och alla. Bloggen är fortfarande där jag kan bli mest personlig, men jag vill inte längre dra in allt och alla i den som i början av bloggkarriären.

Så, går det att vara väldigt personlig och utlämnande på nätet? Ja, man skapar sina egna zoner. Där man umgås med personer man verkligen känner att dessa kan man lita på. Jag har en sådan plats på Line. Känner jag alla? Nej, men jag litar på alla. Det är en förutsättning. Även om skärmdumpar kan tas från en chatt och spridas, så har vi alltid sagt ”det som sägs i chatten, stannar i chatten”. Och med X antal särskilt inbjudna personer i en chatt, så har vi valt att förbehållslöst lita på varandra. Och är det högt i tak (det är högt i tak) så vågar man också argumentera och ge praktiska råd till varandra. Jag måste nog säga att jag föredrar mångfalden och bredden, istället för att vara förtrogen med en eller några få.

På tal om Facebook. Jag är med i några grupper där, men brukar inte vara särskilt aktiv. För oavsett vad man där säger, så blir man attackerad. De få gånger jag uttalar mig så är det utifrån min yrkesexpertis, men inte ens det faller i god jord. Folk är verkligen småaktiga och letar fel. Senast satt jag och skrev ett långt förklarande inlägg via min mobiltelefon, och eftersom det inte är världens lättaste (små tangenter, autocorrect och så vidare) så skrev jag 90 min istället för 90 minuter. Vilket ramaskri! Det var tydligen kränkande och fruktansvärt att minuter blev förkortat till min trots att det är en vedertagen förkortning. Jag brydde inte om mig att besvara det hela. I/av princip förkortar jag aldrig, men ibland… skit samma.

Men jag vet fortfarande inte… precis som för tre år sedan… vad jag ska skriva exakt här.

Det jag ville ha sagt var också att bloggar fått ytterligare en dimension frånsett att man där kan beskriva sig själv. Det har också börjat bli webbshop då man i sociala medier blivit ett varumärke. Jag är lite förvånad över denna utveckling. Ett exempel skulle vara att jag omvandlar denna blogg till en webbshop för att sälja t-shirts där vinsten går till MS-forskning. Nu tänker jag inte göra det, men jag förstår tanken. Man vill visa sitt engagemang genom att koppla sitt namn till något som bidrar med något konkret. Hm…

Musik

Musik dygnet runt. Jag lyssnar på musik dygnet runt. Ibland funderar jag på om musik egentligen har någon funktion. Varför har människor ett behov av musik? Och varför påverkar musik oss? Det kan vara ceremoniellt, men oftast konsumerar vi musik utifrån andra behov. Mina egna behov skiftar.

  1. Det hjälper mig sova, men låg volym är en förutsättning. När vi sover slutar vi inte höra, och i själv insomningsögonblicket är vi fruktansvärt känsliga för ljud (därför måste det vara tyst när patienter sövs med narkos).
  2. Det hjälper mig mot tinnitus. I förlängningen gör det också att jag kan koncentrera mig, om tinnitus inte är det dominanta ljudet. Jag behöver ingen hög volym, utan jag måste balansera ljudstyrkan mot tinnitus så det är jämstarkt och slår ut vartannat. Inget får vara mer dominant än det andra, då fungerar jag bäst.
  3. Känslomässigt påverkar musik mig väldigt. Det förstärker existerande känslor  eller leder om till andra önskade känslor. Jag undviker en del musik, sedan kvittar det om den är bra eller inte. Till exempel undviker jag hårdare musikstilar som stressar mig. Jaja, men också ballader stressar mig då jag blir irriterad. Men all musik går faktiskt hem hos mig, men det beror alltid på situationer.

Dagens låt:

Förresten  – i dag fyller mitt skägg två år! 731 dagar, två år. 🙂

Fördelning

Känner mig lite gnällig, men jag blir aldrig nöjd vad gäller fördelningen av arbete och lediga dagar. Jag mår bäst av att få arbeta samtidigt som jag behöver vila. Men det här… En semesterdag per vecka är för mycket. Senaste veckorna har jag arbetat två dagar per vecka och varit ledig resten, vilket är riktigt dåligt. Nästa vecka har jag också anledning till att klaga, för då arbetar jag 4½ dag. Det är för mycket.

Jag håller inte med Försäkringskassan. Jag har 25 % förtidspension. Enligt FK ska jag arbeta fem dagar per vecka à 6 timmar. Nej, det bara totalvägrar jag. Jag behöver en vilodag efter att ha arbetat två dagar. Jag förstår inte hur FK kan vara så rigida då det är medicinska behovet som lett till förtidspension. Så hur kan jag då klaga på att jag arbetar för mycket/för lite? Jo, det är en ojämn fördelning från vecka till vecka på grund av att jag är schemalagd. Ändå är det schemalagd jag vill vara, med helgarbete. I teorin ger det bästa fördelningen över en vecka, men i praktiken går det inte lösa fullt ut.

Det absolut värsta är när jag har sammanhängande semester. Det är för mycket ledighet, men samtidigt har jag alltid många semesterdagar som måste tas ut under semestermånaderna. Så. Jämka lagstiftning, FK-beslut, medicinska behov och arbetsgivarens förutsättningar, är inte lätt.

Onsdag

Dag fyra med migrän. Och jag har inget som hjälper mot det. Jag är inte typen som lägger mig i ett mörkt, svalt rum, för det fungerar inte heller. Istället försöker jag vara igång i den mån jag kan. För min del blir det dessutom värre om jag ligger. Men så här på fjärde dagen är jag ganska trött på smärtan.

I maj beställde jag en t-shirt som skulle levereras från USA. Nu, 5-6 veckor senare, fick jag en avi från PostNord. När jag tittar närmare på avin så är det en påminnelse och med straffavgift 180 kr, samt att jag har tre dagar på mig att hämta försändelsen. Kan man bli annat än förbannad på PostNord? Jag vet inte vad de håller på med.

Arbetsveckor

Ganska uttråkad av att tvingas gå hemma en hel midsommarhelg. Egentligen trivas jag bra med vilodagar, men det känns väldigt påtvingat när det är tyst och stängt överallt. Ingen action. Ingen aktivitet. Jag hade hellre jobbat, men det fick jag inte eftersom min schemalagda arbetstid inte var förlagd till den här helgen. Men i morgon så!

Det blir min fjärde vecka på nya arbetsrummet, men jag har inte varit där så mycket. Jag får frågan om jag trivs, men jag förstår inte frågan riktigt. Det är ett arbetsrum. Jag bryr mig inte om vart det ligger, bara jag har tillgång till det jag behöver för att kunna utföra mitt arbete. Fördelen är att rummet är dubbelt så stort jämfört med förra, och… Jag höll på säga att det är lugnare, men det vet jag inte riktigt. På förra stället jag satt var jag störd hela tiden av folk som sprang in till mig i tid och otid utan att knacka och som ställde frågor till mig som jag inte borde få då de vänt sig till fel person. Men jag satt så lätt till. Bara att fråga vad som helst när som helst, och de förstod aldrig när jag sa till dem att vända sig till någon annan och inte störa mig med ovidkommande hela tiden.

Hur är det nu då? Jag får fortfarande besök, antingen spontanbesök eller planerade besök, men det är inte lika frekvent och det är mer motiverade personliga besök där man vill just mig något. Det enda som förvånar mig lite är att man börjat ringa mig mycket mer. Okej, jag sitter off till, men det är kollegor som aldrig kommit till mig innan eller ringt mig tidigare. Annars är det som sagt lite lugnare arbetsmiljö, men jag kan inte säga att jag uppskattar att mitt personalrum ockuperas som konferensrum. Visst, det är inte ofta jag är i personalrummet, men att inte under en hel dag får tillgång till det är lite irriterande. Jag måste i förväg kontrollera om personalrummet är bokat, för då måste jag försöka rädda mat ur kylen, lite bestick och en tallrik, men kaffe kommer jag inte åt. Då får jag traska iväg och köpa det på Pressbyrån. Och toaletten är inte särskilt kul att dela med 30 personer som har en konferensdag. Svin.

Nu är det sommar, så det är än mer lugnare på min stängda avdelning. Hela våningsplanet är nu tomt och förhoppningsvis inga fler möten i mitt personalrum. Det känns lite konstigt att ha ett helt våningsplan för sig själv. Skulle gissa på att det är cirka 1000 kvm stort. Nä, det räcker nog inte. Även om allt är låst så är det obehagligt (inte riktigt otäckt) då jag inte har uppsikt över hela våningsplanet och inte vet vilka som ändå rör sig där och hur de kommit in.

Det viktiga är ändå att jag har ett arbetsrum där jag kan utföra arbete.  Och jag har som sagt väldigt mycket att göra nu när jag själv är på deltidssemester men ersätter två andra som gått på semester. Så stör mig inte när jag jobbar.