Hit och dit

Det börjar köra ihop sig. Kanske. Känner mig som ett vårdpaket som åker fram och tillbaka.

  • Inom det snaraste bör jag höra hur det blir med elscooter. När jag fått den beviljad måste jag ta mig till hjälpmedelscentralen och lägga en beställning efter utprovning. Därefter måste jag övningsköra (faktiskt) med arbetsterapeut.
  • Väntar fortfarande på besked om käkoperationen. Jag skulle få besked under denna vecka, men ännu inget hört.
  • Däremot så har min ordinarie tandläkare kallat mig trots att det inte skulle göras förrän min operation av avklarad.
  • Jag skulle läggas in i slutenvård när jag ska prova ut min nya MS-medicinering, vilket skulle skett i våras men blivit uppskjutet på grund av käkoperationen. Där jag fortfarande inte vet något.
  • Och jag har nu fått kallelse till min läkare eftersom vi ska utvärdera min nya medicinering som jag ännu inte påbörjat.

Jag kan inte göra så mycket mer än förutsätta att allt ovan blir efter käkoperationen. Själv tror jag den blir i september/oktober, men så länge jag inte vet något datum, så kan jag heller inte boka om några av de andra tiderna. Jag vill inte avboka då jag kanske hinner med operation innan. Fast det är lite väl positiv inställning. För efter operation blir jag sjukskriven i en vecka med fruktansvärda smärtor där jag inte får äta fast föda första veckan. Vecka två kan man få försöka åta typ puré under en veckas tid. Vecka tre ska man försiktigt kunna börja försöka tugga med de få ömkliga tänder som finns kvar. Eller nåt. Jag vet väldigt lite, på gott och ont.

Det är skönt att fokusera på jobbet nu.

||||| 0 I Like It! |||||

Söndag, måndag, tisdag

Hösten är här, vilket innebär action. Med det menar jag att jag får lämna soffan lite oftare jämfört med då jag har sommarsemester. Nu var jag tvungen att kolla när jag skrev senast och om vad. Äh, lördagsjobbet. Det är väl bara att haka på det?

Söndag

Ännu en dag på jobbet. Det jag möttes av där var att jag var tvungen att skriva ett väldigt brådskande intyg på engelska. Det hör till ovanligheterna, och kanske är det tur att sådant här dyker upp när jag arbetar. Jag är lite osäker på om alla ensamarbetande kollegor skulle klara av det. Tidspressen. Inte bara att det är på engelska, utan på medicinsk engelska. Egentligen är det inget svårt, men det många nog inte känner till är att man inte kan skriva svenska läkemedelsnamn då det är unikt för Sverige vad vi döper dem till. Till exempel min gamla MS-medicinering jag slutade med för 15 år sedan, heter i Sverige Betaferon. I USA heter det Betaseron. Vad det heter i andra länder vet jag inte, men man ska istället översätta läkemedelsnamn till substans (verksamma ämnet) på engelska och inom parentes skriva det svenska läkemedelsnamnet så tullen kan jämföra intyg med läkemedelsförpackningarna i resväskan. Aktiv substans i mitt exempel är interferon beta, vilket på engelska blir interferon beta-1b. Men när läkare dikterar säger de bara svenska läkemedelsnamnet (oftast). Det tar tid att komplettera intyget med rätt information. Och helgens intyg var lååångt! Extremt långt. Det gäller att ha nerver av stål när man vet att någon ska ha intyget i handen som har transport till utlandet om 50 minuter (som ett exempel). Men jag fixade det.

Måndag

I fredags fick jag en ingivelse. Jag tog och bokade tid till barberare då jag var trött på polisonger som ständigt krullar sig in i öronen och en mustasch som drunknar i alla drycker jag för till munnen. Den här gången blev det en ny barberare jämfört med i januari, och så himla mycket bättre! Jag fick en del förklarat för mig gällande mitt skägg, men också hans upplevelse av mitt skägg. Som att det var det näst längsta skägg han sett/arbetat med. På frågan hur länge jag hade låtit skägget växa, blev han imponerad över mina två år då det är ett snabbväxande skägg. 1 cm/månad är extremt och få som klarar av (tack genetiska förutsättningar, fast det var väl det som gav mig MS också). Det blev skäggtrimning plus att det formades lite (rundning i underkanten), vilket gjordes på frihand med rakapparat. Förklaringen jag fick var att stora skägg är svåra att trimma då det inte handlar så mycket om precisionsarbete som med mindre skägg. Skäggstråna är väldigt ojämnt långa även efter trimning och man klipper bara ytskiktet, inte det som finns under i skägget. Eftersom långa skägg blir tunna ytterst, så ser det fylligare ut om ”underskägget” är orört. Ett tips jag fick var att sluta med olja i skägget om det inte kliade, och istället uteslutande köra med skäggvax som ger stadga och gör att man kan forma skägget lite (och dölja om underskägget vill spreta ut). Dessutom kom vi fram till att inga linjer skulle rakas (skäggkniv för att markera linjen mellan hud och skägg på kinderna) då stora skägg utan linje ser mer naturliga ut. Japp, dit kommer jag gå fler gånger. Men 30 minuter (tiden som sker per trimning) tog 60 minuter. Jag har ett stort skägg. Även om jag tycker det är pinsamt lite.

Tisdag

Utbildningsdag med jobbet. Föreläsningar, rollspel och grupparbete. Redan glömt. Förutom utsikten på lunchen.

Våning 29. Med lilla Liseberg nedanför.

||||| 0 I Like It! |||||

Lördagsjobb

Årets första åska och första officiella arbetsdagen efter sommarsemester.

Det var ganska mysigt med åskan, även om det bara vara intensivt i tio minuter (och ändå inte särskilt nära). Kolsvart himmel, regnet det öste ner, åskan omkring mig – men solen lyste! Effekten är väldigt…. Nja, det närmaste jag kan komma en beskrivning, är som vid solförmörkelse. Det ser skumt ut (inte mörker-skumt, mer misstänksamt). I like it!

Det var lite chockartat att komma till jobbet. Nej, inte så. Jag har faktiskt längtat till jobbet! Men det första jag möttes av var en lapp på hissen. ”För din säkerhet har vi stängt av alla hissar”. Hissar är alltid ur funktion. Rättelse: En hiss är alltid ur funktion, de alternerar. Den här gången hade man bestämt sig för att stänga av alla hissar i väntan på reparation av en trasig hiss (som därmed är automatiskt avstängd). Och detta är på ett sjukhus?! Och tidigare erfarenhet har  lärt oss att laga en hiss, det görs om cirka en månad.

Alltså fick jag darrbent vända, gå ut och försöka hitta en annan ingång till andra hissar. Kämpigt. Jag väntar som sagt på permobil/elscooter. Jag fick gå in den vägen där Lisbeth Salander leddes ut för att forslas till häktet i Stockholm. Alltså, min gamla ingång som jag inte gått genom på 15 år. Jag lyckades ta mig till mina andra hissar. Av möts av en ny avstängning av också det andra hisscentrumet. ”Just nu håller vi på att uppgradera era hissar. Hoppas ni blir nöjda med vårt arbete”. Men, va? Jag fick tag på en minihiss och det är tur jag tog lilla rollatorn i dag. Annars hade jag inte kommit in i hissarna här heller. Jag är upprörd. Lindrigt uttryckt. Att det ska vara så omöjligt att på ett sjukhus! Jag har jobbiga månader framför mig. Får jag elscooter så finns inga sänghissar att åka i. Och sängar med patienter är precis vad vi har. På hela sjukhuset. Hur tänker man här?!

Det var annars extremt lugnt på jobbet i dag. Det som varit lite jobbigt i sommar är att det inte städats på fem veckor. Trots full verksamhet. En chef tyckte det var för dyrt att ha städpersonal under semestertid trots att vi jobbar alternerande. Det stinker sopor. Överfulla papperskorgar. Skitiga toaletter. Golven är hemska. Som sagt. Ett sjukhus.En vårdmiljö.

Passa på och njut av mitt skägg. På måndag ska jag till barberare! Nä, jag ska inte korta det, det ska bara jämnas till lite. Men man vet aldrig vad som händer när saxar och rakknivar swishar genom luften. Halverat normalpris och på halva tiden. Vågar man lita på utförandet då? Fast jag blev väldigt missnöjd i januari när jag senast var hos barberare. Det var dubbelt så dyrt och blev fruktansvärt ojämnt. Och då var jag ändå hos en av de populäraste barberarna i stan på fina salongen. Tur att utbudet är stort av barberare samt att skägg växer ut igen.

||||| 0 I Like It! |||||

Tomater

62. Det är summan av vad mina tre tomatplantor på balkongen producerat i form av körsbärstomater. Än är det bara sex av dessa 62 som varit mogna, så jag hoppas på lång säsong där fler hinner mogna. Men jag tror ändå att de hinner mogna då jag har växthusvärme på den inglasade balkongen. Egentligen är de inte särskilt goda då de blir så sega.

I går tog min sommarsemester slut. Enligt schema har jag nu några fridagar innan jag börjar jobba. Det har kommit många nya kollegor i år som jag nu börjat prata med så smått. Ja, när vi springer på varandra, men jag springer inte särskilt mycket nu när jag sitter avsides. Fler kollegor är på gång samt studenter. Det får mig att reflektera lite över vad jag arbetar med när de frågar. Jag kan inte sammanfatta det med ett ord, och listan är väldigt lång om omfattande. Jag trivs väldigt bra nu sedan jag före sommaren flyttade till större rum där jag får vara ifred (nåja). Men nu under semesterns sista dagar har jag känt mig lite stressad efter att ha pratat med en kollega i måndags (när jag besökte jobbet). För den där långa listan med arbetsuppgifter jagar mig ständigt, och jag har dåligt med tid att hinna med mitt arbete. Det är väl också därför jag inte uppskattat min semester, för jag kan inte slappna av och släppa jobbet. Plus att jag då blir så försoffad av att inte kunna ta mig någonstans.

En sak gör mig mindre stressad nu. När jag inte är helt 100 på att det blir narkos. Även om jag ännu inget vet, så känns det bättre att det är lite diffust samtidigt som jag vet att det nu blir av inom ett par månader – operationen.

I dag försov jag mig två timmar. Hur det nu är möjligt när jag är ledig och hade satt klockan på ringning. Om den ringde vet jag inte. Och jo, jag försov mig då jag måste upp exakta tider på morgonen för att ta min medicin. Nu blir det problem att komma i fas med medicinen igen när jag ska börja jobba också. Lösningen på det är väl att ta med sig medicinen till jobbet, men då glömmer jag bort att ta den. Så mycket har jag att göra på jobbet. Jag hinner inte äta, ta medicin, gå på toa, ringa akuta privatsamtal (om det skulle behövas) och så vidare.

||||| 0 I Like It! |||||

Framåtanda

Som jag misstänkte så vet jag inte mer i dag jämfört med i går trots besök hos käkkirurg. Det var ett besök som tog fem minuter, om ens det. Just nu lutar det åt att jag inte ska genomgå käkoperation i narkos, utan att det görs i vanlig tandläkarbedövning i vaket tillstånd. Men hon skulle diskutera mitt fall med kollegor och narkos, för att lämna slutgiltigt besked i nästa vecka.

De sista semesterdagarna…. På torsdag övergår  semestern i tjänstgöring, även om jag enligt schema inte arbetar förrän till helgen. Det känns bra. Mycket känns bra. Känner inte så stor press längre från käkkirurgen då där verkar hända något nu. Snart borde jag också höra något om elscooter. Och så får jag äntligen börja jobba! Om jag bara kunde få det där med käken ur världen, så ska jag ju också övergå från dagliga sprutor till en tablett per dag.

Efter besöket på käkkirurgen åkte jag till jobbet för att få lite frukost. Och höra lite hur de hade det på jobbet så jag vet vad som väntar inför helgen. Fast de hade bättre utsikt från käkkirurgen…

Om man inte tycker det är högt… Fotot är från åttonde våningen. Vilket motsvarar femtonde våningen om huset inte stått på toppen av ett berg. De gula husen till höger vid horisonten är Västra Frölunda utanför Göteborg. Alla gröna träd är Änggården där Botaniska trädgården ligger. Hade jag kunnat se mer åt höger så hade jag sett havet med södra skärgården.

||||| 0 I Like It! |||||

Hösten är här

Nu återstår endast tre semesterdagar, trots att det är tio dagar tills jag officiellt är på jobbet. Okej, har en arbetshelg plus en utbildningsdag, men sedan är jag tillbaka om tio dagar! Som om jag inte varit borta något alls! Vilket jag inte har heller, för jag har varit inne alla helger hela min semester. Utan att jobba något. Jag kan liksom inte ta mig någonstans om jag vill lämna mitt hem, då jag fortfarande väntar på elscooter/permobil. Okej, nu är jag tjatig. Det har jag nämnt nu några gånger.

I morgon är det lite otäckt. Eller positivt. Jag har svårt att förhålla mig till att jag nu åter ska till käkkirurg för bedömning inför högriskoperationen som kanske är malign tumör i käken. Jag har verkligen fått vänta. Sedan april 2016. Sjuk- och tandvård har verkligen totalt kukat ur. Men orosmomentet är fortfarande det där med narkos där de vet att de kommer få svårt att hålla mig vid liv. I nio månader har jag väntat på käkoperation, men vet fortfarande inte när den blir av. Och om jag ännu en gång ska träffa narkosläkare före operation. Så morgondagen är egentligen en repris av i våras då jag träffade käkkirurg på annat sjukhus. Eftersom de skickat mig till nytt sjukhus, så får jag ta om allting. Alla anamnesupptagningar, operationsanmälningar med mera, är som icke-existerande. Nya personer, nya åsikter.

Det känns som om livet varit on hold i nio månader. Två skov med sjukskrivning, konstant smärta i käke/tänder, noll balanssinne, väntan på permobil. Jag kan inte ta för mig någonting. Ljusglimtarna är träffarna med skägg, även om det är i små doser. Märkligt nog är de en trygghet, trots att vi inte har mer gemensamt än välvilja och skägg. De är min familj. Jag har svårt säga ”bröder” då jag har svårt relatera till det (har inga syskon, förstår inte varför bröder skulle vara något bättre än familj och trygghet?).

||||| 0 I Like It! |||||

I tillägg till 1999

När jag nu sitter och rättar mitt gamla bloggarkiv, så upptäcker jag också saker som jag inte minns. November 1999:

En doktor kom och satte sig hos mig i dag. Satt länge och pratade med mig. Jag tror att jag berättade om henne någon gång i somras, för då gjorde hon samma sak när jag satt på sjukhuset och fick kortisondropp. Hon tycker att jag har drabbats av all världens värsta elände vad gäller sjukdomar. På ett mycket påtagligt sätt har hon varit inblandad de flesta gångerna jag varit sjuk. Det var nämligen hon som stått på akuten eller jourläkarcentralen varje gång jag kommit in akut. Det var hon som konstaterade att jag behövde opereras akut för några år sedan när jag fick gallstensanfall. Det var hon som fick ta emot mig i smittskyddsrummet när jag hade vattkoppor och hamnade på infektionskliniken för två år sedan. Det var åt henna jag var sekreterare när jag fick min MS-diagnos. Jag vet inte om det var hon som tog emot mig när jag fick perikardit också (hade 0,5 liter vätska i hjärtsäcken som sluter tätt om hjärtmuskeln). Hon tycker att det för min del nu får räcka med sjukdomar. Också hon noterade märkligheten i att jag inte varit förtvivlad över min diagnos som kroniskt sjuk. Jag tror att detta är den trevligaste doktorn jag känner till. Inte bara för att hon varit som snäll mot mig. Vi har genom åren jobbat mycket bra ihop och kunnat skämta väldigt hjärtligt/rått tillsammans. Så många läkare tar allt på dödligt allvar. De saknar självironi – även privat.

  1. Vad var detta för doktor?! Jag har absolut inget minne utav henne, men det kan bero på att jag mina första sex månader var sekreterare åt 200 läkare som kom och gick (korta AT-tjänstgöringar). Sedan orkade jag inte räkna dem längre. Och jag har nu funnits inom yrket i 25 år. Men när jag försöker ådraga mig minnet av vem det kan vara, så ser jag framför mig en kort, mörkhårig kvinna. Vilket kan vara en efterkonstruktion.
  2. Nej, läkare saknar inte självironi eller distans. Visst, det finns undantag, men vi är alla olika och bara människor. Sedan kan det också vara så att miljön vi vistas i inte direkt är idealisk för att knyta an i. Även om vi inte blir bästis och bundis, så brukar vi kunna vara sociala med varandra. Och jag har fortfarande läkare omkring mig som plötsligt slår sig ner i min besöksstol då de är nyfikna över mitt mående. För att de bryr sig. Särskilt nu när jag varit borta några månader under våren samt att de hört talas om min stundande käkoperation. Sjukdomar och hälsotillstånd är ett safe samtalsämne, då det faktiskt också är ett intresse för oss alla. Annars hade vi inte arbetat där vi är.
  3. Förtvivlad över mina diagnoser? Nej, faktiskt inte. Det har jag förklarat tidigare här i bloggen. 1) Jag har ingen familj, samt känner inte att jag gör avkall på något. Hade jag varit idrottare hade det varit jobbigt att bli så här immobiliserad, kan jag tänka mig. Eller om jag haft ett mer fysiskt arbete som jag brann för. 2) Min inblick i diagnoser och behandlingar är relativt god. Jag överraskas inte nämnvärt. Som sagt – efter 25 år i vården har jag god inblick, främst genom att jag varit resurspersonal och gått runt väldigt mycket samt har en väldigt övergripande utbildning. Hade jag specialiserat mig inom ett område hade jag nog begränsat min erfarenhet. Samt att jag är nyfiken, alltid frågat om sådant jag inte förstått riktigt, eller själv suttit och läst läkarlitteratur. 3) När jag tänker lite närmre på det där med avkall… När patienter känner chock eller förtvivlan över sin diagnos, är det oftast då de inte ser en framtid annorlunda än den nuvarande. Det är inte så mycket sjukdomen i sig som skrämmer, utan det är hur deras liv kommer te sig från och med nu, vilka uppoffringar de måste göra.
  4. Men där finns emellanåt en sorg. För jag har bra perioder. Och sämre perioder, där jag inte vet vart det kommer att leda mig. Som detta att jag inväntar elscooter eller permobil. Det är ett nederlag, men samtidigt har det varit större nederlag med rollator som gör att jag känner mig gammal samtidigt som jag också ständigt påminns om mina svårigheter då jag tvingas använda den förbannande rollatorn. Permobil är mer som en elektrisk rullstol, mer accepterat och kommer göra underverk då mina dåliga balans inte blir något jag måste parerar med rollatorn. Orken, både fysisk och mental, kommer att bli bättre. En annan sorg, är det där med… familj eller förhållanden. Inte omöjligt men svårt. Även om jag i början av min MS-diagnos var ung och obunden, så har jag på senare år både saknat det ena och det andra. Typ barn. Vilket är egoistiskt då jag inte vill föra genetiken vidare eller vara pappan som ständigt är trött, inte orkar eller kan vara fysisk. Med detta sagt – det är inget jag konstant går och funderar över, eller hyser agg mot. Jag är inte bitter. Livet har olika stadier.

En liten kommentar till bara… Det där med bitter. Nej, jag är inte heller arg, besviken, ledsen. Jag får ständigt höra hur negativ jag är, att jag ser så nedstämd ut. Jo, det får man väl tro om man vill, men jag är trött på att förklara att jag är kroniskt trött. Fatigue gör att jag är hjärntrött. Jag orkar inte föreställa mig. Ärligt så är jag väldigt fnissig av mig och ser ofta det absurda i allting. Jag har roligt. Men det syns inte på mig och jag säger inget. För jag ser mycket som onödigt dravel, och då lägger jag inte energi på det. Fast det beror naturligtvis på sammanhang. Så – jag är påverkad av sjukdom, men försöker finns en balans i tillvaron som passar mig.

||||| 0 I Like It! |||||

Inte så okej

Nu när jag sitter och går igenom mina gamla bloggtexter, så fastnade jag för en från 1999. Egentligen är den hemsk. Okej. Därmed måste jag ju reprisera den. Källan lär vara en mejlinglista jag var med i. I dag tycker jag detta är sexistiskt, men speglar en humorform som inte längre är PK. Har ni också märkt hur saker och ting förändras? Det känns inte så mycket som att jag förändrats, som att vi alla förändrats. Det som förvånar mig mest är att oliktänkande inte längre leder till diskussion, utan det är antingen väldigt mycket butthurt eller hat. Väldigt ofta är man det å andras vägnar.

Fem frågor som skrämmer män:

  1. Vad tänker du på?
  2. Älskar du mig?
  3. Ser jag tjock ut?
  4. Tycker du hon är sötare än mig?
  5. Vad skulle du göra om jag dog?

Vad som gör frågorna så svåra är att de alla garanterat leder till en explosionsartad diskussion om mannen svarar felaktigt (eg. säger sanningen).

Så därför kommer här som en allmän hjälpreda, varje fråga analyserad med ett möjligt svar.

Fråga nr 1: Vad tänker du på?

Det riktiga svaret är naturligtvis: ”Jag är ledsen om jag verkar tankspridd, älskling. Jag slogs bara av tanken hur varm, underbar, omtänksam och intelligent du är, och vilken tur jag hade som träffade dig.”

Detta svar är uppenbart inte ens i närheten av sanningen som troligtvis är:

  • Fotboll
  • Handboll
  • Hur fet du är
  • Hur mycket snyggare hon är än dig
  • Hur jag skulle använda försäkringspengarna om du dog

Kanske det bästa svaret på frågan är den Al Bundy (Våra värsta år) gav oss när Peg en gång frågade honom. ”0m jag velat att du skulle veta vad jag tänkte, så hade jag pratat med dig!”

Fråga nr 2: Älskar du mig?

Det riktiga svaret är: ”JA!” eller om du känner för att specificera svaret, ”Ja, älskling.”

Mindre lyckade svar är:

  • 0 ja, skitmycket!
  • Skulle det kännas bättre om jag sa ja?
  • Det beror på vad du menar med ”älskar”.
  • Har det någon betydelse?
  • Vem, jag?

Fråga nr 3: Ser jag tjock ut?

Det korrekta svaret är ett medkännande: ”Självklart inte!”

Bland de icke korrekta svaren finns:

  • Jämfört med vad?
  • Jag skulle inte kalla dig tjock, men du är inte precis smal
  • Du klär med lite extra vikt.
  • Jag har sett
  • Vad frågade du om? Jag funderade nämligen på vad jag skulle göra med försäkringspengarna om du dog

Fråga nr 4: Tycker du hon är sötare än mig?

Ännu en gång, det riktiga svaret är ett medkännande: ”Självklart inte!”

Oriktiga svar är:

  • Ja, men du har en bättre personlighet.
  • Inte sötare, men definitivt
  • Inte lika söt som du var i hennes ålder.
  • Precisera ”söt”.
  • Vad frågade du om? Jag funderade nämligen på vad jag skulle göra med försäkringspengarna om du dog

Fråga nr 5: Vad skulle du göra om jag dog?

Helt klart en omöjlig fråga där du inte kan vinna. (Sanningen är så klart ”Köpa en Porsche och en båt”) Hur du än svarar, så var beredd på minst en timme med uppföljande frågor, typ följande:

Kvinnan: Skulle du gifta om dig?

Mannen: Absolut inte!

Kvinnan: Varför inte? Tycker du inte om att vara gift?

Mannen: Klart jag gör.

Kvinnan: Varför gifter du då inte om dig?

Mannen: Okej, jag gifter om mig.

Kvinnan: Gör du? (ser sårad ut)

Mannen: (stönar) 

Kvinnan: Skulle du sova med henne i vår säng?

Mannen: Var skulle vi annars sova?

Kvinnan: Skulle du plocka bort fotografierna av mig och byta ut dem mot bilder av henne?

Mannen: Det vore väl det enda riktiga.

Kvinnan: Och skulle du låta henne använda mina golfklubbor?

Mannen: Hon kan inte använda dem. Hon är vänsterhänt.

Kvinnan: *tystnad*

Mannan: Faaan…

||||| 0 I Like It! |||||

Bloggpillande

Lite uttråkad efter fem dagars ledighet, så jag åkte in till jobbet fyra timmar. Nej, jag utförde inget arbete men lånade min dator där jag kunde konvertera min blogg till pdf och vidare till Word. Så, nu har jag säkerhetskopierat hela min blogg. Vilket är en del. Orkar och hinner jag, så hade jag tänkt göra den mer enhetlig och samla ihop alla utspridda anteckningar. Det mesta finns i arkivet med länkar både hit och till en annan domän samt några pdf-filer. Plus att några år har jag enbart på hårddisk.

19 år med blogg. Puh! 220 månader…

||||| 0 I Like It! |||||

Fokus på jobbet

Så, jag är ganska skräckslagen. Inget arbete att åka till under kommande 19 dagarna. Jag kan ju inte gå ut då jag fortfarande väntar på beslut om elscooter. Hur ska jag hålla mig fysiskt aktiv? Undrar om några skägg finns tillgängliga? Verkar lite tunnsått med det, eftersom alla verkar fly storstan under semestern.

Söndagens jobb var extremt. Extremt lite att göra av det som är anledningen till att vi har helgtjänstgöring. Det har varit väldigt lite hela helgen, men ändå har jag lyckats arbeta övertid båda dagarna. Tyvärr har jag inte gjort det jag borde med tanke på att jag har högar av arbete att utföra (som är mina personliga, som jag ska hinna under veckorna men aldrig hinner med). Jag har hela sommaren försökt ta itu med gamla surdegar som är flera år gamla. Emellanåt får jag frågan om det behöver utföras med tanke på att det gått så lång tid. Jo, det behöver jag. För det är skriftliga rutiner på intranätet och manualer. De bör vara rätt och kompletta. Ordinarie personal tittar väl inte så mycket på sådant, men nu har vi äntligen förärats med fyra nya kollegor och ytterligare tre ska anställas. Från 70-procentig bemanning till fulltalig personalstab plus ytterligare tre extraarbetande. Förutom att vi konstant (nästan på helårsbasis) får en ny student varannan månad. Alla dessa nya individer behöver källor till kunskap att utföra våra arbetsuppgifter.

Så varför ligger det på mig? Det gör det inte. Egentligen. Problemet är att vi fram till för 10 år sedan inte hade något nedtecknat. Det var jag som tog initiativ till att nedteckna allt. Då måste jag också fortsätta med att komplettera och rätta det material vi har. Så varför började jag med detta? Jo, typ 2003 gick jag handledarutbildning på högskola och hade som examensarbete att det borde finnas skriftliga källor till rutiner. Att muntligt jaga fakta var ganska hopplöst då olika personer hade olika kunskaper, ingen hade heltäckande kunskaper kring arbetsrutinerna. När någon slutade så ersattes inte tjänsten direkt, så där blev kompetenstapp. Förutom det så fick de nyanställda ingen upplärning utan behövde inhämta kunskap på eget initiativ. Men det är svårt veta om man behöver kunna något specifikt i sitt jobb. Det går inte fråga om sådant man inte vet något om.

Det var min utgångspunkt. Då är frågan – hur kan jag besitta all kunskap för vad 20 kollegor behöver kunna som arbetar inom så vitt skilda enheter där arbetsuppgifterna varierar, ibland, från person till person? Jag är nyfiken, har alltid varit nyfiken. Jag har också alltid försökt se helheten och inte bara det jag har framför händerna. Dessutom har jag lång arbetslivserfarenhet och haft olika funktioner inom sjukvården. Och ett fotografiskt minne när det gäller arbetet.

Även om allting numera finns nedtecknat, så kanske det är för mycket material då man föredrar att ringa mig istället för att läsa sig till informationen.

Ganska ofta föreläser jag kring alla dessa rutiner. Det är nästan kul ibland. Jag har alltså alla samlade, pratar om saker, visar på storskärm powerpoint det jag säger samt delar ut skriftligt det jag sagt, för att efteråt också mejla ut exakt samma sak. Jag håller det kortfattat och enkelt. Ändå ringer man mig några veckor senare och är upprörda för att jag inte informerat om det de alltså fått i fyra upplagor. Så jag vet inte vilket som är bäst – skriftligt eller muntligt? Folk är så selektiva att frågan blir retorisk.

Jag har svårt släppa jobbet. Allt för slippa tänka på att jag har semester. Usch. Jag gillar ledighet och behöver det, men jag behöver arbeta minst 1-2 dagar per vecka för att må bra. Kanske jag borde blogga mer nu när jag har semester? Det är väl därför jag bloggat så sporadiskt senaste tiden; Jag arbetar mycket och i tjänsten skriver jag enorma mängder dagligen. Då orkar jag inte blogga. Vad jag nu ska blogga om… Den eviga frågan.

||||| 0 I Like It! |||||