Jontas
Bloggarkiv
Twitter/JontasGbg
Länkblogg
- ABolin
- Aide Mémoire
- Angelas dagbok
- Åsiktstorped
- Babilou.se
- Bloggfrossa & Mannen som blev trött
- E-sussi.net
- En man med ett skägg
- Eponine.se
- Eva
- gambrinous with griffonage
- Homer's World
- Jag skapar, alltså är jag
- Jerrys Ord
- Jessica
- Joe. My. God.
- Kalis cyberhem
- KimMilrell.se
- Livet efter
- Poddingens nystart
- Segway och MS
- Skrivet av Ulrika
- Snigel
- Spinnster x 2 and (not so) Spinster
- Stationsvakt
- Tankarnas hotell
- The Moby Files: v7.0
- theWitch
- Tofflan – en tragisk komedi
- Walentines Värld
Spotify
Räknare till Bloggportalen.se
Lite bättre, mycket sämre
Nu ska helvetesmedicineringen trappas ut till noll. Det betyder att jag under ytterligare 38 dagar måste proppa i mig tabletterna både morgon och kväll innan jag är fri.
Lika glad som jag är över att bli av med denna medicinering som gjort att jag mår så dåligt, är jag skräckslagen över vad jag ska ta som ersättningsmedicinering mot smärtan. Diklofenak i högdos, precis som i somras/höstas när jag hade inflammation i hälsenan. Samma Diklofenak som gjorde att jag fick en mag-/tarminflammation, där hemtjänst fick kolla med mig vid jämna mellanrum så jag inte tuppat av hemma. Samma Diklofenak som fick mig att både söka läkare på vårdcentral och på akutmottagning vid mer än ett tillfälle.
Varför ska jag ta Diklofenak nu? 1. Det finns ingen annan ”snäll” medicinering mot min smärta (que?!). 2. Doktorn har aldrig hört talas om att man kan få biverkning i form av tarminflammation av Diklofenak.
Dessutom, förutom högdos Diklofenak i tablettform, så ska jag använda Voltarengel. Som är exakt samma substans.
Jag vet inte hur jag ska göra. Jag känner mig något skärrad. Smärtan kommer att återkomma, plus att jag ska ta en annan medicin som jag inte heller den tål. Varför kan jag aldrig få rätt hjälp?
Försök till insikter
Mer än en person har nu sagt att jag enbart verkar leva för mitt jobb. Tja, kanske. Samtidigt som jag fullständigt kan släppa tanken på jobbet när jag är ledig, så ligger det något i det. Att jag inte har någon fritid. Min så kallade fritid betyder bara två saker. 1. Halvt medvetslös tittar jag väldigt mycket på dvd (tv har aldrig något bra ändå) för att distrahera mig från smärta och andra symtom. 2. Sova. Vilket innebär att jag är på jobbet 10 timmar, sover 5 timmar (max) och tittar på dvd 9 timmar per dygn. Vilket innebär att min enda egentliga aktiva tid på dygnet är när jag är på jobbet. Någon annan social kontakt orkar jag helt enkelt inte med (smärta/sömn). Jag hoppas det är tillfälligt och att den här sjuårsperioden snart är över (att jag blir något mer aktiv på min fritid).
Jag ser till att fylla min arbetstid till bredden av innehåll. Jag måste ha stressen. Annars ledsnar jag och jag måste ha aktiviteten på jobbet för att inte bli passiv dygnets alla timmar. Vilket blir moment 22, för hur ska orka med att aktivera mig på fritiden när arbetet tar musten ur mig? Bra fråga. Finns inget svar.
Men det har blivit extremt mycket sista året vad gäller arbete. Många nya arbetsuppgifter. Mer fysisk aktivitet än vad jag någonsin varit med om. Mycket mer än då jag var frisk. Väldigt mycket mer än vad arbetskamraterna tvingas prestera en dag (ingen säger sig vara avundsjuk på mig). Och jag börjar känna att nog snart måste vara nog. För hur upplever jag egentligen mina arbetsdagar?
Jo, det känns lite som om jag var på resande fot, en globetrotter, kanske en musikartist på världsturné nonstop. Jag bara kastas hit och dit, vet knappt vart jag är, känner mig konstant jetlaggad. Jag har tappat kontrollen över mig själv. Någonstans känns det som om jag förlorat mig själv. Och vad gör jag då? Blir fackligt ombud ovanpå allting annat.
Ändå. Jag älskar den variation jag har i jobbet, de insikter jag får, det inflytande jag har, den sociala samvaro jag får, de nätverk jag bygger. Att ha mycket att göra ger också frihet. Jag tvingas prioritera vad jag för dagen ska fokusera på. Något blir då lidande, men det är mig det drabbar. Jag väljer själv. Nej, jag har ingen kontroll men jag har ett fritt val över det jag inte kan kontrollera.
Tar man nu bort något från mig, underlättar min arbetsbörda och vardag, så känner jag mig sysslolös och genast är ledan där. Trots att jag har mer arbete än vad jag har arbetstimmar.
Ovan är något jag skulle behöva utforska. Varför har jag det så här? Vad kan jag göra? Vad ska jag göra? Vill jag göra något åt det?
Och kanske allt grundar sig en förflugen och ogenomtänkt kommentar jag fick för snart tio år seddan. ”Du förstör arbetsplatsen med din närvaro och din ms”. Kanske det är därför jag kämpar så hårt. Jag gör mig oumbärlig. För att jag kan.
Visionär
Nu skrev jag ett inlägg igen som jag ångrade. Märkligt, jag verkar göra det varje gång jag skriver något om facket. Nåja. En sak kan jag åtminstone säga. Från och med i dag är jag officiellt fackligt ombud.
Smörj
Är jag den enda existerande mannen som smörjer in mig med diverse salvor och krämer?
- Handkräm.
- Ansiktskräm.
- Läppsalva.
- Smärtstillande gel.
- Kortisonsalva mot bältros.
Fick jag med allt nu? Allt ovan använder jag flera gånger dagligen. Jag är torr. Jag får (köld)eksem. Och så vidare.
Ibland tror jag att andra ser på mig som en kärring.
1. Jag satt ensam på lunchen när kollega kom in och sa: ”Här sitter du, men var är de andra bruttorna”?
2. Före detta kollega: ”Jag hade besök av några kärringar hemma hos mig…” Jag inflikade: ”Och då kom du tänka på mig?”.
Nej, jag har inget emot kvinnor. Men ibland känner jag mig osynlig som man. Och det kanske inte underlättar av att jag smörjer mig så väldigt. Tydligen är det omanligt. Män ska se väderbitna ut, som om de hade psoriasis i hela ansiktet. Eller?
I vilket fall som helst så känner jag mig garvad.
Kärlek på lasarett
Måndagar är inte roliga. Helvetesmedicineringen gör inget mot min smärta, utan gör mig bara extremt trött och groggy. Och jag kan inte ta mina ”vakenhets”-tabletter då det slår ut helvetesmedicineringen så att jag får ännu mera ont och blir ännu mera groggy. Jag har i en vecka väntat på att min doktor ska höra av sig. Oh, vänta… Jag kom plötsligt på att jag hemifrån når intranätet och min doktors arbetsschema. Jo, doktorn var i tjänst både förra och denna vecka. Så varför kan inte människan höra av sig?! På jobbet ser man hur påverkad och dåligt jag mår av medicineringen som jag inte bara kan tvärsluta utan 1) nedtrappning, och 2) ersättningsmedicin.
Om jag har det så här en måndag… Gissa hur det hela accelererar under veckan!
När jag satt där halvt medvetslös vid min dator på jobbet, kände jag plötsligt en fysisk närvaro bakom mig. Jag sitter med ryggen mot dörren och ser aldrig vem som kommer, men jag brukar höra. Nu bara förnam jag en närvaro. Märkligt nog hade jag mina misstankar om vem det kunde vara. För jag har tänkt på henne i ett par veckor. Och mycket riktigt - min arbetskamrat som gick i pension för sju år sedan! Lite puss och kram, lite ”darling” hit och dit. Vi är gulligull med varandra trots att detta är första gången på sju år som vi setts.
Och vid ett tillfälle stod ett helt gäng bakom mig när de brast ut i ”Ja må han leva”. Eftersom jag inte besökte jobbet när jag fyllde år i förra veckan, så blev jag uppvaktad i dag. Men en liten (à la mini) ros i kruka. Röda rosor. Förmodar att man med det vill säga att man inte bara vill gratulera mig till åldrandet, utan att de också älskar mig (röd ros, ni vet).
Vad mera? Jag slutförde en presentation jag påbörjade den 2/12. Som tar en dag att sammanställa. Tänk, det tog nästan tre månder. Så pressad är jag. När jag ska hålla min föreläsning? Tanken var i januari. Och med tanke på hur mitt pressade schema ser ut så misstänker jag i slutet av augusti. Men jag har lovat mars. Vilket jag inte kan hålla. De närmaste 10 veckorna är jag uppbokad som kursledare i ett helt annat ämne.
Det värsta med att vara kursledare är att jag inte får tag i någon föreläsningssal. Antingen finns de inte, eller så är de uppbokade sedan läge. Därför är min plan att med bärbar dator och projekter kanske sitta i personalrum och föreläsa. Problemet är att jag inte har en bärbar dator på jobbet och att jag ingen får. Dock kom jag på att det finns en bärbar dator som inte används särskilt frekvent. Därför har jag nu ”stulit” den. Som tack för att jag får ha den, så ser jag nu till att uppdatera den med senaste (och fungerande) versionerna av diverse program. För att även fortsättningsvis hålla den i trim. Men andra kan få låna datorn om de ber snällt. (Och jag vände ryggen till 5 minuter under eftermiddagen, och då försvann ”min” dator. Vilket är en annan historia).
Det var längesedan jag skrev så här utförligt om min arbetsdag. Ändå har jag inget sagt. Jag måste ha en politikergen i mig.
Schlagermassaker 3/2012
Hur sänker man bäst en lördagskväll? Se schlagereländets deltävling 3 från Leksand. Så här tredje veckan är det svårt att känna sig motiverad att följa melodifestivalen, och det blev inte bättre med tanke på hur genomurusla alla bidragen var. Jag orkar inte säga så mycket. Bara det nödvändiga.
Kläder: Artisterna hade valt samma färger som min blogg – rött, svart, mycket vitt, ännu mera grått.
Programledarna: Klädkontot har dragit i väg. Sarah i svart, Gina i säckväv. Helena hade man slagit ihjäl eller nåt, för hon var inte med. Där sparade de in på klädkontot.
Underhållning: Skämtar ni?! Jag menar – skämtade man? Någonsin? Var där något kul? Skulle det roliga vara att Jina och Sara sjöng en visa om att ingen kunde uttala deras namn? Alltså – Gina har ett talfel: Hon kan inte säga ”med” utan säger ”mäd” (inte ”mä”). Sarah stakar sig på ord och artikulerar endast om hon läser innantill. Så det är nog de som i första hand ska lära sig prata och uttala.
1. Youngblood – Youngblood
Inte en ton rätt. Ingen av dem kan sjunga. De hade inte på scenen att göra. De skuttade och drog sig i snoppen, men så mycket mer hände inte. Sämsta bidrag Kempe någonsin skrivit. Upptempo.
Textrad: I wanna be your young blood, love.
Betyg: -1 (någon måste ju spräcka nollan).
Slutplacering: Andra chansen.
Lyssna istället på: Crazy frog – Axel F
2. Maria BenHajji – I mina drömmar
Sakig röst i de nedre registerna. Typisk pianoballad à la Polen un point.
Textrad: I mina drömmar når jag dig.
Betyg: 0.
Slutplacering: 8 av 8 – loser!
Lyssna istället på: Christina Aguillera – Hurt
3. Mattias Andréasson – Förlåt mig
Okej sång, dålig låt, värdelös vers med pratsång. Halvtempolåt.
Textrad: Så baby, förlåt mig. Baby, förlåt mig.
Betyg: 0.
Slutplacering: 5 av 8.
Lyssna istället på: Mike Posner – Cooler than me
4. Love Generation – Just A Little Bit
Alltså, var de inte fyra bruttor förra året? Skit samma. Samma sak säger jag om låten. Kanske det också var därför ingen av låtskrivarna var på plats? Detta var inget som någon vill stå för.
Textrad: Out of my mi ai ai ind.
Betyg: 0.
Slutplacering: 6 av 8.
Lyssna istället på: Bananarama – Venus
5. Carolina Wallin Pérez – Sanningen
Omöjligt att säga något. Halvskakigt. Halvtempo. Platt.
Textrad: Men allt fick sig ett sorgligt slut.
Betyg: 0.
Slutplacering: 7 av 8.
Lyssna istället på: Monica Zetterlund – Trubbel
6. Andreas Johnson – Lovelight
En typisk AJ-popdänga som doftar engelsk 90-talspop. Inget överraskande med andra ord. Annat än den höggravida körsångerskan.
Textrad: Making me irresistible.
Betyg: 1.
Slutplacering: Andra chansen.
Lyssna istället på: Pulp – Common people
7. Molly Sandén – Why Am I Crying
En riktigt bra ballad som jag irriterar mig på. Det långa pianointrot håller på fram till andra refrängen, förmodligen för att Molly ska få stajla och waila ostört. Det går väl så där.
Textrad: Love’s so overrated.
Betyg: 0.
Slutplacering: Globen – final.
Lyssna istället på: Mariah Carey – Hero
8. Björn Ranelid feat. Sara Li – Mirakel
Efter 12 år i Göteborg brukar jag få höra att jag pratar en märklig skånska. Vad har Ranelid för ursäkt för sin P3-skånska? I vilket fall som helst kommer jag numera aldrig erkänna att jag är från Skåne. Man vill ju inte förknippas med ett vandrande malignt melanom som proklamerar om att kvinnan är första könet och att om kvinnan inte tar emot mannens säd under 60 år så dör mänskligheten ut. (Vilket är ett felaktigt påstående, men det är väl litterär frihet). Och låten i sig? Tja, det var house dance. Vill man dansa till detta får man ta mycket ecstasy.
Textrad: Ett mirakel som kallas kärleken.
Betyg: -1.
Slutplacering: Globen – final.
Lyssna istället på: Quindon Tarver (Baz Luhrmann) - Everybody’s Free (To Wear Sunscreen)
Mina förslag på låtar man istället ska lyssna på, som är bättre än låtarna från schlagereländet:
(Spotify) http://open.spotify.com/user/jontasgbg/playlist/6KQrwFVqth1HIOs9ET7k8x