Hur är jag som människa? Lugn, stressar inte upp, är ett omdöme jag ofta får höra om mig själv. Sedan finns där de två ytterligheterna som säger att jag är social. Och asocial. Själv säger jag nog att det beror på sammanhang. I vilket falls om helst har jag nog en avvaktande attityd och jag strör aldrig komplimanger kring mig. Den sociala kompetensen har jag, men jag visar den aldrig. Visst, jag pratar ganska obehindrat med de flesta och kan dela med mig mycket av mitt privatliv. Men jag önskar aldrig trevlig helg och kallpratar aldrig (därav brist på social kompetens).

Hur är jag som medmänniska? Jag saknar empati för människor jag inte känner, som att se olycksoffer andra sidan världen på tv. Det berör mig inte. Jag har inga känslomässiga band där. Därför uppfattas jag som väldigt kall, nästan otäck.

Men! Det jag ville ha sagt… Som medmänniska är jag en försvarare. Jag skyddar, tröstar och tar hand om de som råkar illa ut i min närhet. Det händer ganska ofta att jag blir uppsökt på grund av dessa egenskaper. Man känner att man inte har någon att vända sig till. Jag finns alltid där. Jag ger några tröstande ord och försöker komma på olika alternativ till lösningar. Jag visar ett lugn och tålamod. Min förhoppning är att vara ett stöd och inge hopp.

Jag vet inte riktigt – men när blev jag terapeut? Mina tio sessioner hos psykolog för att försöka komma till rätta med min smärtproblematik, kom direkt handla om att lyssna till och bekräfta psykolgens hopplösa arbetssituation. För då var jag ”kollega” med insyn, insikt och förståelse. Så det är tveeggat.

1. Jag får höra så märkliga, udda och motsägelsefulla saker om mig själv. Genom ovan försöker jag komma fram till vad som kan vara sant och hur jag själv uppfattar det.

2. Inget är svart eller vitt, men jag tror nog att jag har lite självinsikt och ser delar av hela gråskalan och ytterligheterna.

3. Ovan kom jag att tänka på lite extra efter att ha offrat min för att vara medmänniska. Men det känns inte som en uppoffring. Det är väl det som är att visa medmänsklighet och empati?

Ähum 1

Brandvarnaren stoppade jag ner i en kökslåda i går kväll innan jag gick till sängs. Sedan stängde jag alla dörrar in till köket (hörde då fortfarande brandvarnaren) och därefter dörren till sovrummet. Först då blev det tyst. Jag fick sova ostört.

I förmiddags ringde jag i panik till värden då det på brandvarnaren står att batteri inte får bytas, att brandvarnaren är förseglad på grund av det, och att man ska byta till ny brandvarnare. Det visade sig vara fel. Under den påklistrade lappen – som för övrigt inte går att dra bort – finns en skruv. Känner man med en skruvmejsel på klisterlappen så går man igenom med mejseln och kan ta bort skruven. Och därmed öppna brandvarnaren för att ta bort, eller rättare sagt byta, batteri. Just nu är här så tyst, lugnt och skönt. Nu ska jag bara få tag i ett nytt batteri. Och vem som ska sätta upp brandvarnaren i taket igen vet jag inte, då jag inte kan stå på stol eller stege. Hm. Vem kan jag bjuda in på kaffe med bak…tanke?

Ähum 2

Under förmiddagen hann jag också med ett optikerbesök. Tre par glasögon till priset av ett. De senaste tio åren har jag köpt tre par och alla har haft samma styrka. De är nu omoderna och slitna. Dagens synundersökning visade att min syn är oförändrad. Så om tre veckor sitter jag här med sex par glasögon som alla har samma styrka. Jag kan då ha ett par för varje veckodag. Sjunde veckodagen kan jag nu… öh… Om man skulle skaffa linser igen? Nej, kanske inte.

Priset för tre par glasögon? Vågar jag säga det? Drygt 16 000 kronor. Men som sagt – betala bara för ett par. Under femtusen. Det tycker jag är billigt med tanke på de specialbehandlingar jag också beställt till.

Ähum 3

Nu ringde jag också för att boka in hemleveransen av mina nya möbler som står på ett lager och väntar på utkörning. Ett löfte i förra veckan om leverans till i nästa vecka. Det verkade inte gälla längre, utan man hade ändrat sig till veckan därpå. Jag börjar bli otålig. Och det velande (inte jag) om när jag ska få leverans eller inte. Eventuellt kunde det bli nästa vecka. Kanske de ringer. Kanske de kommer en annan gång. Kanske de inte visste någonting. Trots att mina möbler kom redan i förra veckan och man vet vilka dagar jag är ledig och hemma.

Hur man retar mig till vansinnets branta avgrund och kanske knuffar mig däri? Lätt. Jag befinner mig där just nu. Min brandvarnare är källan till mitt vansinne. Två gånger per minut ger den ifrån sig ett genomträngande pip som indikerar att den helt ska bytas ut. Inte byta batteri, utan byta brandvarnare. Och det går inte att få tyst på den då den är helgjuten för att man inte ska kunna ta ut batteriet.

Det är min hyresvärd som ska byta ut min brandvarnare. När och hur får man tag i dem? Fram till dess får jag nätterna igenom lyssna till brandvarnaren. Det hjälper inte att kasta in den i en garderob och två meter tyglager. Samma genomträngande, skärande, oljud. I morgon kanske jag får möjlighet att ringa – och få tag i – min husvärd. Men sedan måste de vara i tjänst samtidigt som jag måste vara hemma. Vilket är en omöjlighet.

Logistik är allmänt något väldigt svårt för mig. Jag har lyckats finna en ny hjälporganisation som kan ta sig an de möbler jag vill skänka. Vilket innebär att jag måste försöka flex ut från jobbet tidigare. Men enda möjligheten om jag vill kunna boka in min nya soffa för leverans. Och i morgon ska jag till optikern. Och så kommer hämndtjänsten.

Plötsligt saknar jag min gångna och passerade semestervecka. Varför kunde inte allt infallit då?

I dag kom jag äntligen till skott och beställde synundersökning som jag ska på senare under veckan. Jag tror inte min syn försämrats, men de glasögon jag har (tre par med samma styrka – det har inte varit någon synförändring senaste tio åren) är slitna, gamla eller bara fula. Jag har nappat på ett erbjudande där jag får tre glasögon till priset av ett – utan begränsningar i form av behandlingar, bågar eller annat.

Och jag jagar någon second hand som kan tänka sig hämta mitt soffbord. Jag har redan bokat in en organisation för detta, men jag är inte nöjd med hur lång fram i tiden jag fått en tid. Och jag ringde en annan hjälporganisation, men deras lastbil är sönder och det dröjde en månad innan den var lagad. Så i morgon ska jag försöka med tredje stället. De där hjälporganisationerna verkar inte vara så tillmötesgående? Jag trodde det låg i deras eget intresse?

Så har jag inte fullt upp på jobbet (och det har jag), så är det även häcken full på min fritid. Jag skulle kunna tänka mig lite lugn och ro, åtminstone när jag är ledig. Men jag är aldrig ledig. Ack!