Fördelning

Känner mig lite gnällig, men jag blir aldrig nöjd vad gäller fördelningen av arbete och lediga dagar. Jag mår bäst av att få arbeta samtidigt som jag behöver vila. Men det här… En semesterdag per vecka är för mycket. Senaste veckorna har jag arbetat två dagar per vecka och varit ledig resten, vilket är riktigt dåligt. Nästa vecka har jag också anledning till att klaga, för då arbetar jag 4½ dag. Det är för mycket.

Jag håller inte med Försäkringskassan. Jag har 25 % förtidspension. Enligt FK ska jag arbeta fem dagar per vecka à 6 timmar. Nej, det bara totalvägrar jag. Jag behöver en vilodag efter att ha arbetat två dagar. Jag förstår inte hur FK kan vara så rigida då det är medicinska behovet som lett till förtidspension. Så hur kan jag då klaga på att jag arbetar för mycket/för lite? Jo, det är en ojämn fördelning från vecka till vecka på grund av att jag är schemalagd. Ändå är det schemalagd jag vill vara, med helgarbete. I teorin ger det bästa fördelningen över en vecka, men i praktiken går det inte lösa fullt ut.

Det absolut värsta är när jag har sammanhängande semester. Det är för mycket ledighet, men samtidigt har jag alltid många semesterdagar som måste tas ut under semestermånaderna. Så. Jämka lagstiftning, FK-beslut, medicinska behov och arbetsgivarens förutsättningar, är inte lätt.

Onsdag

Dag fyra med migrän. Och jag har inget som hjälper mot det. Jag är inte typen som lägger mig i ett mörkt, svalt rum, för det fungerar inte heller. Istället försöker jag vara igång i den mån jag kan. För min del blir det dessutom värre om jag ligger. Men så här på fjärde dagen är jag ganska trött på smärtan.

I maj beställde jag en t-shirt som skulle levereras från USA. Nu, 5-6 veckor senare, fick jag en avi från PostNord. När jag tittar närmare på avin så är det en påminnelse och med straffavgift 180 kr, samt att jag har tre dagar på mig att hämta försändelsen. Kan man bli annat än förbannad på PostNord? Jag vet inte vad de håller på med.

Arbetsveckor

Ganska uttråkad av att tvingas gå hemma en hel midsommarhelg. Egentligen trivas jag bra med vilodagar, men det känns väldigt påtvingat när det är tyst och stängt överallt. Ingen action. Ingen aktivitet. Jag hade hellre jobbat, men det fick jag inte eftersom min schemalagda arbetstid inte var förlagd till den här helgen. Men i morgon så!

Det blir min fjärde vecka på nya arbetsrummet, men jag har inte varit där så mycket. Jag får frågan om jag trivs, men jag förstår inte frågan riktigt. Det är ett arbetsrum. Jag bryr mig inte om vart det ligger, bara jag har tillgång till det jag behöver för att kunna utföra mitt arbete. Fördelen är att rummet är dubbelt så stort jämfört med förra, och… Jag höll på säga att det är lugnare, men det vet jag inte riktigt. På förra stället jag satt var jag störd hela tiden av folk som sprang in till mig i tid och otid utan att knacka och som ställde frågor till mig som jag inte borde få då de vänt sig till fel person. Men jag satt så lätt till. Bara att fråga vad som helst när som helst, och de förstod aldrig när jag sa till dem att vända sig till någon annan och inte störa mig med ovidkommande hela tiden.

Hur är det nu då? Jag får fortfarande besök, antingen spontanbesök eller planerade besök, men det är inte lika frekvent och det är mer motiverade personliga besök där man vill just mig något. Det enda som förvånar mig lite är att man börjat ringa mig mycket mer. Okej, jag sitter off till, men det är kollegor som aldrig kommit till mig innan eller ringt mig tidigare. Annars är det som sagt lite lugnare arbetsmiljö, men jag kan inte säga att jag uppskattar att mitt personalrum ockuperas som konferensrum. Visst, det är inte ofta jag är i personalrummet, men att inte under en hel dag får tillgång till det är lite irriterande. Jag måste i förväg kontrollera om personalrummet är bokat, för då måste jag försöka rädda mat ur kylen, lite bestick och en tallrik, men kaffe kommer jag inte åt. Då får jag traska iväg och köpa det på Pressbyrån. Och toaletten är inte särskilt kul att dela med 30 personer som har en konferensdag. Svin.

Nu är det sommar, så det är än mer lugnare på min stängda avdelning. Hela våningsplanet är nu tomt och förhoppningsvis inga fler möten i mitt personalrum. Det känns lite konstigt att ha ett helt våningsplan för sig själv. Skulle gissa på att det är cirka 1000 kvm stort. Nä, det räcker nog inte. Även om allt är låst så är det obehagligt (inte riktigt otäckt) då jag inte har uppsikt över hela våningsplanet och inte vet vilka som ändå rör sig där och hur de kommit in.

Det viktiga är ändå att jag har ett arbetsrum där jag kan utföra arbete.  Och jag har som sagt väldigt mycket att göra nu när jag själv är på deltidssemester men ersätter två andra som gått på semester. Så stör mig inte när jag jobbar.

Kommunen borde skämmas

Lugn midsommarhelg. Inte träffat eller pratat med någon hela midsommarhelgen (okej, söndagen återstår). Som bekant firar jag aldrig högtider och uppskattar heller inte den typ av mat som varje högtid har att erbjuda. Eller. Sill äter jag året om.

Då kan jag ta tillfället i akt och skriva om flärdtjänsten. Efter 18 år med kommunal färdtjänst, så har det nog aldrig varit så illa som det är nu. Jag förstår att kommunen upphandlar tjänsten från taxibolag som får slåss om att buda så lågt som möjligt. Självklart blir det problem, och ingen tar sitt ansvar utan tvår sina händer och skyller på motparter.

Det finns två sätt att boka flärdtjänst – antingen önskar man en hämttid eller en senast framme-tid. Önskar man en viss hämttid så kan man bli bokad +-1 timme från den tiden. Vilket man får reda på direkt vid bokning, hur dags bilen kommer. Sedan säger regelverket att bilen får lov att vara 10 minuter försenad innan man ringer och efterlyser den. Däremot så får man själv endast vara 1 minut försenad, sedan avbokar chauffören en och kan vägra köra en.

Själv bokar jag alltid med senast framme-tid. Då kan jag få en bil som är så tidig att jag är framme en timme innan önskad tid. Men jag åker bara till och från jobbet, samt har ett beslut om att åka ensam utan samåkning vilket blir en direktåkning från dörr till dörr. Därmed brukar jag bli hämtad 20-35 minuter innan jag ska vara framme, vilket är perfekt. Om det hade fungerat.

Bilarna kommer inte. Så har det varit i ett år nu. När 10 minuter gått utan att en bil kommit, får jag ringa och det gör jag. Jag kan se vart min bil är enligt GPS som är kopplat till min bokning. Sex minuter innan jag ska bli hämtad kan jag se var bilen finns. Eller inte. Numera skickar inte taxibolagen ut flärdtjänstens bokningstid till chauffören alls i mitt fall. För det finns inga bilar, eller också har chauffören tackat nej till mig. Märkligt hur de kan neka utföra ett uppdrag som de får betalt för?

Jag har pratat en del med chaufförerna. Några är faktiskt vettiga och de berättar hur det ligger till. Taxibolaget har upphandlat färdtjänst till ett så lågt pris att chaufförerna (som äger sina egna bilar) inte får täckning för att köra färdtjänst. Chaufförerna går personligen minus i inkomst om de ska köra och hämta mig. Hade chauffören varit i närheten av där jag är, så hade de kunnat ”göra det på vägen”, hämta upp mig alltså. Men det är för få bilar och de är aldrig i närheten av där jag ska hämtas (som är i centrala Göteborg oavsett om jag är hemma eller på jobbet). En chaufför berättade i höstas att han var en timme försenad till mig, eftersom han var den sjätte chauffören som fått min körorder då föregående fem tackat nej. För det kompenserar kommunen mig med ett presentkort på 50 kr på Ica. Om jag anmäler det särskilt (annan instans än när jag ringer och efterlyser bilen). Däremot så ersätter kommunen mig inte för förlorad arbetsinkomst.

Och det är problemet. Väntan på bilar som aldrig kommer. Bilarna kommer först efter att jag redan skulle varit framme vid min destination. Cirka två timmar per dag är väntan på bilar som jag redan skulle suttit i. Jag är aldrig framme i tid. Eftersom jag får klockslag vid bokning att hålla (där jag inte kan styra hämttiderna) så får jag inte ihop min arbetstid. Och sedan sitter jag bara och väntar på bilar som aldrig kommer. Och detta är inget jag kompenseras för på något sätt. Presentkort skiter jag i, jag kan inte ta mig till Ica ändå.

Enligt kommunen så finns inga problem, åtminstone är det vad politikerna i kommunen säger. Flärdtjänstens tjänstemän är väl…. Nja. Hälften av dem fixar fram akutbilar när bil inte kommit, vilket gör att jag ”bara” blir 20 minuter försenad. Men andra halvan vägrar fixa fram akutbilar, utan säger att jag får vänta på den bil som var tänkt att komma. Vilket gör att det är rena turen om jag sitter i bilen en timme efter jag skulle hämtats.

Det verkar inte finnas någon lösning på detta. Den dagliga väntan sliter hårt fysiskt på mig, men hälsotillstånd verkar inte vara ett skäl till flärdtjänst (eller hur det nu var). Och som inte det vore nog så har chaufförerna redan slagit sönder 2-3 rollatorer för mig. De är inte särskilt varsamma. De är mest förbannade över att behöva köra flärdtjänst.

18 år kvar till pension…

Snabbinlägg

Ibland kan jag tycka att jag ser ut som en mysfarbror med mitt gråa skägg där jag hasar mig fram med rollator.

Hu!

Det är nog tyvärr väldigt långt från sanningen. Jag är snarare en sur gubbe som tänder på alla cylindrar, eldar upp mig, exploderar, skrämmer slag på folk. Eller vem man nu frågar någon om sånt. Nej, man frågar inte andra hur man uppfattas, för antingen blir man tillsagd eller så har man så pass mycket kännedom. Mysfarbror låter ju annars trevligt. Dock tror jag vi är mer komplexa än så. Situationer, humör och andra människor påverkar vem man är för stunden. Äh, jag släpper det.

I dag fick jag remissbekräftelse från nya käkkirurgen. Ny väntan, ytterligare 2-3 månader. Sedan lär det bli ny narkosbedömning innan operation blir av. Det där bollandet är värdelöst, samtidigt som jag förstår att ingenting ändå hade hänt under sommaren. Jag är väl inte uppgiven, riktigt. Jag har inga förväntningar.

Nu har kollegorna gått på semester och jag tagit över deras arbetsuppgifter. Personalstyrkan har förstärkts med det dubbla, ändå är där ingen som kan ersätta semesterfirarna eller ta mina arbetsuppgifter. Högst märkligt.

Midsommarhelg och jag är ledig. Det känns ganska bra eftersom jag jobbade förra helgen och var ganska utslagen i måndags och i tisdags när jag var ledig efter helg. Så nu kanske jag kan känna att jag är ledig. Och helgen innan var jag i Jönköping. Så vilohelg var ett tag sedan.

I ett svagt ögonblick i dag accepterade jag att arbeta en helgdag som infaller under min sommar semester. Det betyder att jag arbetar tre av fyra helger under min semester. Men ingen ville/kunde ta extrahelgen och jag tycker ändå det är ganska bra att vara aktiv så jag inte blir inaktiverad under min semester. Kämpar fortfarande med att återfå funktioner efter vårens sjukskrivning, så det här är en bra press på mig.

Men i kväll är jag trött. Det har varit två jobbiga arbetsdagar, jag har jobbat övertid, och sedan har flärdtjänsten inte dykt upp. Men nu är det helg. Har det varit annat än helgdagar senaste månaderna? Februari var väl en full arbetsmånad, men sedan har det varit väldigt mycket helgdagar. Nu dröjer det väl innan vi får helg igen. Istället är det semestertider.

Skäggselfies

Det är en uppförsbacke. Jag var sjukskriven mer eller mindre mars-april, men skovet med förlamning var jobbigt först efteråt. Visst, besvärligt att röra sig med förlamning och jag var väldigt trött och sov mest. Konsekvensen av att vara inaktiv under två månader, är att det är skitjobbigt komma igång igen. Det svåra är att väcka liv i kroppen. Konditionen är intakt, likaså fysisk styrka. Ändå är det svår att få kroppen lyda, och jag tror det har med nervimpulserna som inte vill gå fram riktigt efter ett skov. Skov betyder egentligen inflammation av nervtrådarna (förenklad förklaring) och när det efter skov ska läka, så uppstår den där ärrvävnaden på nervtrådarna som gör det så svårt för att nervimpulser att gå fram. Hjärnan och medvetandet har inget att säga till om. Viljan kan inte bryta igenom. Det är det jag kämpar med. Jag försöker ignorera den enkla vägen, att inte bry sig utan ge upp. Jag är envis, jag vill ha min frihet och göra vad jag vill. Kanske jag trots allt får vara tacksam över min mentala styrka att aldrig ge mig. Jag gör mig aldrig till offer. Blir jag arg så är det på omgivningens oförmåga att leva upp till mina förväntningar när jag väl ber om hjälp i något.

I flera veckor har jag försökt skriva ett inlägg, men det är tufft. Den får mogna lite till. Funderar på att skriva min historia, den ocensurerade versionen. Den utan filter. Vi får se.

Hm. Har jag tagit några selfies senaste tiden?

Nå. Skägget blir mer och mer grått. Det blir också tunnare (ålder). Några gånger har jag själv klippt i det förutom då jag var hos barberare i januari. Jag borde lära mig det här; rör aldrig skägget – klipp aldrig i det! Det är snyggast och mest lättskött om man låter det växa fritt. Alternativet är att gå till barberare relativt ofta för att formge det vilket blir ganska fult efter några veckor.

Hur sköter jag annars mitt skägg?

  1. Tvättar det med skäggschampo dagligen (annat pH-värde än i vanligt hårschampo).
  2. 2-3 gånger/vecka använder jag hårbalsam, mild sort.
  3. 1-2-3 gånger per dag masserar jag in cirka 1 tsk jojobaolja. Det är ganska mycket olja, men mitt skägg är stort och torrt. Det finns dyra skäggoljor också, vilket jag har ibland. Då tar jag 3-4 drp.
  4. Ibland är mustaschen väldigt spretig, då tar jag fram skäggvax (inte mustaschvax) som är lite mjukare.
  5. Beardbalm använder jag periodvis. Ibland är det som om olja inte fungerar, då tvingar jag skägget in i denna mjukare form av skäggvax, så det håller stadga.
  6. Väldigt sällan fönar jag skägget. Det torkar ut även om skägget då blir rakare och ser längre ut. Men det känns onödigt.
  7. Jag borstar heller aldrig skägget. Istället är det två skäggkammar som används.
  8. Annars gör jag väl inget speciellt med skägget. Tvättar, kammar och oljar. Det går snabbt.

Snart är mitt skägg två år. Det är först nu kommentarerna slutat komma. Första året är värst – alla ska ha åsikter och synpunkter kring ens skägg, trots att vi inte känner varandra. Om någon säger något, så är det när okända stoppar mig ute för att berömma mitt skägg. Första året var det bara klagomål. Nu är det beröm. Vilket gör mig väldigt förvånad. Att man kommenterar positivt/negativt alls.

Den där skäggfesten med 100 skägg. En man rör inte en annan mans skägg. Någonsin. Mitt togs det i ganska frekvent (plus några pussar på flinten). Det jag fick höra en hel del, var också att mitt skägg var extremt mjukt att ta i. Skägg är strävt. Grått skägg ännu strävare. Varför mitt lär vara så mjukt vet jag inte. Vi vårdare alla våra skägg i stort sett på samma sätt.

Föreläsaren

Swoosh och så var det en ny vecka. Arbetshelgen var lite extrem, så här mycket har jag inte haft att göra på flera år. Det brukar vara ganska lugnt helg, så jag hinner med mina ordinarie arbetsuppgifter. Inte den här gången. Ändå försökte jag pressa in lite egentid för att få till den där föreläsningen jag lite oväntat ska ge på onsdag. 17 PowerPoint-bilder. Jag vet inte om jag blev färdig, så jag får väl sitta på min fritid också med detta.

När jag föreläser. Jag försöker inte bara vara pedagogisk och tålmodig. Nå, det där med tålamod tryter emellanåt och jag kan bli väldigt arg och vass när jag föreläser om någon framstår som mindre intelligent (typ IQ <25). Och där är alltid någon… Pedagogisk? Jag försöker skala ned allting till basic och ta tid på mig att måla upp en bakgrund till allt. Jag levererar inte bara fakta. Kontext är viktigt. För mig kanske den är självklar, men inte för åhörare som alla har olika preferenser. Det svåra är att paketera allt. Det ska vara väsentligt, informativt, heltäckande men inte svämma över. Värst är att hålla en tidram. Jag försöker alltid i förväg förhandla tid, men så enkelt är det inte. Onsdagens föreläsning – jag vet inte hur lång tid jag får på mig då det inte bara är jag som ska prata under detta entimmesmöte. Jag brukar begära 40 minuter som minimum, helst 60 minuter. I praktiken får jag kanske 8 minuter. Då skiter det sig rejält. Då struntar jag i att vara pedagogisk och kör kalla fakta utan att besvara frågor. Och då blir alla upprörda, vilket brukar betyda att jag ett halvår senare får ge min föreläsning utan att andra punkter finns på dagordningen. Jag är kritisk till detta upplägg, men det är en kompetensfråga för de som planerar utan att ta hänsyn till verkligheten.

Jo, det var det jag skulle säga. Jag har bara skrivit min PowerPoint en gång utan omskrivningar. Innan onsdag bör jag ha skrivit om den 3-4 gånger för att verkligen få till en nedbantad version. Den version jag gjort är ett utkast som fungerar, men den är inte optimal.Vissa kommer inte förstå. Syftet är att alla ska förstå.

Gnälltorsdag

I dag hörde jag aldrig klockan som måste ha ringt väldigt länge och i perioder. Tre timmar senare vaknade jag. Inget att bry sig om eftersom jag är ledig inför helgjobbet. Men jag behöver ta mediciner på ganska exakta klockslag. Nu får jag försöka justera och backa tider försiktigt. Jag är verkligen trött, det har varit tufft nu sedan förra torsdagen då jag flyttade på jobbet och sedan var i Jönköping. Något jag verkligen önskar mig är arbetsro på jobbet. Låt mig hinna med det ni redan dumpat på mig!

Trots att jag var ledig i dag, så har jag jobbat X antal ideellt. Jag vägrar göra det, men nu hopade sig mejlen igen och jag måste försöka få svar på vissa saker inför helgen när jag ska jobba. Det är svårt få tag i någon då när man är ensam.

Sedan några veckor tar jag ut en semesterdag per vecka då jag har så många semesterdagar att det inte tar något från semestersaldot när jag tar fyra veckors semester. Jag behöver nog den här extra ledigheten, men det har inte justerats sett till arbetsbelastningen. Istället ska jag precis som tidigare år ersätta semesterlediga + att jag har mitt eget jobb som ingen någonsin befattar sig med. Och då gå in med en extra semesterdag per vecka var kanske inte så smart. Svår balansgång. Vad är bäst för mig? Mindre jobb, men det alternativet verkar aldrig existera. Så ledighet är nödvändigt samtidigt som jag behöver jobba mer tid för att få det att gå ihop med att ersätta andra.

Det är problemet med mina ordinarie arbetsuppgifter. De går inte att förutse i tid eller omfattning. Jag hävdar att detta enbart fyller min arbetstid och att jag har andra saker som legat i åratal och väntat på mig. Men jag kan inte bevisa det. Det går inte mäta min arbetsbelastning. Därför dumpas så jäkla mycket på mig med motiveringen ”ingen annan kan”. Samtidigt är jag tillsagd att dra gränser och totalvägra vissa saker. Vilket jag gör. Men blir beordrad ändå.

Jag har inget hört om käkoperationen trots att doktorn nu ska ha varit tjänst en vecka. Dock finns ingen anledning för mig att ligga på. Jag råkar ju jobba där jag ska opereras, och vet att de har verkliga problem denna sommar. Jag vill inte vara en högriskpatient i en organisation som har planeringsproblem för sommaren där det saknas intensivvårdsplatser och kompetent personal. Den där förturen som skulle göra att jag skulle opererats i december förra året, lär inte hända denna sidan om sommaren. Lika bra det. Samtidigt så är också detta en jäkligt stor risk, eftersom man inte vet till 100 % om cystan är godartad eller elakartad. Oftast – betoning oftast – är den godartad. Men även om den är det så fortsätter den äta bort käkben och första de friska tänderna. Jag har slutat bry mig. Inget jag gör kan påverka någonting.

Samtidigt går jag och väntar på en blankett där min neurolog ska sätta en bock i en ruta för att jag ska kunna gå vidare och ansöka om elscooter. Hur svårt kan det vara?! Hur lång tid ska det behöva ta? När jag väl fått blanketten ska arbetsterapeut skriva en ansökan där handläggningstiden är typ halvårsvis innan man får besked om de får förskriva en elscooter till mig. Får jag den, så får jag dock inte använda den eftersom jag först måste ta typ körkort för det. När jag väl fått den. Undrar hur lång leveranstiden är?

Så trött på precis allt. Kampen mot allt och alla. Och flärdtjänsten ska vi inte prata om (som vanligt, meningslöst säga nåt men jag är aldrig framme ”senast framme”-klockslagen) där jag numera efter jobbet får vänta 3 timmar innan jag är hemma – och då bor jag 16 minuter bort med spårvagn. Bilar kommer inte.

2-årsfesten

Apatiskt trött. Därför har jag inte orkat skriva något efter Jönköping. För det har verkligen varit full rulle. Nej, jag var inte full när jag körde rollator.

Hur var lördagen? Ja, säg det. Jag har ännu inte lyckats summera mentalt eller få ihop alla ansikten, händelser och platser. Vi tog oss ganska snabbt till Jönköping och där fick jag också ganska omgående en manuell rullstol som jag placerades i. Sedan bar det av.

Rullstol. Detta var första gången jag suttit i en rullstol. Det. Var. Fruktansvärt. Man blir verkligen helt beroende av sina medmänniskor. Och det är väldigt kallt att sitta still i en rullstol även om det är varmt ute. Största problemet var väl att jag flög ut ur rullstolen 4-5 gånger på grund av kullersten och kantsten. Varje gång lyckades jag ändå landa på fötterna. Men det var mentalt uttröttande även om jag inte tog ett steg. Det var mycket intryck. Många platser. Och mååånga fotograferingar. Proffsfotografer. Respektives mobiltelefoner. Skäggens mobiltelefoner. Pressfotografer. Förbipasserande som fotograferade. Emellanåt kom jag på efterkälken med rullstolen och då hörde man kommentarerna från stadens invånare som var ut på shopping ”vilka var det” och ibland sprang folk ifatt oss för att fråga vilka vi var. Okej. 50-100 skäggiga karlar väcker kanske lite uppmärksamhet? Det jag tyckte var lite pinsamt var alla officiella fotograferingar där jag hamnade längst fram på grund av att jag satt. Jag kan förstå det, men varför i mitten och inte ute på flanken? Jag hamnade verkligen i fokus.

Finns mycket att säga. Märker att jag inte vet hur jag ska formulera mig så länge jag inte fått ihop det mentalt. Sitter just nu och frågar alla andra som var där, vad jag egentligen gjorde. Tydligen har man pratat med mig och kramat mig, men det känns lite vagt när jag försöker återkalla sådana minnesbilder. Nåja. Det var fint att ha varit där och träffat alla – oavsett vad jag för stunden minns. Tror jag kommer ihåg mer om jag får vila mig.

Så ovan var i lördags. På söndagen åkte vi hem och då kände jag mig ganska pigg förutom att jag kände mig förkyld efter att frusit så hemskt i rullstolen. I måndags hade jag semester och då var jag åter totalt slut efter helgen. Sedan har jag arbetat tisdag och onsdag, vilket fortfarande är fysiskt väldigt jobbigt efter MS-skoven och med kronisk yrsel. Det har inte varit speciellt lugnt på jobbet trots att jag flyttat ifrån verksamheten. Akutjobben hopar sig och jag är jagad som vanligt. Man har lyckats leta upp mig fem våningar upp där jag sitter ensam på en låst avdelning. Tusan! Nu är det arbetshelg som väntar. Tyvärr är jag lika överhopad av jobb då också. Arbetshelgerna som brukar vara mitt andrum.

Nedräkning

Det har känts lite tufft i dag efter gårdagens flyttkarusell. Men nu har jag packat inför Jönköping och vet inte riktigt vad som väntar. Vi har ett schema som är lite… Jag saknar utrymme för vila. Rädd att det blir för tufft eftersom klockan ringer 5.30 och sedan blir det väl hotellsäng vid 02-tiden innan hemfärd. Det blir en lång dag med många aktiviteter och många möten. Självklart är det något positivt, men jag måste också skydda mig själv och min hälsa.

Jag har dålig koll på några saker. Avstånd, om någon kör eller om jag ska ta taxi. När och var väntar rullstolen? Vilket hotell var det vi bokat? Nåja. Jag ligger inte på och kräver svar, för det får helt enkelt lösas efter hand.

Men detta är årets händelse. Jag är trots allt redo.

Flytt nr 14?

Äntligen blev rumsflytten på jobbet av.

Från 6 kvm:

Till 12 kvm:

Väldigt skillnad. Plötsligt fick jag svängrum.

Men jag är egentligen inte i fysiskt skick till en flytt. Jag behövde inte bära möbler, men jobbigt ändå att få alla pärmar på plats och koppla dator och så vidare. Jobbigast var dock att i fyra timmar sitta ute i korridoren under tiden som flyttfirman tömde mitt nya rum på skräp. Det var proppfullt med staplade elektriska skrivbord som skulle till tippen. Skrivborden slogs sönder inne på mitt rum innan de kastades. Av någon anledning föll det på mitt ansvar att också visa vad flyttfirman skulle göra, då det var ytterligare två rum med möbler som skulle kastas plus ännu fler skrivbord fem våningar ner. Eftersom alla dörrar är låsta, så fick jag vara tillgänglig och låsa upp när de kom och gick. Det som var extra jobbigt var att de två killarna från flyttfirman inte kunde ett ord svenska, men några ord på engelska. Jag har alltså pratat engelska hela dagen, men fått upprepa mig gång på gång då de hade svårt att förstå engelska. Slitsamt! Cheferna som hade bokat in allt detta och som visste vad som skulle slängas respektive sparas, drog väldigt snabbt på långhelg. Därmed bryr jag mig inte om jag nu sa att de skulle slänga för mycket. Ha!

Om 1½ dygn är jag någonstans vid Borås på min väg till Jönköping. Tur jag är ledig fredag så jag kan packa. Dock lite osäker på hur mycket jag ska packa – och vad. Tvåårsfest i skäggklubben inklusive parad och fotosession. Så det får bli en uppsättning gear och en uppsättning finklädsel. Och jäkligt mycket i medicinväskan så jag orkar med det intensiva dygnet. Man har hyrt en manuell rullstol åt mig så jag klarar paraden genom Jönköping.

Usch. Hoppas jag hinner vila upp mig efter dagens fysiska överansträngning. Lyckligtvis inget jobb förrän på tisdag nästa gång.

25 år i yrket

På fredag är det 25 år sedan jag blev klar med utbildningen som läkarsekreterare. Utbildningen hette Vårdadministration, var en eftergymnasial utbildning på ett år. Så ser det inte ut i dag, men jag har varit yrket troget under alla år. Initialt hade jag bara tänkt jobba i ett år med detta innan jag skulle sökt till universitet (oklart vad), men förmodligen passar jag i denna yrkesroll då den knyter an till den utbildning och yrke jag hade på 80-talet; kontorist. Fast i ärlighetens namn så har jag varit i kontorsmiljö i 43 år då jag redan som fyraåring hjälpte till att springa med ärenden och öppna post på kontoret där jag sedan blev anställd som 18-åring.

Tjugofem år i yrket. Jag var tvungen att läsa vad Arbetsförmedlingen skrev om yrket Läkarsekreterare. Nja, där är en del faktafel, men vem är jag att lägga mig i det? Och jag är verkligen inget själlöst mähä, utan har ett självständigt arbete inom vården även om det går ut på att smörja kollegor och patienter. Ja, alltså underlätta. Inte smörja med liniment eller så.

Vad ska jag säga? Jag är inte läkarsekreterare då den titeln ersätts av medicinsk sekreterare, men inte ens det är jag efter att jag börjat med mer avancerade arbetsuppgifter (inom samma gebit, samma arbetsplats) samt gått tre utbildningar/kurser på universitetet. Inom min nya titel har jag dock olika roller som varierar över tid. Bland annat är jag just nu (också) handledare, klassifikationskoordinator, systemadministratör och lite annat som jag inte kan komma på i en handvändning. När man på jobbet frågar vad jag har för arbetsuppgifter måste jag kolla på intranätet där det finns nedtecknat, det är typ 10-15 olika roller som alla har multipla arbetsuppgifter. Mitt fokus ligger ganska mycket på personal (i motsats till patienter), ekonomi, statistik och verksamhet. Utöver detta har jag uppdraget som ombud och skyddsombud. Men jag har inte helt släppt grundjobbet, även om det är sällan jag utför det – skriver patientjournaler.

Mitt behov i det hela, är att få använda mig av min kompetens, ha avancerade arbetsuppgifter och kännedom om det mesta. Jag behöver variation och stimulans. Det får jag. Stressen är det negativa och det beror mestadels på personalbrist men också på att väldigt få har förkovrat sig till att klara av vissa arbetsuppgifter. Jag försöker lära andra att ta över, men det går trögt.

Men det är inte klokt. 25 år. Så mycket man får vara med om i form av utveckling inom vården! Jag hade nog inte stått ut om både vården och yrket hade varit oförändrat jämfört med 1992.

Och det var av ”misstag” jag hamnade inom yrket. Men jag har anpassat förutsättningarna till mig. Det finns inget avancemang inom yrket, men genom att själv skräddarsy min kompetensutveckling med pengar från egen ficka så arbetar jag med sådant som jag tycker är givande och nödvändigt (både för mig och för omgivningen). Det finns ett behov av avancerad administration, men några sådana utbildningar finns inte. Och några andra titlar kan man heller inte få. Hur man än vänder på det så är jag sekreterare, fast jag föredrar administratör.