Författare: <span class="vcard">Nile</span>

Dagens andra dagboksanteckning? Tänka sig…

Varför får man inte ha rynkor? Varför ska de bekämpas? Jag tycker rynkor är vackra. Ja,  förutom om de är framkallade genom ihärdigt rökande. Då ser rynkorna mer ut att höra hemma  hos en bulldog på dåligt humör. Nej, rynkor är något man förtjänar. Vilket kanske inte lät  så kul. Vad jag menar är att rynkor hör ålder till. Äsch, det lät inte heller så kul. Hm…  hur ska jag förklara det? Rynkor visar att man har leeevt. Och varför är det  kvinnor som ska bekämpa sina rynkor genom diverse krämer? Åtminstone är det dem tevereklamen  vänder sig till. Det enda män ska bekämpa i tevereklamen är sina sura magbesvär. Jag  har inget mot rynker, varken att själv få det, eller hos andra. Förresten… finns det något  vackrare än skrattrynkor kring ögonen?

”Alla töser är mina fjällor” sa jag när jag var liten. Idag är ingen av dem under sextio år (men  inte heller över 75 år).  De har rynkor. Men de är fortfarande mina fjällor! 😀 Hm… säger man fjällor nu för tiden?  Enligt ordboken så är det ålderdomligt och betyder flickvänner. Om nu nån tvivlade på det. Jag  har alltid vurmat för mina fjällor. Och det har varit ömsesidigt. Jag har alltid umgåtts med  äldre kvinnor. Eh… alltså… bara umgåtts.:-) Vad vill jag säga med det?  Inget. Fakta. Och jag skriver för att jag inte kan sluta…

Jag är emellanåt rejält gnällig och många är det på nätet också. Så därför vill jag klart och  tydligt säga att jag är lycklig. Jag är glad, har roligt och är lycklig. Får man känna så?  Eller är det osvenskt? Kanske lite jante över det? Men, men… Är ständigt så tacksam och  tycker att jag har sådan tur. Okej, att allt inte är guld och gröna skogar eller en dans  på rosor. Men grundkänslan är lycka och tacksamhet. Känner också en glädje över alla ni  fina människor som finns på nätet. Jag är nykter. Så ni inte inbillar er något… *asg*

Tråkigheter är det ofta på mailinglistorna jag är med i. Där finns alltid något rötägg som  förpestar stämningen och som går till personangrepp. Efter ett tag brukar de bli portade  och utkastade, men då är stämningen redan förstörd. Det blir sådant uppror hos alla. Av  den anledningen skriver jag inte inlägg på vissa listor. Kanske man borde ta steget och  avsluta sin medverkan på de listorna? De ger ju inget. Synd om listägarna som lagt ner  så mycket tid och engagemang.

Jag är dålig på att ge komplimanger. Jo, komplimanger och uppmuntran ger jag mycket på nätet  men inte ”in the real world”. Vet inte varför. Rädd för att uppfattas som om jag har någon  baktanke, kanske? Däremot så får jag komplimanger när jag är på arbetet. Det har  börjat först sedan jag blev sjukskriven. Eller rättare sagt nu när jag kommit tillbaks.  Om hur roligt de tycker att jag kommer, att jag hjälper till, finns till hands, att jag  avlastar, att jag ställer upp, att det aldrig gått annars, att de saknar mig de dagar jag inte  är där. Visst är det jätterart och rörande?:’-] I början sa jag bara ”äsch”,  blev generad och gick undan. Nu blir jag glad och säger tack, men känner mig förvirrad.  Varför betonar man så mycket om att jag är en klippa? (Så säger de) Och att jag är en  ängel och pärla. Nu börjar jag istället bli smått nervös. Hur ska man ta en komplimang?

Snart ett år av dagbok. Tänk vad tiden gått fort! Kanske man av bara farten fortsätter  ett år till? Jag har dock små, små misstankar om att det kommer att bli en varannandagsdagbok  (gu’ vicket långt ord). Men inte än på en månad. Får väl se. Tittar man på de andra som  skriver nätdagböcker så brukar de ge upp efter två år. Då vill jag inte vara sämre. Men  jag lovar inget! 😎

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Comments closed

Kristianstad – bussolyckornas stad. Typ. Eller nåt…

Förra året höll en buss på att hamna i stadens kanal. För att citera min morgontidning:  ”Föraren hade gått av för att slå av och på datorn genom en lucka på utsidan”. Jo, dagens  moderna bussar sköts av interna datorer. Och som vilken annan dator som helst så kan den  ”hänga” sig. Så vad gjorde chauffören? Jo, han stannar bussen, med passagerar i, går ut  och startar om datorn. Det innebar att bromsen släppte och dörrarna stängdes. Och bussen  började rulla baklänges mot kanalen med en springande chaufför jämte bussen. En passagerare  lyckades bromsa bussen.

Men så igår… Bussarna kör in i små fickor intill en väntesalsbyggnad, eller vad man ska  kalla det för. Glasvägg. Skenande buss. Buss penetrerar glasvägg. Väntande passagerare flyr  skrikande samtidigt som en störtskur av glassplitter sköljer över dem. Ingen skadad.

Det har sina risker att åka buss här. En gång tvärnitade bussen så en äldre kvinna for  genom bussens mittgång och kraschade med huvudet i framrutan. Eller den gången då bussen  gjorde en omkörning och drog upp sidan längs en bil. Eller då bussen körde ner gatuskyltarna  då de stod ivägen på refugen. Så varför klagar jag på färdtjänsten egentligen?:-)

Idag träffade jag en vän som jag inte träffat på tio år. Av en händelse sprang vi på varandra  på jobbet. Trevligt och kul! Ganska konstigt… Jag lärde känna henne under min ”komvuxtid”.  Kan väl säga som så – flertalet av de jag gått på Komvux med har jag nu flera år senare träffat  på sjukhuset. För de har fått jobb inom vården. Undrar varför vi gjorde de valen? Vi hade  ju alla möjligheter att söka precis vad vi ville inom högskola och universtitet. Och i  slutändan så valde vi vården…

Ack, vad jag blev sömning. Tror jag ska gå och vila mig en stund. Är ”lätt” utschasad efter  dagens arbetsinsats. ”Lätt” ska man tolka som ”så in i helv***”.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Comments closed

Varför har jag så stora fötter? Till vilken nytta? För att man ska kunna håna mig på jobbet  när de ser mina skor? Trots att jag har så stora fötter så har jag svårt att hålla balansen.  Brukar stå och svaja som Jeltsin. Jo, jag har visst 47 i skor. Men egentligen är det  inte så stort. Bill Clinton har storlek 52, eller om det var 53. Stora män har stora fötter.  Män med stora fötter har stor… Eh, fint väder idag?

Nu är jag inte så där jättejättelång heller. Bara 183 cm. Så jag ser inget samband mellan  kroppslängd och fotlängd. För de som är två meter höga brukar ha små futtig fötter på kanske  41 i skodon. Vilket borde göra att de faller som en fura när det blåser ute. Ungefär som  att ställa en penna på högkant. Men det gör de inte…

Fötter är konstiga… Särskilt mina.  Jag kan inte säga att jag har så stor kontroll över dem. Som då jag drar runt med skrivbord  på jobbet då jag fastnat med en fot runt ett bordsben. Efter en meter brukar kollegorna  skrika då deras skrivbord försvunnit. Det är då jag märker det hela. Eller som den gången  jag råkade trampa en tjej på foten när jag åkte buss. Varför skriker tjejer så gällt? Och  varför fortsätter de efter att man flyttat på sin fot? Och varför fortsätter de snyfta  resten av dagen? Ja, tjejer!

Stygg Jontas Från mina fötter till något annat sorgligt. Mina händer. De har svikit mig rejält sedan jag  fick MS. Jag kan inte längre skriva för hand som jag gjorde förr. Att försöka sig på att  teckna och måla är nästan löjligt omöjligt. Men inte hindrar det mig från att försöka.  Resultaten blir sedan därefter. Jag gjorde ett självporträtt för någon vecka sedan. Jag ska  ha den på min ”hjärnsläppssida” när den blir klar. Men här är en förhandsvisning.

En sak har jag inte vågat prova. Att spela på klaviatur. Jag skulle förmodligen bryta ihop  av att jag inte längre kan hålla takten då inte fingrarna lyder mig. Jag skulle spela  mycket ryckigt. Nä, då är det bättre jag låter bli alla former av försök.

Och ändå… jag har en dröm om att lära mig ett nytt instrument. Saxofon. Det har jag  fantiserat om i tio år och kanske jag snart gör slag i saken. Dessutom önskar jag mig  ett munspel. Jag kan inte hitta det jag hade. Ett bra instrument som är lätt att spela på.  Man behöver ju inte använda fingrarna direkt heller. Räcker om man ruckar lite på huvudet  i sidled som en uggla och flåsar som jag brukar göra i telefonluren när jag ringer min  80-åriga granntant. *what a sexy babe*

Här sitter man och skriver en mycket viktig och tankvärd dagbok. *ähum* Och genom vilka  sökord är det då man hittar min dagbok genom AltaVista? Jo, som mansdominerat. Har jag  skrivit det i min dagbok? Kommer jag inte ihåg. Sickan Carlsson! Jo, faktiskt. Henne  har jag nämnt. Det motsatta könet. Vems motsatta kön? Intetsägande. Vadå  intetsägande? Min dagbok? Skulle den vara intetsägande?? Nänänä… Förstår inte alls!:-)

Jag känner mig äventyrlig ikväll. Känner för att utforska det okända. Kanske man finner något  intressant? Ska pilla mig i örat…

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Comments closed

Ibland tänker jag ”Gud, vad jag är pervers”. Den insikten har jag fått på senare tid.  Står i köksfönstret halvnaken och tar sprutor, sätter klädnypor i huvudet och njuter och  så vidare. Men frågan är kanske om det är NI som är perversa. Som vill att jag sätter  upp webbkameror för att föra ut mitt liv över det världsomspännande nätet. Fast så  ”spännande” ska vi inte ha det! Än i alla fall… *asg*

Jag förstår mig inte på grannen. Varje lördag klockan 23.30 börjar han (och flickvännen)  testa sängens fjädring. Ganska onödigt att testa det varje vecka med tanke på att jag också  hör att fjädrarna borde smörjas. Kanske de behöver hjälp? Kanske jag skulle ringa_på nästa  lördag? *jontas smörjer in sig i väldoftande oljor och traskar upp och ringer på*

Hm… varje lördag, bara lördagar… Kallar man sådant för tradition, överdrivet ofta  eller uppoffring? Hm… Inte spontanitet åtmistone… Hehe… nu sitter alla mina läsare  och rannsakar sig… ”bor jag granne med Jontas??”

Om man skulle sätta in en kontaktannons? Så spännande det skulle vara! 🙂 Inte för att jag letar, känner behov eller ens vill ha ett förhållande. Bara för att kolla  marknaden, så att säga… Men vad skulle jag skriva i kontaktannonsen? Får rannsaka  mitt inre och komma med något… *funderar hårt*

Galen skåning söker likasinnad med hjärtat på rätta stället för ömsesidig kärlek som  ska vara för alltid. Bör dela mina intressen för offentlig blottning, klädnypor och avsky för  dansbandsmusik. Utomlänare inget hinder. Svar till ”Möt våren med en klädnypa”.

Men vem i helskotta skulle nappa på nåt sådant? Därför tror jag att jag  får leva mitt liv solo…:’-( Ingen delar mina intressen… *snyft*

Ojdå! Det började nästan likna ett hjärnsläpp. Jag ska inte sticka under stol med att  jag blev inspirerad idag till att skriva lite om pervo-jontas ovan. Det var underbara  Åsa som skrev lite i  samma banor som mig idag. Dessutom såg jag något märkligt hos henne igår. Mitt tävlingsbidrag  hos henne verkar ha kommit på en delad förstaplats?! Fast det vågar jag inte tro… Särskilt  inte när jag såg övriga vinnare. Nä, det måste vara ett misstag…:-o

Väldigt så stressigt det blivit på jobbet? Jag har mer än vad jag hinner med. Roliga saker,  men inte så roligt när man känner att timmarna inte räcker till. Fick lätt panikkänslor idag.  Jag ska ju gå en utbildning då jag nu ska vara klinikansvarig för hemsidan på Internet.  I förra veckan sa de: ”utbildningen ligger på landstingshuset” (som ligger ett par hundra  meter iväg). Helt okej tyckte jag som har så svårt att ta mig någonstans. Idag fick jag  ett telefonsamtal om man tidigarelagt kursen till nästa vecka. I Malmö!!! Jag såg de  praktiska problemen torna upp sig framför mig. Hur i helskotta tar man sig till Malmö?  Det frågade jag också. ”Ta bilen” fick jag till svar. Eh… jag har inte kört bil på tio år,  har kraftigt nedsatt syn och är sjuk. Färdtjänst? Det är det enda sättet för mig. Men då  måste man betala 30 procent av taxikostnaden mellan Kristianstad och Malmö. Tur och retur  tror jag resan kostar 3.000 kronor med taxi. Trettio procent på det… Tåg? Inte så  himla lätt och ger inga garantier för sittplats. Stå upp (mycket svårt) i tolv mil? Nähä!  Men jag frågade bossen som godkände att jag tog taxi. Eftersom det var enda lösningen och  då detta var mycket viktigt för mitt jobb så fanns det inget val. Eller jo…. jag fann  en annan lösning…

Vi är åtta som ska gå utbildning. Jag kollade in deltagarlistan. Himla tur! En till härifrån.  Jag kastade mig på luren, så nu får jag samåka!:-) *dansar lambada i ren glädje*

Stressen på jobbet fortsätter göra folk sjuka så de kroknar… Idag sökte en av kollegorna  doktor för utslag över hela kroppen. Stressallergi! *suck* Är någon frisk? Av  detta blev det ingen sjukskrivning. Doktorn ville det när hon hörde vilken arbetsplatsen var.  Jo, vi har nog ett rykte… Överbelastade, utarbetade och sjuka av det. *suck igen*

Äntligen! Ally McBeal hade säsongsstart tidigare ikväll. Kanske jag ska vara försiktig efter  att ha sett det avsnittet? Inte överdosera för mycket Barry White-musik. Som insatta vet så  hör John alltid Barry White sjunga, när han ”ska till det” med kvinnor. Idag blev det kanske  för mycket. Istället för Nell såg han Barry White i sängen. Ack, ja… Tror visst manusförfattarna  till den teveserien har samma typ av hjärnsläpp som mig…

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Comments closed

Att leva tills man dör. Det är en konst att klara det. Man har så mycket mot sig. Döden  till exempel.

Jo, jag är allvarlig. Det var något de sa på Rapport som startade min tankeverksamhet.  Att människor bör få leva tills de dör. För så är det inte idag. Vi vårdas ihjäl. 80  procent av människor i livets slutskede vill få dö hemma i sin egna miljö. Hur många är det  förunnat? Åtminstone finns den möjligheten här i Kristianstad. KVH heter det.  Kvalificerad vård i hemmet. Det har blivit mycket populärt och jag ser att det verkligen  behövs. Bara en sak gör mig väldigt skeptisk. Det är gratis för vårdtagaren. Vi ger mer  vård än vi drar in. Visst är det hemskt att prata om pengar i sådana här sammanhang, men  pengar är viktigt för att kunna fortsätta bedriva en vård som sedan tidigare går på knä.  Några statsbidrag får vi ju inte, vad jag vet. Sedan finns det förstås en sak till som  oroar mig. Personalens arbetsförhållanden. Hur lätt är det att komma hem i någons hem  och vårda när inget är sjukvårdsanpassat?

Men det var inte gnällig jag skulle bli. Det var om vård i livets slutskede (palliativ  vård) som jag skulle skriva om. Hur viktig den är. Både för den sjuke, men också för de  anhöriga. Tänk att veta att man ska dö. Jo, alla ska dö, men att veta när och hur.  Att veta att man har en dödlig sjukdom. Man lever sitt liv efter bästa förmåga. Plötsligt en  dag får man en dom i form av en diagnos vars utgång är given. Vad gör man då? Jo, de flesta  slutar leva. Sätter livet på pausknappen i väntan på det oundvikliga. Man hamnar i limbo. Eller  i ett vakuum. Kalla det vad man vill.

Hur finner man livskvalitet i ett sådant läge? Ingen vill väl bli en levande död. Livet är inte  slut förrän det är slut. Många kan finna den livskvaliteten. En del av det är att få vara  hemma och slippa sjukhussängen, överbelagda sjukhussalar, stressad personal osv. Så mitt  tips är; gör KVH till en landsomfattande nödvändighet! Jag vet att det redan finns på många  platser. Och de övriga 20 procenten? De känner trygghet i att få bli omhändertagna på ett  sjukhus då de kanske inte har någon i sitt hem som finns till hands.

Snabba kast…

Om någon undrar hur det ser ut när jag får ett hjärnsläpp så får ni kila över till  Teas dagbok. Där finns en  illustration…:-) Så sant, så sant…

Jag har lagt mina favoriter i ett popup-fönster. Några har tillkommit, någon har fallit bort. Och så har jag  skaffat nya färger här igen. Och lagt ut en varningsskylt. Kan  JOhan ha en nyckelhålsmärkning  så kan jag ha en varningstriangel! *asg*

Varför är män fåfänga? En karlakarl luktar skit, släpper väder fritt, rapar, kliar sig  i skrevet och har aldrig rena kläder på sig. De är ett utdöende släkte. De borde kulturmärkas.  Dessa män fick ju också kvinnor, eller ”tog sig kvinnor” kanske man ska skriva? Men vad  hände? Ska man skylla på 70-talets mjukismän i plysch? Att den dominante hanen övertog?  Åtminstone hände något, för idag är vi män så otroligt fåfänga.

Tappar vi ett hårstrå så springer vi på apoteket och köper Regain. Eller gör en  hårtransplantation. Börjar magen puta utåt köper vi en gördel, genomgår en fettsugning eller  skaffar Xenical. Vill inte ”lilleman” göra salut längre så köper vi malda renhorn,  vakuumpump eller Viagra.

Men vi är inte bara fåfänga. Vi är desperata också! För vi skaffar alla alternativen på en  gång som jag precis räknade upp. Men när jag tänker efter… Vadå ”vi” män? Männen tillhör  den generation som kom före mig. De som i sin desperata jakt springer runt på dansbandsbanorna  och krogarna. Och raggar. Kåta, brunstiga hanar. Sprätter som tupp i hönsgård. Bestiger  kvinnor i parningsdans uppå dansgolv. Fy f*n… snart är man där…

Vad är då jag som inte är en man på ovanstående premisser? En mes, antagligen…  Den ”skitiga” typen av man (som luktade illa) är antagligen vinnaren. För han hade en  egenskap som jag tror dagens män saknar; trygghet i sig själv. Har man det så är man man.  Och inte behöver man lukta illa för det. 🙂 Fast samtidigt tror jag yngre män av idag  (som jag själv *asg*) känner trygghet i större utsträckning än de lite äldre männen.  Deras världsuppfattning har nog ändrats en del de senaste årtionden. De har sett unga smarta  tjejer ta till sig sina självklara rättigheter i arbetsliv och rent socialt. Sådan kan  förmodligen knäcka män från den gamla skolan. De har inte längre övertaget i samma utsträckning  som förr. Det är då de ”måste” börja konkurrera mot andra män och framstå som Guds gåva  till kvinnorna. Eller nåt… Nu spånar jag bara… Men har jag rätt eller har jag rätt?  Någonstans finns där säkert ett korn av sanning i mina påstående…:-)

I morgon är det arbete igen som gäller. Mina helger är underbara eftersom de alltid varar  i tre dagar. Och jag ska bara till jobbet två gånger denna veckan. Och sedan har jag en  tredagarshelg igen. Och varför berättar jag detta? För att jag vill göra er sotis…  >;-]

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Comments closed

Jag gjorde det! Jag köpte en skanner i dag. Får jag något för mig, så genomför jag det. Innan klockan var halv nio i morse, så hade jag redan införskaffat skannern. Och innan dess så var jag ju tvungen att gå in i en fotoautomat så ni äntligen kan få se hur jag ser ut. Ja, jag har verkligen varit på hugget i dag!

Tja, jag vet att ni nu blir stumma av häpnad när ni ser mig. Så vad kan jag säga till mitt försvar? Inget annat än att jag var gullig som barn. Annars hade väl lilla mor satt ut mig i skogen som liten.

Förresten, vet ni varför bebisar luktar så gott? Jo, det är för att de inte ska bli ihjälslagna av sina mammor, om de skriker nätterna igenom. Ja, inte var det min insikt, utan det är ett citat ur någon av Diana Gabaldons underbara böcker. Är där någon sanningshalt i påståendet?

Och denna jä*la förtörnade skanner innebar också att jag var tvungen att möblera om ett helt rum bara för att få plats med den. Ändå innebär detta att jag inte får plats med min gamla dator. Den var i och för sig inte  ihopkopplad. Jag måste skaffa en större lägenhet, och det är ju inte klokt. Bara för att man har dator? Men visst hade det låtit bra; ”Ett ögonblick ska jag gå in i datorrummet och hämta utskriften”, kanske man en dag säger till några gäster man har på besök. Så impade de skulle bli!

Nix, jag får kanske lära mig hur den här skannern fungerar också. Jag har redan skannat, som ni märker, men jag har inte läst någon manual ännu. Och så måste jag väl få vila ut lite efter att härjat omkring med möbler och datorer, fram och tillbaka, koppla ner, koppla upp.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Fotografi Selfie

Comments closed

I dag känner jag riktigt hur mycket jag har att berätta. Jag har gått hela dagen och tänkt ”O, det måste jag berätta i min dagbok”! Men nu har jag glömt vad det var som jag skulle berätta. Så det blir det gamla vanliga, nämligen ”mitt händelselös liv”.

I går var jag på McDonalds med en kompis. I en hel vecka hade jag gått och retat mig på deras hamburgare, då jag tycker det är godare att gå till en vanlig kiosk med fettdrypande hamburgare där dressingen rinner längs underarmarna på en. McDonalds har ju ändå inte så stor variation på hamburgarna, annat än att de byter namn varje vecka. Som jag sa till min kompis i går när han frågade hur det smakade: ”Ko som ko…”. Men det var faktiskt gott (McNewport) och vi hade det riktigt trevligt. Vi blev sittande i två och en halv timme. Så är det när man inte träffas så ofta!

I dag träffade jag två personer som jag kanske inte träffat på några månader. Ja, alltså, jag träffade dem inte samtidigt i dag, men båda utbrast när de såg mig ”Men du har ju gått ner i vikt”! Va, har jag? Då tackar jag och tar emot. Hur det skulle gått till vet jag inte, men det var sådana uppriktiga komplimanger, så jag blev riktigt glad och sporrad. Öh, nästan åtminstone. Just nu när jag skriver detta sitter jag och kastar längtansfulla blickar på ett Taragona som ligger fem centimeter från musmattan. Rätt som det är greppar jag efter chokladen istället för musen.

Något annat kul som jag hörde i dag, var att jag ska få en praktikant hos mig om ett par veckor. Bara under en enda ynka förmiddag, men det är alltid roligt och nyttigt att få träffa de som går och utbildar sig till det yrke man själv har. Det blir ett givande och tagande. Jag visar henne hur jag arbetar, och hon berättar om hur utbildningen har ändrats sedan jag själv gick den. Saken blir ju inte sämre av att vi kommer från samma lilla håla och nästan är i samma ålder. Hm, kanske det ändå inte blir så mycket arbete utfört den dagen?

Smask, tugg, mmm. Nu kunde jag inte låta bli chokladbiten längre. Gud, vilket skönt sockerrus jag fick! Hög som ett hus! Taragona har jag alltid avskytt, men plötsligt för ett par månader sedan ”upptäckte” jag det. Det skrämmer mig lite eftersom det ju är lille far som älskar denna choklad. Visst är det hemskt när man upptäcker att man börjar ta efter sina föräldrar när man blir lite äldre? Dock tänker jag inte börja koka soppa på grisknorrar eller grisfötter. Tror inte han tycker det är gott, men han är snål och affären skänker det nästan till honom. Konstigt. Ingen annan som handlar sådant?

Har också i kväll hunnit gå på ett styrelsemöte där jag sitter som kassör. Nu hade vi blivit så moderna[1] av oss att vi ska kunna nå varandra per e-post istället för telefon. Snart pratar man nog inte i telefon. Och istället för telefonnätet använder vi elledningarna för att nå Internet. Kanske.

Klockan är nu nästan halvnio på kvällen. Jag kollade precis och nästan trettio stycken har varit inne här och läst de senaste två dagarna. Så hemskt! Jag som knappt skrivet något under den tiden. Jag har svikit er, mina läsare! F’låt!

Ännu en gång hade jag tänkt ändra om totalt i min hemsida. Många blir kanske besvikna, andra prisar en ändring men flertalet bryr sig nog inte. Jag har lyckats få tag på bilder som jag tycker är helt otroliga och som jag vill pryda mina sidor med. Det är tecknad femtiotalsreklam som är gjord med en särskild teknik. Men de skulle inte passa in här med den utformningen jag har nu. Jag måste göra det lite mer stilfullt. Bilderna går egentligen under begreppet ClipArt och man måste ha copyright inlagd för att få ha dem. Här under visar jag en av bilderna.


Jag gillar denna stil av bilder. Snälla, håll med mig! Visst är den snygg? Att ändra hemsidan är ett tidsödande projekt, och lär ta ett par veckor.

Jag har stora planer på att i morgon köpa en flatbäddsskanner. Det är något jag verkligen saknat. I ett halvår har jag gått och planerat detta inköp, och vad jag skulle skanna in. I dag kan jag inte komma på något att skanna in över huvud taget. Jo, kanske en dagsfärsk bild av mig själv. Det hör ju liksom till om man nu ska ha en hemsida. Vilket också innebär att jag måste fastna på någon bildrulle. Ähum, läste ni nu rätt? Bildrulle… bild-rulle, inte bil-drulle.

På tal om bildrullar, alltså bil-drullar, så mötte jag en lätt chockad arbetskamrat imorse. Hon hade stoppats av polisen i dag kl. 07 på morgonen i en alkotest. Öh, f’låt, men är det vanligt att man dricker innan jobbet på morgonen[2]? Jag hade förstått om de kollat farten eller underhållet av bilen, men alkotest? Hon klarade sig, men hon (liksom alla vi andra?) kände oss skyldig för något när hon blev stoppad. Det fanns ingen anledning, men hon kände sig som en skurk.

Tant- och gubbvarning! Om du känner dig trygg istället för upprorisk när du ser polisen.

Jag hörde en rolig historia i går hämtat från verkliga livet. Det var ännu en arbetskollega till mig, som ifjol var med om följande. På våren, innan studenten, tar eleverna i staden och klär ut sig klassvis. Någon gång har det varit Pippi Långstrump-klasser, vikingar, grodor, kondomer, vampyrer o.s.v. Förra året var alla killarna i en klass utklädda till skottar i kilt. Hon, min arbetskollega, hade kört på en större väg, och på en gräsplätt intill hade killarna unisont lyft på kiltarna och visat häcken för alla passerande bilar. Naturligtvis hade de ingenting under kiltarna. Det var ju lite roligt tyckte min kollega. Men senare på kvällen var hon ute och gick på stan, och passerade en busskur där några av kiltkillarna stod med sina kompisar. En av dem stod och tvekade om han skulle gå ut och göra sitt ”uppträdande” då min kollega närmade sig. De andra i kuren stod och sa ”nä, gör det inte”, men han gjorde det. Han tog klivet ut och ställde sig framför henne och lyfte på kilten och visade stjärten. Då kunde inte min kollega behärska sig, utan hon gick fram och med orden ”lille vän, jag har redan sett den en gång i dag” klappade hon honom i baken. Gissa om han och hans kompisar blev paffa?

Det är något speciellt med fredagar. Arbetsveckans sista dag. Jag har aldrig något som måste göras på jobbet då, utan jag skulle kunna gå hem i tid, eller i bästa fall, en timme tidigare. Men verkligheten ser lite annorlunda ut. För andra fredagen i rad så kommer mina läkare springande med andan i halsen och panik i ögonen när de ser att jag är på väg att sluta. Då, efter tre på fredagseftermiddagen, har de plötsligt upptäckt jättesjuka patienter som måste gå till annat sjukhus omgående med färdigutskrivna journaler och kopior av allt som hänt patienten sedan den föddes (känns det som åtminstone). Visst, det är väl förståligt, men varför just fredagar? Hm, undrar om det är en komplott mot mig? Är man lite schizo som jag, så inbillar man ju sig det. I dag gick jag ifrån min arbetsplats under en knapp timme, för att i arbetet gå lite ärenden på sjukhuset (i arbetet var jag här tvungen att skriva, om min chef av misstag skulle läsa det. Men det är åtminstone sant). När jag kom tillbaks fullkomligen skrek de efter mig. Där var massor som skulle göras helt plötsligt. Tänk, så oumbärliga vi sekreterare är. Tur att vi är sådan billig arbetskraft (säger inget mer, men jag var väldigt ironisk där på slutet).

Äntligen helg! Äntligen tid att ägna sig mer helhjärtat åt sin hemsida. Lite sjukt det där tycker jag. Ägna sig åt datorn på sin fritid? Har jag inget bättre för mig? Jo, förmodligen, jag kommer på så många nya idéer hela tiden som jag måste testa. Egentligen så kan man nog extremt lite om datorer, för när man upptäcker någon ny finess får man en riktig aha-upplevelse som gör att man sitter några timmar till för att prova den. Vad gjorde man innan datorn kom? Tittade på teve? Kan jag inte minnas. Jag köpte ny teve för fyra månader sedan och har knappt haft den på. Teve är nog egentligen ganska onödigt.

Här körde jag huvudet i väggen, och kan inte komma på mer att skriva. Så då är det väl bara till att sluta? Jag återkommer med nya krafter och ny inspiration i morgon! Vi ses!

[1] 1999 – teknikåldern var inte mer än född.

[2] Vis av erfarenhet vet jag nu att alkohol och droger förekommer dygnets alla tider liksom bilkörning.

||||| 0 I Like It! |||||

Bild Blogg

Comments closed

Jag har inte tid att skriva mer här i dag. Jag är nämligen på väg till McDonalds med en kompis. Passerar ni utanför och tittar in, så är det jag med skägg, glasögon, vit t-shirt och blå slipover. Bara så ni vet.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Comments closed

Så har jag då fått mitt första virus i datorn. Jag fick det via en mailinglista, och så fort jag såg det så ”deletade” jag eländet. Så det borde ju inte haft någon inverkan på min dator.

Jag är imponerad! Nästan 60 personer har varit inne på min jämställdhetssida sedan i går. Men så många positiva/negativa reaktioner har jag ännu inte fått. Vill gärna ha fler! Om ni nu inte fattar något av vad precis skrivet, så hänvisar jag bara till gårdagens dagbok.

När jag åkte hem från jobbet med bussen i kväll så såg jag på andra sidan gatan en utav mina kusiner. Och hon såg mig. Och vi vinkade så glatt på varandra innan min buss fortsatte. Det var riktigt roligt att få se henne. Vi ses kanske bara en eller två gånger per år, om ens det, och med tanke på hur nära vi växt upp tillsammans så blev jag riktigt glad. Automatiskt kommer man tänka på allt det man varit med om tillsammans under sin uppväxt, både bra och dåligt. Vi behöver inte prata med varandra, vi känner inget behov av det. Kanske det är så att ha släkt? Man behöver inte underhålla släktförhållandet på samma sätt som man måste underhålla en vänskap för att inte den ska rinna ut i sanden?

I dag har jag väldigt mycket tankar med oro. Jag vill inte här skriva så mycket närmare om det än att en f.d. arbetskamrat på en tidigare arbetsplats drabbats av en hjärntumör. På denna arbetsplats är hon den tredje på drygt fem år. Statistiskt sett har 15 % av personalen här fått denna fruktansvärda sjukdom. De symtom hon hade är likartade med de symtom jag har nu med min synnervsinflammation. Mig hade man inte tänkt utreda vidare, men på andras begäran blir det nog av ändå. På den här tidigare arbetsplatsen ska man nu utreda varför så många insjuknat i hjärntumörer. En av dem dog när jag arbetade där. Det var hemskt att följa hennes sjukdomsförlopp. Hon satt i rullstol, hade dåligt närminne, personligheten förändrades och hon blev elak, medicinerna gjorde att hon svullnade upp och blev plufsig. Det finns tre sätt att åtgärda tumörer (generellt). Operation, cellgifter (cytostatika) och radioaktiv strålbehandling. Oftast får det bli en kombination av allt detta. Om inte operationen blir radikal, om inte allt går att ta bort med kniv, så får man stråla. Ibland, om tumörerna är för stora, så börjar man med strålningen eller cellgifterna. Minskar omfånget på tumören kan det vara lättare att sedan skära bort den. Den hemskaste/otäckaste formen av tumörer (om man är rädd för operationer liksom jag) är nog hypofystumörer. Hypofysen ligger i underdelen av hjärnan, och enda sättet att nå den är att skära upp (klyva) näsan och gå in genom näshålan i skallen.

På torsdag ska jag redovisa mitt kassörsuppdrag i den lokala styrelse jag sitter i. De kan inte klaga, för av någon mystisk oförklarlig anledning så finns det 108 kronor för mycket i kassan. Var det kommer ifrån vet jag inte. Kanske jag skulle tagit över finansministerposten istället? Men det är väl klart. Jag vill inte gå i statsministerns ledband, som tydligen Ringholm ska göra. För det var väl därför Persson valde honom? Åsbrink hade ju en vilja som inte uppskattades. Det lät väldigt roligt på Rapport i går kväll och det var lika roligt på SVT:s text-TV. De borgliga partiledarna skrek unisont ”nyval” och jag kunde inte låta bli att tänka på ”de tre små grisarna”, som vid minsta vindpust skriker ”vargen kommer”. Och sedan lät ju Persson och Åsbrink så stötta på varandra. Den ene sa ”det blev bara för mycket” och den andra sa ”och det var droppen som fick bägaren att rinna över”. Två viljor, två tjurskallar. Jag tror inte de ens försökt diskutera eller lösa sina problem emellan sig. Butter och Bitter kanske man skulle kunna kalla dem? Ringholm påminde om en annan känd gris (nej, det är synd om både politikerna och grisarna om de mot förmodan skulle jämföras), nämligen bror Duktig. I direktsändning intervjuades han (Ringholm alltså, inte bror Duktig), och han drog upp alla sina meriter och beskrev hur duktig han var. Vad han hade tänkt göra med sin nya tjänst, nämnde han aldrig. Det blev aldrig riktigt läge för det. Ja, jag vet inte… Jag är lika förvirrad som vanligt och vet inte om detta var bra eller dåligt. Vad jag inte riktigt kan förstå, är hur personer som inte är folkvalda, bara kan sättas in på en ministerpost. Borde de åtminstone inte vara folkvalda och sitta i riksdagen? Hm… Detta har jag inte själv tänkt på tidigare. Varför har vi val om inte de folkvalda kommer med i riksdag/regering? För att man inte avgett några personliga löften till väljarna? Det är kanske lättare då att ta impopulära beslut? Man behöver inte se andra människor i ögonen då? Skammen känns inte lika svår? Ha! Som om de hade skam i kroppen annars! Så där ja! Då var jag klar med mitt ”dagens hets mot folkgrupp”. Stackars politiker. Stackars oss. Gud varde med oss. Amen.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Comments closed

Jag tycker jag haft det lite bekymmersamt i natt. Det har låtit så konstigt i hyreshuset där jag bor. Något pulserande/brummande/slående ljud. Och jag med min fantasi… Jag fick någon olustig obehagskänsla av ljudet då jag tyckte mig känna igen det. Så kom jag på det! Det lät som om jag befann mig på rymdskeppet från första Alienfilmen och väntade bara på att Ripley (Sigourney Weaver) skulle hoppa fram ur mörkret med en eldkastare. Men så tyckte jag att oljudet började ändra karaktär, och plötsligt kunde jag riktigt framför mig se dr Spock dyka upp och säga något som ”beam me up, Scott”. Vet inte riktigt varför jag kom tänka på rymdskepp? Kan det vara möjligt att jag tittar på för mycket Science Fiction? Sedan när jag låg där i mörkret, mellan vakenhet och den efterlängtade sömnen, fick jag funderingar på om det var något liknande ljud människorna hört från maskinrummet innan Titanic sjönk. För nu tyckte jag det lät som någon typ av ångmaskin. Vilket fick mig att börja fundera på ett lokomotiv som stod inne på perrongen. Har jag fantasi? Jag tror oljudet kommer från luftaggregatet. Den behöver nog lagas innan jag hamnar på hispan eftersom jag inte får en blund i ögonen. För att spä på eländet så står en dörr på våningen ovanför och gnisslar och slår. Rena spökhuset! Huh, så hemskt! Eller nåt…

Jag blev glatt överraskad. Annica Tiger[1] har i dag i sin dagbok länkat till min jämställdhetssida som ”dagens länk”. Men jag blir lite konfunderad när hon skriver ”Negativ jämställdhet. Intressant vinkling”. Jag misstolkar allting så lätt (yes, har inga svårigheter alls att misstolka allting efter behag). Jag, negativ? Jämställdhet negativt? Njae, förmodligen inte. Men jag hade här tänkt förtydliga mig något.

Män som kommer in i på kvinnodominerade arbetsplatser har det inte alla gånger lätt i början, då fördomar och förutfattade meningar råder. Man är helt enkelt skeptisk till den ändring som det faktiskt innebär och kräver. Men mycket snart så blir faktiskt alla killarna ”en i gänget”, precis som tjejerna blir det på mansdominerade arbetsplatser. Personligen har jag aldrig stött på problem på mina arbetsplatser när jag kommit. Inte direkt åtminstone. Jag vet att en person ringde facket och grät förtvivlat då det gick rykte om att jag skulle fått flera tusen mer i lön än de andra, vilket absolut inte stämde. Tvärtom så hölls min lön nere på det lägsta möjliga, eftersom jag var den ständiga vikarien under sex år. Jag vet också att man på en arbetsplats sa, när de fick höra om min existens, att ”aldrig i livet vi vill ha hit en man som förstör vår fina gemenskap”. Nä, de slipper. Deras förlust! Det enda som jag själv varit utsatt för, var att jag efter att ha arbetat två månader blev kallad till personalkontoret och fick i ansiktet kastat: ”Du, man i kvinnodominerat arbete?! Du kan inte mena allvar, du kan inte vara seriös! Jag ska minsann se till att du aldrig får något jobb här”. Gissa om jag blev paff. Då börjar man tvivla på sig själv. Hade jag gjort något fel? Hade min chef eller arbetskamrater klagat? Men det hade de inte. Tvärtom! De har varit så nöjda att de har under sex år kämpat för att jag skulle få en tillsvidaranställning. Och den har jag nu sedan ett halvår tillbaks! Så kritiken jag fick höra var helt greppat ur tomma intet. Ja, ja… Det är väl så när man är pionjär inom min yrkeskår.

Om min jämställdhetssida på något sätt verkar ”besvärlig” så är det inte direkt efter egen erfarenhet jag talar, men jag vet att den är sann. Jag har varit med i flera projektgrupper och deltagit (som åhörare) i flera seminarier och föreläsningar. Den tunga jämställdhetsbiten måste väl ändå i dag vara att få fler män att söka sig till skola, barnomsorg och vården? Som jag tidigare sagt så måste man tänka om, och sluta tänka i banor som manligt och kvinnligt. Hur ska man annars få upp löner och status? Och få folk till att söka jobb som blivit oattraktiva just p.g.a. främst lönen. Ack ja… Eller tänker jag fel? Tacksam för respons!

Som vanligt är jag sent ute. Senare i veckan ska man ha lämnat in ansökan till högskolan. Där är så mycket intressant att ansöka om i VHS-katalogen, men som jag inte har behörighet till. Jag saknar ett ynka litet ämne, nämligen gymnasiets tredje år matte. Varför måste man kunna räkna? Det är ju så trist! Det är väl bara att bita ihop och försöka planera sin framtid. För visst hade det varit kul att läsa något, kanske på kvällstid? Vad ska man göra efter att under årens lopp lärt sig spela elorgel, franska, danska, engelska, lite tyska och spanska, spå i tarot, lärt sig HTML-kodning med mera. Måste få något riktigt stimulerande att få bita i

[1] http://www.tiger.se

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Comments closed