Hösten är här

Nu återstår endast tre semesterdagar, trots att det är tio dagar tills jag officiellt är på jobbet. Okej, har en arbetshelg plus en utbildningsdag, men sedan är jag tillbaka om tio dagar! Som om jag inte varit borta något alls! Vilket jag inte har heller, för jag har varit inne alla helger hela min semester. Utan att jobba något. Jag kan liksom inte ta mig någonstans om jag vill lämna mitt hem, då jag fortfarande väntar på elscooter/permobil. Okej, nu är jag tjatig. Det har jag nämnt nu några gånger.

I morgon är det lite otäckt. Eller positivt. Jag har svårt att förhålla mig till att jag nu åter ska till käkkirurg för bedömning inför högriskoperationen som kanske är malign tumör i käken. Jag har verkligen fått vänta. Sedan april 2016. Sjuk- och tandvård har verkligen totalt kukat ur. Men orosmomentet är fortfarande det där med narkos där de vet att de kommer få svårt att hålla mig vid liv. I nio månader har jag väntat på käkoperation, men vet fortfarande inte när den blir av. Och om jag ännu en gång ska träffa narkosläkare före operation. Så morgondagen är egentligen en repris av i våras då jag träffade käkkirurg på annat sjukhus. Eftersom de skickat mig till nytt sjukhus, så får jag ta om allting. Alla anamnesupptagningar, operationsanmälningar med mera, är som icke-existerande. Nya personer, nya åsikter.

Det känns som om livet varit on hold i nio månader. Två skov med sjukskrivning, konstant smärta i käke/tänder, noll balanssinne, väntan på permobil. Jag kan inte ta för mig någonting. Ljusglimtarna är träffarna med skägg, även om det är i små doser. Märkligt nog är de en trygghet, trots att vi inte har mer gemensamt än välvilja och skägg. De är min familj. Jag har svårt säga ”bröder” då jag har svårt relatera till det (har inga syskon, förstår inte varför bröder skulle vara något bättre än familj och trygghet?).

||||| 0 I Like It! |||||

I tillägg till 1999

När jag nu sitter och rättar mitt gamla bloggarkiv, så upptäcker jag också saker som jag inte minns. November 1999:

En doktor kom och satte sig hos mig i dag. Satt länge och pratade med mig. Jag tror att jag berättade om henne någon gång i somras, för då gjorde hon samma sak när jag satt på sjukhuset och fick kortisondropp. Hon tycker att jag har drabbats av all världens värsta elände vad gäller sjukdomar. På ett mycket påtagligt sätt har hon varit inblandad de flesta gångerna jag varit sjuk. Det var nämligen hon som stått på akuten eller jourläkarcentralen varje gång jag kommit in akut. Det var hon som konstaterade att jag behövde opereras akut för några år sedan när jag fick gallstensanfall. Det var hon som fick ta emot mig i smittskyddsrummet när jag hade vattkoppor och hamnade på infektionskliniken för två år sedan. Det var åt henna jag var sekreterare när jag fick min MS-diagnos. Jag vet inte om det var hon som tog emot mig när jag fick perikardit också (hade 0,5 liter vätska i hjärtsäcken som sluter tätt om hjärtmuskeln). Hon tycker att det för min del nu får räcka med sjukdomar. Också hon noterade märkligheten i att jag inte varit förtvivlad över min diagnos som kroniskt sjuk. Jag tror att detta är den trevligaste doktorn jag känner till. Inte bara för att hon varit som snäll mot mig. Vi har genom åren jobbat mycket bra ihop och kunnat skämta väldigt hjärtligt/rått tillsammans. Så många läkare tar allt på dödligt allvar. De saknar självironi – även privat.

  1. Vad var detta för doktor?! Jag har absolut inget minne utav henne, men det kan bero på att jag mina första sex månader var sekreterare åt 200 läkare som kom och gick (korta AT-tjänstgöringar). Sedan orkade jag inte räkna dem längre. Och jag har nu funnits inom yrket i 25 år. Men när jag försöker ådraga mig minnet av vem det kan vara, så ser jag framför mig en kort, mörkhårig kvinna. Vilket kan vara en efterkonstruktion.
  2. Nej, läkare saknar inte självironi eller distans. Visst, det finns undantag, men vi är alla olika och bara människor. Sedan kan det också vara så att miljön vi vistas i inte direkt är idealisk för att knyta an i. Även om vi inte blir bästis och bundis, så brukar vi kunna vara sociala med varandra. Och jag har fortfarande läkare omkring mig som plötsligt slår sig ner i min besöksstol då de är nyfikna över mitt mående. För att de bryr sig. Särskilt nu när jag varit borta några månader under våren samt att de hört talas om min stundande käkoperation. Sjukdomar och hälsotillstånd är ett safe samtalsämne, då det faktiskt också är ett intresse för oss alla. Annars hade vi inte arbetat där vi är.
  3. Förtvivlad över mina diagnoser? Nej, faktiskt inte. Det har jag förklarat tidigare här i bloggen. 1) Jag har ingen familj, samt känner inte att jag gör avkall på något. Hade jag varit idrottare hade det varit jobbigt att bli så här immobiliserad, kan jag tänka mig. Eller om jag haft ett mer fysiskt arbete som jag brann för. 2) Min inblick i diagnoser och behandlingar är relativt god. Jag överraskas inte nämnvärt. Som sagt – efter 25 år i vården har jag god inblick, främst genom att jag varit resurspersonal och gått runt väldigt mycket samt har en väldigt övergripande utbildning. Hade jag specialiserat mig inom ett område hade jag nog begränsat min erfarenhet. Samt att jag är nyfiken, alltid frågat om sådant jag inte förstått riktigt, eller själv suttit och läst läkarlitteratur. 3) När jag tänker lite närmre på det där med avkall… När patienter känner chock eller förtvivlan över sin diagnos, är det oftast då de inte ser en framtid annorlunda än den nuvarande. Det är inte så mycket sjukdomen i sig som skrämmer, utan det är hur deras liv kommer te sig från och med nu, vilka uppoffringar de måste göra.
  4. Men där finns emellanåt en sorg. För jag har bra perioder. Och sämre perioder, där jag inte vet vart det kommer att leda mig. Som detta att jag inväntar elscooter eller permobil. Det är ett nederlag, men samtidigt har det varit större nederlag med rollator som gör att jag känner mig gammal samtidigt som jag också ständigt påminns om mina svårigheter då jag tvingas använda den förbannande rollatorn. Permobil är mer som en elektrisk rullstol, mer accepterat och kommer göra underverk då mina dåliga balans inte blir något jag måste parerar med rollatorn. Orken, både fysisk och mental, kommer att bli bättre. En annan sorg, är det där med… familj eller förhållanden. Inte omöjligt men svårt. Även om jag i början av min MS-diagnos var ung och obunden, så har jag på senare år både saknat det ena och det andra. Typ barn. Vilket är egoistiskt då jag inte vill föra genetiken vidare eller vara pappan som ständigt är trött, inte orkar eller kan vara fysisk. Med detta sagt – det är inget jag konstant går och funderar över, eller hyser agg mot. Jag är inte bitter. Livet har olika stadier.

En liten kommentar till bara… Det där med bitter. Nej, jag är inte heller arg, besviken, ledsen. Jag får ständigt höra hur negativ jag är, att jag ser så nedstämd ut. Jo, det får man väl tro om man vill, men jag är trött på att förklara att jag är kroniskt trött. Fatigue gör att jag är hjärntrött. Jag orkar inte föreställa mig. Ärligt så är jag väldigt fnissig av mig och ser ofta det absurda i allting. Jag har roligt. Men det syns inte på mig och jag säger inget. För jag ser mycket som onödigt dravel, och då lägger jag inte energi på det. Fast det beror naturligtvis på sammanhang. Så – jag är påverkad av sjukdom, men försöker finns en balans i tillvaron som passar mig.

||||| 0 I Like It! |||||

Inte så okej

Nu när jag sitter och går igenom mina gamla bloggtexter, så fastnade jag för en från 1999. Egentligen är den hemsk. Okej. Därmed måste jag ju reprisera den. Källan lär vara en mejlinglista jag var med i. I dag tycker jag detta är sexistiskt, men speglar en humorform som inte längre är PK. Har ni också märkt hur saker och ting förändras? Det känns inte så mycket som att jag förändrats, som att vi alla förändrats. Det som förvånar mig mest är att oliktänkande inte längre leder till diskussion, utan det är antingen väldigt mycket butthurt eller hat. Väldigt ofta är man det å andras vägnar.

Fem frågor som skrämmer män:

  1. Vad tänker du på?
  2. Älskar du mig?
  3. Ser jag tjock ut?
  4. Tycker du hon är sötare än mig?
  5. Vad skulle du göra om jag dog?

Vad som gör frågorna så svåra är att de alla garanterat leder till en explosionsartad diskussion om mannen svarar felaktigt (eg. säger sanningen).

Så därför kommer här som en allmän hjälpreda, varje fråga analyserad med ett möjligt svar.

Fråga nr 1: Vad tänker du på?

Det riktiga svaret är naturligtvis: ”Jag är ledsen om jag verkar tankspridd, älskling. Jag slogs bara av tanken hur varm, underbar, omtänksam och intelligent du är, och vilken tur jag hade som träffade dig.”

Detta svar är uppenbart inte ens i närheten av sanningen som troligtvis är:

  • Fotboll
  • Handboll
  • Hur fet du är
  • Hur mycket snyggare hon är än dig
  • Hur jag skulle använda försäkringspengarna om du dog

Kanske det bästa svaret på frågan är den Al Bundy (Våra värsta år) gav oss när Peg en gång frågade honom. ”0m jag velat att du skulle veta vad jag tänkte, så hade jag pratat med dig!”

Fråga nr 2: Älskar du mig?

Det riktiga svaret är: ”JA!” eller om du känner för att specificera svaret, ”Ja, älskling.”

Mindre lyckade svar är:

  • 0 ja, skitmycket!
  • Skulle det kännas bättre om jag sa ja?
  • Det beror på vad du menar med ”älskar”.
  • Har det någon betydelse?
  • Vem, jag?

Fråga nr 3: Ser jag tjock ut?

Det korrekta svaret är ett medkännande: ”Självklart inte!”

Bland de icke korrekta svaren finns:

  • Jämfört med vad?
  • Jag skulle inte kalla dig tjock, men du är inte precis smal
  • Du klär med lite extra vikt.
  • Jag har sett
  • Vad frågade du om? Jag funderade nämligen på vad jag skulle göra med försäkringspengarna om du dog

Fråga nr 4: Tycker du hon är sötare än mig?

Ännu en gång, det riktiga svaret är ett medkännande: ”Självklart inte!”

Oriktiga svar är:

  • Ja, men du har en bättre personlighet.
  • Inte sötare, men definitivt
  • Inte lika söt som du var i hennes ålder.
  • Precisera ”söt”.
  • Vad frågade du om? Jag funderade nämligen på vad jag skulle göra med försäkringspengarna om du dog

Fråga nr 5: Vad skulle du göra om jag dog?

Helt klart en omöjlig fråga där du inte kan vinna. (Sanningen är så klart ”Köpa en Porsche och en båt”) Hur du än svarar, så var beredd på minst en timme med uppföljande frågor, typ följande:

Kvinnan: Skulle du gifta om dig?

Mannen: Absolut inte!

Kvinnan: Varför inte? Tycker du inte om att vara gift?

Mannen: Klart jag gör.

Kvinnan: Varför gifter du då inte om dig?

Mannen: Okej, jag gifter om mig.

Kvinnan: Gör du? (ser sårad ut)

Mannen: (stönar) 

Kvinnan: Skulle du sova med henne i vår säng?

Mannen: Var skulle vi annars sova?

Kvinnan: Skulle du plocka bort fotografierna av mig och byta ut dem mot bilder av henne?

Mannen: Det vore väl det enda riktiga.

Kvinnan: Och skulle du låta henne använda mina golfklubbor?

Mannen: Hon kan inte använda dem. Hon är vänsterhänt.

Kvinnan: *tystnad*

Mannan: Faaan…

||||| 0 I Like It! |||||

Bloggpillande

Lite uttråkad efter fem dagars ledighet, så jag åkte in till jobbet fyra timmar. Nej, jag utförde inget arbete men lånade min dator där jag kunde konvertera min blogg till pdf och vidare till Word. Så, nu har jag säkerhetskopierat hela min blogg. Vilket är en del. Orkar och hinner jag, så hade jag tänkt göra den mer enhetlig och samla ihop alla utspridda anteckningar. Det mesta finns i arkivet med länkar både hit och till en annan domän samt några pdf-filer. Plus att några år har jag enbart på hårddisk.

19 år med blogg. Puh! 220 månader…

||||| 0 I Like It! |||||

Fokus på jobbet

Så, jag är ganska skräckslagen. Inget arbete att åka till under kommande 19 dagarna. Jag kan ju inte gå ut då jag fortfarande väntar på beslut om elscooter. Hur ska jag hålla mig fysiskt aktiv? Undrar om några skägg finns tillgängliga? Verkar lite tunnsått med det, eftersom alla verkar fly storstan under semestern.

Söndagens jobb var extremt. Extremt lite att göra av det som är anledningen till att vi har helgtjänstgöring. Det har varit väldigt lite hela helgen, men ändå har jag lyckats arbeta övertid båda dagarna. Tyvärr har jag inte gjort det jag borde med tanke på att jag har högar av arbete att utföra (som är mina personliga, som jag ska hinna under veckorna men aldrig hinner med). Jag har hela sommaren försökt ta itu med gamla surdegar som är flera år gamla. Emellanåt får jag frågan om det behöver utföras med tanke på att det gått så lång tid. Jo, det behöver jag. För det är skriftliga rutiner på intranätet och manualer. De bör vara rätt och kompletta. Ordinarie personal tittar väl inte så mycket på sådant, men nu har vi äntligen förärats med fyra nya kollegor och ytterligare tre ska anställas. Från 70-procentig bemanning till fulltalig personalstab plus ytterligare tre extraarbetande. Förutom att vi konstant (nästan på helårsbasis) får en ny student varannan månad. Alla dessa nya individer behöver källor till kunskap att utföra våra arbetsuppgifter.

Så varför ligger det på mig? Det gör det inte. Egentligen. Problemet är att vi fram till för 10 år sedan inte hade något nedtecknat. Det var jag som tog initiativ till att nedteckna allt. Då måste jag också fortsätta med att komplettera och rätta det material vi har. Så varför började jag med detta? Jo, typ 2003 gick jag handledarutbildning på högskola och hade som examensarbete att det borde finnas skriftliga källor till rutiner. Att muntligt jaga fakta var ganska hopplöst då olika personer hade olika kunskaper, ingen hade heltäckande kunskaper kring arbetsrutinerna. När någon slutade så ersattes inte tjänsten direkt, så där blev kompetenstapp. Förutom det så fick de nyanställda ingen upplärning utan behövde inhämta kunskap på eget initiativ. Men det är svårt veta om man behöver kunna något specifikt i sitt jobb. Det går inte fråga om sådant man inte vet något om.

Det var min utgångspunkt. Då är frågan – hur kan jag besitta all kunskap för vad 20 kollegor behöver kunna som arbetar inom så vitt skilda enheter där arbetsuppgifterna varierar, ibland, från person till person? Jag är nyfiken, har alltid varit nyfiken. Jag har också alltid försökt se helheten och inte bara det jag har framför händerna. Dessutom har jag lång arbetslivserfarenhet och haft olika funktioner inom sjukvården. Och ett fotografiskt minne när det gäller arbetet.

Även om allting numera finns nedtecknat, så kanske det är för mycket material då man föredrar att ringa mig istället för att läsa sig till informationen.

Ganska ofta föreläser jag kring alla dessa rutiner. Det är nästan kul ibland. Jag har alltså alla samlade, pratar om saker, visar på storskärm powerpoint det jag säger samt delar ut skriftligt det jag sagt, för att efteråt också mejla ut exakt samma sak. Jag håller det kortfattat och enkelt. Ändå ringer man mig några veckor senare och är upprörda för att jag inte informerat om det de alltså fått i fyra upplagor. Så jag vet inte vilket som är bäst – skriftligt eller muntligt? Folk är så selektiva att frågan blir retorisk.

Jag har svårt släppa jobbet. Allt för slippa tänka på att jag har semester. Usch. Jag gillar ledighet och behöver det, men jag behöver arbeta minst 1-2 dagar per vecka för att må bra. Kanske jag borde blogga mer nu när jag har semester? Det är väl därför jag bloggat så sporadiskt senaste tiden; Jag arbetar mycket och i tjänsten skriver jag enorma mängder dagligen. Då orkar jag inte blogga. Vad jag nu ska blogga om… Den eviga frågan.

||||| 0 I Like It! |||||

Fake it ‘till you make it

Ännu en arbetshelg under semestern. Det känns inte så lyckosamt efter att jag bara sov tre timmar natten före. Huvudvärken är påtaglig. Men jag kan visst inte sova igen, vilket kanske beror på mina läkemedel vars syfte är att hålla mig vaken. Tycker dock att detta är lite extremt. Jag får hoppas på kommande natt, men jag är inte hoppfull. Skönt att jag bara ska göra söndagen också på jobbet innan jag åter går på semester. Och nu blir det sammanhängande nästan tre veckor.

||||| 0 I Like It! |||||

Back to basics (Våra bästa år)

Största nyheten är väl att jag börjat titta på Våra bästa år/Days of our lives igen. För en del år sedan flyttade TV3 över serien till TV3 Play och det var då jag slutade följa. Eller, jag hade nog slutat innan dess. Jag tror det är typ mer än 10 år sedan jag följde serien. Numera går den på ViaFree (fortfarande TV3 egentligen) och varje vecka lägger man ut 10 nya avsnitt. Det betyder att vi i Sverige speedat upp något för att så sakteligen närma oss USA tidmässigt. Men arkivet omfattar ett år, så jag har senaste veckan sett 24 avsnitt från juli förra året. Det jag tittar på sändes i USA 2013.

Så. Vad har hänt senaste 10 åren? Öh… I N G E N T I N G. Nästan. Karaktärer kommer och går, men kommer oftast tillbaka om inte skådisen dött. Det är kanske lite utav respekt, för annars byter de ju gärna skådespelare för en och samma roll. Någon som är med ett tag till i de avsnitt jag er, är superskurken Stefano DiMera. Men skådespelaren dog i slutet av 2016. Ganska många har varit med i serien 30-40 år (serien har sänts sedan 1965) och är därmed 60-/70-/80-/90-årsåldern.

Jag har parallellt nu också läste lite wiki om serien och Sami kommer efter 25 år skrivas ut, men hon är bara borta några år för att åter dyka upp i slutet av 2017 i USA. Sweeney har varit mammaledig. Hon hoppade även av Biggest loser som programledare för en del år sedan. Måste säga att hon varit förtjänt av ett break efter så många år i VBÅ/DOOL, parallellt med barnafödande och programledarroll. Men skönt att hon kommer tillbaka till serien då det är kul att se samma skådespelare/karaktär som ett stående inslag. Många av dem som varit med i åratal har annars nu slutat och nya karaktärer kommit in. Mestadels barn och barnbarn till karaktärer som var aktuella under 80-talet. Trots allt så ska det ju handla om familjerna Horton och Brady (och Kiriakis och DiMera).

När jag började titta på VBÅ 1999 tror jag det var 1995-avsnitten som gick i Sverige. Så jag har mer eller mindre följt serie i 20 år. Ett stort misstag man hade gjort under många år, var att vara barn förbli barn år efter år, utan att åldras. Man bytte ut barnskådisarna så de alltid hade en konstant ålder. Det blev märkligt när ”föräldrarna” till synes åldrades, men inte barnen. Det var då man för 15 år sedan bestämde sig för att uppgradera barnen till att låta skådisarna matcha åldern till då karaktärerna fötts i serien. Undra några månader visade man inte barnen, för att *boom* kasta in nya skådisar där barnen gick från att ha varit 4 år plötsligt bli 16 år. Den 16-åriga Sami kidnappade sin nyfödda lillasyster Belle som fyra år senare dök upp som en 16-åring. Komiskt.

Men de har fortsatt göra dessa åldersuppgraderingar. Brady Black, halvbror till Belle (men inte släkt med Sami, ni vet – halvsyskons halvsyskon är inte släkt med varandra). När 16-åriga Belle dök upp, var Brady cirka 20 år. Rimligtvis borde han vara 30 år nu, men skådisen är 45 år (pappa John är +60, nästan för ung då han var i 30-årsåldern när han blev pappa till Brady). Och John var ju ihop med Susan Banks och Kristen DiMera som var dubbelgångare, när Brady var 3-4 år gammal. Brady är nu ihop med Kristen som är i 60-årsåldern. Det där med ålder är väldigt fascinerande när det kommer till Days of our lives. Förutom att alla är släkt med alla (mer eller mindre) och varit ihop med varandra vid något tillfälle (om de inte är alltför nära släkt).

Sami och Lukas son Will föddes när jag började följa VBÅ (Sami var väldigt gravid när jag började följa serien, men hon har fyra barn nu). Will är nu i 20-årsåldern och pappa. Ja, Sami är farmor. Roman farmorsfar. Och Caroline farmors farmor. Japp, de är med ännu i serien (även om Caroline i USA inte setts på några år, förmodligen väldigt gammal och skröplig). Will lever med sin man Sonny. Ja, lille busfröet Will är bög men numera snällare och godare än mormor Marlena. Sonny? Sonny Kiriakis, son till Justin, som är son till Victor.

Äh. Vem bryr sig mer än jag? Som sagt är jag väldigt fascinerad av hur invecklat det är i Salem.

||||| 0 I Like It! |||||

Paus i semester

Fyra dagar fick jag vara ledig innan jag gick in och gjorde en arbetsdag. Det är bara bäst att jobba helg när man får sitta ifred. Dessutom är det högsommar och inte så mycket akutjobb som måste utföras. Ändå är jag lite förvånad över att jag en hel dag kunde sitta med intranätet där jag uppdaterade två sidor. Att det kan ta sådan tid. Men vi har all nödvändig information på nätet och den måste uppdateras ständigt vilket tar tid.

Fem dagar ledig får jag nu, där jag inte vet vad jag ska göra riktigt. Sommarstaden har åter tömts efter förra veckans sammanstrålning med poolhäng och skägg. Men jag måste tvingas vara ledig för att vara ledig. Efter 25 år borde jag kanske sluta känna mig jagad och stressad på semestern? Det finns inga måsten.

Efter nästa arbetshelg är jag ledig i nästan tre veckor. Det kommer att bli en pärs. Nå, där kommer ju ett avbrott i semestern när de åter ska utvärdera min käke och operation som kanske blir av ganska omgående efter semestern. Jag både vill och inte vill.

||||| 0 I Like It! |||||

Bäst hittills

Fjärde lediga dagen, men i morgon är det arbetsdag igen. Ömma modern har varit här, men hunnit resa hem igen. Och mycket riktigt – det var väldigt trevligt och mysigt i onsdags kväll med poolhäng och skägg. Vi är värme, kärlek, kramar, lek och skoj. Fokus, eller det vi har gemensamt, är skäggen. Det är trots allt en skäggklubb. Men jag imponeras ändå att vuxna karlar i olika åldrar och med olika bakgrund, kan ha så mycket gemensamt och så roligt. Jag har en teori om att män är väldigt ensamma, inga ”girlfriends” att skvallra med. Män har nog väldigt få vänner att prata med, att slappna av med. Åtminstone utanför umgängeskretsarna av arbetsplats och släkten. Vi har en helt annan frihet där vi vågar prata med varandra, vara personliga och privata. Utöver detta har vi en annan sak gemensam och som gör att skäggklubben fungerar så bra. Vi arbetar med välgörenhet, vi skänker väldigt mycket pengar men dyker också upp för att stötta personer/organisationer som behöver visas uppskattning och stöd. Vi är medmänniskor. Vi är gentlemän.

Som också försöker ha skoj…

 

||||| 0 I Like It! |||||

Inleder semester med skägghäng vid pool med grillning

När jag äntligen startar datorn enkom för att blogga, så… Japp, vad har väl jag att säga?

Jo, nu har jag gått på semester och är åter i tjänst den 23 augusti! Tjohoo? Men arbetar tre av kommande fem helger. Det är ganska skönt med avbrott i semestern när det bara är kortare sejourer på jobbet. Jag kommer att bli försoffad ändå av att gå hemma en månad.

Det har varit mycket att göra på jobbet i sommar, extremt mycket, invecklat och omständligt. Men jag tror att jag kom i mål lagom till den här veckan. Det har istället varit – inte lugnt, men mindre hektiskt måndag/tisdag. Jag har hunnit gå igenom lite rutiner som jag uppdaterat (jag skriver lathundar hela tiden åt andra, men det gäller också att uppdatera dem med ändringar som skett).

I morgon, min första semesterdag, blir det skäggträff. Vi är typ 10 skägg som ska bada (inte jag) i en pool och grilla lite. Detta är något så fantastiskt att jag överger ömma modern som får agera stugsittare åt mig. Nå, jag prioriterar väl?

Jag tar för många mat- och dryckselfies.

||||| 0 I Like It! |||||