Kategori: Arkiverat

Måndagens besök hos doktorn tog fyra gånger så lång tid som beräknat. För plötsligt blev det bestämt att jag nu ska påbörja den nya behandling som jag skulle fått för ett halvår sedan, men som jag skjutit upp på grund av käkoperationen. På söndag tar jag min sista spruta efter 18 år, för att istället påbörja en inte helt riskfri behandling. Den är lika aggressiv mot ms som mot mig totalt sett fysiskt. Därför fick jag skriva under papper, förberedas med provtagningar och EKG. Nästa vecka blir jag inlåst på forskningsavdelning för hjärtövervakning i sex timmar efter första tabletten.

I går tisdag hade jag av okänd anledning hög feber men jobbade som vanligt fram tills det var dags för magnetkamera av hjärnan. Undersökningen tog bara en kvart men gick bra trots min jobbiga panikångest.

I dag har jag varit ledig och feberfri men känner mig lite förkyld. Får inte ha några symtom nästa vecka, för då stoppar de min nya behandling. Tanken i dag var att jag skulle ut med arbetsterapeut och elscooter. Dock blev det inställt på grund av häftigt regnande.

Jag fortsätter bråka med flärdtjänsten. Varken jag eller andra på flärdtjänsten får tag IT-avdelningen där som tekniskt ska lösa hur vi ska kunna boka resor. Den dagliga kampen fortsätter.

Så enormt stressad av att vara patient! Det tar tid, kraft och energi från det jag egentligen borde ägna mig åt; arbete, vila och Netflix. Dagarna är överfulla.

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat

Comments closed

I femton timmar har jag nu klarat mig utan Ibuprofen. Det är ett framsteg efter att tagit maxdos i två veckor. Nu får jag klara mig på enbart fulldos Paracetamol, men hoppas snart kunna trappa ner på det också. Efter 106 Alvedon  på knappt två veckor, så känns det inte bra. Mentalt, alltså. Under fem år tog jag 2 Alvedon varannan kväll för att förebygga tidigare MS-sprutor, vilket gjorde att levern pajade. Och nu har jag tagit 8 Alvedon varje dag. Men levern återhämtar sig snabbt om ingen skada på levern hunnit uppstå. Jag prioriterade att ta bort Ipren eftersom jag inte tål den typen av smärtstillande (acetylcystein, ibuprofen, NSAID och så vidare). Konstant reflux och gastrit (halsbränna och magkatarr). Så hur är det med käken? Det känns fortfarande – den smärtar, men inte lika mycket som tidigare. Vi får väl se om det går vara utan Ipren eller om jag måste återuppta utökad smärtlindring.

Ny vecka på gång! På jobbet har jag sju möten på fyra arbetsdagar, men tänkte skippa ett. Jag befinner mig i krig med flärdtjänsten igen. Det går inte ta sig till ett av mina möten i veckan, då jag inte kan ta med mig permobilen än. Tekniskt kan flärdtjänsten inte lösa mina bokningar. Eller jo, det kan de, men de vet inte hur. Oavsett om jag nu tar elscooter eller bara rollator, så kan de inte skicka ut rätt fordonstyp till mig. Med två olika hjälpmedel så går det inte styra trafikslaget alls. Deras förslag var att jag ser vad som dyker upp på bokat klockslag, och är det fel så får chauffören ringa efter annat fordon. Öööööh? Har de inte tillräckligt? Och har inte jag ett jobb jag måste kunna ta mig till och vara framme på i tid? Varken kundservice eller handläggare har kunnat hjälpa mig, så nu har de bett mig ringa deras IT-avdelning (då de själva inte kommer i kontakt med dem). Kommuner är så hjälpsamma…

Mer i veckan? Förutom att jag måndag får en ny student, så ska jag på fredag avsluta en annan student, samt förbereda en tredje student som kommer om två veckor. Många års personalbrist har lett till att man utbildar minst 100 nya kollegor per år åt mig, men de måste också ut på praktik vid tre tillfällen under två års studier, på mellan 6-9 veckor per praktikperiod. Så vi har fullt upp. Numera är jag väl upp i drygt 30 studenter som jag utbildat enskilt en och en. En viss vana infinner sig, känner mig tjatig då jag upprepar samma saker hela tiden.

Annars är det inte mycket jag hinner jobba i veckan. Besök till neurologen. Ny undersökning med magnetkamera. Träff med arbetsterapeut. Och det är utöver alla möten på jobbet. Kanske det lugnar ner sig till nästa helg.

Jag har åtminstone lyckats avstyra tandläkarbesöket i slutet av oktober. Den kallelsen fick jag innan käkoperationen och jag känner inte att jag hinner återhämta mig så mycket att de ska byta en gammal (inte trasig) plomb i andra käken. Tack, men jag vill kunna äta det lilla jag får i mig. Det enda i form av fast föda jag nu kan äta, är färdiga fiskgratänger då sönderkokt fisk med mos blir som puré och går svälja utan tugga. Och lite näring är där väl i fisken. Men jag har ännu inte lyckats äta mosad banan. På den nivån är det efter två veckor.

Omvärldsbevakning. Där går tydligen någon drive nu som jag inte minns vad den heter. Någon hashtag på sociala medier som även pressen plockat upp angående män som kränker kvinnor på otillbörligt sexuellt sätt. Nå. Men alltså. Självklart ska man visa alla respekt och ha omdöme nog att se när något kan vara kränkande. Det går inte försvara. Det jag tycker är så märkligt är drevet där kända män blir utpekade i media. Kränkningarna ligger inte i närtid. Varför säger man något först nu? Samma lagstiftning (ofredande) gällde då precis som nu. Skillnaden är att det nu är preskriberat och någon bevisföring behövs inte. Drevet och pöbeln dömer. Och ingen som anklagar behöver bemöta eller följa upp det de påstår. Visst, det är säkert sant det de upplevt och det är inte okej. Men yttra sig nu?! Det går beskriva verkligheten (bekräfta att man har erfarenhet av kränkning), arbeta för upplysning och förändring av patriarkaliska normer, utan att namnge och peka ut någon så här långt senare. Även om man varit i beroendeställning och fått känna på maktutövning, så blir det ett löjens skimmer över det hela och det slår tillbaka på tjejerna mer än kändisarna (som alltid landar på fötterna ändå). Som sagt – det är preskriberat och bevisning saknas. Ingen upprättelse kan uppnås, utan man framstår istället som hämndlysten. Det hjälper varken saken eller syftet att komma tillrätta med problemen. Sättet man nu arbetar på genom media och sociala medier, är inget jag kan stötta (stötta saken är en sak, men inte sättet).

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat

Comments closed

I måndags var jag tvungen att gå lite tidigare från jobbet då jag fick akuttiden till käkkirurgen som skulle konstatera min käkinfektion. När jag kom tillbaks till jobbet på tisdagen, blev jag inte särskilt glad. Mina saker hade flyttats runt på mitt rum (ej städ). Ett par timmar senare gick jag ut från mitt rum, och när jag kom tillbaka hade någon snott min stol. Den hittade jag senare på eftermiddagen i ett konferensrum. Man kan väl säga att jag inte var ensam om att bli förbannad, för jag gick raka vägen till chefen och klagade på arbetsmiljön. Har jag ett eget rum eller inte? På dörren står mitt namn och ingen annans. Nej, detta var inte acceptabelt för min chef heller.

Problemet är att jag sitter på en stängd avdelning som ska renoveras om ett år och därför utrymd (från patienter). Därför tar sig många friheter som inte tillhör avdelningen. Det värsta är att det inte finns några nycklar så att man kan låsa om sina rum. Nycklarna är slut då det är samma nyckel till två avdelningar. Jag klagade och krävde att man antingen får trolla fram en nyckel åt mig, eller komma och byta lås helt till mig. För jag kräver att få ha mitt rum i fred. Är det för mycket begärt? Nja, jag fick inget svar på mitt krav. Två dagar senare hade man tydligen tänkt till och tagit ett beslut om att alla rum på den stängda avdelningen ska få nya lås. Nu väntar jag bara på det. Innan folk kommer och stjäl ännu mer. Redan nu har det kommit för mig okända människor och frågat om jag måste använda mitt rum, för de behöver en arbetsplats. Öh?

Dock uppstår en annan konsekvens när dörrarna låses. Lokalvårdare är inte betrodde att få nyckel, så de rum som är låsta blir aldrig städade. De brukar städa utanför kontorstid. Nå, det är också ett arbetsmiljöproblem. Samtidigt kvittar det, för jag kan inte kalla det för städning. Avtalet säger att lokalvårdare inom sjukvård inte får lov att städa då de kan få förslitningsskador om de dammar. Och golvvård innebär att de går i en cirkel in i rummet och hoppas på att det skapar en virvelvind och drar ut dammet från golven till korridoren istället.

Japp. Sarkastisk bög. Deal with it!

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat

Comments closed

Väldigt få personer ser skillnad på elrullstol och elscooter. Skillnaden är marginell. Den enda skillnaden är att elrullstol saknar styre. Och permobil är inte en existerande benämning då det är ett varumärke. Det är som att säga att alla bilar är Volvo. ”Vad kör du för Volvo? Jag kör själv en Renault, bästa Volvon jag nånsin haft”.

I dag var jag ute för första gången på två veckor med elscootern och i sällskap med arbetsterapeuten. Man blir verkligen förminskad när man sitter ner i ett gånghjälpmedel. Man tittar på mig, men man tilltalar mig inte (man vänder sig till den närmast mig som är gående). Hur jag ställer mig till detta vet jag inte riktigt, för just nu känner jag mig inte bekväm med elscooter även om jag känner en befrielse.

Dagens uppgift var att ta sig runt på Ica och på Lidl. Det går utmärkt. Lite trångt på Ica och lite mycket folk (där var lite folk jämfört med normalt sett). Jag hade tur som fick en kassa som var stängd och extra bred. På Lidl var det motsatsen. Breda gångar i hela affären men kassan jag fick där var extremt smal – det var precis jag kom ut, men det gick.

Vi var också på macken och frågade om de pumpade ens däck om man bad om det. ”Självklart” hjälpte de till med det. Åtminstone sa de det till arbetsterapeuten – mig tilltalade man inte.

Det är dags beställa utökad flärdtjänst så jag till helgen kan provköra elscootern på jobbet när där inte är folk i vägen.

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat

Comments closed

Folk verkar nästan begråta mig. De tycker det låter så rysligt fruktansvärt hemskt när jag berättar om käken, cystan, tänderna och operationen. Själv ser jag på det som ”något som händer vem som helst, nu var det jag”. Kan inte göra så mycket mer än flyta med. Jag kan inte blunda, låtsas som ingenting eller fly. Bara gilla läget. Eller åtminstone acceptera läget. Och så rysligt hemskt är det inte med än att det tar tid från vardagen och just nu är smärtsamt. Men smärta är jag van vid.

I dag fick jag komma på akuttid till käkkirurgen eftersom jag ringde och frågade om smärtan normalt sett inte borde ha avklingat nu en vecka senare. Tydligen skulle allt vara som vanligt en vecka senare.

Misstanken efter undersökningen är att jag har liten inbäddad infektion i käken som komplikation. Tandköttet har läkt fint. Därför ville de inte i dag skära upp allt igen för spolning/rengöring. Så nu står jag på antibiotika 10 dagar. Men hjälper det inte på en vecka, så skär de upp allt igen. Jaha. Bara acceptera läget.

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat

Comments closed

Ibland förstår jag ingenting. Att jag enbart för min hemsida och på min dator fått 404 Not found har jag inte kommit underfund med. Men i dag råkade jag krascha datorn och nu verkar allting fungera normalt. Annars känns det som om jag snart borde köpa ny dator ändå, men jag vill inte. Varför har alla datorer numera så små hårddiskar? Varför har de blivit en fjärdedel så stora för lagringskapacitet? Dessutom är jag väldigt missnöjd med Microsofts operativsystem. Visst, jag kan tänka mig köpa en skitdyr Appleprodukt med lika lite lagringskapacitet, men det kräver så många andra Appleprodukter att koppla till. Nå, skit samma. Är jag totalt utan dator så har jag fortfarande min jobbdator som duger utmärkt till det lilla jag behöver en dator till.

En vecka efter operationen. Jag har fortfarande skitont och har fått dubbla budskap. Skriftlig information jag fick efter operationen säger ”smärtan avtar efter ett par dagar, men ökar den efter 3-4 dagar så är det infektion och sjukvård bör sökas”. Muntlig informationen jag fick efter operationen: Efter några dagar blir smärtan värre för att senare avklinga. Nå, men nu har jag ätit värktabletter i en vecka och har skitont. I morgon är sjukskrivningsveckan över och jag återgår som vanligt i arbete. Egentligen hade jag nog kunnat arbeta redan efter ett par dagar, men trots allt är det en kirurg som utfört en käkoperation. Det är inte ett litet tandläkarbesök för utdragning av tand.

Och det är lite jobbigt när det kommer till kost. Får jag näring och energi i mig? Får jag tillräckligt i mig? Jag kan fortfarande inte tugga, utan lever på pudding, soppa, gröt och glass. Soppan är det enda som är näringsrikt och jag kan bara hälla i mig 1 dl. Mätt blir jag på tabletterna, 17 tabletter per dag uppdelat på sex tillfällen.

Jag borde ringa kirurgen och fråga om jag kan förvänta mig någon vändning snart. Jag borde också ringa försäkringsbolaget om att jag fått elscooter. Jag borde också ringa neuro för boka insättning av ny läkemedelsbehandling. Jag borde också ringa röntgen och fråga vem som skrivit remiss då jag fått en väldigt oväntad kallelse. Jag borde också ringa min tandläkare som vill byta fyllning i en gammal tand om ett par veckor. Jag borde ringa flärdtjänsten då jag har nytt hjälpmedel som ska in i deras bilar.

Jag hinner inte med alla måsten. Allt är prioriterat. Men jag måste också arbeta. Och i veckan ska jag åter ut på elscootern med arbetsterapeuten.

Ömma modern var här fyra dagar för min operation. Hon kommer igen snart. Varför? Jo, hon är nu pensionär. Eller, nästan. Åldern är nu passerad men hon ska i några år till arbeta 20-40 %.

Jobbet. Hemskt att vara frånvarande en hel vecka. Mitt jobb, alltså. Vi har all time high just nu beträffande studenter. Jag hinner inte handleda i den omfattning jag borde. Egentligen hinner jag inte utföra mitt jobb alls, för jag är fullt uppbokad av möten. Det som tar all min arbetstid numera är fackliga möten (där jag är skyddsombud för en hel arbetsplats då de tre andra fackförbunden saknar både ombud och skyddsombud – jag är skyddsombud för 20 personer i vanliga fall, just nu för 300 personer) och möten kring organisatorisk utveckling (jag får höra att jag är ett chefsstöd, de måste bolla frågor med mig då jag dels kan bakgrund och dels ser konsekvenser i förväg).

Okej, det är bara dag sex efter operation. Men Guuuuuuud vad det gör ont! Och detta vill de att jag ska genomgå en gång till om tre månader för andra käken? Men på en punkt håller jag inte med dem. Detta är inte värsta tänkbara smärta. Visst, det är en hemsk fysisk smärta, men det är värre att ha neurogen/neuralgisk smärta där man får droga sig till att bli omtöcknad. I know

Jo, en sak till då om smärtan i käken. Det är tre typer av smärta samtidigt:

  1. Såret i tandköttet, där de drog tand och sedan fick sy efter att ha tagit cysta och visdomstand.
  2. Käken, som är trasig efter att cystan löst upp käkbenet, där jag nu har en hålighet efter att de utrymt så mycket.
  3. Blottade käknerven som gör att jag förlorat känseln i halva underkäken (inkl. invändigt i munnen), vilket istället ger en isande domningskänsla som när tandläkarbedövning släpper.

Punkt 1 kan jag nu räkan bort, det har läkt och jag känner mig inte ens sårig även om trådarna från stygnen irriterar svalg och kräkreflex. Punkt 2 är det som gör så vansinnigt ont. Punkt 3 är enbart irriterande och anledningen till att jag inte kan tugga (känner inte vad jag biter i eller hur hårt).

Tabletterna inför natten är nedsköljda. Dags försöka slumra fram tills det är dags åka till jobbet. Dubbelbokad två möten kl. 08 där jag måste närvara på båda. Självklart går jag på båda.

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat

Comments closed

Kan inte skriva. Får 404 Not found på den här sidan allt som oftast.

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat

Comments closed

DET ÄR SKITJOBBIGT att vara ett kolli som tigger om allmosor. Åtminstone känns det så.

Snart har jag haft MS i 20 år. Det är fortfarande inte ett egentligt problem för mig, för allting går att anpassa. Jag kan anpassa mig. Omgivningen kan anpassa sig. Det finns läkemedelsbehandlingar. Det finns hjälpmedel. Åtminstone skulle allt flyta på utan några hinder om vilja – eller välvilja – fanns.

Jag är så trött på att förklara, beskriva, motivera mina behov. Mina behov är precis de samma som för alla andra – fri rörlighet och få vara inkluderad. Men så har vi byråkrati. Det är skattemedel som subventionerar sjukvården, och där är politiska beslut som inte är verklighetsförankrade och där är vårdpersonal utan vetskap och kunskap (empati är inget jag efterfrågar; medkänsla hjälper mig inte utan förminskar mig snarare).

Alla dessa instanser och beslutsvägar som alla kräver intyg, externa bedömningar, fysiska bedömningar, mentala bedömningar. Alla är väldigt bra på att döma. När man väl uppfyller alla kriterier, så är det dags för de ekonomiska aspekterna. Vilken enhet inom samma vårdgivare ska stå för kostnaden? Måste det vara så dyrt, måste jag verkligen ha det hjälpmedel jag kämpat för och fått beviljat efter alla bedömningar och intyg? Kanske en enklare modell? Kanske jag kan tvinga arbetsgivaren överta kostnadsansvaret från vårdgivare, eller kanske jag rent av kan begära det av Försäkringskassan? Eller finns det inga privata fonder jag kan söka bidrag från? Ja, det är sådant jag möts av. På den med ett sjukdomstillstånd med ett behov som behöver tillmötesgå, lägger man en enorm börda. Inte bara det att man själv ska ha kommit till insikt om att ”nej, nu går det inte längre”, utan sedan får man lägga tid och energi för att få basala behov tillgodosedda genom allmänna medel och offentlig sjukvård. Det är att köra huvudet i väggen.

Tidigt i våras kom jag till insikt att jag inte längre klarar min vardag med rollator. Efter 20 år med MS så brukar de flesta få sämre balans och gångsvårigheter. Jag faller med rollator. Därför efterfrågade jag typ permobil för utomhusbruk och för att kunna förflytta mig på jobbet. Första svaret när jag besökte vårdinstansen som ansöker om hjälpmedel, var att det är omöjligt att få något elektriskt hjälpmedel. Manuell rullstol var enda lösningen. Jag totalvägrade eftersom det är MS jag har! Har man MS är manuell rullstol inget alternativ då det är en degenerativ sjukdom för nervsystemet. Det är inte ens en muskelsjukdom där man är försvagad. Det är mer komplicerat än så. Därför gjordes en fysisk bedömning (gångtest) som visade att jag verkligen behöver en elscooter. Under mer än sex månader har jag inte kunnat gå ut utomhus.

Nu har jag fått elscooter beviljad och i dag var jag på utprovning. Bara det i sig är en historia för sig.

Inför utprovning fick jag höra: Du är beviljad det absolut billigaste och enklaste! Batteritid 3 kilometer.

Jag fick inte ens bemöta detta. Trots att det är längre än 3 km som jag färdas på jobbet under en arbetsdag. Och att jag behöver något som klarar min vikt och backar.

Det roliga nu, är att fysioterapeuten som gjorde gångtest, kunde tänka och motivera uppdraget till Hjälpmedelscentralen. De har totalt kört över arbetsterapeuten som ville spara pengar åt landstinget för att vara politiska beslut till lags.

När vi kom till Hjälpmedelscentralen, så fick jag inte prova flera modeller eller ens den enklaste. Man hade redan beställt hem det som nu blivit min elscooter. Och den är verkligen avsedd att klara mina behov!

  • Batteritid 4-7 mil!
  • Maxhastighet 15 km/h.
  • Klarar branta backar.
  • Klarar min vikt.

Dessutom kostar den +45000 kronor, vilket är cirka 50 % mer än den enklaste modellen.

Om cirka två veckor får jag den. Den ska ha lite specialutrustning som ska monteras (så jag kan hänga rollator på stolsryggen, backspeglar, kanske andra tutor). I dag fick jag prova köra i terräng (testbana) och uppför höga kanter. Jag fick också köra i maxfart på parkering. Ett krav är mer eller mindre att man tidigare i livet ska ha erfarenhet av att köra bil och cykla (annars får man träna väldigt mycket innan man släpps ut med elscooter). Tydligen ansågs jag vara en fena på att backa och vända i trånga utrymmen.

När jag får elscootern så måste jag ändå träna hemma och i utemiljö, och det får jag inte göra ensam. Det görs med arbetsterapeut.

Framsteg. Som jag fått kämpa för detta… och vänta…

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat

Comments closed

Även om det är min lediga helg nu (och alla kommande helger) så borde jag förbereda studenten jag ska ta hand om i morgon. Jag minns inte om jag haft någon introduktion tidigare i år eftersom jag varit så långvarigt sjuk hela våren. Kanske jag inte har några problem att köra min introduktion då jag gjort det… 30 gånger? Det är väl ungefär så många studenter jag ansvarat för senast 15 åren. Men på riktigt – jag improviserar allt jag säger och visar. Det går inte att följa ett manus eller checklista, för alla studenter har olika förutsättningar och det ger sig lite vid introduktionen hur intresserade de är, var deras kunskapsnivå ligger och så vidare.

Annars är jag skeptisk. Avskyr lediga helger eftersom det bara är en transportsträcka av vila fram till ny arbetsvecka.

Och kommande vecka… Den är väldigt blank även om jag har en lista med punkter som jag ska försöka hinna beta av. Min lediga dag kommande vecka är utprovningsdagen för elscooter. I dag gick jag och tog mått på alla dörrar och korridorer i min trappa för att se till att jag får en elscooter som går in i huset. Visst, det är ett ”handikappsanpassat hus” vilket är en stor fet lögn. Kommunen påstår det, men verkligheten är en annan. Alla dörröppningar är mellan 80-100 cm breda, vilket är som det ska vara. Men hissen… 75 cm bred dörr men betydligt bredare sedan när man väl kommer in i hissen. Det är en möbelhiss vilket betyder att möbler som sängar och soffor ändå inte går in. Av 11 lägenheter är det 9 som har rullstol/rollator/permobil/elscooter (varför jag inte kan ha en elscooter i barnvagnsrummet där fyra permobiler står och sedan är utrymmet slut). Så jäkla dåligt.

Denna helg är det 17 år sedan jag flyttade till Göteborg och 11 år sedan jag flyttade in i nuvarande lägenhet. Så här länge har jag aldrig bott på ett och samma ställe. Jo, ett år till och jag har bott här längre än de år jag bodde hemma i vårt andra boende. Kanske lite tragiskt för en snart 48-åring att ha bott så kortvarigt på ett ställe att 12 år är det längsta. Egentligen borde/vill jag flytta, men det har blivit en omöjlighet. Kostnad, bostadsbrist med mera.

17 år i Göteborg… Vad tycker jag nu då? Alla tidigare gånger jag skrivit om min känsla för Göteborg så har jag varit enbart positiv. Det har ändrats sista 1-2 åren, och anledningen är kaoset i Göteborg. Nej, skjutningarna skiter jag i, det är anala små ungjävlar i förorterna som skjuter av skallen på varandra. Problemet är Västsvenska paketet och Västlänken (som ingen boende i Göteborg vill ha) samt politikernas inställning om att en storstad ska förbjuda bilar och därför tar bort vägar (allt blir cykelväg och bussfiler där taxi inte får köra). Självklart enormt kaos som aldrig kommer bli bättre! Samtidigt förtätar man staden med att bygga överallt och mycket högre. Så allting är uppgrävt och vi behöver ”bara” uthärda till 2050 då allt ska vara klart (när jag är 80??). Jag har hört många nu som sagt att de inte står ut och ska lämna Göteborg helt. Om det gjort det vet jag inte, för jag har inte sett dem därefter.

||||| 1 I Like It! |||||

Arkiverat

Comments closed

Lite starkare, lite stabilare. Nu när allt är som vanligt efter sommaren och jag åter är fysiskt aktiv, så märker jag skillnad. Det är fortfarande ett problem utomhus, så det är fortfarande aktuellt med elscooter. Eller elmoppe som flärdtjänsten döpt det till. När jag i går ändå ringde för att anmäla alla chaufförer som vägrar hämta mig, passade jag på att fråga om regelverk för resor med elscooter. Jo, eftersom det är med tre hjul så finns ett krav från deras sida. När rullstolsbuss kommer, kör jag upp på rampen och in i bussen men jag får inte sitta kvar på scootern. Jag måste gå över till ett ordinarie bussäte. För mig helt okej. Dessutom kommer jag accepteras för riksfärdtjänst med detta hjälpmedel utan att behöva bli hänvisad till tåg. Tåg förbjuder elscooter oavsett om det är med 3 eller 4 hjul. Detta då det är fordon och inte hjälpmedel. Dessutom handlar det om storlek och totalvikt, så även med elrullstol (som är hjälpmedel men inte fordon) hade jag förmodligen inte fått åka tåg. Tack och lov! säger jag bara. För alla byten jag måste göra, alla avstånd på perronger och byten mellan trafikslag då tåg inte går överallt, så har jag nu en reell chans till att efter 6-7 år åka hem till Skåne. Där kommer i och för sig nästa problem; ömma moderns hus från 1916 som inte är i markplan. Nåja. Det är hanterbart, för där får jag hjälp på plats. Jag kan till och med vara en längre tid i Skåne när jag tar semester (mina semesterdagar verkar aldrig ta slut oavsett hur många dagar jag plockar på ett år). Särskild nu när hon blir pensionär, vilket sambon redan är sedan typ 20 år tillbaka.

Som sagt är hösten här vad gäller jobbet. Möte, på möte, efter möte, följt av möte och några möten till. Det är så pressat att jag svarar på jobbmejlen på min fritid för att få det att gå ihop. En lösning som uppstått nu när jag inte kan gå runt fysiskt på alla möten (utprovning elscooter i nästa vecka), är att jag har ett eget konferensrum med plats för 10 personer eller att jag blir inbokad till Skypemöten. Av någon anledning har Skype blivit väldigt populärt på jobbet, även om jag avskyr det. Jag vägrar själv att anordna sådana möten, men det är okej om jag bara är åhörare.

 

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat

Comments closed