Kategori: Bearded

Två gånger i år har jag varit hos barberare. Efter de putsningarna är nu skägget längre än det någonsin varit. Som skäggig karl måste jag känna till min skägglängd, eftersom det är en återkommande fråga jag får besvara. Senast jag mätte var skägget 25 cm, men i dag är det 30 cm. Men detta var bara en inledning, för nu byter jag fokus.

Så för ett tag sedan kom jag ut även här i bloggen officiellt som bög. Ändå skriver jag enormt lite kring det. Kanske anledning inte finns, för det är ett icke-ämne. För det skulle innebära att det är något avvikande som måste förklaras. Men sanningen är att jag undanhåller enormt mycket kring det hela, och då i alla sammanhang och inte enbart i bloggen.

Nu lät jag som värsta drama queen, med mörka hemligheter (eller oanständigheter som får mammor att rodna). Nej. Dock är det lite tveeggat – jag har inga problem med att berätta varken det ena eller det andra gällande mitt liv. Samtidigt har jag också en tro på att man måste vara öppen för inte mystifiera eller nära fördomar, särskilt om man vill att mänskliga rättigheter fortsatt ska inkludera sexualitet i vårt samhälle. Men. Jag måste skydda mig, begränsa mig, visa på omdöme. Min försiktighet grundar sig på reaktioner jag mött. Jag kan stå upp för allas lika värde när jag ikläder mig rollen som medmänniska eller fackombud. Men när det handlar om mitt privata jag, mitt liv, mina rättigheter, min vardag, så blir det genast lite svårare.

Jag har lärt mig att inte lita på någon. Om jag varit med om något för länge sedan, eller i går, har ingen betydelse även om attityd förändrats genom lagstiftning eller upplysthet. För man råkar fortfarande illa ut som bög. Det är min sanning.

Vem vet att jag är bög? Alla och ingen. På nätet måste jag säga att alla vet som känner till mina nätalias (som Jontas, Nile, Nilekil). Utom Facebook. Jag har aldrig nämnt det på Facebook då jag har släkten där. På Facebook länkar jag inte till några andra sociala medier eller blogg. Även om jag är lätt att hitta.

Vad vet släkten? Inte mycket. Ömma modern vet (liksom hennes sambo med familj) samt en kusin. I övrigt har jag fått munkavel för att skydda modern. Märkligt, jag vet, men hennes önskan – och ingen viktigt för mig då jag inte har någon kontakt med släkten. Hade jag umgåtts och varit i kontakt med min släkt så hade jag inte smugit med vem jag är. Men som det är i dag finns inget syfte att outa sig själv för människor jag inte har samröre med.

Jobbet? Sex personer, varav tre inte längre är arbetskamrater. För detta är personer jag litar på och som stöttar mig (inkl. chef och fack). Jag hade gärna varit mer öppen på jobbet, men fördomarna är fruktansvärda inom vården trots att så många är öppet homosexuella (bögar och flator). Jag får höra gliringar konstant trots att vi har både lagstiftning och policydokument om bemötande (och föreskrifter kring kräkningar). Gliringarna är elaka, inte skämtsamma dumheter. Och jag vill inte degraderas till min sexualitet som jag säkerligen då får slängt i ansiktet när jag framför något arbetsrelaterat som inte faller i god jord. Hellre att man ogillar mig som person, än för min sexualitet. Med detta sagt – jag står verkligen upp för sexualitet på jobbet när det kommer till kränkningar, men jag har ingen anledning att berätta om mig själv för en hel arbetsplats. Jag kommer göra det om jag blir trängd till det, för jag accepterar inte skit. Kan jag använda min egen sexualitet som ett argument för styra upp förutfattade meningar, så gör jag det.

I min vardag är jag alltså begränsad. Jag har blivit mordhotad och hotad på andra sätt, och det enbart utifrån homosexualitet. Hotad inom familjen, men också av människor jag är i beroendeställning till vad gäller till exempel flärdtjänst (de chaufförerna anmäler jag, vilket leder till att de inte får köra flärdtjänst efter det).

Ändå… Jag har många vänner – väldigt många vänner (av alla sexualiteter); ytligt bekanta, nära vänner, vänner på nätet, vänner även utanför nätet, som vet allt om mig där jag inte behöver dölja vem jag är. Därför känner jag mig inte så begränsad, även om jag är avvaktande och misstänksam i vissa nya sammanhang. Som sagt – det hela är lite tveeggat, aningens komplicerat. Jag kan vara ärlig och uppriktig, men allting har sin plats. Det har blivit viktigare att vara öppen nu när vi har ett tuffare samhällsklimat och ett spänt världsläge där mycket som tagit ett kliv framåt, nu tagit två steg bakåt.

Och allt är egentligen bara väldigt sorgligt. Det finns ingen quick fix. Det som gör mig mest ont i hela sammanhanget, är att det blivit så tydlig skiljedelare mellan för och emot när det gäller lika rättigheter utifrån etnicitet, religion, ålder, kultur och sexualitet. Enda fördelen är att de som är emot så tydligt gör sin röst hörd, att det nu går bemöta det istället för när det var tyst och allt hat skedde i lönndom.

På ett personligt plan – jag mår bra, är glad att jag är bög. För jag har inget att skämmas för.

 

||||| 0 I Like It! |||||

Bearded Bild Blogg Fackligt Hälso- och sjukvård Kampen Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Politik Privat Rättvisa Skägg Vardagsblogg Yrkesliv

Nu återstår endast tre semesterdagar, trots att det är tio dagar tills jag officiellt är på jobbet. Okej, har en arbetshelg plus en utbildningsdag, men sedan är jag tillbaka om tio dagar! Som om jag inte varit borta något alls! Vilket jag inte har heller, för jag har varit inne alla helger hela min semester. Utan att jobba något. Jag kan liksom inte ta mig någonstans om jag vill lämna mitt hem, då jag fortfarande väntar på elscooter/permobil. Okej, nu är jag tjatig. Det har jag nämnt nu några gånger.

I morgon är det lite otäckt. Eller positivt. Jag har svårt att förhålla mig till att jag nu åter ska till käkkirurg för bedömning inför högriskoperationen som kanske är malign tumör i käken. Jag har verkligen fått vänta. Sedan april 2016. Sjuk- och tandvård har verkligen totalt kukat ur. Men orosmomentet är fortfarande det där med narkos där de vet att de kommer få svårt att hålla mig vid liv. I nio månader har jag väntat på käkoperation, men vet fortfarande inte när den blir av. Och om jag ännu en gång ska träffa narkosläkare före operation. Så morgondagen är egentligen en repris av i våras då jag träffade käkkirurg på annat sjukhus. Eftersom de skickat mig till nytt sjukhus, så får jag ta om allting. Alla anamnesupptagningar, operationsanmälningar med mera, är som icke-existerande. Nya personer, nya åsikter.

Det känns som om livet varit on hold i nio månader. Två skov med sjukskrivning, konstant smärta i käke/tänder, noll balanssinne, väntan på permobil. Jag kan inte ta för mig någonting. Ljusglimtarna är träffarna med skägg, även om det är i små doser. Märkligt nog är de en trygghet, trots att vi inte har mer gemensamt än välvilja och skägg. De är min familj. Jag har svårt säga ”bröder” då jag har svårt relatera till det (har inga syskon, förstår inte varför bröder skulle vara något bättre än familj och trygghet?).

||||| 0 I Like It! |||||

Bearded BVSC Hälsohistoria Kampen

Full panik i lingonskogen var det i dag på jobbet. Varje fredag verkar det som om alla patienter mirakulöst blir friska och kan gå hem. Lite religiös stämning över det hela. Hela veckan ligger de där och är dåliga, men på fredagen verkar det som om Jesus gick runt och helade eftersom de plötsligt kan resa sig och gå därifrån. Den mer verklighetsnära sanningen är väl att man skriver ut så många man kan eftersom det är mindre personal på helgen och att de inte hinner med så mycket av omvårdnaden. Dessutom finns det patienter som vill hem.

För att återgå till hur jag hade det på jobbet. Jo, många patienter skulle gå till annat boende, d.v.s. sjukhem eller till annan vårdavdelning. Då ska de också ha med sig läkarens sammanfattande journalanteckning över vårdtillfället och den får man alltså försöka skriva i 120 på datorn och göra en snabb utskrift och kopiera upp. Men i dag blev min läkare lite bekymrad. Dr XX hade till sin stora fasa upptäckt att jag skrivet ”patienten ska läggas i respirator om hon börjar hyperventilera” (andas med kraftigt ökade andetag). Han tyckte att det varit bättre om jag skrivet hypoventilera, då det naturligtvis är när patienten andas sämre som respiratorvård ska till. Miss M säger att jag har dyslexi, men jag tror snarare att det beror på slarv. Jag borde själv reagerat på felet i dag. I och för sig kan det vara svårt att på ett kassettband höra skillnad på hyper och hypo. Man får kanske försöka tänka själv lite också? Men vad kan man begära? Det är ju fredag! Det största misstaget jag skrivet i en journal är att ”patienten har under vårdtiden gått ner 25 kilo i vikt”. Vårdtiden var tre dagar och patienten hade gått ner fem kilo. Men vem skulle inte vilja ha gått ner 25 kilo på tre dagar?

Oftast är det läkarna som dikterar fel, men då försöker vi yrkesstolta sekreterare att rätta det. Men du milde så roligt vi har. En gång skulle jag skriva ”patienten vägde 78 kilo i hemmet innan han gick hit utan kläder[1]”. Syftningsfel, kanske? Här följer några till som andra läkarsekreterare råkat ut för:

Har mycket smärtor i underlivet och speciellt när han använder muskeln till urinröret. Har nyligen träffat en flicka, tror att det kan vara träningsvärk.

Patient som har klagat över smärtor framför allt på kvällen då han gått och lagt sig i analöppningen.

Ingår i spcg-4-studien. Protokollen har försvunnit från mottagningen. Doktor XX har också försvunnit till Helsingborg.

Sedan kan man ju undra hur kompetenta våra läkare är när de kan konstatera följande:

”När döden inträffade blev patienten plötsligt försämrad”. Åh, fan?

[1] Journalgroda som senare publicerades i Dagens medicin.

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Bearded Blogg Dumheter Hälso- och sjukvård Språkligt Vardagsblogg Yrkesliv

Comments closed