990319 #29

Denna helg trodde jag att jag skulle få lite lugn och ro. Men icke! I morgon ska jag gå in och arbeta extra. Det är så att man ska slå ihop tre journalarkiv till ett, och gissa vem som ska räkna ut det hela? Visst, det är jag det. Jag ska ligga på golvet och mäta med tumstocken. Vi ska flytta hyllor i veckan och allt måste vara noga genomtänkt då fel inte är ett alternativ när journalerna ska flyttas. Suck… Det är vid sådana här tillfällen man önskar att datajournalen hade gjort sitt intrång även inom slutenvården, och inte bara i primärvården. Det enda positiva jag kan komma på är att jag slipper vara med när journalerna flyttas. Tjohoo! Sist jag flyttade ett arkiv (yes, jag har gjort detta tidigare) blev jag skitdålig och fick migrän. Men vad kan man förvänta sig? Vi män är ju så klena, även om det oftast är mer mentalt än fysiskt.

På söndag ska jag bli hämtad i lille fars ”nya” bil. Han har uppgraderat sin Golf av -78 års modell till en Golf av -87 års modell. Sedan ska jag hem och ställa in hans video. Hur jag än förklarar begriper han inte att det finns kanaler på videon som måste ställas in för att kunna spela in från teven. Teven är min. Den pajade för ett par månader sedan (pang, puff, rök, os) men han har lyckats laga den. Därför fick han behålla den. Teve är något jag knappt vet vad det är längre. Jag sitter mer framför datorn nu än framför teven. Men aldrig i livet att jag skulle kunna missa de cirka 7-8 program jag följer varje vecka. Ja, jag har en ny teve, om ni undrade hur jag kan se på teve om jag gett den till fadern. I och för sig hade jag ju en extra teve sedan tidigare, men den var modell mini.

När jag skriver detta förstår jag helt plötsligt att jag är prylgalen. Vågar jag här berätta att jag har två datorer, två teveapparater, tre telefoner, tre klockradioapparater (det heter så, jag kollade i ordlistan), två CD-spelare och tre radioapparater. Usch, nej! Det låter så fult att vara prylgalen. Låt oss säga att jag är schizofren istället.

I går var jag på LSF:s årsmöte i vår lokalavdelning. Tjugosju medlemmar kom (av cirka de hundra som finns i lokalavdelningen) och jag satt så vackert och norpade pengar från dem när de kom. Anledningen var att jag är kassör och ville ha pengar för den mat och de lotter som erbjöds. Inte för att de hade något val. Maten var olika dessertostar. Den ost jag kommer ihåg bäst var den som var både äcklig och väldigt god. Jag kunde inte bestämma mig för hur jag skulle förhålla mig till denna ost, som hade orden ”pepparrot” i sitt namn. Min första tanke var att spotta ut osten i näven och sedan torka av det på byxbenet. Tur man inte följer sina impulser. Efter ett tag var det den godaste ost jag ätit. Den var stark! Undrar vad den kostar?

Kvällens föreläsare var Miss C, en f.d. kollega till mig som numera är massör. Med sig hade hon Anne som pratade om stress och stresshantering. Lottvinsten för kvällen var en halvkroppsmassage. Som tur var vann jag inte. Jag avskyr beröring. Helst om någon tar på mina axlar. Hu, jag både ryser och får gåshud när jag tänker på det. När jag sedan gick hemåt så fick jag ta med mig två överblivna ciderflaskor. När jag steg av bussen (mörkt ute, efter kl. 20) så klirrade flaskorna. Tanten framför mig som steg av bussen började då halvspringa, höll handväskan tätt intill kroppen och sneglade hela tiden över axeln. Jag har väl aldrig sett en så gammal människa röra sig så snabbt sedan jag var med på loppis sist.

Nu har jag räknat upp torsdagen, lördagen och söndagen. Men i dag är det ju fredag. Så vad har jag då gjort i dag? Jo, jobbat som vanligt. Där händer inget spännande alls. Inga skandaler eller så. Jo, en liten skandal. En av mina arbetskamrater har i kväll stämt träff med en kille hon bara träffat på chatten. Har bor lång härifrån, så han kommer in med tåget för att sedan gå hem till min kamrat. Hur vågar hon? Hur törs hon? Jag är lätt orolig. På jobbet är vi många som skällt och förmanat henne, men tyvärr, inget gehör. Hoppas bara allt går väl[1].

Jag träffade på Mr L i affären i kväll. Han har ett bekymmer. Han har en bild av en annan kille som han på nätet säger föreställa honom själv. Problemet är nu att han träffat en tjej där de båda vill träffas. Men det går ju inte! Han är ju inte mannen på bilden! Så gräver man en grop för att själv falla där i! Vad är det för kamrater jag har, så säg? Tur man själv är ett helgon… Amen.

[1] Facit 12 ½ år senare – de är gifta och har två barn.

990317 #28

Underbart trevliga och kamratliga Miss M hjälpte mig i dag när jag behövde stöd i en ekonomisk fråga. I morgon kväll ska jag nämligen på årsmöte och redovisa fjolårets ekonomi i LSF:s lokalavdelning. Eftersom Miss M beskyller mig för att lida av dyslexi (dyslexi=skrivsvårigheter, dyspepsi=matsmältningsrubbning), så fick hon titta på min redovisning. Men hon hann nog knappt se vad jag skrivet för jag ryckte pappret direkt. Hon har ju en sjuklig förmåga att hitta stavfel.

I dag var Miss M trevlig, och i går elak. Men jag tycker ändå att hon är en svikare som inte kommer på årsmötet i morgon. Det kommer föreläsare som ska berätta om massage och om stresshantering. Som om inte det var nog så ska vi ha ostbricka och cider. Vin hade kanske passat bättre, men det finns visst någon lag som säger att man inte får förtära alkoholhaltiga drycker på sjukhuset. Men jag vet en sköterska som bjöd sina kollegor och patienterna på hemmagjort äppelbrännvin. Så pigga har väl aldrig våra inneliggande patienter varit tidigare. I dag hade vi en gammal tant som var så ledsen, dålig och håglös. Inget var bra. Hon fick förslaget att få träffa sjukhusprästen, men nä… Mungiporna bildade en cirkel runt hennes haka, så ledsen var hon. När sköterskan efter mycket utfrågande tog reda på vad det var med den lilla tanten, så kröp det fram att hon ville snusa. Hon låg på en sal med tre andra patienter, och tyckte det var genant att snusa inför de andra medpatienterna. För att det var så okvinnligt att snusa. När sköterskan sa att det var helt okej, att det bara var att ta en prilla och inte bry sig om de andra, så sken den lilla tanten upp som solen efter ett regnoväder. Helt plötsligt var hon glad, pigg och kände sig friskare. Trots alla mediciner och omvårdnad, så saknades alltså kvaliteten som ökade livslustan. Så det är nog inte helt fel, trots alla bestämmelser, att ge t.ex. äppelbrännvin till behövande patienter.

990316 #27

När jag skulle gå hem i dag träffade jag en gammal (nåja, 29 år) klasskompis som jag inte sett på några år. Vi är tydligen så pass gamla att vi nu tar i hand när vi träffas. Något jag upptäckte i dag var att det första vi gjorde, var att kolla in hur långt hårfästet krupit uppåt på den andre. Här var det nog jag som drog nitlotten. Jag riktigt såg skadeglädjen i hans ögon. Eller han kanske bara tyckte det var roligt att träffas, så det var därför han såg så glad ut? Nä, nu kom jag på det. Han berättade ju att han skulle gå och hälsa på sin tjej som har samma arbetsplats som jag. Jag tror alltid det värsta. Jag begynnande hårflint? Fnys, hemska tanke!

En glad överraskning i dag var min Internet-räkning för januari och februari. Den var bara en tredjedel av vad jag befarat. Eftersom jag gått hemma och varit sjukskriven, och i tid och otid kollat läget på Internet, så befarade jag en räkning på cirka 1 500 kronor. Jag hade varit ute på nätet 96 gånger under dessa två månader, men det hade bara varit ”snabbisar” för att kolla mejlen. På tal om mejlen – jag har 204 olästa meddelanden. När ska jag hinna läsa? Jag vill ju inte radera dem förrän jag läst igenom dem. Men en vacker dag lär jag nog ta bort dem utan att ha kollat dem.

Lille far ringde precis. Nu vill han att jag ska skriva till farmor igen. Men vad skriver man till en drygt 90-årig kvinna som inte kan svenska? Och som inte egentligen vet något om mig? Om hon ändå bara hade haft lite kunskaper i svenska och en Internet-uppkoppling… då hade hon ju kunnat läsa min dagbok!

990315 #26

Nu har jag fått domen. I dag var jag på ögonmottagningen och träffade doktorn. Jag har nu haft synnervsinflammation på vänster öga i drygt två månader, och jag får nu två veckor på mig att bli ytterligare lite bättre. Annars är det remiss till neurolog nästa som gäller. Jag fick också beskedet att min syn aldrig kommer att bli helt återställd och jag kommer heller inte att återfå färgseendet helt. Jag blev varken ledsen eller upprörd. Detta har jag ju förstått själv också och hade inte förväntat mig något annat besked. Sedan har jag ju också insett att jag kommit till den ålder då skavankerna gör mig intressant. För vad mer pratar man om med människor än vädret? Jo, sjukdomar. Jag hade förmodligen blivit upprörd om jag fått veta att mina symtom inte skulle försvinna, om jag hade ont. Men det har jag inte. Visst, det känns lite ”störigt” men jag har vant mig på dessa månader. Och det har ju faktiskt blivit bättre. Jag höll på att säga att det är tur man åtminstone har hälsan, men det är väl det jag inte riktigt har.

Varför i herrans namn känner jag mig så glad i kväll? Kan det bero på att bowlingen är inställd på onsdag? Nej, det gjorde mig lätt nedstämd. Jag upptäckte istället att mina andra arbetskamrater, på avdelningen, ska ut och bowla. Så jag kan hänga med dem istället.

990314 #25

Tja, det var som jag trodde. Raka vägen hem till lilla mor och hennes sköna soffa. Där har jag legat hela dagen och läst en bok (och nickat till emellanåt). Jag har med andra ord haft en skön söndag och är nu redo för en ny arbetsvecka. Något som bekymrar mig lite är att jag har så mycket övertid. Jag jobbar över mellan 1-1½ timme varje dag och har nu cirka 55-60 timmars övertid på komp och flex. Flex låter bra, men när finns det tillfälle att ta ut den? Jag kan knappast komma och begära ledigt nu när jag precis börjat jobba heltid efter min sjukskrivning. Och det är något också som oroar mig; att bli sjukskriven på nytt då jag själv avbrutit den. I morgon ska jag ju till ögonläkaren igen. Håll tummarna för mig! Dessutom ska vi eventuellt nästa lördag, och lördagen därpå, gå in och jobba extra. De pengarna skulle sitta fint nu när jag förlorat så mycket på att gå hemma. Men orkar jag? Jag får se hur jag klarar veckan.

990313 #24

Gäsp! Hm? Är det dags att gå upp nu? Oj, klockan är ju 19:11. Jag har nog sovit större delen av det senaste dygnet. Det har nog varit en jobbig arbetsvecka då jag inte jobbat heltid på två månader. Jag är helt utmattad, ovan som jag är. På måndag är det dags att gå till ögondoktorn igen. Undrar om han blir upprörd då jag avbrutit min sjukskrivning tre veckor i förväg och inte är bra än. Men det är bättre nu med ögat tror jag. Det är svårt att veta om jag bara vant mig vid att inte se ordentligt eller om jag verkligen blivit bättre. Nu tror jag att man kan fastslå diagnosen, och att det verkligen rör sig om en synnervsinflammation. Jag är inte så pigg på att få höra ”Hm, förbryllande” varje gång jag kommer till doktorn.

I morgon ska jag till lilla mor och äta söndagsmiddag. Men jag vet hur det blir. Så fort jag kommer dit somnar jag på hennes soffa och vaknar inte förrän till kvällen. Med andra ord borde jag vara utvilad på måndag. Än är jag inte utvilad och behöver sova lite till. Tyvärr har jag nu huvudvärk efter att ha sovit för mycket. Ack, du tunga värd (värld), som värdinnan sa.

990312 #23

Fredagar brukar vara lugna på jobbet, men så icke i dag. Jag kan inte begripa vad det berodde på. Tillslut bara reste jag mig och gick. Annars hade jag aldrig kommit därifrån. Dessutom hade jag i kväll bråttom ut på stan. Det är nu en vecka sedan jag läste ut del tre i den bokserie jag nu läser, och abstinensen började ge sig till känna. Och jag fick betala dyrt! Hela 238 kronor! Hade jag beställt det på Internet så hade det bara gått på 89 kronor. Så är det när man inte kan lugna sig. Hur ska det då gå när jag läst boken jag köpt i dag? Del fem kommer först om två år. Jag har sagt det tidigare och säger det igen… Läs Diana Gabaldons [1]böcker: 1) Främligen. 2) Slända i bärnsten. 3) Sjöfararna. 4) Trummornas dån. Varje bok är på cirka 1 000 sidor (aj, där bröt man en handled) och några av böckerna är uppdelade i två delar. Böckerna är om engelska Claire som 1945 i Skottland plötsligt av en händelse hamnar i 1700-talets Skottland och blir upp över öronen förälskad i Jamie. Eftersom hon är sjuksköterska och kan mycket om sjukdomar, tas hon ofta för häxa. Läs, läs, LÄS! Böckerna påminner lite om Marion Zimmer Bradleys ”Avalons dimmor” och Sergeanne Golons Angelique-serie från 60-talet. Har ni inte hört talas om de böckerna heller? Fy på er! De är också läsvärda.

[1] Det blev totalt sju böcker i serien. 1: Främlingen. 2: Slända i bärnsten. 3: Sjöfararna. 4: Trummornas dån. 5: Det flammande korset. 6: Snö och aska. 7:Som ett eko.

990310 #22

Jaha. Sista kursdagen i ”Kvalitet – till er tjänst”. Nu inser jag alla mina små obetydliga brister och mina arbetskamraters enormt betungande fel. Jag ser mycket som de kunde göra bättre. *ironisk* Nej, självklart har vi kartlagt bristerna som måste åtgärdas. Vad vi mer gjort är att ge förslag på hur de ska åtgärdas. Senare, tidigast i höst, ska vi i många projektgrupper genomföra ändringarna. Det blir spännande! Går det bra så är det bara att nicka nöjt och inse hur duktig man varit. Går det åt helvete så kan jag ju säga ”Vad var det jag sa”.

Bussarna kör normalt igen. Jag har i dag åkt med tre olika chaufförer och har aldrig sett något så surt sedan jag tittade mig själv i spegeln sist (kom inte på något annat surt). När jag åkte bussen hem såg jag en reklampelare där det stod ”Jag slöt ögonen, sedan reste jag bort”. Jag har ingen aning om vad det handlade om, men min associationsförmåga aktiverades. För visst reser vi bort i tanken då vi sluter ögonen och låter fantasin spela fritt? På kursen i dag stod det i vår litteratur nämnt om Florida. Genast drömde sig alla bort till värmen, stränder, Disney och allt möjligt annat. Utom jag. Den första tanken som slog mig var orkaner med kossor flygande trettio meter ovan marken. Nå, hur är det med mitt positiva tänkande? Jo, jag tänkte ju förstås att det var skönt att jag satt tryggt på sjukhuset. Hur många har sjukhuset som önskevistelse? Är jag udda eller bara konstig? (Svara inte, frågan var retorisk). Ska jag resa bort i mina tankar så reser jag till en lat sommardag på en solvarm äng med en svag bris. Är man stressad så ska man ha ett sådant här mål i tanken att vända sig till, där man kan känna sig lugn och trygg. Kan man inte somna på natten så kan man också ha ett sådant här ”personligt rum”, som det heter. Det har jag också lärt mig på en kurs, men det var inte via jobbet. De vill att man i högsta grad är närvarande när man arbetar.

Norrländska. Världens konstigaste dialekt (tycker jag som är skåning). I dag fick jag lära mig att ”Jag är lemmen” (vet ej om jag stavat rätt, men visst är det lätt oanständigt om man har samma friska/sjuka fantasi som jag) och det ska betyda att man har träningsvärk. Men att inte förstå norrländska är inget att vara puged för. Va, puged? är det nån som undrar. Vad är det? Jo, skånska för dyster, så klart! Jag tycker det är lite av en skymf att det finns en ordbok för skånska. Vem förstår inte detta intelligenta språk som gett upphov till hela danska språket? *ironisk igen*

990309 #21

Så har man då varit på en kursdag med ”Kvalitet – till er tjänst”. Nu återstår bara morgondagen också, sedan har vi gått och lärt oss hur vi ska kvalitetssäkra vår arbetsplats. Ja, jag undrar då hur det ska gå med det, men roligt har vi åtminstone. Jag går med den sjukvårdspersonal som jag jobbar ihop med. Detta är ett utmärkt tillfälle att lära känna dem då jag ju är relativt ny på ”min” avdelning. Ny och ny, det kan diskuteras eftersom jag jobbat på kliniken i sju år och även tidigare varit på just denna avdelning. Men jag har ett STORT problem. Jag kommer inte ihåg namn. Nu tror jag inte det är någon som begär det heller, då det jobbar 350 personer på kliniken. Jag är så tacksam bara jag kan komma ihåg alla mina egna namn som är delvis på svenska och delvis på finska. Jag var tretton år när jag kunde stava till mitt eget efternamn. Innan dess fick jag gå ut i trapphuset och titta vad det stod på dörren. Ska sanningen fram så var jag tjugo år när jag tog även min fars efternamn. Innan hade jag bara lilla mors efternamn.

Som avslutning på kursdagen fick vi höra denna lilla historia, som säkert många redan hört. Men den är träffsäker. Ugglorna i trädet.

Det här är berättelsen om fyra människor kallade ALLA, NÅGON, VEM SOM HELST och INGEN.

Det fanns ett viktigt jobb som skulle göras, och ALLA var säkra på att NÅGON skulle göra det. NÅGON blev arg för det, därför att det var ALLAS jobb. ALLA tyckte att VEM SOM HELST kunde göra det, men INGEN insåg att ALLA inte skulle göra det. Det slutade med att ALLA klandrade NÅGON, när INGEN gjorde vad VEM SOM HELST kunde ha gjort.

990308 #20

Glad men trött. Så kan jag sammanfatta min första åttatimmarsdag på jobbet sedan jag blev halvt sjukskriven för två månader sedan. Det känns otroligt tillfredsställande att åter få domdera över sina arbetsuppgifter utan att dela dem med någon annan. Men jag kunde ju ha klarat mig utan huvudvärken i dag. Nej, min syn har inte blivit bra, men jag står inte ut av att gå hemma halvtid. Nu blir det värre med att försöka uppdatera dagboken varje dag. Innan gjorde jag det dagligen mellan kl 12.00 och 15.00. Nu blir det inte förrän mellan kl 19.00 och 22.00. Okej, det tar bara två minuter att lägga ut det på Internet, men jag måste ju låta mig inspireras också och sedan skriva ner alla… öh, klokheterna.

990307 #19

Puh! Jag är klar med årsredovisningen för ekonomin 1998 (se gårdagen). Det tog bara två timmar, och du milde så glad jag blev när jag såg att det stämde. Men ruelsen börjar komma krypande då jag lär bli tvungen att förklara varför vi gått med ett underskott på 1 391:85 kr. Jag har inga problem att förklara varför, men jag vill inte bli ifrågasatt på årsmötet om två veckor. Fast det är klart, då kanske de låter bli att välja om mig till kassör på ytterligare två år om de inte nöjer sig med min förklaring.

Usch. I natt satt jag uppe igen och ICQ-chattade. Denna gång med Miss E (sjuksköterska på mitt arbete). Visst, det var roligt, men jag blir snart utblottad av Internet-räkningen. Jag har varit lite orolig för mina skämt om män som jag har på min hemsida. De har ju inte precis varit anständiga, men hon hade tydligen väldigt roligt åt dem. Så då gör jag väl något rätt. Anledningen till att jag lade ut historier om män, var då jag redan hade skämt om blondiner och tyckte att jag borde väga upp det hela i jämställdhetens namn. Ska man vara kvinnoförnedrande, så får man vara mansförnedrande också! Och jag gör det med glimten i ögat.

Något som känns väldigt olustigt är detta med pedofilhärvan. Denna gång tänker jag på alla de oskyldiga män som arbetar inom t.ex. barnomsorgen. Just nu tittar alla snett på dem och slänger ur sig spydiga kommentarer rakt upp i ansiktet på dem. Jag ska snart lägga ut en sida här om jämställdhet inom yrkeslivet ur ett manligt perspektiv där männen är underrepresenterade. Bland annat har detta varit (och är) ett stort problem på t.ex. daghem. Först skriker man sig fördärvad och vill ha in män där då det behövs manliga förebilder för barnen. Sedan skriker man i högan sky (med rätta) när någon man förgriper sig på ett barn på dagiset. Men man är urskiljningslösa, och alla män ses som potentiella pedofiler och homosexuella eftersom de valt något ”så konstigt” som att arbeta inom ett typiskt kvinnoyrke. Hur tror de att någon man vill välja ett sådant yrke? I morgon skulle man samla männen inom barnomsorgen och eventuellt starta en krisgrupp för dem. Det kan jag förstå. Det har blivit lite av modern häxjakt på män som arbetar med barn. I dag kunde man också läsa om en svensk familj på besök i USA där mannen blivit arresterad efter att ha pussat sin 10-åriga dotter på kinden samtidigt som hon suttit i pyjamas på hans knä. Man tror att det är kulturkrock, för mannen är förtvivlad då han bara gosade med sin dotter, utan några som helst sexuella anspelningar. Fortsätter det så här så borde alla pappor och män förflyttas till något land där inga kvinnor finns, för de ska ta hand om barnen. För pappor verkar ju vara enbart av skada *fnys* för barnen. Jag tror man ser spöken överallt nu. Det är inte populärt att vara man i dag när det skrivs så mycket om pedofiler. Se problemen där de är! Vi är inte alla pedofiler. Inte ens flertalet av oss! Jag tror t.o.m. att det är färre än ett fåtal – även om det är för många bara det. Jag blir bara ledsen. Alla oskyldiga barn som utsatts för övergrepp, och för alla män som oskyldigt anklagas för något dylikt.

990306 #18

Trött. Så trött… Har bara sovit fyra timmar i natt. Jag måste sluta upp med att sitta uppe och ICQ-chatta till halv två på natten. Den här helgen är det så mycket jag bara måste hinna med! Den 18 mars är det årsmöte för LSF:s lokalavdelning Kristianstad/Hässleholm. Jag sitter som kassör och ska redovisa ekonomin. Jag är urdålig på ekonomi men har ändå ställt upp för ytterligare två år som kassör. Det är inget betungande att vara kassör. Det finns inte så mycket pengar att hålla reda på. Men sammanställningen måste ju ändå göras, för jag ska ju läsa upp den och, förhoppningsvis, få den godkänd på årsmötet.

Helgen är så kort. Jag ska ju försöka göra något annat också än bara sitta här och skriva framför datorn. Men det är så många jag måste mejla. Jag klagar inte, för det är roligt att både få och skicka mejl. Varje vecka skriver jag till Miss G i Honduras. Hon har verkligen fått känna på hur det är med orkaner och översvämningar. Jag har aldrig träffat Miss G, utan det hela började med att hennes mor, som är en arbetskollega till mig, behövde ha någon mejlkontakt[1] i Sverige för information. Det är dyrt att ringa, så Miss G skulle mejla mig när hon kom fram till Honduras sommaren 1998. Sedan skulle jag meddela hennes mor att allt var okej. Veckan senare hade vi fixat så Miss G kunde mejla sin morsa direkt utan mig som mellanled. Men vi har ändå hållit kontakten och om två år kan vi äntligen träffas[2]. Vi har lärt känna varandra ganska väl, men det är ändå nervöst att få stå öga mot öga. Vi är ju ändå främlingar. Jag tror visst vi redan bestämt att vi ska gå och ta en öl så fort hon kommer hem.

[1] Låter märkligt i dag. Datorer och mejl var det fortfarande inte många som hade 1998.

[2] Det dröjde cirka fem år. Hon sprang på mig utanför mitt arbete i Göteborg. Av en händelse så hade vi båda valt att flytta till Göteborg.