Vår BV-flagga! Den representerar allt vi står för.

Jag vill inte på något sätt vara talesperson för organisationen, för det har vi utsedda personer. Men. Officiellt säger jag ändå något nu, innan jag övergår till att berätta om min helg (ur mitt perspektiv, med mina reflektioner över alla möten). Frågor jag hört ställas av utomstående denna helg:

• Vilka är ni?
• Varför är ni här?
• Vad vill ni?

Vi har sammanfattat det på två hemsidor. http://www.beardedvillains.com/ och http://bvsc.se/.

We are a brotherhood of elite bearded men from all over the world.

Dedicated to
The Beard • Charity • Family • Respect • Loyalty •

—- Mission Statement

” To Unite Bearded Men of all cultures, races, creed and sexuality in a Brotherhood devoted to Loyalty, Honor and Respect toward all people, Dedicated to the betterment of mankind through fraternity Charity and Kindness ”

Först och främst är vi en skäggklubb. Och förutom att det uppenbara skägget förenar oss, så är även viljan att ta hand om våra bröder stark.
Vår strävan är att lyfta varandra i den personliga utvecklingen och bli den bästa versionen av oss själva.
Vi jobbar gemensamt för att motverka psykisk ohälsa, både genom att stötta andra men också inom de egna leden.
Detta kan ske genom enkla pep talks i våra chattar, ett telefonsamtal eller en extra varm kram när vi träffas i verkliga livet. Att gå åt sidan från den stora massan under en av våra träffar och ta en kort promenad med en broder kan vara oerhört viktigt för någon som är under isen.

Men gentlemän?
Hur är man en gentleman nu för tiden?
Är det en man som håller upp dörren för andra eller drar ut stolen för sin dam?
Ja, varför inte? Men det är också så mycket mer.
Att vara en gentleman innebär att vara en ärlig och god medmänniska, och mer man än vad normen säger.
Det kan visa sig genom att man hjälper någon med deras tunga matpåsar. Det kan visa sig genom välgörenhetsarbete. Men det handlar också om att lyssna.
Hur ser samhället på mannen idag?
Vart står vi i utvecklingen?
Vad krävs av oss?
En Bearded Villain har förståelse för den generella synen på skäggiga, tatuerade män i jeansvästar och visar mer än gärna att den fördomen är fel. Att det finns något mjukt under en hård yta.
Att vi är mer än så.
Bearded Villains Sweden jobbar aktivt mot sexism, rasism och mobbning. Vi vill se ett mer jämställt samhälle, fritt från förtryck och behovet av #metoo-kampanjer.

Många av medlemmarna i Bearded Villains Sweden är fäder och de värderingar som klubben lutar sig mot genomsyrar också vår uppfostran av den framtida generationen.
Det är viktigt att våra barn lär sig värdet av respekt för andra människor, oavsett ras, kön, utseende eller sexuell läggning.
Genom att jobba utefter Bearded Villains grundprinciper så ser också barnen att kärlek och generositet kan göra en stor skillnad i människors liv.

Vilka var vi som sågs överallt i Göteborg i helgen med våra skägg? Jo, BVSC (Sverige), BVNC (Norge) och BVDK (Danmark). Och varför var vi i Göteborg? Vi firade treårsjubileum tillsammans då vi startade våra BV-chapters samtidigt. Geografiskt sett så ligger Göteborg bra till för dessa tre skandinaviska länder; närhet, hyfsade förbindelser. Detta var en privat fest (vi hade besök även från Finland, Tyskland, Australien och Belgien) och det var inte enbart Members/Villains i BV, utan också hopefuls samt våra respektive (som har egna avdelningar). Ändå gick det nog inte att undgå se oss då vi har skägg samt klär oss lite speciellt. Plus att vi var cirka 300 personer som samlades på Götaplatsen en lördagseftermiddag och skanderade ”BV BV BV” i kör.

Kanske en och annan höjde på ögonbrynet när de såg oss i helgen och en del kom fram till oss och ställde just frågorna ovan. Och vi förklarar glatt vad BV står för, vilka vi är, vad vi gör, att vi är en skäggklubb som vill gott. Finns ingen som helst anledning att bli rädd för oss. Tvärtom kan man alltid komma fram till oss räkna med gott bemötande, respekt och en kram.

Så frågorna kan ställas ur två perspektiv – vilka är Bearded Villains, och vad gör vi i allmänhet och vad gjorde vi i helgen speciellt.

Bättre bild kommer, vi hade proffsfotograf också närvarande.

Så… nu går jag över till min helg…

Inför årets fest tog jag semester en vecka från jobbet. Tur det, för i flera dagar innan låg jag i svår migrän. Lite bättre blev det när det väl var dags i fredags kväll att bege sig ut och träffa några av mina skäggbröder. Jag känner fortfarande att det är privat och att jag inte vill säga så mycket. Vi kramades. I och för sig gör vi det hela tiden, men den öppenhet vi har gentemot varandra är villkorslös och icke-dömande. Vi både känner varandra och är främlingar, några har träffats men andra inte. Ändå görs det ingen skillnad – vi är ett, vi är tillsammans, vi stöttar varandra lika mycket som vi stöttar alla som behöver hjälp.

Fredag kväll (jag är nr 2 från vänster).

Samma sak gäller lördagen när vi alla samlades. Och jag hade många personliga samtal. Mycket förvånar mig då jag fick väldigt mycket omdömen om mig själv av andra. Mina bröder. Det är svallvågor av kärlek som sköljer över en, och det är svårt att säga annat än tack och jag tar till mig. Komplimanger kan jag ta och jag vårdar dem ömt, men har svårt att återgälda lika verbalt och ingående. Enbart positiva saker jag fick höra och vara med om. Det mest överraskande jag fick höra var att jag är en frontfigur och föredöme för andra. Jag kör ju bara på som jag alltid gjort, är mig själv.

Och jag fick väldigt mycket stöd rent fysiskt också i helgen. Chockerat har jag förstått att det är värre ställt med mig och min balans (yrsel och panikångest). Men det gick och jag fick hjälp.

I morgon är det lite otäckt. Eller positivt. Jag har svårt att förhålla mig till att jag nu åter ska till käkkirurg för bedömning inför högriskoperationen som kanske är malign tumör i käken. Jag har verkligen fått vänta. Sedan april 2016. Sjuk- och tandvård har verkligen totalt kukat ur. Men orosmomentet är fortfarande det där med narkos där de vet att de kommer få svårt att hålla mig vid liv. I nio månader har jag väntat på käkoperation, men vet fortfarande inte när den blir av. Och om jag ännu en gång ska träffa narkosläkare före operation. Så morgondagen är egentligen en repris av i våras då jag träffade käkkirurg på annat sjukhus. Eftersom de skickat mig till nytt sjukhus, så får jag ta om allting. Alla anamnesupptagningar, operationsanmälningar med mera, är som icke-existerande. Nya personer, nya åsikter.

Det känns som om livet varit on hold i nio månader. Två skov med sjukskrivning, konstant smärta i käke/tänder, noll balanssinne, väntan på permobil. Jag kan inte ta för mig någonting. Ljusglimtarna är träffarna med skägg, även om det är i små doser. Märkligt nog är de en trygghet, trots att vi inte har mer gemensamt än välvilja och skägg. De är min familj. Jag har svårt säga ”bröder” då jag har svårt relatera till det (har inga syskon, förstår inte varför bröder skulle vara något bättre än familj och trygghet?).