Det är berättigat att klaga. Visst, man har lärt sig läxan från 2001 samt att terrorhoten mot stats- och regeringschefer blivit påtagligare. Säkerhetstänket har vi inget problem med, utan proportionerna. Dagens GP har rubriken En stängd stad. För det är verkligen så. Under tre dagar har det inte gått att förflytta sig inom stan. Avstängningarna har varit många, många mil stort område geografiskt som inkluderat Göteborg, Mölndal (söder om Mölndal och Göteborg), vägen till Landvetter (mot Borås) och Hisingen centrum. Kollektivtrafik har fungerat till och från, olika sträckor, ibland inte alls funnits. Skolor och arbetsplatser har varit stängda då ingen kan förflytta sig. Inte ens gående eller cyklister har kunnat ta sig fram. Patienter har inte kunnat nå sjukvård trots att de varit ute i god tid före behandling. Alla som kan arbeta på distans har uppmanats göra det eller ta semester.

Detta för ett toppmöte som handlat om sociala rättigheter till arbete och tillväxt. Här har vi varit totalt bakbundna under tre dygn och det har kostat enorma mängder pengar i form av förlorad ”tillväxt”. Men vi ska tydligen ändå vara tacksamma, för nu vet heeeeela Europa att Göteborg existerar och det kommer leda till att vår tillväxt ökar.

Folk är förbannade. Åtminstone flertalet göteborgare är förbannade. För ett möte som handlade om att EU-människorna skulle samlas under 2-3 timmar för ett möte. Klimatpåverkan för alla transporter till flygplats kan inte vara liten om man ser till hur länge de faktiskt stannade i stan. Och är det onödig tid för avlönade politiker att inte ha sitt möte i Bryssel där dessa möten brukar hållas? Göteborgare har inte haft tillgång till politikerna och de i sin tur har inte kunnat röra sig bland vanligt folk då de varit inlåsta på hotell och sedan i en möteslokal. Jag förstår inte vem som är vinnare på detta, men jag kan se många förlorare.

En person är skyldig som anser sig var vinnaren, men som alltid varit och förblir en förlorare. Statsministern som gav detta i uppdrag till regeringskansliet att anordna. Något man inte involverade polisen i och som hela tiden protesterat mot att det är ett för stort operativt ingrepp som drabbar för många och under för lång tid.

Och det blev faktiskt värre än befarat så tillvida att man på grund av säkerhetsskäl inte kunnat gå ut med hur stora avspärrningarna faktiskt sedan blev. Det man pratat om var mest i diffusa termer för att vi skulle förstå att det skulle bli kaos. Men att man utökade geografiska området för avspärrning var värre än att man ”bara” förlängt tiderna för avspärrning.

Jag gillar verkligen inte detta. Mitt politikerförakt har spätts på. Hur har jag själv drabbats? För det första gick det inte boka flärdtjänst dessa dagar. Jag försökte och fick kl. 5.55 och kl. 18.10. Helt omöjliga klockslag för mig med tanke på att jag inte får ha långa dagar (ms-vila behövs) samt att jag måste passa klockslag (både arbete och min medicinering). Jag hade tvingats till obetald ledighet om jag inte hade kunnat arbeta på distans. Så jag har inte kunnat vara fysiskt på jobbet mellan onsdag-fredag. Visst, jag kan göra en del arbete hemifrån, men jag behöver vara fysiskt på jobbet. Särskilt denna vecka har det varit nödvändigt. Men det sket sig. Så nu väntar kaos på jobbet nästa vecka.

Så dålig planering av EU-toppmötet! Sittande regering – avgå! Ovan var droppen, bägaren har varit full i tre år.

1. Jag kan inte ta mig till butiken, den ligger fyra postnummer bort men inom stadsdelen.
2. Det finns ingen kollektivtrafik, och den hade jag ändå inte kunnat nyttja.
3. Färdtjänst förbjuder resenärer att boka bil med resa inom stadsdel. För det finns kollektivbussar för handikappade, vilket jag inte får beviljat att åka med.
4. Butiken ligger inte långt bort, det är uppför branta backar.
5. Butiken saknar telefonnummer (och jag har verkligen sökt). Det finns heller inga registrerade öppettider för butiken (och jag har verkligen sökt). I sms:et jag fick om att paketet kommit, framgår inga kontaktuppgifter, bara en adress där jag ska hämta.
6. Företaget, Elgiganten, som jag beställde från, lovade leverans inom 3-5 dagar. Det tog 8 dagar. I beställning står ”skickas med post”, vilket jag nu förstår innebär post ≠ Posten.
7. Hemtjänsten vägrar, trots avtal, att hjälpa mig. De har sommarpersonal som saknar 1) körkort (de måste köra bil dit) och 2) legitimation (vilket också är körkort, men som krävs för ombud att hämta något åt mig).

Ja, jo… Jag är förvånad att det visade sig vara det. Som jag tidigare sagt så var jag rädd för att få ett spretigt och glest skägg, men så här dag 70 så har jag motbevisat mina farhågor. Trodde faktiskt att jag hade dålig skäggväxt eftersom jag inte behövde raka mig varje dag. Men det visade sig att det bara var långsam växt. Öh… Nej, skägget växer skitsnabbt! Jag kan inte förklara det. Någon sa att jag hade mycket testosteron, vilket faktiskt inte stämmer. För en karl i min ålder så har jag normala nivåer av testosteron. Nej, där ljög jag. Min övervikt gör att jag har väldigt mycket östrogen. Men kanske det inte står i relation till vartannat; östrogen och testosteron. Enda egentliga förklaringen till min god skäggkvalitet beror möjligen på andra saker; jag äter mycket grönt, jag är fysiskt aktiv och jag är dopad. Ja, jag är dopad. Jag tar väldigt mycket B-vitaminer vilket man ska göra då det påverkar hud och hår. Även om det är en rekommendation för den som skaffar skägg, så är jag ordinerad det på grund av min ms. Nej, jag kan inte förklara vad B-vitamin har med ms att göra. Förstår det inte själv. Men kanske B-vitaminerna bidrar till tät och riklig skäggväxt?

Det gick bra på personalgymmet i dag. Där var inte en människa, vilket jag är glad för. Därmed kunde jag i lugn och ro testa alla maskiner, ändra inställningar, prova mig fram samt läsa instruktionerna. Så nu känner jag min säkrare på vad jag gör där. På köpet har jag fått min egen PT då sjukgymnasten inte kan släppa sitt vakande öga över mig och tittar till mig emellanåt. Eller vad det handlar om. För vi sitter mest passivt och tittar på varandra (vi pratar och vi pratar och vi pratar, om högt och lågt, om allt möjligt). När jag hinner träna? Innan han dyker upp, för sedan vet jag att det inte blir mycket verkstad.

I dag hann jag inte vara på mitt arbetsrum något. Dagen var fylld av möten. Jag hade ju lovat mig själv att vara en tyst deltagare, men det sket sig. Jag kan inte vara tyst. Jag ställer krav på alla och ifrågasätter. Det är nödvändigt. Jag vill driva saker och ting framåt och gillar inte långbänk. Beslut är till för att fattas, inte diskuteras och ältas. Ibland känner jag mig som blåslampa. Och det är därför jag blir inbjuden till alla möten, har jag fått höra. Påstås att jag har en helhetssyn och ser konsekvenser av handlande. Tja? Borde inte alla? Nu har facket också börjat lyfta fram mig som en möjlig chefskandidat. Inte för att jag är social, utan då jag är kompetent. Men hade det funnits någon ledig tjänst så hade jag nog inte varit intresserad. För arbetsgivare anställer bara glada personer som kan bibehålla status quo och inte vara drivande. Vad skulle jag vara för ufo i ett sådant sammanhang i en icke-existerande kultur? Nu börjar jag bli butter, bäst jag slutar… För annars har jag mycket att leva upp till med tanke på min omslagsbild för dagen.

Okej, jag finner det bara lite lustigt att jag får så få mejl denna sommar. Visst, i den egna gruppen kanske det inte finns så mycket information att sprida under sommaren, men jag tillhör så många grupper och sammansättningar beroende på alla mina roller. Om inte annat så brukar jag få frågor ställda till mig. Folk brukar aldrig sluta ha frågor?!

Det konstigaste av allt, är kanske att jag inte fått några mejl som varit fackrelaterade. Senast jag hörde något var i… maj? Som skyddsombud är det… ovanligt. Även om jag kunnat läsa en del i tidningen i sommar om min arbetsplats och om sådant som borde involverat mig.

Nå, men snart drunknar jag väl i mejl. Nästa vecka brakar helvetet lös officiellt för alla. Detta är sommarens sista semesterperiod, så från och med måndag är ordningen återställd. Och kanske jag kan börja sova om nätterna igen.

En sak funderar jag på… Allt det där vita på hakan. Vem har jag ärvt det av? Mina föräldrar har aldrig varit vithåriga. Inte ens enstaka grå strån. Nåja. Själv verkar jag vara på god väg att bli en silverräv (silver fox).

Ibland lever jag väldigt nära det fiktiva och har svårt att orientera mig i verkligheten. Nja, åtminstone när jag gått in i tv-bubblan. Jag har precis sett klart Revenge och fick lite dåligt samvete. Trots allt handlar serien om hämnd och rubbade familjerelationer. Alltså fick jag nu för mig att jag borde kanske vara en god son och ringa lille far. Som dog för 9½ år sedan. Tanke nr 2 borde naturligtvis vara att han inte är i livet, men det blev tanke nr 3. Tanke nr 2 var hur jag skulle kunna slippa ringa eftersom jag fortfarande inte vill prata med honom. Nå, men tanke nr 3 löste ju det problemet. Och så hamnade jag på tanke nr 1 igen – jag är ingen god son.

Jag har förr försökt att i bloggen beskriva vår relation. Ska jag nu dra till med Revenge-liknelsen så är jag Charlotte och han Victoria. Och om inte det klargör någonting – se alla fyra säsonger av Revenge!

Det jag inte heller gillar är när man får för sig att ta beslut baserade på felaktigheter där man tror att det ska förenkla för medarbetarna, där konsekvensen blir precis tvärtom. Därför är jag ständigt arg och höjer rösten för att försöka stoppa beslut. Jag presenterar fakta, uppvisar underlag, ger exempel och så vidare. I slutändan blir det ändå att beslutet går emot mig. Så går det någon vecka. Och kaos uppträder. Och jag får frågan hur det kunde hända. Ja, säg det? Vem som får reda ut felaktigheterna och skriva rutiner? Ja, gissa?

Jag skulle bli en utmärkt chef och ledare. Påstår andra, själv är jag tveksam och något ovillig. Men jag skulle vara fortsatt driftig och insatt, samt ta rätt beslut. Jag vill inte påstå att det är något jag upplevt i arbetslivet. Snarare att de som seglar uppåt i hierarkin slappnar av, inte bryr sig och vill ta populistiska beslut så inte personlig friktion uppstår.

Oavsett vilken position jag befinner mig i, så arbetar jag efter tesen ”rätt och riktigt”. Jag vill ha mer att säga till om. Utan att vara chef. För det skulle vara rätt och riktigt.

Just nu har jag 49 timmar tv-serier på TiVo som jag borde sett. Det innebär att jag ligger tio veckor back. Och kan glömma även fortsättningsvis det där med böcker.

Telefonnummer man kan nå mig via. Det har utökats. Egentligen behöver jag bara ett nummer på jobbet och ett privat.

• Hemnummer 1
• Hemnummer 2
• Mobil 1
• Mobil 2
• Mobil 3
• Mobil 4
• Arbetstelefon
• Tjänstemobil

Ja, man kan nå mig via åtta olika telefonnummer. Två problem med det.

1. INGEN RINGER MIG NÅGONSIN! Och jag har ingen att ringa.
2. Om det ringer… Vilken jäkla telefon är det som låter? Innan jag hunnit kolla alla telefoner så har man lagt på.

• Vadå dåligt väder? Öh, vem bryr sig om sånt som inte går att påverka?!
• Vadå Kalla? VM i sparkstötting? Skidor, jaså?! Hur då? Och det är väl inget att hylla?
• Vadå Islamiska Staten? Nöjesresor enkel retur skiter väl jag i? Vadå kommer tillbaka från terroristland och belastar vår vård för krigsskador?! Det får väl de arslena inte göra?
• Vadå avtackningar/födelsedagsfirande av arbetskamrater? Sånt får de väl göra på sin fritid och inte störa mig med när jag har lunchrast?! Och varför har inget berättat det för mig?
• Vadå bra svensk serie på tv? Jordhög?! Jordskott?! När skulle svensk tv ha blivit högklassig?!
• Vadå vadå? Vad pratar ni om?!

Jag lever i min egen bubbla av koncentrerat arbete, sjukgymnastik, flärdtjänst och hämndtjänst. Utöver det så tittar jag på mina (excellenta amerikanska) tv-serier eller sover. Jag har full sjå med det. Vem tusan har tid med engagera sig i någon slags omvärldsbevakning? Och plötsligt blev också svensk politik väldigt tråkig och katastrofliknande. Tror det hände i höstas någon gång.

Jo, när jag jämförs med en ångvält så har de nog rätt. Jag ser bara mitt eget och kör på utan hänsyn till andras så kallade liv. Egoism? Nej, struktur och ordning. I ett vardagskaos jag inte kan påverka. Därför behöver jag inte dra in fler aspekter.

Men det här med att jag ändrar mina arbetstider, är klar med sjukgymnastik och avbokat hämndtjänst ger en viss känsla av frihet. Äntligen kan jag börja jobba normalt och få en fritid för engagemang utöver ovan nämna! Men sportskiten kommer jag även fortsättningsvis högaktningsfullt ignorera. Det finns gränser för vad en intelligent varelse ska behöva ta in.

Emellanåt brukar jag på söndagar blogga om vad jag har planerat för kommande vecka, men det är ett tag sedan. För veckorna är åter så fulltecknade att jag knappt vet från dag till dag vad som står inskrivet i min kalender. När jag och andra skämtsamt brukar säga att jag som sekreterare borde ha en assistent, så finns där ett korn av sanning i det. Med en sådan kanske jag hade hunnit notera väderlek. Och det är också därför jag inte gillar kallprat. För det där med väder och vind – jag har inte sett eller känt någonting. Alltså har jag inget att prata om.

Nu när det är dags för lönesamtal så funderar jag mycket på några av våra kriterier som handlar om EQ och social kompetens. Även om jag är väldigt social så tillvida att jag pratar med alla, inte enbart om sådant som är arbetsrelaterat, och utbildar personal alla kategorier och alla arbetsplatser, så anses jag vara gravt asocial. Paradoxen i det gör det svårt för mig att hävda något utifrån lönekriterierna. Varför så stor vikt läggs vid detta är också obegripligt. Min uppfattning är att man värdesätter medarbetare som pratar skit utan att prestera något arbete. Självinsikten hos mig gör att jag vet att jag inte gillar prata för privata saker med någon. Ingen på jobbet har med mitt privatliv att göra anser jag. Och jag vill inte höra om andras barn och anekdoter om hur förbannat förträffliga dessa barn och barnbarn är. Det tillför varken mig som person något lika lite som det tillför mitt jobb något. Jag uppskattar heller inte kallprat om väderlek eller (svenska) tv-program. Det finns så mycket man kan prata om som inte har med familj eller intressen att göra. Och om annat pratar med andra. Jag anses också som otrevlig som inte vill lägga pengar till presenter till för mig okända arbetskamrater som behöver en blomma då varit förstoppade i helgen. Och jag bakar inte kakor som jag tar med till jobbet. Japp, sånt här ingår i lönekriterierna. Men värst tycker man att det är att jag inte ser glad och uppåt ut, aldrig gapskrattar och skriker så alla vet att jag är på jobbet. Att jag har en kronisk sjukdom som gör att jag är 1) extremt trött, 2) ljudkänslig, 3) har fruktansvärda smärtor, anser man är dumheter som försämrar arbetsmiljön för andra. Att jag arbetar för fem och hinner så mycket, kan så mycket, värdesätts inte. Varken verbalt eller lönemässigt. Trams och flams går före det man är anställd för.

Japp, jag blir förbannad. Personlighet får inte existera, inte heller sjukdom. Alla ska vara lika glada och käcka på jobbet. För det värdesätts lönemässigt. Kanske det säger en del om organisationens inkompetens?