Dagens skägg?

Ja, där är en hel vetenskap kring skägg, och YouTube är en god källa.

En sak funderar jag på… Allt det där vita på hakan. Vem har jag ärvt det av? Mina föräldrar har aldrig varit vithåriga. Inte ens enstaka grå strån. Nåja. Själv verkar jag vara på god väg att bli en silverräv (silver fox).

Som vanligt (?) pratade jag med ömma modern, eller om det var hon som pratade med mig. Hon har börjat ta upp samma sak till diskussion varje gång vi ringer varandra. Min fars dödsbo.

Det var i januari 2006 som min far dog (lung- och levercancer). Jag kunde inte vara med vid utrensningen av hans lägenhet eftersom jag var tvungen att arbeta och saknade kattvakt. Modern och moster tömde lägenheten åt mig och jag kunde per telefon ge direktiv om vad som skulle kastas eller skänkas bort. Men där var väldigt mycket som var frågetecken och som modern stuvade undan hemma hos sig med syftet att jag skulle resa ner och gå igenom det hela i lugn och ro. Problemet med det är att jag under dessa snart nio år bara varit ”hemma” en gång eftersom jag inte fysiskt kan förflytta mig dessa 30 mil. Dessutom finns där inget jag vill behålla eftersom jag 1) inte kan få det transporterat hem till mig, och 2) då jag inte har ens har plats med det jag själv äger och har. Jag kommer inte ens in i min egen ”klädkammare”. Där 90 % kan gå i soporna men som jag själv inte kan släpa ut till soprummet.

I min värld existerar inte affektionsvärde eller nostalgi. Det är därför jag själv vantrivs så fruktansvärt av att ha en massa skit hemma. För som jag sa till modern; det enda affektionsvärde jag kan känna är över min säng, min soffa, min tv och min dator.

Jag gillar inte heller det där med att saker går i arv. Kanske det kan vara kul när man själv har efterlevande, men jag har inte barn. Så varför ska jag sitta på en hög av skit som aldrig någon kommer att sätta värde på? Min fars saker hade ett värde för honom när han levde. Jag är inte intresserad av hans skolbetyg eller gamla släktfoton på människor som jag aldrig träffat eller ens hört talas om.

Min far (liksom min mor) var (är) samlare. Inget får slängas. Aldrig någonsin slängas. Jag är tvärtom – bort med skiten! Även om jag själv också var en samlare fram tills jag flyttade till Göteborg och kunde frigöra mig även känslomässigt från ting. Det jag har i min ägo är den rock som min far hade på sig när han kom till Sverige som finskt krigsbarn, plus den lapp han då hade runt halsen (de var bagage). Som kuriosa är det kul att berätta om, men jag sliter inte fram rocken och visar upp den för folk. Jag sitter heller inte i min ensamhet på kvällarna och stryker med handen över rocken och beklagar min fars öde som finskt krigsbarn. Det vore patetiskt och ger heller inget mervärde till varken tingen eller mig.

Jag vill inte leva i någon annans minnen och liv. Är jag en hemsk och dålig person bara för att jag är pragmatisk? Själv tycker jag inte det, för det handlar också om min mentala överlevnad. Som jag tror jag berättat tidigare, så ringde en äldre bekant till mig när min far precis dött och var starkt kritisk till att jag inte tömde min egen bostad och flyttade in i min fars dödsbo och lägenhet. På allvar. Hon var av den bestämda åsikten att det var en sons skyldighet. För att hedra minnet av min far. Men då skulle jag förlorat min identitet och, faktiskt, mening.

Åh, men vill jag inte ha något som en minne av min far? Nej, det är en fråga som inte är motiverad. Jag behöver ingen sak (dött ting) för att minnas min far eller känna släktskap med honom. Ställer man frågan så som jag skriver den, så förutsätter det indirekt att jag behöver något som symboliserar honom då jag omöjligt kan relatera till honom utan en minnessak. Det vore väldigt märkligt.

Men i dödsboet fanns också sådant som var mina ägodelar som barn. Nej, inte ens det har något affektionsvärde. Släng! Har inte haft användning för, eller saknat, något de senaste fem åren så är min inställning att där inte föreligger något behov av att ha det kvar i sin ägo. Som sagt, säng, soffa, tv och dator. Det är den enda ting jag har glädje av även om inte ett behov föreligger. Märkligt nog så klarar sig de flesta människor i världen utan ägodelar. För många kanske för lite ägodelar.

För mig är saker ett tvång som begränsar min fysiska, men framförallt mentala, frihet. Jag vill inte känna mig bunden, jag vill vara fri.

Men dagen blev väldigt seg. Den där lilla knarktabletten i går gjorde att jag bara fick sova 3 timmar i natt.

I övrigt har det varit en god helg. Bland annat låg där en avhandling på mitt skrivbord med personlig hälsning och med en inbjudan till en disputationsfest. Lite besviken blev jag kanske över att jag inte var omnämnd med namn under rubriken ”acknowledgements”. I förra avhandlingen jag fick omnämndes jag minsann med namn! Tror jag. Vänta… måste titta… Jo, i förra avhandlingen står mitt namn följt av ”for great assistance with Excel-files and pictures”.

Nåja. Det är ändå roligt att få en kopia på avhandlingar, för som ”bara sekreterare” brukar man bli bortglömd. Och med tanke på hur dessa avhandlingar delas ut till höger och vänster, så är jag förmodligen den enda som läser avhandlingarna från pärm till pärm. Som jag förmodligen sagt tidigare så läser jag fruktansvärt sällan litteratur om det inte är något som direkt har anknytning till mitt jobb.

Och några bilder från helgen och Facebook…

Frågan är om det är Windows 7 som är problemet med min dator? Samma version har vi fått på jobbet och över tid verkar märkligheter uppstå med programmen i de burkarna. Kanske det finns en anledning till att hälften av alla pc-användare fortfarande har Windows XP trots att supporten upphört? Samma sak gäller Office 2003. Fungerande teknik skrotas då det tydligen var för bra – Microsoft behöver en konstant inkomstkälla och ”utvecklar” och tvingar användare till sämre alternativ?

Annars, dagen… Arbetat halvdag, missat en pensionsavtackning, hittat ännu en miljon som inkomst till jobbet, fajtats med hämndtjänsten och så vidare. En helt vanlig dag med andra ord. Där inte mycket hände. Mer än bråket med datorn.

Jo! Jag har nu i min ägo två par läsglasögon. Ett par till jobbet, ett par hemma. Jag är nu ganska övertygad om att jag behöver progressiva glasögon efter att ha noterat den otroliga skillnaden i att plötsligt kunna läsa text.

Mina två semesterveckor är över och jag har ägnat mycket av dagen åt att skriva, skriva och skriva. Uppdrag som jag dragit ut på tiden med att genomföra och som delvis är arbetsrelaterade (inför rehabilitering). Det har hängt över mig i en månad och jag har våndats över att behöva göra det under min semester. För det innebär att jag måste tänka och rannsaka hela min situation, och det ger ångest. Riktig ångest; inte en känsla av olust. Men i dag, i sista sekund, var jag tvungen till att skriva ner allt som jag trots semester haft i bakhuvudet. Lite påminner det om hur man inte läste på inför ett prov i skolan förrän kvällen innan. Men nu är det gjort.

Ja, jag var sådan i skolan. Varför? Varför sköt jag upp något så viktigt för att i panik kvällen innan läsa på inför proven? För att jag kunde. Samma dåliga studieteknik genomsyrar även mitt arbetsliv där jag inte förbereder föreläsningar förrän dagen innan. Men som jag sagt tidigare i bloggen, så har jag alltid kunnat mina ämnen genom att bättre komma ihåg sådant jag fått lära genom att lyssna. Visst, jag läser väldigt mycket (utom läxor) studielitteratur och andra skrivelser/lagtexter med mera. Inte för att memorera, utan jag bara snappar upp saker och ting. När jag läser är det översiktligt, inte strukturerat eller ingående. Jag suger åt mig allt som jag anser vara av intresse. I dag när jag arbetar så får jag många frågor där jag kanske inte kan svaren rakt upp och ner, men jag vet vart jag läst det och kan lätt ta fram uppgifterna. Eller om jag får ett dygn på mig att tänka – jag brukar finna svaren när jag vaknar om natten. Typ.

Usch, jag är fortfarande ledbruten efter gårdagens ommöblering hemma. Förutom muskelsmärta (inte träningsvärk) så har jag blivit ostadig i benen (”spattig”). Det kan bli intressant på sjukgymnastiken i morgon som blir premiär efter sommaruppehållet.

Och så drack jag i dag åter av mitt alkoholfria rödvin som nu smakade bättre till måltid. Glaset på bild fick jag hälla ut då även fruktflugorna (eg. sorgmygg) älskade vinet som de plaskade runt i på rygg. Men flaskan är fylld och jag har fler glas.

Men jag vet fortfarande inte vad jag skulle kunna tänkas shoppa åt mig själv. Jag är så gentil att jag säger att kostnaden inte har någon betydelse, bara det får plats i korgen på rollatorn. Eller om det är dags att skaffa en piercing? Fast sånt gör man inte när det är rötmånad. Och – jag har inte bestämt mig för var den där piercingen skulle sättas. Funderar allvarligt på båda bröstvårtorna. Och stav verkar vara mest estetiskt.

Ohyra i krukväxterna?