Kategori: <span>Hälso- och sjukvård</span>


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

När jag nu sitter och rättar mitt gamla bloggarkiv, så upptäcker jag också saker som jag inte minns. November 1999:

En doktor kom och satte sig hos mig i dag. Satt länge och pratade med mig. Jag tror att jag berättade om henne någon gång i somras, för då gjorde hon samma sak när jag satt på sjukhuset och fick kortisondropp. Hon tycker att jag har drabbats av all världens värsta elände vad gäller sjukdomar. På ett mycket påtagligt sätt har hon varit inblandad de flesta gångerna jag varit sjuk. Det var nämligen hon som stått på akuten eller jourläkarcentralen varje gång jag kommit in akut. Det var hon som konstaterade att jag behövde opereras akut för några år sedan när jag fick gallstensanfall. Det var hon som fick ta emot mig i smittskyddsrummet när jag hade vattkoppor och hamnade på infektionskliniken för två år sedan. Det var åt henna jag var sekreterare när jag fick min MS-diagnos. Jag vet inte om det var hon som tog emot mig när jag fick perikardit också (hade 0,5 liter vätska i hjärtsäcken som sluter tätt om hjärtmuskeln). Hon tycker att det för min del nu får räcka med sjukdomar. Också hon noterade märkligheten i att jag inte varit förtvivlad över min diagnos som kroniskt sjuk. Jag tror att detta är den trevligaste doktorn jag känner till. Inte bara för att hon varit som snäll mot mig. Vi har genom åren jobbat mycket bra ihop och kunnat skämta väldigt hjärtligt/rått tillsammans. Så många läkare tar allt på dödligt allvar. De saknar självironi – även privat.

  1. Vad var detta för doktor?! Jag har absolut inget minne utav henne, men det kan bero på att jag mina första sex månader var sekreterare åt 200 läkare som kom och gick (korta AT-tjänstgöringar). Sedan orkade jag inte räkna dem längre. Och jag har nu funnits inom yrket i 25 år. Men när jag försöker ådraga mig minnet av vem det kan vara, så ser jag framför mig en kort, mörkhårig kvinna. Vilket kan vara en efterkonstruktion.
  2. Nej, läkare saknar inte självironi eller distans. Visst, det finns undantag, men vi är alla olika och bara människor. Sedan kan det också vara så att miljön vi vistas i inte direkt är idealisk för att knyta an i. Även om vi inte blir bästis och bundis, så brukar vi kunna vara sociala med varandra. Och jag har fortfarande läkare omkring mig som plötsligt slår sig ner i min besöksstol då de är nyfikna över mitt mående. För att de bryr sig. Särskilt nu när jag varit borta några månader under våren samt att de hört talas om min stundande käkoperation. Sjukdomar och hälsotillstånd är ett safe samtalsämne, då det faktiskt också är ett intresse för oss alla. Annars hade vi inte arbetat där vi är.
  3. Förtvivlad över mina diagnoser? Nej, faktiskt inte. Det har jag förklarat tidigare här i bloggen. 1) Jag har ingen familj, samt känner inte att jag gör avkall på något. Hade jag varit idrottare hade det varit jobbigt att bli så här immobiliserad, kan jag tänka mig. Eller om jag haft ett mer fysiskt arbete som jag brann för. 2) Min inblick i diagnoser och behandlingar är relativt god. Jag överraskas inte nämnvärt. Som sagt – efter 25 år i vården har jag god inblick, främst genom att jag varit resurspersonal och gått runt väldigt mycket samt har en väldigt övergripande utbildning. Hade jag specialiserat mig inom ett område hade jag nog begränsat min erfarenhet. Samt att jag är nyfiken, alltid frågat om sådant jag inte förstått riktigt, eller själv suttit och läst läkarlitteratur. 3) När jag tänker lite närmre på det där med avkall… När patienter känner chock eller förtvivlan över sin diagnos, är det oftast då de inte ser en framtid annorlunda än den nuvarande. Det är inte så mycket sjukdomen i sig som skrämmer, utan det är hur deras liv kommer te sig från och med nu, vilka uppoffringar de måste göra.
  4. Men där finns emellanåt en sorg. För jag har bra perioder. Och sämre perioder, där jag inte vet vart det kommer att leda mig. Som detta att jag inväntar elscooter eller permobil. Det är ett nederlag, men samtidigt har det varit större nederlag med rollator som gör att jag känner mig gammal samtidigt som jag också ständigt påminns om mina svårigheter då jag tvingas använda den förbannande rollatorn. Permobil är mer som en elektrisk rullstol, mer accepterat och kommer göra underverk då mina dåliga balans inte blir något jag måste parerar med rollatorn. Orken, både fysisk och mental, kommer att bli bättre. En annan sorg, är det där med… familj eller förhållanden. Inte omöjligt men svårt. Även om jag i början av min MS-diagnos var ung och obunden, så har jag på senare år både saknat det ena och det andra. Typ barn. Vilket är egoistiskt då jag inte vill föra genetiken vidare eller vara pappan som ständigt är trött, inte orkar eller kan vara fysisk. Med detta sagt – det är inget jag konstant går och funderar över, eller hyser agg mot. Jag är inte bitter. Livet har olika stadier.

En liten kommentar till bara… Det där med bitter. Nej, jag är inte heller arg, besviken, ledsen. Jag får ständigt höra hur negativ jag är, att jag ser så nedstämd ut. Jo, det får man väl tro om man vill, men jag är trött på att förklara att jag är kroniskt trött. Fatigue gör att jag är hjärntrött. Jag orkar inte föreställa mig. Ärligt så är jag väldigt fnissig av mig och ser ofta det absurda i allting. Jag har roligt. Men det syns inte på mig och jag säger inget. För jag ser mycket som onödigt dravel, och då lägger jag inte energi på det. Fast det beror naturligtvis på sammanhang. Så – jag är påverkad av sjukdom, men försöker finns en balans i tillvaron som passar mig.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Minne Multipel skleros (ms) Personligt Privat Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Äntligen blev rumsflytten på jobbet av.

Från 6 kvm:

Till 12 kvm:

Väldigt skillnad. Plötsligt fick jag svängrum.

Men jag är egentligen inte i fysiskt skick till en flytt. Jag behövde inte bära möbler, men jobbigt ändå att få alla pärmar på plats och koppla dator och så vidare. Jobbigast var dock att i fyra timmar sitta ute i korridoren under tiden som flyttfirman tömde mitt nya rum på skräp. Det var proppfullt med staplade elektriska skrivbord som skulle till tippen. Skrivborden slogs sönder inne på mitt rum innan de kastades. Av någon anledning föll det på mitt ansvar att också visa vad flyttfirman skulle göra, då det var ytterligare två rum med möbler som skulle kastas plus ännu fler skrivbord fem våningar ner. Eftersom alla dörrar är låsta, så fick jag vara tillgänglig och låsa upp när de kom och gick. Det som var extra jobbigt var att de två killarna från flyttfirman inte kunde ett ord svenska, men några ord på engelska. Jag har alltså pratat engelska hela dagen, men fått upprepa mig gång på gång då de hade svårt att förstå engelska. Slitsamt! Cheferna som hade bokat in allt detta och som visste vad som skulle slängas respektive sparas, drog väldigt snabbt på långhelg. Därmed bryr jag mig inte om jag nu sa att de skulle slänga för mycket. Ha!

Om 1½ dygn är jag någonstans vid Borås på min väg till Jönköping. Tur jag är ledig fredag så jag kan packa. Dock lite osäker på hur mycket jag ska packa – och vad. Tvåårsfest i skäggklubben inklusive parad och fotosession. Så det får bli en uppsättning gear och en uppsättning finklädsel. Och jäkligt mycket i medicinväskan så jag orkar med det intensiva dygnet. Man har hyrt en manuell rullstol åt mig så jag klarar paraden genom Jönköping.

Usch. Hoppas jag hinner vila upp mig efter dagens fysiska överansträngning. Lyckligtvis inget jobb förrän på tisdag nästa gång.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Kampen Personligt Privat Vardagsblogg

På fredag är det 25 år sedan jag blev klar med utbildningen som läkarsekreterare. Utbildningen hette Vårdadministration, var en eftergymnasial utbildning på ett år. Så ser det inte ut i dag, men jag har varit yrket troget under alla år. Initialt hade jag bara tänkt jobba i ett år med detta innan jag skulle sökt till universitet (oklart vad), men förmodligen passar jag i denna yrkesroll då den knyter an till den utbildning och yrke jag hade på 80-talet; kontorist. Fast i ärlighetens namn så har jag varit i kontorsmiljö i 43 år då jag redan som fyraåring hjälpte till att springa med ärenden och öppna post på kontoret där jag sedan blev anställd som 18-åring.

Tjugofem år i yrket. Jag var tvungen att läsa vad Arbetsförmedlingen skrev om yrket Läkarsekreterare. Nja, där är en del faktafel, men vem är jag att lägga mig i det? Och jag är verkligen inget själlöst mähä, utan har ett självständigt arbete inom vården även om det går ut på att smörja kollegor och patienter. Ja, alltså underlätta. Inte smörja med liniment eller så.

Vad ska jag säga? Jag är inte läkarsekreterare då den titeln ersätts av medicinsk sekreterare, men inte ens det är jag efter att jag börjat med mer avancerade arbetsuppgifter (inom samma gebit, samma arbetsplats) samt gått tre utbildningar/kurser på universitetet. Inom min nya titel har jag dock olika roller som varierar över tid. Bland annat är jag just nu (också) handledare, klassifikationskoordinator, systemadministratör och lite annat som jag inte kan komma på i en handvändning. När man på jobbet frågar vad jag har för arbetsuppgifter måste jag kolla på intranätet där det finns nedtecknat, det är typ 10-15 olika roller som alla har multipla arbetsuppgifter. Mitt fokus ligger ganska mycket på personal (i motsats till patienter), ekonomi, statistik och verksamhet. Utöver detta har jag uppdraget som ombud och skyddsombud. Men jag har inte helt släppt grundjobbet, även om det är sällan jag utför det – skriver patientjournaler.

Mitt behov i det hela, är att få använda mig av min kompetens, ha avancerade arbetsuppgifter och kännedom om det mesta. Jag behöver variation och stimulans. Det får jag. Stressen är det negativa och det beror mestadels på personalbrist men också på att väldigt få har förkovrat sig till att klara av vissa arbetsuppgifter. Jag försöker lära andra att ta över, men det går trögt.

Men det är inte klokt. 25 år. Så mycket man får vara med om i form av utveckling inom vården! Jag hade nog inte stått ut om både vården och yrket hade varit oförändrat jämfört med 1992.

Och det var av ”misstag” jag hamnade inom yrket. Men jag har anpassat förutsättningarna till mig. Det finns inget avancemang inom yrket, men genom att själv skräddarsy min kompetensutveckling med pengar från egen ficka så arbetar jag med sådant som jag tycker är givande och nödvändigt (både för mig och för omgivningen). Det finns ett behov av avancerad administration, men några sådana utbildningar finns inte. Och några andra titlar kan man heller inte få. Hur man än vänder på det så är jag sekreterare, fast jag föredrar administratör.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Minne Yrkesliv

Kommentarer stängda

Hånad och mobbad. Nej, jag orkar inte bry mig, de får ha sitt ”roliga” i fred även om jag var målet i dag. Min arbetsmiljö blir bättre nästa gång jag är på jobbet, för då har jag flyttat.

Istället känner jag mig tacksam för ett annat möte i dag. Plötsligt dök en pensionerad läkare upp som slog sig ner i min besöksstol. Han hade ett litet ärende som vi snabbt klarade av, men han stannade kvar och var nyfiken på hur jag mådde och hade det. Vi har jobbat ihop i många år och jag är ju numera en fast punkt på jobbet. Efter 17 år på samma arbetsplats tillhör jag inventarierna.

Vi kom in på detta med att jag är högriskpatient för narkos. Ur hans perspektiv som läkare, så tyckte han att jag kunde ta lätt på det även om man nu vill utföra operationen på det stora sjukhuset istället för på det lilla. Själv ingreppet är ingen risk. Narkos i sig… nja. Han tyckte inte min vikt hade så stor betydelse, utan problemet kan vara att ventilera mig manuellt med mask innan respirator kopplas in. Mask över näsa och mun kommer inte att sluta tätt på grund av skägget. Ändå är det inget som någon haft synpunkter på. Och förmodligen gör det varken till eller från, då många faktiskt har skägg som opereras och de behöver inte raka sig. Det är väl mer så att narkosläkaren får se till att hålla masken lite mer stadigt och se till att den sluter tätt i så stor utsträckning som möjlig. I vilket fall som helst känner jag min lite lugnare. Eller inte. Istället är det viktigt att prata om det fram till operationsdagen (när den nu blir). Inte för att jag vill ha garantier eller fakta, utan om jag pratar om det så lugnar jag mig själv. Annars tänker jag och börjar måla upp bilder av eländes elände. Och så himla mycket pratade vi inte om det hela i dag, utan jag drog slutsatser själv.

Denna vecka ”firar” jag 25 år inom vården. Ett kvarts sekel. Sjukvården har verkligen förändrats. Kortare vårdtid, färre sjukhusplatser, bättre behandlingar för fler typer av sjukdomar. Och det är där jag känner en viss oro. Det är inget fel på vår sjukvård (faktiskt) i landet annat än det som politiska beslut leder till samt sämre intäkter med dyrare behandlingar för fler patientgrupper. Vilket inte är något jag tänker ta upp här. Nej, oron beror paradoxalt nog på att vi ha färre invasiva ingrepp i form av operationer och narkos. Även om narkos säkert utvecklats och blivit säkrare, så utförs det inte i samma utsträckning som förr. Någonstans har det blivit en sista utväg när omständigheterna kräver högre risktagande. Kan man lita på erfarenhet och kompetens i de krångligare fallen? Jag är inte så säker. För jag vet inte.

Innan jag lämnade jobbet i dag tömde jag mitt rum. Nästa gång jag är på jobbet ska jag installera mig på nya rummet. Jag är så trött på att flytta. Särskilt när man inte kan släppa rollatorn och själv får flytta allting utan hjälp (annat än flyttfirman som tar möblerna). Värst att det är först då jag kan ta reda på om uttagen är aktiverade till datorn. Annars kan jag inte utföra något arbete. Nå, men jag kan ju alltid arbeta hemifrån.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Någonstans så trodde jag att det var förlamade människor som hamnade i rullstol. Åtminstone är det den bild jag haft kring min MS. Att rullstol, det blir det på grund av förlamning i benen. Nu inser jag att så inte är fallet.

Rullstol är ett gånghjälpmedel på samma sätt som rollator. Vid ostadighet. Det behöver inte ha något rent fysiologiskt att göra som involverar benen. Mer än möjligen som i mitt fall; störd känselförnimmelse. Finns där något som gör att man inte kan gå utan att falla, så kanske man måste ha något som är stadigare än rollator om man inte kan förlita sig på att hålla balansen när man står på sina fötter. Rullstol.

I dag var jag hos fysioterapeut som gjorde fysisk bedömning av min gångförmåga. Jag tycker det gick jättebra. Ovanligt bra. För det var i en skyddad inomhusmiljö i en smal korridor där jag inte behövde avskärma mig från ljud och ljus som då jag är utomhus. Jag kunde koncentrera mig på att gå. Ändå fick jag tvärnita några gånger för att försöka återfinna balansen. Och detta var med rollator. Där jag ständigt fick använda handbromsarna samt att jag hade falltendens till vänster/framåt. Därför gjordes bedömningen att jag är i behov av elrullstol. Men om jag sedan får det, är en helt annan fråga. Gissningsvis är det en politisk nämnd som ska fatta beslutet, men inget säger att de har medicinsk kompetens till att lyssna till medicinsk expertis. Det som gör att besluten verkar så godtyckliga, är att det är en lång process till beslut. Istället för att en medicinsk bedömning direkt hade lett till förskrivning av rullstol.

Så de som är i störst behov av hjälp, är de som får vänta längst och kanske ändå får avslag.

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms)

Kommentarer stängda

Det finns anledning till att bli förbannad på att företag använder sig av DHL och andra leveransföretag till privatkunder. Särskilt när de kunde använt sig av vanlig postleverans. Jag har beställt en liten datorkabel, 10 cm lång. Det är ett brev, men det skickas som paket med DHL. Vilket betyder att jag får ett helvete med utlämningsställe. Dessa jävla spel- och/eller tobaksbutiker! Tillgängligheten är urusel och jag skiter i att öppettider och trösklar räknas som ”tillgänglighet”.

  1. Jag kan inte ta mig till butiken, den ligger fyra postnummer bort men inom stadsdelen.
  2. Det finns ingen kollektivtrafik, och den hade jag ändå inte kunnat nyttja.
  3. Färdtjänst förbjuder resenärer att boka bil med resa inom stadsdel. För det finns kollektivbussar för handikappade, vilket jag inte får beviljat att åka med.
  4. Butiken ligger inte långt bort, det är uppför branta backar.
  5. Butiken saknar telefonnummer (och jag har verkligen sökt). Det finns heller inga registrerade öppettider för butiken (och jag har verkligen sökt). I sms:et jag fick om att paketet kommit, framgår inga kontaktuppgifter, bara en adress där jag ska hämta.
  6. Företaget, Elgiganten, som jag beställde från, lovade leverans inom 3-5 dagar. Det tog 8 dagar. I beställning står ”skickas med post”, vilket jag nu förstår innebär post ≠ Posten.
  7. Hemtjänsten vägrar, trots avtal, att hjälpa mig. De har sommarpersonal som saknar 1) körkort (de måste köra bil dit) och 2) legitimation (vilket också är körkort, men som krävs för ombud att hämta något åt mig).

 

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Dumheter Hälso- och sjukvård Kampen Multipel skleros (ms) Skräp Surgubbe Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Smeknamnet Dr Jontas, har inte någon kallat mig för de senaste fem åren. Nej, det hade väl förnärmat någon läkare på jobbet om de hade hört det, så det är kanske lika bra det.

Smeknamnet uppstod… Nej, jag minns inte när, hur eller av vem. Kanske av kollegor. Kanske av studenter. Kanske av vänner. Kanske av familj. Kanske av läkarkandidater. För alla har de vid något tillfälle kallat mig för just dr Jontas. Dels springer jag runt som om jag vore läkare, det vill säga att jag brukar emellanåt ha läkarrock på mig om jag inte har intensivvårdsblått på mig. Och dels – kanske huvudanledningen – jag konsulteras ständigt av alla om sjukdomar, symtom, besvär, regelverk, vård, organisation, arbetssätt, behandlingar, läkemedel och så vidare.

Och det är detta jag känner en enorm trötthet inför. Konsultationerna. För även om jag vet saker och ting, så är det också betungande. Samtidigt som läkare ägnar sig åt kvalificerade gissningar utifrån kompetens och erfarenhet, så gör jag väl det delvis också – men jag har ingen utbildning! Jag får inte ”leka” doktor (oj, det lät ekivokt). Jag vill inte ”leka” doktor! För det är inte något jag får och som kan leda till konsekvenser. Visst, jag kan komma med förslag och tankar, men ta det aldrig för sanning!

Samtidigt är det tillfredsställande när jag har rätt. För ett par dagar sedan fick jag frågan ”vad är det som kan göra fruktansvärt ont och som är ett inre organ”? Mitt svar? Bukspottkörteln/pankreas. Några dagar senare var det också det som konstaterades. Utan att jag kände till lokalisation och övriga symtom.

Jag vet! Det är också därför studenter vill komma till mig. För jag berättar i det oändliga om precis allt det som andra brukar fråga mig om. Men då är det jag som tar initiativ och pratar om sådant jag har erfarenhet av. Hur länge har jag nu varit handledare? Öh, 13 år. Hur länge har jag varit i yrket? Öh, dryg 23 år. Och jag är fortfarande intresserad och därför lär jag mig nytt hela tiden.

Mest av allt är jag rädd. För att säga för mycket och ha fel (eller rätt, beroende på utfall).

||||| 0 I Like It! |||||

Bild Hälso- och sjukvård Personligt Privat Yrkesliv

Kommentarer stängda

Hur hälsosam är jag egentligen? Det är väldigt lätt att koppla bort hjärna och insikt för sådant som utgör en negativ aspekt. Men kanske det uppvägs av det som är positivt? Jag har normala blodfetter, normalt blodtryck (tenderar istället vara för lågt) och normalt EKG. Det är något som förvånar vården som ser mitt yttre i form av rejäl övervikt samt att de är medvetna om att jag har en ms-diagnos.

Nå, men jag är i princip aldrig kött även om färs och korv kan finnas på menyn 1-2 gånger per månad. I övrigt är det främst fisk och kyckling som är min proteinkälla. Visst äter jag för lite grönsaker, men de finns där alltid oavsett vad jag äter. Frukt är det jag är mest värdelös med då jag inte gillar frukt. Ändå äter jag några per dag. Mjölk är något jag har i kaffe.

Jag rör på mig för lite om man ser till att det inte är avsatt tid för regelrätt motion. Jag springer runt som en galning när jag jobbar och då släpper jag också rollatorn. Till och med kryckan är ett minne blott. Rollator har jag utomhus. Men jag går på sjukgymnastik varje vecka sedan två år tillbaka. Där handlar det mycket om styrketräning och konditionsträning, och jag har fått höra att jag är… stark. Även med dem jag arbetar säger att jag är väldigt stark och har bra flås. Kanske det är därför de ifrågasätter min ms-diagnos, för det märks inte på mig. Anledningen till att de påstår att jag är så fysiskt stark och har bra flås, beror på att vi jämför erfarenheter. Jag berättar vad jag gör på sjukgymnastiken. De berättar vad de gör som hårdtränar på gym. De vill påstå att jag skulle ”kick ass” om jag också gick på gym.

Mitt egentliga problem är sömn och stress. Under arbetsveckan sover jag inte mer än 4-5 timmar per dygn. När jag är ledig sover jag 12-16 timmar per dygn. Den ojämna fördelningen känns. Stressar gör jag ständigt. Det är inte bara på jobbet som det är stressigt, utan det handlar också om att få ihop livspusslet. I mitt livspussel ingår arbete, sjukgymnastik, flärdtjänst, hämndtjänst och övrig sjukvård. Det där med tider och klockslag är stressande.

Jag blundar helt för snus och socker.

Inspirerad av ovan efter att ha läst Sunes inlägg.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms) Personligt

Kommentarer stängda

Det finns en trötthet i det här med att behöva ta en spruta varje dag. Åtminstone finns den där tröttheten där efter 16 år. Jag tillåter mig dock inte att känna efter mer än att konstatera att jag är trött på det. Det viktiga är att jag inte låter det övergå i motstånd, vilket skulle kunna leda till att jag börjar slarva eller få ångest över tvånget. Därför är det bara något jag gör; tar min dagliga spruta utan att tänka på det inför eller efteråt. Trots allt handlar det bara om en minut per dag vilket i sig inte är en uppoffring. Jag måste också ha klart för mig varför jag tar sprutan – nyttan. Samtidigt väcker det ibland andra tankar och irritation. Som att huden förstörs, att en dag är läkemedlet verkningslöst på grund av lång användningsperiod, att långtida biverkningar inte är klarlagda, att det finns enklare och bättre medicinering men där läkare inte vågar testa på mig eftersom det inte finns någon öppen MR-kamera och de inte vill betala att skicka mig till annat landsting eftersom undersökningen behöver göras två gånger per år. Och så vidare. Men sprutan… den tar jag bara. Dag efter dag. Och jag får inte tillåta mig tänka eller känna i frågan.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms)

Kommentarer stängda

Nu börjar jag surna till (ännu mer). Kommer till offentlig vårdinrättning – ingen fungerande hiss! Ja, det var samma ställe som i förra veckan. En hiss. Ingen möjlighet att komma i kontakt med vårdinrättningen. Men efter tre kvart skulle kanslisterna ut och röka, så då kom jag äntligen i kontakt med personalen. Tycker det är sanslöst. Vad hände med lagen om tillgänglighet och det där med offentlig sjukvård tillgänglig för alla? Jag tycker inte att man kan ha en offentlig vårdinrättning som inte går att nå varken via telefon eller rent fysiskt. Sånt borde man tänkt på innan man skaffade dessa NYA LOKALER!

Det som irriterar mig än värre är alla som fick gå i trapporna när de såg att hissen var avstängd. Personer utan fysiska begränsningar som blev förbannade för att de fick ta trapporna. Nå, men de kunde åtminstone förflytta sig utan hiss eller hjälpmedel. I min värld skulle de ta trappan direkt utan att först kontrollera om det fanns hiss. Och att då gnälla över att de fick gå i trappor tycker jag är oförskämt.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Kampen

Kommentarer stängda