Kategori: <span>Hälsohistoria</span>


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

En lång vecka är över. Nej, jag menar inte måndag och tisdag den här veckan. Jag menar veckan tisdag till tisdag – tisdag i förra veckan tills i dag. Det var förra tisdagen jag var på akuten (lär aldrig glömma det förhatliga EKG:t som var felkopplat). I fredags, i går och i dag har jag fått mitt kortisondropp. Så nu händer inte så mycket mer. Vad jag vet. Nu ska jag istället varva semester, sjukskrivning och arbete lite pö om pö. Eller, det var ju bara i dag jag var sjukskriven. Eftersom jag förutsatte att jag inte skulle sova natten som var. Men det har jag gjort. Det säger dock inget om kommande natt.

Och jag vet inte hur jag mår. Med något. Allt känns så konstigt fysiologiskt och jag vet inte vad som är skov, läkemedel, annat. Något är annorlunda och det känns mest bara obehagligt. Dessutom tror jag min panikångest triggats igång igen. Kanske min allergimedicin inte fungerar riktigt när jag blir överaktiv av kortison?? Nej, jag vet inte. Bättre att tänka på något annat. Som denna fina bild som dök upp i går i mitt twitterflöde…

||||| 0 I Like It! |||||

Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Så har jag då blivit sjukskriven igen. Typ. När jag under eftermiddagen gick för att få mitt andra kortisondropp, så sjukskrev jag mig. För resten av dagen och för morgondagen. Av två anledningar: 1) Jag mår inte bra timmarna efter dropp, lite diffust men jag kan säga svimningskänsla. 2) I natt kommer jag inte att sova, kanske jag slumrar till i morgon förmiddag innan det är dags att få tredje och sista kortisonbehandlingen. Därefter är det vila som gäller. Försöka få ihop lite sömn. Låta kortisonet verka i kroppen. Innan det är dags att åter ge järnet på jobbet.

Jag får lite mixade budskap i samband med mitt kortison. I fredags fick jag höra att jag var tvungen att sjukskriva mig, inte fick arbeta, för att få någon som helst effekt av kortison.

I dag fick jag höra att jag bara behöver sjukskriva mig om jag p.g.a. ms (inte kortison) inte klarade av att arbeta. Och att jag kunde sjukskriva mig om jag behövde sova (p.g.a. kortison). Behandlingen påverkas inte negativt av att jag arbetar.

Men jag är försiktig med att ta några beslut som sträcker sig längre än till morgondagen. I morgon sover jag samt får nytt kortison. Bryter jag min sjukskrivning därefter? Jag vet inte. Det hänger på vilka symtom jag får av kortison. Det var nästan tveksamt i dag om jag skulle få något, eftersom jag fått lite obehagliga biverkningar (som vanligt – jag tål tusan i det inga mediciner!).

Helvetesmedicinen (antiepileptika) fortsätter jag att ta. Har kämpat som en galning för att få loss nya recept då alternativet var att jag i dag skulle avbryta behandlingen i dag utan nedtrappning eller uttrappning. I kombination av allt annat… nä…

Undrar om detta är inbillning… kortison… efter varje dropp har jag blivit ljuskänslig, fått tillfälligt bättre syn, ser färger klarare… Kan det vara så? En bieffekt?

Och metallsmaken är tillbaka i munnen… Men det brukar försvinna efter 12 timmar… Lagom tills jag kan somna…

Nej, jag känner mig inte speedad som utlovat. Trött, matt, men fysiologiskt omöjligt att sova. Funderar lite på att ringa Sjukvårdsupplysningen och fråga om jag får lov att ta en ”falsk sömntablett” (allergimedicin som man blir sömnig/dåsig av och som nästan räknas som en insomningstablett). Själv mixtrar jag inte med tanke på alla de olika läkemedel jag just nu tar. Jag vill ha ordination.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Nej, jag vill inte döpa inlägget till ”Hjärtinfarkt, del 3”. Men i praktiken…

I dag var det dags för kortison. Allt var okej inför detta, trodde jag. Men! Någon ville att jag skulle ta EKG nr 3 för den här veckan. Att jag hade med mig kopior på ett korrekt och aktuellt EKG godtogs inte. Nänä. Självklart var EKG nr 3 också normalt, för elektroderna satt på rätt avledningar. Så då var det bara att tuta och köra.

Men det där felaktiga EKG:t verkar förfölja mig för alltid. Ingen verkar intresserad av att makulera det felaktiga EKG:t eller skriva en journalanteckning om det hela. Så varje gång min journal öppnas så är där någon som hänger upp sig på ”EKG visar tidigare hjärtinfarkt”. Och jag måste hela tiden ta om och förklara. Och så blir jag ifrågasatt hur jag kan veta EKG-tolkningarna (de är läkare och sköterskor – jag är simpel sekreterare; skillnaden är att läkare och sköterskor litar på en automatisk och maskinell grovtolkning av EKG, medan jag förlitar mig på mina kontakter med hjärtspecialister som kan tolka EKG genom erfarenhet).

Det gick bra att få kortison. I droppform tog det en timme. Eller bra och bra… Först blev där ett blodbad när jag fick kanyl, eftersom där var något fel på skyddshylsan. Så innan slangen till dropp kunde kopplas in så hade jag ur armvecket en blodfontän som sölade ner mig, sängkläder (låg i säng just då), golv och så vidare. Tur jag inte är känslig.

Den biverkningar jag noterat så här långt, är metallsmak i munnen. Därför vill jag småäta hela tiden för att inte bli galen eller illamående av smaken.

När jag var färdig för dagen och kunde återgå till jobbet (de hatade att jag inte var sjukskriven, ”för du kommer att må jättedåligt”*), så råkade jag springa på akutdoktorn från i tisdags (han var privatklädd) och jag högg honom direkt:

– Du, EKG:t var ju felkopplat!

– Oh, jag ber om ursäkt! Hoppas du inte tog åt dig för mycket (nåt sånt sa han).

– Nädå! Ingen fara! (*ähum*).

– Så du valde kortison ändå?

– Ja, jag tyckte det var lika bra.

Och så tog vi ett ömsint farväl (d.v.s. han sprang vidare).

När jag kom hem från jobbet så låg där en kallelse från vårdcentralen närhälsan. På grund av att jag är så jä*la hjärtsjuk så får jag en tid för snabb uppföljning och utredning. Om 2½ månad. Som jag naturligtvis ska ringa och inhibera. Men visst är det anmärkningsvärt? Hade jag nu som ”bara patient” trott på det felkopplade EKG:t, så hade jag fått gå och oro mig hela sommaren. Och sedan vänta på ytterligare utredning med ultraljud (om sex månader) för att sedan få slutsvaret ”hjärtfrisk” om kanske nio månader!

Det enda som grämer mig är att jag inte kan få bort det där felaktiga EKG:t ur alla handlingar…

* Jättedåligt = eventuellt inte kunna sova och känna sig speedad

Bonus:

 
Bildlänk: Om någon vill ha en ny skrivbordsbakgrund

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

I dag fick jag ett skriftligt tack för att jag lämnat synpunkter/klagomål angående den felaktiga EKG-kopplingen. Ingen ursäkt eller så. Men att mina synpunkter skickas vidare i organisationen så att alla får ta del av det och kanske kan kvalitetssäkra sina rutiner.

Nu har jag fått kopior av mina EKG så ni själva kan jämföra. Ett där elektroderna satt fel, ett där allt är rätt och dessutom ser bra ut.

 

Men problemen har fortsatt även i dag. Nu så står det faktiskt i min journal att jag är hjärtsjuk, och då är jag hjärtsjuk! För ingen har rättat i journalen och ingen kan tolka nya det nya EKG:t. Som de dessutom inte kan finna. Trots att det är överfört till central plats via trådlöst nätverk. Därför har jag via jobbet fixat fram papperskopior som jag får ta med mig. För i morgon ska jag få kortisondropp.

En annan sak som jag fick veta i tisdags på akuten… Mina första sprutor som jag tog en varannan dag och fick hemska biverkningar a, höll jag på med i fyra år (1999-2003). Därefter gick jag över till andra sprutor som tas varje dag och utan biverkningar. De har jag nu hållit på med i exakt tio år (2003-2013). Men jag ska genomgå ny skallröntgen för att byta till annan behandling som inte är sprutor. För de verkar inte ha så stor effekt eftersom jag ständigt får nya och svåra skov.

Har skovet förändrats sedan jag var på akuten i tisdags? Både ja och nej. Det är egentligen oförändrat, men jag har börjat få stickningar i fingrarna. Det innebär att armarna också håller på att bli förlamade. Jag måste bryta skovet. Med kortison.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Och så är jag inne i ett ordentligt ms-skov! Jag har kommit smygande under cirka tre veckor, men blev akut lite värre i går mitt på dagen. Mina ben håller på att bli förlamade, jag är väl det redan i vänster ben och nu börjar det så smått i höger fot. Jag känner igen mig då det var samma visa för 14 år sedan innan jag fick diagnos.

Genomsnittet är väl att jag får ett skov per år. Detta är absolut det bästa skovet. Jag har ingen känsel i underkroppen (på huden) och det värker fruktansvärt (invärtes). Jag får gå försiktigt med hasande steg (kan inte lyfta fötterna) för att inte tappa balansen, men det går eftersom musklerna i vanlig ordning låser sig. Varför detta är bästa skovet? Jo, väldigt få skov går att behandla, på sin höjd symtomlindra. Detta skov har sitt ursprung i en del av hjärnan som går att behandla. Med kortisondropp under tre dagar. Ja, alltså… Tre tillfällen à några timmar. Konsekvensen är att man blir speedad, kan inte sova, får magkatarr. Har man tur så stoppas förlamningsprogressen och kanske till och med går tillbaka helt. Som för 14 år sedan.

Men jag vet ännu  inte om jag är kvalificerad till att få kortison. Eftersom jag inte har pågående infektion i kroppen (typ förkylning eller feber) så är det okej. Men eventuellt har jag väntat för länge. Helst ska droppet sättas inom 48 timmar efter första symtomet. Men eftersom skovet är progredierande, så har jag förhoppningar.

Egentligen skulle jag, efter uppmaning i dag, gått och satt mig på akutmottagningen (eftersom inga akuttider finns hos doktorn). Men att sätta sig där en eftermiddag/kväll skulle bli en väldigt lång väntan. Därför är det bättre att jag gör det i morgon eftersom jag vet när läkarna är tillgängliga (kollat läkarnas jourschema på jobbets intranät). Så istället för att sitta och vänta typ 8-12 timmar, så hoppas jag kunna passera på två timmar under morgondagen. Så har det gått alla andra gånger jag varit hänvisad till att gå till akuten.

Jag har absolut inte tid att bli sjukskriven. Jag måste jobba. Nu börjar också semesterledigheterna och jag ska ersätta andra.

Min egen semester? Den ändrades i dag (slutgiltigt?) från åtta till nio veckors ledighet. Hur många semesterdagar det blir? 20. Eller 16 om jag inte räknar med semesterkvoten.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Minne Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Ja, då var arbetsveckan över! Eller… Äh, det återstår faktiskt ytterligare tre arbetsdagar, men upplägget är så annorlunda jämfört med vad jag kallar för arbetsdag att jag inte ser dem som det. Jag ångrar alltid att jag bokar in utbildningar, konferenser med mera. I stundens hetta (när jag ser en inbjudan) så blir jag så entusiasmerad att jag inte tänker mig för. Det jag glömmer bort i hänryckningens tid, är att jag faktiskt har begränsningar vad gäller fysik och ork.

Den här veckan ska jag på en tvådagarsutbildning som anordnas av ett privat företag där jag också ska vistas. Oron har kommit smygande så smått… hur ska jag orka… hur ser där ut… hur löser jag lunchen… hur långt måste jag gå… Och så vidare. Därför tog jag reda på det i dag. Jo, det är på femte våningen. Hiss finns. Där finns också ett lunchrum så att jag kan ta mat med mig istället för att vingla ut på stan (panikångesten ligger och lura efter dagen som varit). De enda orosmomenten är just nu 1) finns någonstans att sitta om flärdtjänsten uteblir/blir försenat, och 2) orkar jag sitta låst i skolbänken två heldagar? Samtidigt vet jag att allting löser sig. Och att jag efteråt inte alls ångrar att jag hoppade ut i det okända.

Jag försöker komma ihåg ”aldrig mer”, att jag verkligen inte vill bli exalterade när inbjudningar dyker upp. Men jag verkar alltid glömma. Och jag har redan anmält mig till ytterligare en tvådagarskonferens till hösten samt att jag vill gå på ytterligare en tvådagarskonferens i höst. Ska jag aldrig lära mig?

Ambivalent. Jag vill inte. Jag vill. Och så våndas jag när jag bokat upp mig och arbetsgivaren betalt dyra avgifter för min skull. Efter det kan jag heller aldrig ångra mig. Och det blir alltid bra. Men jag tror det aldrig i förväg.

Jag blir galen på mig själv.

Och så har jag nyligen varit sjukskriven och mår inte särskilt bra. Ändå erbjöd jag mig att ändra i mitt schema för att täcka upp luckor. Som om jag inte hade ett fullsmockat schema ändå.

För ett år sedan frågade min doktor om det inte var dags för mig att pensionera mig ytterligare 25 % med tanke på mitt hälsotillstånd. Men jag har ju inte tid! Jag är ju så himla engagerad och hoppar hela tiden in i något nytt som vänder upp och ner på mig där jag är överarbetad, slutkörd och panikslagen.

Sa jag att jag blir galen på mig själv?

Nå, men det är snart semester. I sju veckor. Förutom att jag ska jobba en dag per vecka under min semester. Plus att jag kanske drar tillbaka en utav semesterdagarna eftersom jag har så mycket att göra på jobbet.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Hälsohistoria Kampen Omvärldsbevakning Personligt Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

På sexton dagar har jag varit utanför dörren tre (!) gånger, vilket visar vilket vrak jag är. Det har gått bra trots allt även om det är skitjobbigt och skitläskigt att gå ut när man har ett skov i benen som inte riktigt vill bära, koordinera eller känna. Panikångesten är inte ett problem (längre – medicinerar allergitabletter), för annars skulle man kunna tolka det som en asocial konsekvens till att inte gå ut. Men jag är varken deprimerad eller känner direkt av min panikångest. Det är ms-skovet som är jobbigt. Nu har jag vilat och sovit i två veckor, och i morgon är det jag som på darrande (verkligen) ben ska kliva in på ett jobb där jag gissar att högarna på bordet kommer att rasa över mig. Även om jag läst mina +130 mejl, så måste jag läsa igenom dem igen och nu åtgärda dem.

Kommande två veckor ska jag försöka undvika gå på möten för att inte överbelasta mig fysiskt. Ändå är där tre dagar av utbildning som jag bara måste gå på. Eftersom de kostat stora pengar, och då kan jag inte på några som helst villkor utebli.

Måste också säga att natten varit hemsk. Två dagar med +27 grader i skuggan har nu värmt upp mina betongväggar och det är olidligt kvavt och hett inomhus. Då kan jag inte sova. Det värsta är att den värmen nu kommer att sitta i fram tills i oktober. Även om det är svalt ute (i dag) och jag har skönt tvärdrag, så stannar värmen i betongväggarna. Det kommer alltså att vara olidliga nätter nu i fem månader. Särskilt jobbigt är det när man har ett skov. Även om jag inte har någon känsel i benen, så gör värmen fruktansvärt ont. Ja, nervtrådarna/hjärnan tolkar det som outhärdlig smärta. Mot vilket inget hjälper.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Eurovision Song Contest en tisdag gör att jag känner mig förvirrad. Är det lördag? Nej, men känslan av fest och stor tv-händelse rubbar mig ur tidsperspektivet. Förresten så skriver jag ingen schlagermassaker för ESC, om någon nu hade några förväntningar.

I dag fick jag mitt fönsterputs. 36 rutor på kvarten. (Lät det fel?) Min insats i det hela har varit att bära runt på 24 krukväxter efter en extremt kort natt. För i natt fick jag för mig att ladda ner en ljudbok som jag började lyssna på. Och det fortsätter jag med. När jag inte tar paus för att se några avsnitt av Veronica Mars.

Det börjar kännas som nedräkning inför arbetsveckan som kommer. Hur jag känner inför det? Nja, både och. Jag är nyfiken på hur jag fungerar, om jag fungerar. Orosmomentet är om skovet sätter käppar i hjulen för mig. Det tråkiga med det är inte förlängd sjukskrivning i sig, utan detta att jag måste träffa en neurolog i så fall. Enda vägen till en neurolog för ett akutbesök är att lägga sig på akutmottagningen där man får en utskällning av personalen då det bara vill ha in livshotande tillstånd. Ja, men vad är alternativet? Men trots allt – det är långt till måndag, så kanske jag klarar av att arbeta utan problem.

Mer då? Nej, jag har faktiskt en ljudbok som är viktigare än att dravla på nätet.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Litteratur Multipel skleros (ms) Musik Omvärldsbevakning Personligt Teveserier Tv Vardagsblogg

Besöket på vårdcentralen gick bra. Ja, vi kom väl inte fram till något annat än det jag redan visste (och bloggat om). Resultatet blev ett par veckors sjukskrivning (för vila, typ stressa av) samt en medicinering som matchar min helvetesmedicinering. Nej, jag ska inte gå på psykofarmaka, utan jag får något annat.

Doktorn gick över en gräns. Den om god sed. Men när h*n hörde om vad jag hade för yrke så fick jag ett tips ”som inte diskuteras med patienter”. Jag har svårt för att förklara det här, men som patient vill man inte höra vissa saker då man inte kan hantera det. Och en läkare kan inte veta hur jag som patient kan handskas med viss information. Lyckligtvis kan jag hantera, ta in och förstå när det gäller sjukdomar. Nej, det var väl egentligen inget märkvärdigt, men min doktor ifrågasätter starkt min MS-diagnos och tycker att jag ska läsa in mig på en differentialdiagnos som jag kanske borde diskutera tillsammans med min ordinarie neurolog. Tja, kanske? Jag vet inte hur troligt det är, men visst – kanske jag istället har neuromyelitis optica (NMO)? Jag tog faktiskt inte illa upp att läkaren kanske gick över en gräns. H*n lästa av mig rätt.

Det enda bekymmersamma med NMO och att jag inte fått den diagnosen istället, är att artikelförfattaren var den läkare som verifierade min MS. Nog måste väl han kunna sätta rätt diagnos? Men jag kan ju fråga min nya neurolog nästa jag ska dit. I september.

Jaha? Vad fick jag för diagnos i dag då? Nej, ingen förklaring till mina kollapser, inga provtagningar eller så. Det blev lite diffust ”stressrelaterad panikångest”.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Fundering Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Privat Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Panikångest är känslan av att vara beredd att fly. Instinktivt reagerar musklerna och hjärnan på alla ljud och synintryck. Det är därför jag också blir så yr och känner mig svimfärdig. Pulsen går upp, hjärtat slår lite fortare och logiken säger att jag inte borde reagera så här. I veckan när jag jobbade så lugnade det mig om jag pratade med någon om vad som helst. När jag nu är i min trygga hemmiljö så blir effekten den motsatta om någon pratar med mig. Det stör.

Det finns mycket varningar vad gäller panikångest. Att man inte ska isolera sig, för då kan istället fobier komma in i bilden. Som rädsla för folksamlingar. Min ”halvfobi” är att gå utomhus. Jag är väldigt ostadig på benen och det är obehagligt att gå ute med syn- och ljudintrycken samtidigt som jag är yr. Det triggar panikångesten som ligger och lurar under ytan. Egentligen bryr jag mig inte så mycket, det vill säga att jag inte tolkar detta som en fobi. Problemet är att jag senaste veckan blivit sämre i benen på grund av min ms. När jag kollapsade förra veckan så drog det igång adrenalinet och jag tror det startade ett pseudoskov. Så att ha både panikångest och ett ms-skov ser jag som ett dubbelfel. Där det är svårt att avgöra vad som är vad, men jag tror ändå jag ser skillnaden. Jag är inte rädd för att få panikångest ute, jag är rädd för mitt pseudoskov. Inomhus har jag väggar att förlita mig till.

Men jag utmanar mig själv ändå. I dag har jag gjort mer än vad jag egentligen klarar av. Jag har varit väldigt fysisk och ansträngt mig rejält trots allt ovan. För ett par veckor sedan var jag väldigt starkt, gick mycket, orkade mycket. Nu har all fysisk kraft försvunnit i benen (pseudoskovet), men sådant får inte stoppa mig. Jag fortsätter att försöka vara fysiskt aktiv, eftersom det är enda vägen. Enda sättet för mig att återhämta mig är paradoxalt nog att anstränga mig fysiskt samtidigt som jag måste vila för att få ur mig stressen som lett till panikångest.

Och nej, jag skäms inte ett dugg för panikångest även om det ses som ett psykiatriskt problem. Det enda verkligt dumma är att jag varit stressad och överbelastad utan att jag känt av det förrän panikångesten återkom.

Återkom? Jo, jag börjar känna igen mönster. Min neurolog har sagt att jag haft panikångest nu i snart 15 år. Men jag ser själv bara tre tillfällen där det varit mer än antydan till det. 2006, 2011 och 2013. Det bara smäller till. Första gången, 2006, gjorde jag ett neuropsykiatriskt test eftersom jag hade minnesstörningar (typiskt utbrändhet) där det framkom att jag är överpresterande och tenderar att bränna ut mig eftersom jag är så ambitiös. Och ändå ser jag aldrig några varningstecken förrän det är för sent. Återhämtningsperioderna är långa, dryga och svåra. Samtidigt samlar jag på mig erfarenhet, så kanske min återhämtning den här gången, förhoppningsvis, inte blir så långvarig.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Hälsohistoria Kampen Minne Multipel skleros (ms) Personligt Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda