Bear

Om jag nu är så mycket för rättvisa och jämställdhet, har gått fackliga utbildningar för HBTQ-certifiering och universitetsutbildningar i juridiken förknippat med arbetslivs likabehandling – varför har jag då aldrig varit ägare av prideflaggor? Jag fick frågan för ett par veckor sedan om jag inte hade någon prideflagga och jag blev lite ställd. Det känns egentligen ganska självklart när någon påtalar det, men jag har själv aldrig reflekterat över det.

Så jag beställde ett par flaggor. En Bear Pride Flag och en Pride Flag. När, var eller hur jag ska använda dem har jag ingen aning om. Men jag har dem.

Nu kommer jag åter att bli ensamt fackligt ombud på jobbet. Åtminstone i min verksamhet. Det innebär att jag ensam får ta på mig bördan att vara medlemmarnas representant gentemot arbetsgivaren. Inget betungande mer än att det tar tid. Och jag börjar nu ladda inför semesteravslutet med att bli upprörd. Jag är väldigt på hugget. Om någon diskriminerar någon på jobbet kanske jag kan använda flaggorna till att ta strypgrepp? Nej, sånt ska man inte skämta om. Jag kör med argumentation, inte hot eller våld.

2016-08-18 12.08.16

Men det är så märkligt att det kan ses som hotfullt vad gäller sexualitet. Som primärt handlar om ömsesidig kärlek och inget annat. Tanken på det sexuella känns hotfullt och flaggor representerar okontrollerad lusta. Eller nåt i den stilen. Jag har aldrig kunnat leva mig in i hatarnas ståndpunkter. Här står jag och håller i en tygbit. Den representerar björnar (sexuell subgrupp inom gaykulturen, håriga karlar, skäggiga karlar, oavsett kroppsstorlek). Färgerna är de färger som riktiga björnar (djuret) har i olika delar av världen. Så flaggan representerar jämställdhet och gemenskap. Enbart för denna subgrupp? Nej, alla som tror på det budskap flaggan representerar.

Chicken

IMG_1876

Skägget drar. Följare. På Instagram. Under flera år har jag haft cirka 10 följare, men sedan jag började hashtagga skägget så tillkommer nya varje dag (just nu cirka 70). Jo, det är skägget och inget annat som är anledningen. Verkar som jag på kuppen fått en inbjudan till Tunisien.

Lat söndag. För tredje dagen höll jag på att få migrän, men jag lyckades avstyra det. Darriga ben (pseudoskov), så jag försöker vila. Nya iphonen fungerar bra, bättre ljud i 6:an än i 4:an. För femte gången har jag nu sett första avsnittet av Games of Thrones. Jag har verkligen svårt för att komma in i serien men har gett mig tusan på att nu ska det ske! Trots allt så har jag alla senaste fem säsongerna på HBO Nordic. Jag tänker inte titta på något annat förrän jag sett alla säsonger! Okej, jag gör ett undantag. Nästa helg börjar Bron III.

Tog ett foto i dag som jag inte vågar publicera. Var så glad över min nya stass, men kukbulan… Nej. Inviterna jag får är fullt tillräckliga…

Sängläge

Det blev många selfies i dag av någon anledning. Kanske bara måndagsledan som orsak, för vad gör man när man håller på att gå under av besvär efter fredagens överansträngning?

Skägget har börjat bete sig lite märkligt, gör konstiga vågor på natten för att sedan vara superfluffigt på dagen. Stämmer nog som jag hörde för någon månad sedan ”att det kommer alltid tillfällen då skägget beter sig konstigt, men låt det vara så ger det med sig”. Förmodligen har jag just nu en sådan där mitt emellan-längd som gör att det lever sitt eget liv. I dag är också första gången som jag kan täcka läpparna med överhängande mustasch. Något vax behövdes inte i dag, för mustaschen börjar bli så lång att det nu går att kamma mittbena på överläppen och dra den åt sidorna. Det är jag tacksam för när jag äter.

jontas150914

Märkligt har det också varit på jobbet i dag. Märkliga externa telefonsamtal. I vanliga fall brukar man endast ringa mig internt, men i dag hittade även andra mig. Och det var samtal som faktiskt skulle till mig?! Tänka sig!

Jag skiter i gymmet i morgon, klarar inte att gå den långa sträckan fram och tillbaka. Och jag har lagt in om en semesterdag i veckan för att få fler tillfällen till återhämtning. Jag är verkligen påverkad av utfärden i fredags och det var något jag hävdade redan i förväg. Då ignorerade man mig och tyckte jag var löjlig. Nu tycker man att jag är gnällig och förstååååår inte hur den lilla fredagskativitten kunde påverka mig så mycket! Tja. Jag är inte lyssnad till, för allt ska vara så glättigt och bekymmerslöst – allt annat blundar man för. Reella problem tar man inte på allvar. Om jag nu får ta konsekvenserna så borde kanske de också få någon form av konsekvenser av bristen på hörsamhet?

Fetto

Jag är fet. Det framgår ganska tydligt även om jag nästan bara tar selfies med ansiktet som inramning (det är ju där skägget sitter) och det beror främst på att jag inte har så långa armar att jag kan ta selfies helkropp. Men med ipad kan jag använda självutlösare och placera den på behörigt avstånd.

Så jag har tagit några helkroppsselfies senaste veckorna. Och på bar överkropp. Varför? Jo, först blev jag chockad då jag som fet har dålig kroppsuppfattning, men nu börjar jag gilla det. Eller, jag accepterar att jag ser ut som jag gör och att alla människor är olika. Jag vägrar skämmas! Visst, jag har mål med viktnedgång och så, men först måste jag acceptera mig själv och verkligen ta en ordentlig titt på mig själv och se problemen med vikten. Det handlar inte om utseende – det handlar om hälsa och ork. Jag är fysiskt väldigt stark, jag tränar hårt och har ovanpå det ms med allt vad det innebär. Vikten måste ner för att ekvationen ska gå ihop helt. Andra följdsjukdomar som följer med övervikt har jag hittills klarat mig ifrån (infarkt, diabetes, högt blodtryck och så vidare) och sånt är väldigt diffust om man inte drabbats av det, det vill säga att det är en dålig motivation till viktnedgång då man ändå inte har någon kroppsuppfattning.

Nej, halvnakna bilder och helkroppsbilder gör något annat med psyket. Jag kan inte blunda. Jag är fet. Inget fel på utseendet med övervikt, men jag ser problemen. Vikten ger problem.

Varje dag, varje timme, varje minut

Mest av allt blir jag arg, men mest uppgiven. Jag är så trött på detta att jag påverkas med mental trötthet av att vara fysiskt aktiv. För två år sedan började jag på sjukgymnastik och fick då höra att träning skulle medföra att min mentala trötthet skulle försvinna. Men det har visat sig inte göra någon skillnad. Jag är väldigt aktiv, har styrka, har kondition, men går jag en liten runda utomhus på 10 minuter så måste jag sedan ligga i fyra timmar. Andra förståsigpåare sa då att det var relaterat till torgskräck och panikångest, men naturligtvis har inte heller det varit orsaken. Det jag påstått hela tiden är att det är ms-relaterat och delvis beror på min syn och synintryck. Nu verkar man acceptera mitt ursprungliga påstående då deras expertutlåtanden inte hjälpt något. För det är det som är problemet för alla experter… De kan inget göra åt ms-relaterade besvär. Gilla läget gäller. Men jag blir arg, uppgiven, men mest trött. Tror jag måste lägga mig en stund nu.

Två veckor senare

För första gången sedan jag senast var ledig (jul/nyår) så är jag i fas med allt jag spelat in på TiVo under våren. Ändå var det inte särskilt många serier jag följde, men det blir snabbt många avsnitt ändå. Och eftersom jag varit i fas (mer eller mindre) några dagar, så har jag haft tid med garderoberna som nu är klara. Mer än hälften av dess innehåll går i soporna.

Dagens skägg?

Resultatet hittills är två veckors utväxt. Först efter tre månader får man göra en första trimning, för det är då man ser hur ens skägg beter sig. Då kan man jämna till det och vara nöjd med resultatet om man har ett arbete där man behöver vara representativ. Men om ingen bryr sig om storleken så ska man låta det växa i sex månader. De där jätteskäggen som hispers har, tar tolv månader. Ingen vill låta det växa 18 månader, för det är då skägget dela på sig och blir ”flyigt”. Vill man ha ett jämnt och tätt skägg, så är tolv månader maxgränsen. Vad jag själv har för mål vet jag inte. Första målet är väl att stå ut i tre månader utan att röra det.

Ja, där är en hel vetenskap kring skägg, och YouTube är en god källa.

Uteblivna transaktioner

Ibland känns det som om jag inte får lov att berätta om min ms. Jag vill gärna upplysa, berätta, förklara och på annat sätt ta död på eventuella fördomar. Men jag stoppas hela tiden och får inte hävda någonting som har med ms att göra. Kanske det är så att man tror jag kräver en alltför hög depositionsavgift från känslokontot och att de inte får något tillbaka, men så är det inte. För jag kräver inte något från känslokontot, absolut inte någon depositionsavgift. Jag föreställer mig att folks fördomar (ms = rullstol = död) är något man vill behålla i fred, särskilt som jag ju ser så pigg och kry ut. Ekvationen går inte ihop, och tänk om jag bekräftar deras fördomar? Nej, de vill hellre ha status quo. Rädsla för information och fakta. Jag förstår inte.

Konsekvensen för mig som inte får berätta om ms och hur jag påverkas av den, innebär att jag möts av okunskap och diskriminering. Det underlättar absolut inte min vardag – tvärtom. Kampen om upprättelse är en utav de saker jag tvingas lägga mest energi på. Totalt i onödan.

Ytterligare en konsekvens är att jag blir introvert, vill inte berätta, vill bli lämnad ifred. Men det orkar jag inte heller, då jag uppfattas som att ha mer resurser (friskare) än vad jag har (är). Pressen är enorm på mig från min omgivning, de ställer höga krav på mig. Jag ställer också därför höga krav på mig själv. Men jag får inte önska något av andra – som att lyssna.

Relativt en renlevnadsmänniska

Hur hälsosam är jag egentligen? Det är väldigt lätt att koppla bort hjärna och insikt för sådant som utgör en negativ aspekt. Men kanske det uppvägs av det som är positivt? Jag har normala blodfetter, normalt blodtryck (tenderar istället vara för lågt) och normalt EKG. Det är något som förvånar vården som ser mitt yttre i form av rejäl övervikt samt att de är medvetna om att jag har en ms-diagnos.

Nå, men jag är i princip aldrig kött även om färs och korv kan finnas på menyn 1-2 gånger per månad. I övrigt är det främst fisk och kyckling som är min proteinkälla. Visst äter jag för lite grönsaker, men de finns där alltid oavsett vad jag äter. Frukt är det jag är mest värdelös med då jag inte gillar frukt. Ändå äter jag några per dag. Mjölk är något jag har i kaffe.

Jag rör på mig för lite om man ser till att det inte är avsatt tid för regelrätt motion. Jag springer runt som en galning när jag jobbar och då släpper jag också rollatorn. Till och med kryckan är ett minne blott. Rollator har jag utomhus. Men jag går på sjukgymnastik varje vecka sedan två år tillbaka. Där handlar det mycket om styrketräning och konditionsträning, och jag har fått höra att jag är… stark. Även med dem jag arbetar säger att jag är väldigt stark och har bra flås. Kanske det är därför de ifrågasätter min ms-diagnos, för det märks inte på mig. Anledningen till att de påstår att jag är så fysiskt stark och har bra flås, beror på att vi jämför erfarenheter. Jag berättar vad jag gör på sjukgymnastiken. De berättar vad de gör som hårdtränar på gym. De vill påstå att jag skulle ”kick ass” om jag också gick på gym.

Mitt egentliga problem är sömn och stress. Under arbetsveckan sover jag inte mer än 4-5 timmar per dygn. När jag är ledig sover jag 12-16 timmar per dygn. Den ojämna fördelningen känns. Stressar gör jag ständigt. Det är inte bara på jobbet som det är stressigt, utan det handlar också om att få ihop livspusslet. I mitt livspussel ingår arbete, sjukgymnastik, flärdtjänst, hämndtjänst och övrig sjukvård. Det där med tider och klockslag är stressande.

Jag blundar helt för snus och socker.

Inspirerad av ovan efter att ha läst Sunes inlägg.

Tjatig rutin

Det finns en trötthet i det här med att behöva ta en spruta varje dag. Åtminstone finns den där tröttheten där efter 16 år. Jag tillåter mig dock inte att känna efter mer än att konstatera att jag är trött på det. Det viktiga är att jag inte låter det övergå i motstånd, vilket skulle kunna leda till att jag börjar slarva eller få ångest över tvånget. Därför är det bara något jag gör; tar min dagliga spruta utan att tänka på det inför eller efteråt. Trots allt handlar det bara om en minut per dag vilket i sig inte är en uppoffring. Jag måste också ha klart för mig varför jag tar sprutan – nyttan. Samtidigt väcker det ibland andra tankar och irritation. Som att huden förstörs, att en dag är läkemedlet verkningslöst på grund av lång användningsperiod, att långtida biverkningar inte är klarlagda, att det finns enklare och bättre medicinering men där läkare inte vågar testa på mig eftersom det inte finns någon öppen MR-kamera och de inte vill betala att skicka mig till annat landsting eftersom undersökningen behöver göras två gånger per år. Och så vidare. Men sprutan… den tar jag bara. Dag efter dag. Och jag får inte tillåta mig tänka eller känna i frågan.

Repris

Nu börjar jag surna till (ännu mer). Kommer till offentlig vårdinrättning – ingen fungerande hiss! Ja, det var samma ställe som i förra veckan. En hiss. Ingen möjlighet att komma i kontakt med vårdinrättningen. Men efter tre kvart skulle kanslisterna ut och röka, så då kom jag äntligen i kontakt med personalen. Tycker det är sanslöst. Vad hände med lagen om tillgänglighet och det där med offentlig sjukvård tillgänglig för alla? Jag tycker inte att man kan ha en offentlig vårdinrättning som inte går att nå varken via telefon eller rent fysiskt. Sånt borde man tänkt på innan man skaffade dessa NYA LOKALER!

Det som irriterar mig än värre är alla som fick gå i trapporna när de såg att hissen var avstängd. Personer utan fysiska begränsningar som blev förbannade för att de fick ta trapporna. Nå, men de kunde åtminstone förflytta sig utan hiss eller hjälpmedel. I min värld skulle de ta trappan direkt utan att först kontrollera om det fanns hiss. Och att då gnälla över att de fick gå i trappor tycker jag är oförskämt.

Kraftpaket

Nu är jag kanske lite tjatig, men det finns något terapeutiskt att återupprepa sådant jag skrivit om tidigare. Anledningen till att jag återkommer i vissa ämnen beror på att jag är förundrad, inte förstår, försöker komma underfund med…

På jobbet i går pratade vi om Göteborgsvarvet och jag nämnde det min sjukgymnast sagt om att jag borde ställa upp. Jag går snabbare än de som joggar/halvspringer. I Göteborgsvarvet skulle jag få en bättre gångtid än de som joggar loppet. Enligt sjukgymnasten. Något som de också på jobbet nu höll med om, för de brukar väldigt ofta kommentera detta att jag går så himla fort (de kan inte haka på mig). Till och med ömma modern brukar få säga till mig att antingen sakta ner eller gå i förväg och vänta längre fram. Nej, jag kan inte gå långsamt, för då kan jag inte hålla balansen. Men jag har nog alltid gått fort.

Det som också diskuterades i går är att jag är så stark även i överkroppen trots att jag inte har ett arbete som är muskeluppbyggande. Sjukgymnasten säger ju också att jag har starka armmuskler. Själv kan jag inte avgöra det eftersom jag inte har något att jämföra mig med. Vad är normalt? Ingen aning. Jag minns själv min mönstring som 17-åring där jag var fruktansvärt svag i armtest. Så hur kan jag ha blivit starkare efter 30 år? Ingen aning.

Möjligen finns en delförklaring i det svar jag fick i går när jag diskuterade ovan på jobbet. Genetiskt har jag muskelmassan och behöver inte träna som så många andra människor. Hade jag inte haft min övervikt eller ms skulle jag ha en naturlig atletkropp, fick jag höra. Japp, det är detta som gör mig så förundrad att jag stannar upp för att försöka analysera och förstå. Jag har alltid sett mig som fysiskt svag, förutom gällande benen som jag trott var starka på grund av övervikten. Men kanske inte? Redan i 10-årsåldern fick jag höra att jag cyklade som en galning uppför backar där andra fick gå och leda cykeln. Och då var jag ändå ganska otränad och lat redan då. Men muskelkraften fanns där. För att stärka benmuskelmassa vid övervikt kräver det också att man måste röra på sig ganska mycket för att öka den, men jag har aldrig varit någon friskus.

Ja, kanske det stämmer? Genetik. Jag är stark, seg och uthållig. Så… märkligt.

Men jag tänker tusan i mig inte ställa upp i Göteborgsvarvet! Det verkar vara för simpelt för någon med min kapacitet. 😉