Kategori: Lille far

Jag var i dag hos ögonläkaren igen. Sex gånger på två månader har det blivit. I dag slapp jag betala då jag kommit upp i högkostnadsskyddet, och därmed har fri sjukvård fram till januari nästa år. Som en arbetskollega sa till mig: ”Hoppas du nu blir mycket sjuk i år så du kan nyttja högkostnadskortet”. Jo, tack! Det var väl en snällt sagt? Nu kunde ögonläkaren konstatera att det är synnervsinflammation jag haft (och har). Men nu var det så bra att jag t.o.m. fick köra bil! Tänka sig. Inte har de tidigare sagt att jag inte fick köra bil? I och för sig så kvittar det, eftersom jag inte kört bil på tio år. Färgseendet kommer jag inte att få tillbaka på vänster öga. Jo, jag ser färger, men kan inte skilja på nyanser. Är det någon som tycker jag har för jäkliga färger på kläderna kan jag skylla på färgblindhet.

Om en månad fyller lille far 60 år. Hur ska jag fira det med honom? Han ska inte ha någon fest, och lika bra är väl det då jag är den ende släktingen han har denna sida Östersjön. Nu blir det många sömnlösa nätter den närmaste månaden då jag måste klura ut något fiffigt som han uppskattar. Han vill nog ut och äta någonstans, men den 1 maj är ju ingen höjdare att ta ut någonstans då det är helgdag. Han tycker inte om restauranger, utan föredrar små matställen på bensinmackar och så. Inget jag uppskattar, men det är ju hans födelsedag. Kristianstad är ju nerlusad med kinarestauranger, men det avskyr han. Han vill ha potatis och uppskattar inte att man sätter fram pommes frites när han beställt potatis. Han vill ha kokt potatis. Ack ja, denna stamfader.

Och plötsligt så har man en storhelg framför sig! Jag har knappt hunnit reflektera över det. Just nu är det så roligt att arbeta att inte riktigt gillar att behöva vara ledig fyra dagar. Som tur är slipper jag nog abstinensen då jag ska gå in extra och jobba på söndag. Annars ska jag försöka ha det riktigt skönt, för det lär bli sista gången innan sommarsemestern man är ledig så många dagar i rad. Hoppas solen fortsätter att skina hela helgen.

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Blogg Hälsohistoria Lille far Multipel skleros (ms) Vardagsblogg

Comments closed

Jag kunde i dag sitta i solen på lunchen och avnjuta en glass på sjukhusets balkong på elfte våningen. Det om något borde vara ett säkert vårtecken. Till och med Rapport nämnde i kväll att det varit värmerekord i Kristianstad i dag med 17 grader. Och innan ni förgås av spänningen så får jag väl berätta det var Magnum Double jag åt. Nej, den var inte värd sina 14 kronor. Det är ingen glass.

Jag slutade tidigare i dag och missade därför hur min lille far letat efter mig på jobbet i kväll. Han hade varit och hälsat på en bekant som ligger inlagd. Därefter hade han sprungit runt på hela sjukhuset och letat efter mig. Och det är ju konstigt, med tanke på att jag sitter och jobbar på bara ett ställe. Det är tre månader sedan jag slutade vara resurspersonal , för då förekom det att jag bytte arbetsplats flera gånger om dagen. Jag är inte förvånad över att han inte visste var jag arbetar. Han har aldrig engagerat sig i att hålla reda på saker och ting. När jag var liten visste han aldrig hur gammal jag var eller i vilken klass jag gick. Man kan berätta det, man det sjunker aldrig in. Det enda jag kan vara tacksam över är att han åtminstone kom ihåg att jag jobbade på ett sjukhus. Det har jag gjort i sju år, så fattas bara!

Miss M hade klippt sig när jag i dag såg henne. I dag har hon varit riktigt snäll mot mig, även om jag känner att jag är väldigt påfrestande när jag ständigt är på henne med de mest triviala saker. Och jag gör det inte lätt för henne genom att varje dag nämna henne i dagboken . Det gör jag bara för att hon läser den.

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Blogg Lille far Vardagsblogg Yrkesliv

Comments closed

Fullt ös, medvetslös! Så känner jag det efter denna helg. I veckan hade jag inbillat mig att få ta det lite lugnt och kanske städa lite hemma. Istället blev det tvättmaskinshaveri, en sjätte arbetsdag och en utflykt hem till lille far. Han hade ju begärt att jag skulle komma hem till honom då hans video inte var inställd rätt då den inte fungerade som den skulle. Efter mycket detektivarbete lyckades jag först hitta en buss som körde en söndag, och sedan upptäcker jag att det inte var något med videon. Allt berodde på generationsklyftan – jag kan ställa in en teve och video, programmera en video och koppla ihop en dator, och han kan laga bilar, radioapparater och annan teknisk utrustning. Men vi skulle inte kunna byta uppgifter med varandra.

Min far visade också stolt upp sin nya bil som är tio år gammal. Förra bilen var skrotfärdig och denna skulle vara lösningen på allt. Efter i dag har han nog fått sig en tankeställare. När jag steg ur bilen tippade passagerarsätet bakåt då sätet släppt från golvskenorna. När jag sedan skulle fälla tillbaka sätet med hjälp av spaken, så fick jag handtaget i handen. Säkerhetsbältet ville inte åka tillbaks när jag knäppte upp det. Dessutom fick jag för mig att prova fläkten i bilen. Den fungerade bra, men när jag skulle stänga av den så fick jag knappen i handen. Antingen är jag väldigt oaktsam om andras ägodelar, eller också så var bilen i ett mindre bedrövligt skick.

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Blogg Lille far Teknik Vardagsblogg

Comments closed

Denna helg trodde jag att jag skulle få lite lugn och ro. Men icke! I morgon ska jag gå in och arbeta extra. Det är så att man ska slå ihop tre journalarkiv till ett, och gissa vem som ska räkna ut det hela? Visst, det är jag det! Jag ska ligga på golvet och mäta med tumstocken. Vi ska flytta hyllor i veckan och allt måste vara noga genomtänkt då fel inte är ett alternativ när journalerna ska flyttas. Suck… Det är vid sådana här tillfällen man önskar att datajournalen hade gjort sitt intåg även inom slutenvården, och inte bara i primärvården. Det enda positiva jag kan komma på är att jag slipper vara med när journalerna flyttas. Tjohoo! Sist jag flyttade ett arkiv (yes, jag har gjort detta tidigare) blev jag skitdålig och fick migrän. Men vad kan man förvänta sig? Vi män är ju så klena, även om det oftast är mer mentalt än fysiskt.

På söndag ska jag bli hämtad i lille fars ”nya” bil. Han har uppgraderat sin Golf av -78 års modell till en Golf av -87 års modell. Sedan ska jag hem och ställa in hans video. Hur jag än förklarar begriper han inte att det finns kanaler på videon som måste ställas in för att kunna spela in från teven. Teven är min. Den pajade för ett par månader sedan (pang, puff, rök, os) men han har lyckats laga den. Därför fick han behålla den. Teve är något jag knappt vet vad det är längre. Jag sitter mer framför datorn nu än framför teven. Men aldrig i livet att jag skulle kunna missa de cirka 7-8 program jag följer varje vecka. Ja, jag har en ny teve, om ni undrade hur jag kan se på teve om jag gett den till fadern. I och för sig hade jag ju en extra teve sedan tidigare, men den var modell mini.

När jag skriver detta förstår jag helt plötsligt att jag är prylgalen. Vågar jag här berätta att jag har två datorer, två teveapparater, tre telefoner, tre klockradioapparater (det heter så, jag kollade i ordlistan), två CD-spelare och tre radioapparater. Usch, nej! Det låter så fult att vara prylgalen. Låt oss säga att jag är schizofren istället.

I går var jag på LSF:s årsmöte i vår lokalavdelning. Tjugosju medlemmar kom (av de cirka hundra som finns i lokalavdelningen) och jag satt så vackert och norpade pengar från dem när de kom. Anledningen var att jag är kassör och ville ha pengar för den mat och de lotter som erbjöds. Inte för att de hade något val. Maten var olika dessertostar. Den ost jag kommer ihåg bäst var den som var både äcklig och väldigt god. Jag kunde inte bestämma mig för hur jag skulle förhålla mig till denna ost, som hade orden ”pepparrot” i sitt namn. Min första tanke var att spotta ut osten i näven och sedan torka av det på byxbenet. Tur man inte följer sina impulser.

Efter ett tag var det den godaste ost jag ätit. Den var stark! Undrar vad den kostar?

Kvällens föreläsare var Miss C, en f.d. kollega till mig som numera är massör. Med sig hade hon Anne som pratade om stress och stresshantering. Lottvinsten för kvällen var en halvkroppsmassage. Som tur var vann jag inte. Jag avskyr beröring. Helst om någon tar på mina axlar. Hu, jag både ryser och får gåshud när jag tänker på det. När jag sedan gick hemåt så fick jag ta med mig två överblivna ciderflaskor. När jag steg av bussen (mörkt ute, efter kl. 20) så klirrade flaskorna. Tanten framför mig som steg av bussen började då halvspringa, höll handväskan tätt intill kroppen och sneglade hela tiden över axeln. Jag har väl aldrig sett en så gammal människa röra sig så snabbt sedan jag var med på loppis sist.

Nu har jag räknat upp torsdagen, lördagen och söndagen. Men i dag är det ju fredag. Så vad har jag då gjort i dag? Jo, jobbat som vanligt. Där händer inget spännande alls. Inga skandaler eller så. Jo, en liten skandal. En av mina arbetskamrater har i kväll stämt träff med en kille hon bara träffat på chatten. Har bor lång härifrån, så han kommer in med tåget för att sedan gå hem till min kamrat. Hur vågar hon? Hur törs hon? Jag är lätt orolig. På jobbet är vi många som skällt och förmanat henne, men tyvärr, inget gehör. Hoppas bara allt går väl[1].

Jag träffade på Mr L i affären i kväll. Han har ett bekymmer. Han har en bild av en annan kille som han på nätet säger föreställa honom själv. Problemet är nu att han träffat en tjej där de båda vill träffas. Men det går ju inte! Han är ju inte mannen på bilden! Så gräver man en grop för att själv falla där i! Vad är det för kamrater jag har, så säg? Tur man själv är ett helgon… Amen.

[1] Facit 12 ½ år senare – de är gifta och har två barn.

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Blogg Lille far Teknik Tv Vardagsblogg Yrkesliv

Comments closed

När jag skulle gå hem i dag träffade jag en gammal (nåja, 29 år) klasskompis som jag inte sett på några år. Vi är tydligen så pass gamla att vi nu tar i hand när vi träffas. Något jag upptäckte i dag var att det första vi gjorde, var att kolla in hur långt hårfästet krupit uppåt på den andre. Här var det nog jag som drog nitlotten. Jag riktigt såg skadeglädjen i hans ögon. Eller, han kanske bara tyckte det var roligt att träffas, så det var därför han såg så glad ut? Nä, nu kom jag på det. Han berättade ju att han skulle gå och hälsa på sin tjej som har samma arbetsplats som jag. Jag tror alltid det värsta. Jag begynnande hårflint? Fnys, hemska tanke!

En glad överraskning i dag var min Internet-räkning för januari och februari. Den var bara en tredjedel av vad jag befarat. Eftersom jag gått hemma och varit sjukskriven, och i tid och otid kollat läget på Internet, så befarade jag en räkning på cirka 1 500 kronor. Jag hade varit ute på nätet 96 gånger under dessa två månader, men det hade bara varit ”snabbisar” för att kolla mejlen. På tal om mejlen – jag har 204 olästa meddelanden. När ska jag hinna läsa? Jag vill ju inte radera dem förrän jag läst igenom dem. Men en vacker dag lär jag nog ta bort dem utan att ha kollat dem.

Lille far ringde precis. Nu vill han att jag ska skriva till farmor igen. Men vad skriver man till en drygt 90-årig kvinna som inte kan svenska? Och som inte egentligen vet något om mig? Om hon ändå bara hade haft lite kunskaper i svenska och en Internet-uppkoppling… då hade hon ju kunnat läsa min dagbok!

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat Blogg Lille far Minne Personligt Vardagsblogg

Comments closed