25 år i yrket

På fredag är det 25 år sedan jag blev klar med utbildningen som läkarsekreterare. Utbildningen hette Vårdadministration, var en eftergymnasial utbildning på ett år. Så ser det inte ut i dag, men jag har varit yrket troget under alla år. Initialt hade jag bara tänkt jobba i ett år med detta innan jag skulle sökt till universitet (oklart vad), men förmodligen passar jag i denna yrkesroll då den knyter an till den utbildning och yrke jag hade på 80-talet; kontorist. Fast i ärlighetens namn så har jag varit i kontorsmiljö i 43 år då jag redan som fyraåring hjälpte till att springa med ärenden och öppna post på kontoret där jag sedan blev anställd som 18-åring.

Tjugofem år i yrket. Jag var tvungen att läsa vad Arbetsförmedlingen skrev om yrket Läkarsekreterare. Nja, där är en del faktafel, men vem är jag att lägga mig i det? Och jag är verkligen inget själlöst mähä, utan har ett självständigt arbete inom vården även om det går ut på att smörja kollegor och patienter. Ja, alltså underlätta. Inte smörja med liniment eller så.

Vad ska jag säga? Jag är inte läkarsekreterare då den titeln ersätts av medicinsk sekreterare, men inte ens det är jag efter att jag börjat med mer avancerade arbetsuppgifter (inom samma gebit, samma arbetsplats) samt gått tre utbildningar/kurser på universitetet. Inom min nya titel har jag dock olika roller som varierar över tid. Bland annat är jag just nu (också) handledare, klassifikationskoordinator, systemadministratör och lite annat som jag inte kan komma på i en handvändning. När man på jobbet frågar vad jag har för arbetsuppgifter måste jag kolla på intranätet där det finns nedtecknat, det är typ 10-15 olika roller som alla har multipla arbetsuppgifter. Mitt fokus ligger ganska mycket på personal (i motsats till patienter), ekonomi, statistik och verksamhet. Utöver detta har jag uppdraget som ombud och skyddsombud. Men jag har inte helt släppt grundjobbet, även om det är sällan jag utför det – skriver patientjournaler.

Mitt behov i det hela, är att få använda mig av min kompetens, ha avancerade arbetsuppgifter och kännedom om det mesta. Jag behöver variation och stimulans. Det får jag. Stressen är det negativa och det beror mestadels på personalbrist men också på att väldigt få har förkovrat sig till att klara av vissa arbetsuppgifter. Jag försöker lära andra att ta över, men det går trögt.

Men det är inte klokt. 25 år. Så mycket man får vara med om i form av utveckling inom vården! Jag hade nog inte stått ut om både vården och yrket hade varit oförändrat jämfört med 1992.

Och det var av ”misstag” jag hamnade inom yrket. Men jag har anpassat förutsättningarna till mig. Det finns inget avancemang inom yrket, men genom att själv skräddarsy min kompetensutveckling med pengar från egen ficka så arbetar jag med sådant som jag tycker är givande och nödvändigt (både för mig och för omgivningen). Det finns ett behov av avancerad administration, men några sådana utbildningar finns inte. Och några andra titlar kan man heller inte få. Hur man än vänder på det så är jag sekreterare, fast jag föredrar administratör.

15 år senare

Oavsett vad jag påstått på Facebook… I dag är det exakt femton år sedan jag flyttade till Göteborg! Det var lördag vecka 38 år 2000. Självklart har jag en dagbokstext från det tillfället.

Kl 05:45 ringde klockan. Dagen innan hade jag slitit så hårt att jag hade kraftiga pseudoskov. Trots för få timmar nattsömn (sov utslagen) så kändes det bra. Jag skulle ju flytta! Lille Far med flytthjälp kom redan halv sju men lastbilen kom inte förrän en timme senare. Det hade blivit fel med lastbil varför den dröjde. Tyvärr fanns det inte plats för tre i förarhytten, så det bestämdes att Lille Far inte skulle följa med. Synd, för han har aldrig varit med mig i Göteborg och vet inte vart jag flyttat. Istället får han komma och hälsa på vid ett senare tillfälle. Men det gick fort att fylla lastbilen och klockan elva bar det iväg till Götet… Strax efter kockan två befann vi oss på Älvsborgsbron och fick via Snusans sambo kördirektiv via mobilen så vi kom rätt på en gång. Väl framme var det bara att invänta nästa omgång av bärare. Det var r2 med sambo, Snusan med sambo och Antin (som jag fick träffa för första gången! Enormt kul!) . Som jag skrev i Snusans dagbok igår har jag dåligt samvete för hur de fick slita. Det var mycket pust, suck, stånk och stön men nu är jag inflyttad. De var duktiga, snälla, goa och allt annat positivt som jag inte kan beskriva i ord. För dessa mina vänner får jag anordna en hej dundrandes inflyttningsfest som tack. Så fort jag fått allt på plats… *tittar förtvivlat på alla lådor som står på golvet*

Innan lastbilen försvann (chaufför – min kusins man) fikade vi på stående fot en himla god sockerkaka och hembakade bullar som Antin bakat och tagit med. Och Snusan hade med sig kaffe (som *någon* spillde ner i mina flyttkartonger och kökslådor! *fnissar*). Och r2 smet hem för att sova innan nattjobbet. Vi som var kvar satte ihop min bokhylla, köksbord och bockar som min dator numera står på. Sedan höll vi på att avlida pga hunger och köpte pizza som vi på kvällen åt hemma hos Snusan. Ja, alltså… Sambon (r2:s) försvann väldigt hastigt och jag fick aldrig tillfälle att tacka. Får bli nästa gång vi ses. Jo, hemma hos Snusan. Jag fick klappa lille Sudden. Särskilt gott var det visst att bli kliad i öronen eftersom han har skabb där… Jag tvättade händerna noggrannt innan jag tog min spruta. *asg* Och strax innan jag och Antin skulle hem (var för sig) kom Snusans granne på besök för att hälsa mig välkommen till Göteborg. Det blev en lång dag men jag kom i säng vid midnatt. Mer eller mindre medvetslös. Min första natt i Göteborg… hemma…

Det är så lustigt… Eller hur man ska framställa det. Lille far dog 2006. Kusin med sambo har jag inte haft kontakt med 2006. Och alla vänner i övrigt som jag nämner, har jag i dag endast sporadisk kontakt med via FB.

Är jag hemma i Göteborg då? Ja, jag tycker det. Om jag trivs? Nja, vardagsliv har tagit över med allt vad det innebär. Samtidigt är jag glad att slippa Skåne med tanke på de försämringar som skett där vad gäller sjukvård, tillgänglighet och kommunala insatser och flärdtjänst. I en storstad finns en helt annan infrastruktur och möjligheter även om jag är upprörd ändå hur det fungerar (eller inte). Men det är värre i Skåne.

Och så hann jag ha katt också under några år! Och jag fick en anställning veckorna efter jag kom till Göteborg och är fortfarande kvar där. Samt att jag hunnit flytta inom Göteborg! Och jag har gått X antal universitetskurser. Och kvällskurser. Så ser man till den där lördagen i september för femton år sedan, så har jag faktiskt varit med om en del även om det inte alltid känns så.

Det jag saknar är vänner. Fysiskt närvarande vänner.

Läst

Ökad hjärnaktivitet hos barn som fått mycket högläsning. /Dagens Medicin

Rubriken till artikeln väckte åter en tanke hos mig. Hur såg det ut när jag var barn? Nej, jag kan inte minnas att mina föräldrar läste högt för mig. Kanske för att jag började läsa själv ganska tidigt. Hur tidigt vet jag inte. Men ömma modern läste alltid. Mitt livs novell eller mysrysare. Men också väldigt mycket biblioteksböcker, vilket jag också tog efter. Men jag läste aldrig barnböcker eller bilderböcker. Som riktigt liten ville jag helst läsa sagor, klassiska sagor. Om jag någon gång bad om högläsning, så fick jag det inte. Vilket tvingade mig till att själv lära mig läsa. När jag var 3-4 år började jag skriva så smått. Fast jag fick gå på Sagostund som biblioteket anordnade.

Fortfarande när jämnåriga lånade bilderböcker, så gick jag istället till hyllan för Större barn. Och jag läste allt. Ganska snart fanns det inget kvar att läsa, så jag fick gå över till vuxenavdelningen i 10-årsåldern. Kanske detta bokslukande förklarar varför jag som 15-åring (åh, 30 år sedan!) fick sommarjobb på biblioteket och ensam fick ta hand om ruljangsen. Jag fick tipsa om böcker, låna ut böcker, skapa lånekort, sortera tillbaka böcker i hyllorna, hjälpa till att ta fram mikrofilmade tidningsartiklar, ta betalt för kopior, sköta dagstidningarna, spela LP-skivor för de som ville sitta och lyssna och mycket mer. Kanske jag var rätt person på rätt plats?

Men de senaste 15 åren har jag knappt läst någonting. Förklaringarna är flera. Dålig syn. TV-seriefrälst. Internet. Och väldigt mycket läsande i tjänsten. Jag kan inte säga att jag saknar läsandet så där enormt. Jag har läst det mesta, förutom det som givits ut under senare år. Läser jag något, så blir jag ofta besviken på språk, grammatik, logik och story. Språket har förändrats, blivit slarvigare. Kanske språket var som bäst på 50-talet; där fanns en finess som jag i dag saknar.

Är det bra eller dåligt att jag aldrig fick någon högläsning som barn? Det är ändå historia, jag behöver inte bry mig.

Vin och tobak, men ändå inte

Efter att ha lämnat in 550 enkronor till Pressbyrån (mot sedlar), så fann jag ny ytterligare drygt 100 enkronor. Nej, jag har inte rånat någon tiggare, eller så. Inte heller någon parkeringsautomat, då de väl numera inte tar enkronor. Men jag har aldrig tyckt om mynt då plånboken blivit för tung. Därför har jag shoppat, främst på Pressbyrån, och fått mynt som växel för alla sedlar jag lämnat in de senaste 15 åren. Så vi byter bara tillbaka nu, kan man säga. Ändå har jag haft ännu fler enkronor, men några hundra har moderns sambo tagit hand om. Men nu ska enkronorna försvinna och jag vill gärna bli av med dem. Kronorna har varit bundna medel där jag gömt dem i diverse burkar hemma. Men no more! Numera använder jag aldrig kontanter! Förutom de sedlar jag får för mynten. Men de kan jag sätta in på mitt Ica-kort.

Trots att jag avskyr mynt och kontanter, så saknar jag – av nostalgiska skäl – femöring, tioöring och 25-öring. De var väldigt bra då de var små. Folk tappade dem. Åtminstone var det ens feta lycka när jag var liten. Jag och kompisar kunde gå utanför kiosk och affär för att leta tappade öringar (är det inte en fisk?). När vi lyckats få ihop 20-30 öre så kunde vi i leksaksaffären, eller i kiosken, köpa plockgodis. Vissa sorter kostade 5 öre styck, så då blev där några godisbitar för oss att dela på. Det är lustigt med minnen, för det här kommer jag ihåg. Men jag har inget minne av vad jag tyckte om för godis. Hade jag mycket pengar, så vet jag att jag köpte snusklubba, cowboysnus (det där starka pulvret som fanns i små miniatyrplastflaskor), lakritspipa eller chokladcigaretter.  Och då liksom nu, så avskydde/avskyr jag vingummi.

Liknar nog mest Nolan

Ny månad, ny vecka, men samma gamla blogg.

Ibland lever jag väldigt nära det fiktiva och har svårt att orientera mig i verkligheten. Nja, åtminstone när jag gått in i tv-bubblan. Jag har precis sett klart Revenge och fick lite dåligt samvete. Trots allt handlar serien om hämnd och rubbade familjerelationer. Alltså fick jag nu för mig att jag borde kanske vara en god son och ringa lille far. Som dog för 9½ år sedan. Tanke nr 2 borde naturligtvis vara att han inte är i livet, men det blev tanke nr 3. Tanke nr 2 var hur jag skulle kunna slippa ringa eftersom jag fortfarande inte vill prata med honom. Nå, men tanke nr 3 löste ju det problemet. Och så hamnade jag på tanke nr 1 igen – jag är ingen god son.

Jag har förr försökt att i bloggen beskriva vår relation. Ska jag nu dra till med Revenge-liknelsen så är jag Charlotte och han Victoria. Och om inte det klargör någonting – se alla fyra säsonger av Revenge!

Påsk

En hel påsk utav solsken och värme. Det är ganska ovanligt för Göteborg, men betydligt vanligare i Kristianstad för en påsk. Utom i år då (har jag fått höra). Mitt tydligaste minne av påsk är från tiden när jag arbetade i Kristianstad. På skärtorsdagen brukade vi sitta på balkongen på 11:e våningen och äta årets första glasstrut. Solen, värmen, utsikten över Hammarsjön. Och sjukhuset är byggt på Sveriges lägsta punkt (under havsyta, därför är Hammarsjön uppdämd med murar för att inte dränka stan). Jag känner mig inte nostalgisk, men det är trevliga minnen av en speciell plats dit jag inte tror mig vilja flytta tillbaka.

4 år

Och så har det gått fyra år. Sedan jag var ett med Gazzy. Separationen var obarmhärtig, men det var just av barmhärtighet jag lät henne somna in. Vilket inte gör någonting lättare.

Jag funderar fortfarande på Gazzy 2.0, men är tveksam. Bortsett från tid och ork (katt är krävande, de ställer krav på en), så hade jag ständigt ångest med Gazzy som var flyktbenägen när hon fick panik. Utanför har jag spårvagn och jag skulle aldrig hinna ikapp en katt på flykt mot skenande spårvagn (spårvagnar skenar i Göteborg, kör in i allt och alla). Samtidigt saknar jag katt eftersom jag är uttalad kattmänniska som aldrig träffar katter.

Fyra år och det känns som förra veckan. Då menar jag närheten, att det inte känns så länge sedan Gazzy tassade runt. Något som gjorde mig lite rörd häromdagen var en youtubefilm som visade hur katter beter sig när de avgudar sin människa, hur de då låter. Det är första gången någonsin jag sett/hört andra katter bete sig så eller låter så – så som Gazzy alltid gjorde. Hon gillade mig.

Jämställda män

Plötsligt blev jag påmind om något jag inte tänkt på under flera år. Jämställdhet för män i vården. För 20 år sedan hamnade jag i en sådan arbetsgrupp på initiativ av fack och arbetsgivare. Syftet var att få fler män att söka till utbildning för sekreterare. Utfallet var klent, minst sagt. Jag har ett vagt minne – jag vet inte ens om det stämmer – att jag var på skolan och berättade om att jag som man existerade i kvinnodominerat yrke. Men det sökte aldrig någon man till utbildningen. I dag är vi trots allt några fler män i vården än då för 20 år sedan, men vi är fortfarande lätträknade.

För cirka 12 år sedan var jag hos ny arbetsgivare och samma sak där. På initiativ av personalavdelningen så samlades vi män i vården – från alla yrkeskategorier där vi var i minoritet, det vill säga sekreterare, undersköterskor och sjuksköterskor. Jag tror det bara blev ett möte. Åtminstone var jag bara med på ett möte. Det gnälldes väldigt om hur synd det var om oss män. Inte det att vi var för få eller hade lägre lön än våra kvinnliga kollegor, utan att man kände sig mobbade och trakasserade av sina kvinnliga kollegor. Jag kände inte igen mig i det.

Det jag i dag mest funderar över är, vad var egentligen syftet med dessa arbetsgrupper? Var det ett politiskt mål om jämställdhet som låg bakom? Förmodligen. Samtidigt genom åren har det tjatats om 50/50 inom alla yrkeskategorier och vården har ju en omvänd ordning vad gäller könsfördelning och underrepresentation. Men som självändamål har jag svårt för hela konceptet. Särskilt om det är de underrepresenterade könen som själva som ska stå för jämställdheten inom olika branscher och enskilda arbetsplatser. Enligt mig är det fel väg att gå och har också inte lett till något. Maktstrukturer är inte lätta att ändra på. Eftersom det ändå verkar finnas en politisk utopi i det här, så finns det nog bara en väg att gå. Jämställda löner, jämförbara mellan olika yrken som i dag har överrepresentation av ett kön men lönediskriminerar det andra, underrepresenterade, könet. Men så säger politiken att de inte kan lägga sig i arbetsmarknadens parter, utan det får avtalas mellan arbetsgivare och arbetstagare via kollektivavtal. Där finns ingen vilja hos arbetsgivaren eller hos politikerna. Plus att mansdominerade arbetstagarorganisationer lägger sig emot att stå tillbaka till förmån av den kvinnodominerande sektorn. Alltså har vi status quo inom jämställdhet där det aldrig någonsin kommer att bli jämställt.

Får jag fler erbjudanden, eller uppmaningar, till att delta i projekt för att få in fler män i vården så kommer jag tacka nej. Det leder inte till något. Det enda som kommer ut ur detta är att arbetsgivaren på pappret kan visa att de gjort något konkret – och misslyckats – för att åtgärda bristen på jämställdhet. Ge istället skälig lön till alla oavsett kön, så kommer det nog att lösa sig ändå. Utan projekt.

16 del 2

Varje år framhåller jag bloggens födelsedag. Det är inte antalet år som är intressant, utan detta att jag inte verkar kunna sluta trots att jag i början bara hade målet att blogga i ett helt halvår. Men något hände med det där målet. Det skjuts framför mig. I dag har bloggen (eller Dagbok på nätet) hunnit fylla 16 år och snart har jag väl bloggat längre än mina läkarkandidater är gamla (okej, ge det ett par år till). Det är märkligt hur produktiv man kan vara på nätet, men inte irl.

Varför lade jag inte av med bloggen efter ett halvår? Jag läste andras bloggar. Jag skrev min egen blogg. Där kunde det stannat och då hade jag nog tröttnat efter ett tag. Det som hände var att vi med html-knackad dagbok hade gästböcker. Vi började kommentera varandras texter. Vi hade inga filter (kunde vara mer privata än i dag) och grupperingar uppstod. Ett år senare bestämde vi oss för att träffas, vilket blev första dagboksträffen som skedde på försommaren 2000 i Peking (Norrköping). Japp, jag har fortfarande kontakt med samtliga från den tiden. Få har fortsatt blogga, men vi finns på Facebook. Alla är vi inte ”vänner” på Facebook, men vi har ett slutet forum på Facebook där alla är med.

Det var fortfarande suspekt och lite farligt att träffa främmande människor via nätet vid den här tidpunkten. Men vi fann varandra och gemenskapen finns kvar. Och jag fortsätter blogga.

Jag började blogga innan det blev modernt. Jag har fortsatt blogga efter att det blev omodernt. Jag förstår inte hur det kunnat gå så många år. Att dagligen sätta sig vid datorn och skriva en dagbokstext i sexton år är att vara konsekvent. Det är en rutin. Det är ett måste. En nödvändighet.

Det kusliga är när jag ser årtalen framför mig. Alla åren…

  1. 1999
  2. 2000
  3. 2001
  4. 2002
  5. 2003
  6. 2004
  7. 2005
  8. 2006
  9. 2007
  10. 2008
  11. 2009
  12. 2010
  13. 2011
  14. 2012
  15. 2013
  16. 2014
  17. 2015

För då blir det plötsligt sjuttonde året jag nu påbörjar. Men jag ser också att mellan år 1 och år 2 hände allt. Mycket tack vare bloggen. Jag vågade mer. Jag var peppad av andra bloggare. Det var då jag sade upp mig från jobbet och flyttade 30 mil. Otänkbart före bloggens tid. Så på ett personligt plan har bloggen haft enorm genomslagskraft. Nätet har raserat murar. Kanske det är av tacksamhet jag fortsätter klänga mig fast vid bloggen?

16

Den 14 februari 1999. Då föddes jag på nätet med egen hemsida. Efterbörden var dagboken (bloggen) som kom dagen därpå. Dopet kom inte förrän några månader sedan då ”Jontas” blev mitt nätalias. Initialt var jag Webjonas. Men själva hemsidan hade inget namn vad jag kan påminna mig. Det var först dagen efter hemsidefödelsen bloggen fick ett namn; ”Typ dagbok”. Självklart hade jag inte någon egen domän, utan hemsidan låg på Geocities (uppköpta av Yahoo något år senare). Ett gratisutrymme på 5 MB. Ett år senare fick jag lägga ut alla mina dagbokssidor på olika gratisdomäner eftersom 5 MB inte var mycket. Därför utnyttjade även Passagen och Telia. Efter ytterligare ett par år skaffade jag domän och webbhotell som plötsligt försvann (med förvarning) och jag flyttade in på Surftown för så där tio år sedan och har alltsedan dess bott där.

16 år? Det är något kusligt och patetiskt över att ha haft en personlig hemsida så länge även om den i dag enbart är sin blogg och inget mer.

Men allt började egentligen hösten 1998 när jag gick kvällskurs i HTML-design (TBV). Jag hade inget mål med det mer än att det var relaterat till Internet och var en relativt billig ”datautbildning”. Visst, det var kul med html, men det var fortfarande ett mysterium hur man tekniskt gjorde för att lägga ut dessa html-filer på Internet. Det ingick inte i utbildningen och information var svår att finna. Det var inte precis så att man kunde söka information på nätet vid den här tidpunkten. Därför läste jag så mycket tips jag kunde finna i diverse datortidningar. Sedan var det bara trial-and-error som gällde.

Men efter att jag hade gått HTML-design 1998, så lade jag ner projektet som ganska ointressant. Varför skulle jag ha en hemsida? Jag hade ju inget syfte.

Syftet kom den 18 januari 1999 när jag fick synnervsinflammation och blev sjukskriven. Jag var uttråkad, såg inget, kunde inget göra. Datorskärmens ljusstyrka gjorde att jag kunde sitta framför datorn och då lade jag timmar på att surfa. Det var då jag upptäckte begreppet Dagbok på nätet. Jag inspirerades. Dessutom hade jag något att berätta, en erfarenhet jag påbörjat vad gäller sjukvårdssvängen som patient. Därför grävde jag fram kunskaperna kring html och lyckades publicera en hemsida. Den 14 februari 1999. En välkomstsida till min hemsida som var under uppbyggnad. Fyra dagar senare: http://jontas.com/upp/hemsida01.jpg Resten är historia.

Selfie nu och då

För några veckor sedan fick jag frågan på Facebook vilken som var min första profilbild där. Det var en omöjlig fråga för mig att besvara, eftersom jag brukar rensa information från mitt konto emellanåt.

Däremot så fann jag något annat i dag, och det får jag väl kalla för min första selfie på nätet. Med hemsida och dagbok på nätet så tog det bara två månader innan mina läsare ville veta hur jag egentligen såg ut. Visst, jag hade en skanner men inget nytaget foto. Någon digitalkamera hade jag inte heller. Därför tog jag bussen till varuhuset som hade fotoautomat. Det skannade jag sedan in och publicerade på nätet. Ja, det var lite krångligare att ta selfie då 1999.

Så jag publicerade min första selfie på nytt i dag på Facebook. Samtidigt lade jag upp en dagsfärsk selfie. Nästan 16 år mellan fotografierna. Jag har nu kört med selfier i 16 år. Det finns en viss fascination från mig över mig. Åldrandet. Förändringarna. Och om något kan avspegla sig i dessa förändringar, vad man varit med om under de åren. Jag vet inte.

Det som slår mig mest med fotot från 1999 är att jag då faktiskt var sjukskriven för synnervsinflammation (nej, sånt syns aldrig utanpå) men ännu inte fått diagnos ms även om det var vid den här tiden jag började bli förlamad. Några sådana spår syns inte på min överdrivet glada min. Men jag hade roligt. Nätet var i någon form min räddning i en tid av förändring och leda.

Det senaste fotot då? Nja, jag var trött. Och jag inser att jag inte kan skylla på det med tanke på ögonpåsarna. Det är ålder. Annars är väl största skillnaden håret. Eller frånvaro av hår i dag. Utveckling baby, utveckling!

Bara sekreterare

Nu fick jag igång datorn. För stunden. Att sitta med mobilen och skriva är inte optimalt. Jag vill ha korrekt fingersättning på ett tangentbord när jag skriver.

På tal om det så blev jag lite förvånad, kanske chockad, när jag insåg att jämnåriga med mig inte vet vad tabb eller vagnretur är på ett tangentbord. Öh, tangenterna har väl samma namn som på en skrivmaskin? Nej, det går utför med allmänbildningen. Jag gillar inte att använda uttrycket enter, typ ”tryck på enter”. Det finns två tangenter på ett datorbord som heter enter, men de har helt olika funktioner varför vagnretur bättre beskriver tangent för radmatning (inte sändknapp – sådan fanns aldrig på skrivmaskin, men på numeriskt tangentbord var det summeknapp. Ni vet, räknemaskiner.

När jag arbetade som kontorist för 27 år sedan fanns elektiska skriv- och räknemaskiner, men ville jag använda det så fick jag passa på när annan ordinarie smet ifrån sin arbetsplats för att göra något annat. Annars fick jag snällt, som ung och nyanställd, hålla tillgodo med de manuella varianterna. Det gick också. Och när företaget köpte sin första ordbehandlare, så ville jag ofta vara avbytare i telefonväxeln där ordbehandlaren fanns. Ordinarie vågade inte röra den utan föredrog den elektiska skrivmaskinen. Själv byggde jag upp mallar och standardbrev i ordbehandlaren, men det fanns inte plats att spara på någon hårddisk varför man fick läsa in det från floppydisk varje gång man skulle använda ordbehandlaren. Hur kom jag nu in på detta?

Tekniken går framåt och många glömmer hur det egentligen var. Som hur det var innan skrivmaskinerna på 80-talet fick kolband och raderband. Tänk, det var tider när en fick dränka tygband i bläck och sitta med suddpenna som gjorde hål i pappret (före Tip-Ex – om nu någon vet vad det är). Eller karbonpapper om man ville ha kopior av det man skev då kopieringsmaskiner inte började komma förrän på 70-talet! Öh, hur gammal är jag? Nå, men jag har varit med om hela utvecklingscykeln inom administration. Förutom att jag inte fått lära mig stenografera. När jag gick kontorsutbildningen 1986-1988 så hade man ett par år tidigare slopat stenografi som ämne. Synd, för det om något skulle man ha nytta av.

Kanske det är därför jag tycker om att vara sekreterare, för det är ett yrke som förändras och utvecklas. En dynamik jag uppskattar.