Kategori: Minne

När jag nu sitter och rättar mitt gamla bloggarkiv, så upptäcker jag också saker som jag inte minns. November 1999:

En doktor kom och satte sig hos mig i dag. Satt länge och pratade med mig. Jag tror att jag berättade om henne någon gång i somras, för då gjorde hon samma sak när jag satt på sjukhuset och fick kortisondropp. Hon tycker att jag har drabbats av all världens värsta elände vad gäller sjukdomar. På ett mycket påtagligt sätt har hon varit inblandad de flesta gångerna jag varit sjuk. Det var nämligen hon som stått på akuten eller jourläkarcentralen varje gång jag kommit in akut. Det var hon som konstaterade att jag behövde opereras akut för några år sedan när jag fick gallstensanfall. Det var hon som fick ta emot mig i smittskyddsrummet när jag hade vattkoppor och hamnade på infektionskliniken för två år sedan. Det var åt henna jag var sekreterare när jag fick min MS-diagnos. Jag vet inte om det var hon som tog emot mig när jag fick perikardit också (hade 0,5 liter vätska i hjärtsäcken som sluter tätt om hjärtmuskeln). Hon tycker att det för min del nu får räcka med sjukdomar. Också hon noterade märkligheten i att jag inte varit förtvivlad över min diagnos som kroniskt sjuk. Jag tror att detta är den trevligaste doktorn jag känner till. Inte bara för att hon varit som snäll mot mig. Vi har genom åren jobbat mycket bra ihop och kunnat skämta väldigt hjärtligt/rått tillsammans. Så många läkare tar allt på dödligt allvar. De saknar självironi – även privat.

  1. Vad var detta för doktor?! Jag har absolut inget minne utav henne, men det kan bero på att jag mina första sex månader var sekreterare åt 200 läkare som kom och gick (korta AT-tjänstgöringar). Sedan orkade jag inte räkna dem längre. Och jag har nu funnits inom yrket i 25 år. Men när jag försöker ådraga mig minnet av vem det kan vara, så ser jag framför mig en kort, mörkhårig kvinna. Vilket kan vara en efterkonstruktion.
  2. Nej, läkare saknar inte självironi eller distans. Visst, det finns undantag, men vi är alla olika och bara människor. Sedan kan det också vara så att miljön vi vistas i inte direkt är idealisk för att knyta an i. Även om vi inte blir bästis och bundis, så brukar vi kunna vara sociala med varandra. Och jag har fortfarande läkare omkring mig som plötsligt slår sig ner i min besöksstol då de är nyfikna över mitt mående. För att de bryr sig. Särskilt nu när jag varit borta några månader under våren samt att de hört talas om min stundande käkoperation. Sjukdomar och hälsotillstånd är ett safe samtalsämne, då det faktiskt också är ett intresse för oss alla. Annars hade vi inte arbetat där vi är.
  3. Förtvivlad över mina diagnoser? Nej, faktiskt inte. Det har jag förklarat tidigare här i bloggen. 1) Jag har ingen familj, samt känner inte att jag gör avkall på något. Hade jag varit idrottare hade det varit jobbigt att bli så här immobiliserad, kan jag tänka mig. Eller om jag haft ett mer fysiskt arbete som jag brann för. 2) Min inblick i diagnoser och behandlingar är relativt god. Jag överraskas inte nämnvärt. Som sagt – efter 25 år i vården har jag god inblick, främst genom att jag varit resurspersonal och gått runt väldigt mycket samt har en väldigt övergripande utbildning. Hade jag specialiserat mig inom ett område hade jag nog begränsat min erfarenhet. Samt att jag är nyfiken, alltid frågat om sådant jag inte förstått riktigt, eller själv suttit och läst läkarlitteratur. 3) När jag tänker lite närmre på det där med avkall… När patienter känner chock eller förtvivlan över sin diagnos, är det oftast då de inte ser en framtid annorlunda än den nuvarande. Det är inte så mycket sjukdomen i sig som skrämmer, utan det är hur deras liv kommer te sig från och med nu, vilka uppoffringar de måste göra.
  4. Men där finns emellanåt en sorg. För jag har bra perioder. Och sämre perioder, där jag inte vet vart det kommer att leda mig. Som detta att jag inväntar elscooter eller permobil. Det är ett nederlag, men samtidigt har det varit större nederlag med rollator som gör att jag känner mig gammal samtidigt som jag också ständigt påminns om mina svårigheter då jag tvingas använda den förbannande rollatorn. Permobil är mer som en elektrisk rullstol, mer accepterat och kommer göra underverk då mina dåliga balans inte blir något jag måste parerar med rollatorn. Orken, både fysisk och mental, kommer att bli bättre. En annan sorg, är det där med… familj eller förhållanden. Inte omöjligt men svårt. Även om jag i början av min MS-diagnos var ung och obunden, så har jag på senare år både saknat det ena och det andra. Typ barn. Vilket är egoistiskt då jag inte vill föra genetiken vidare eller vara pappan som ständigt är trött, inte orkar eller kan vara fysisk. Med detta sagt – det är inget jag konstant går och funderar över, eller hyser agg mot. Jag är inte bitter. Livet har olika stadier.

En liten kommentar till bara… Det där med bitter. Nej, jag är inte heller arg, besviken, ledsen. Jag får ständigt höra hur negativ jag är, att jag ser så nedstämd ut. Jo, det får man väl tro om man vill, men jag är trött på att förklara att jag är kroniskt trött. Fatigue gör att jag är hjärntrött. Jag orkar inte föreställa mig. Ärligt så är jag väldigt fnissig av mig och ser ofta det absurda i allting. Jag har roligt. Men det syns inte på mig och jag säger inget. För jag ser mycket som onödigt dravel, och då lägger jag inte energi på det. Fast det beror naturligtvis på sammanhang. Så – jag är påverkad av sjukdom, men försöker finns en balans i tillvaron som passar mig.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Minne Multipel skleros (ms) Personligt Privat Vardagsblogg Yrkesliv

Comments closed

Nu när jag sitter och går igenom mina gamla bloggtexter, så fastnade jag för en från 1999. Egentligen är den hemsk. Okej. Därmed måste jag ju reprisera den. Källan lär vara en mejlinglista jag var med i. I dag tycker jag detta är sexistiskt, men speglar en humorform som inte längre är PK. Har ni också märkt hur saker och ting förändras? Det känns inte så mycket som att jag förändrats, som att vi alla förändrats. Det som förvånar mig mest är att oliktänkande inte längre leder till diskussion, utan det är antingen väldigt mycket butthurt eller hat. Väldigt ofta är man det å andras vägnar.

Fem frågor som skrämmer män:

  1. Vad tänker du på?
  2. Älskar du mig?
  3. Ser jag tjock ut?
  4. Tycker du hon är sötare än mig?
  5. Vad skulle du göra om jag dog?

Vad som gör frågorna så svåra är att de alla garanterat leder till en explosionsartad diskussion om mannen svarar felaktigt (eg. säger sanningen).

Så därför kommer här som en allmän hjälpreda, varje fråga analyserad med ett möjligt svar.

Fråga nr 1: Vad tänker du på?

Det riktiga svaret är naturligtvis: ”Jag är ledsen om jag verkar tankspridd, älskling. Jag slogs bara av tanken hur varm, underbar, omtänksam och intelligent du är, och vilken tur jag hade som träffade dig.”

Detta svar är uppenbart inte ens i närheten av sanningen som troligtvis är:

  • Fotboll
  • Handboll
  • Hur fet du är
  • Hur mycket snyggare hon är än dig
  • Hur jag skulle använda försäkringspengarna om du dog

Kanske det bästa svaret på frågan är den Al Bundy (Våra värsta år) gav oss när Peg en gång frågade honom. ”0m jag velat att du skulle veta vad jag tänkte, så hade jag pratat med dig!”

Fråga nr 2: Älskar du mig?

Det riktiga svaret är: ”JA!” eller om du känner för att specificera svaret, ”Ja, älskling.”

Mindre lyckade svar är:

  • 0 ja, skitmycket!
  • Skulle det kännas bättre om jag sa ja?
  • Det beror på vad du menar med ”älskar”.
  • Har det någon betydelse?
  • Vem, jag?

Fråga nr 3: Ser jag tjock ut?

Det korrekta svaret är ett medkännande: ”Självklart inte!”

Bland de icke korrekta svaren finns:

  • Jämfört med vad?
  • Jag skulle inte kalla dig tjock, men du är inte precis smal
  • Du klär med lite extra vikt.
  • Jag har sett
  • Vad frågade du om? Jag funderade nämligen på vad jag skulle göra med försäkringspengarna om du dog

Fråga nr 4: Tycker du hon är sötare än mig?

Ännu en gång, det riktiga svaret är ett medkännande: ”Självklart inte!”

Oriktiga svar är:

  • Ja, men du har en bättre personlighet.
  • Inte sötare, men definitivt
  • Inte lika söt som du var i hennes ålder.
  • Precisera ”söt”.
  • Vad frågade du om? Jag funderade nämligen på vad jag skulle göra med försäkringspengarna om du dog

Fråga nr 5: Vad skulle du göra om jag dog?

Helt klart en omöjlig fråga där du inte kan vinna. (Sanningen är så klart ”Köpa en Porsche och en båt”) Hur du än svarar, så var beredd på minst en timme med uppföljande frågor, typ följande:

Kvinnan: Skulle du gifta om dig?

Mannen: Absolut inte!

Kvinnan: Varför inte? Tycker du inte om att vara gift?

Mannen: Klart jag gör.

Kvinnan: Varför gifter du då inte om dig?

Mannen: Okej, jag gifter om mig.

Kvinnan: Gör du? (ser sårad ut)

Mannen: (stönar) 

Kvinnan: Skulle du sova med henne i vår säng?

Mannen: Var skulle vi annars sova?

Kvinnan: Skulle du plocka bort fotografierna av mig och byta ut dem mot bilder av henne?

Mannen: Det vore väl det enda riktiga.

Kvinnan: Och skulle du låta henne använda mina golfklubbor?

Mannen: Hon kan inte använda dem. Hon är vänsterhänt.

Kvinnan: *tystnad*

Mannan: Faaan…

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Minne Omvärldsbevakning Personligt Politik Rättvisa Självinsikt Språkligt Tänkvärt

Comments closed

På fredag är det 25 år sedan jag blev klar med utbildningen som läkarsekreterare. Utbildningen hette Vårdadministration, var en eftergymnasial utbildning på ett år. Så ser det inte ut i dag, men jag har varit yrket troget under alla år. Initialt hade jag bara tänkt jobba i ett år med detta innan jag skulle sökt till universitet (oklart vad), men förmodligen passar jag i denna yrkesroll då den knyter an till den utbildning och yrke jag hade på 80-talet; kontorist. Fast i ärlighetens namn så har jag varit i kontorsmiljö i 43 år då jag redan som fyraåring hjälpte till att springa med ärenden och öppna post på kontoret där jag sedan blev anställd som 18-åring.

Tjugofem år i yrket. Jag var tvungen att läsa vad Arbetsförmedlingen skrev om yrket Läkarsekreterare. Nja, där är en del faktafel, men vem är jag att lägga mig i det? Och jag är verkligen inget själlöst mähä, utan har ett självständigt arbete inom vården även om det går ut på att smörja kollegor och patienter. Ja, alltså underlätta. Inte smörja med liniment eller så.

Vad ska jag säga? Jag är inte läkarsekreterare då den titeln ersätts av medicinsk sekreterare, men inte ens det är jag efter att jag börjat med mer avancerade arbetsuppgifter (inom samma gebit, samma arbetsplats) samt gått tre utbildningar/kurser på universitetet. Inom min nya titel har jag dock olika roller som varierar över tid. Bland annat är jag just nu (också) handledare, klassifikationskoordinator, systemadministratör och lite annat som jag inte kan komma på i en handvändning. När man på jobbet frågar vad jag har för arbetsuppgifter måste jag kolla på intranätet där det finns nedtecknat, det är typ 10-15 olika roller som alla har multipla arbetsuppgifter. Mitt fokus ligger ganska mycket på personal (i motsats till patienter), ekonomi, statistik och verksamhet. Utöver detta har jag uppdraget som ombud och skyddsombud. Men jag har inte helt släppt grundjobbet, även om det är sällan jag utför det – skriver patientjournaler.

Mitt behov i det hela, är att få använda mig av min kompetens, ha avancerade arbetsuppgifter och kännedom om det mesta. Jag behöver variation och stimulans. Det får jag. Stressen är det negativa och det beror mestadels på personalbrist men också på att väldigt få har förkovrat sig till att klara av vissa arbetsuppgifter. Jag försöker lära andra att ta över, men det går trögt.

Men det är inte klokt. 25 år. Så mycket man får vara med om i form av utveckling inom vården! Jag hade nog inte stått ut om både vården och yrket hade varit oförändrat jämfört med 1992.

Och det var av ”misstag” jag hamnade inom yrket. Men jag har anpassat förutsättningarna till mig. Det finns inget avancemang inom yrket, men genom att själv skräddarsy min kompetensutveckling med pengar från egen ficka så arbetar jag med sådant som jag tycker är givande och nödvändigt (både för mig och för omgivningen). Det finns ett behov av avancerad administration, men några sådana utbildningar finns inte. Och några andra titlar kan man heller inte få. Hur man än vänder på det så är jag sekreterare, fast jag föredrar administratör.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Minne Yrkesliv

Comments closed

Oavsett vad jag påstått på Facebook… I dag är det exakt femton år sedan jag flyttade till Göteborg! Det var lördag vecka 38 år 2000. Självklart har jag en dagbokstext från det tillfället.

Kl 05:45 ringde klockan. Dagen innan hade jag slitit så hårt att jag hade kraftiga pseudoskov. Trots för få timmar nattsömn (sov utslagen) så kändes det bra. Jag skulle ju flytta! Lille Far med flytthjälp kom redan halv sju men lastbilen kom inte förrän en timme senare. Det hade blivit fel med lastbil varför den dröjde. Tyvärr fanns det inte plats för tre i förarhytten, så det bestämdes att Lille Far inte skulle följa med. Synd, för han har aldrig varit med mig i Göteborg och vet inte vart jag flyttat. Istället får han komma och hälsa på vid ett senare tillfälle. Men det gick fort att fylla lastbilen och klockan elva bar det iväg till Götet… Strax efter kockan två befann vi oss på Älvsborgsbron och fick via Snusans sambo kördirektiv via mobilen så vi kom rätt på en gång. Väl framme var det bara att invänta nästa omgång av bärare. Det var r2 med sambo, Snusan med sambo och Antin (som jag fick träffa för första gången! Enormt kul!) . Som jag skrev i Snusans dagbok igår har jag dåligt samvete för hur de fick slita. Det var mycket pust, suck, stånk och stön men nu är jag inflyttad. De var duktiga, snälla, goa och allt annat positivt som jag inte kan beskriva i ord. För dessa mina vänner får jag anordna en hej dundrandes inflyttningsfest som tack. Så fort jag fått allt på plats… *tittar förtvivlat på alla lådor som står på golvet*

Innan lastbilen försvann (chaufför – min kusins man) fikade vi på stående fot en himla god sockerkaka och hembakade bullar som Antin bakat och tagit med. Och Snusan hade med sig kaffe (som *någon* spillde ner i mina flyttkartonger och kökslådor! *fnissar*). Och r2 smet hem för att sova innan nattjobbet. Vi som var kvar satte ihop min bokhylla, köksbord och bockar som min dator numera står på. Sedan höll vi på att avlida pga hunger och köpte pizza som vi på kvällen åt hemma hos Snusan. Ja, alltså… Sambon (r2:s) försvann väldigt hastigt och jag fick aldrig tillfälle att tacka. Får bli nästa gång vi ses. Jo, hemma hos Snusan. Jag fick klappa lille Sudden. Särskilt gott var det visst att bli kliad i öronen eftersom han har skabb där… Jag tvättade händerna noggrannt innan jag tog min spruta. *asg* Och strax innan jag och Antin skulle hem (var för sig) kom Snusans granne på besök för att hälsa mig välkommen till Göteborg. Det blev en lång dag men jag kom i säng vid midnatt. Mer eller mindre medvetslös. Min första natt i Göteborg… hemma…

Det är så lustigt… Eller hur man ska framställa det. Lille far dog 2006. Kusin med sambo har jag inte haft kontakt med 2006. Och alla vänner i övrigt som jag nämner, har jag i dag endast sporadisk kontakt med via FB.

Är jag hemma i Göteborg då? Ja, jag tycker det. Om jag trivs? Nja, vardagsliv har tagit över med allt vad det innebär. Samtidigt är jag glad att slippa Skåne med tanke på de försämringar som skett där vad gäller sjukvård, tillgänglighet och kommunala insatser och flärdtjänst. I en storstad finns en helt annan infrastruktur och möjligheter även om jag är upprörd ändå hur det fungerar (eller inte). Men det är värre i Skåne.

Och så hann jag ha katt också under några år! Och jag fick en anställning veckorna efter jag kom till Göteborg och är fortfarande kvar där. Samt att jag hunnit flytta inom Göteborg! Och jag har gått X antal universitetskurser. Och kvällskurser. Så ser man till den där lördagen i september för femton år sedan, så har jag faktiskt varit med om en del även om det inte alltid känns så.

Det jag saknar är vänner. Fysiskt närvarande vänner.

||||| 0 I Like It! |||||

Minne

Comments closed

Ökad hjärnaktivitet hos barn som fått mycket högläsning. /Dagens Medicin

Rubriken till artikeln väckte åter en tanke hos mig. Hur såg det ut när jag var barn? Nej, jag kan inte minnas att mina föräldrar läste högt för mig. Kanske för att jag började läsa själv ganska tidigt. Hur tidigt vet jag inte. Men ömma modern läste alltid. Mitt livs novell eller mysrysare. Men också väldigt mycket biblioteksböcker, vilket jag också tog efter. Men jag läste aldrig barnböcker eller bilderböcker. Som riktigt liten ville jag helst läsa sagor, klassiska sagor. Om jag någon gång bad om högläsning, så fick jag det inte. Vilket tvingade mig till att själv lära mig läsa. När jag var 3-4 år började jag skriva så smått. Fast jag fick gå på Sagostund som biblioteket anordnade.

Fortfarande när jämnåriga lånade bilderböcker, så gick jag istället till hyllan för Större barn. Och jag läste allt. Ganska snart fanns det inget kvar att läsa, så jag fick gå över till vuxenavdelningen i 10-årsåldern. Kanske detta bokslukande förklarar varför jag som 15-åring (åh, 30 år sedan!) fick sommarjobb på biblioteket och ensam fick ta hand om ruljangsen. Jag fick tipsa om böcker, låna ut böcker, skapa lånekort, sortera tillbaka böcker i hyllorna, hjälpa till att ta fram mikrofilmade tidningsartiklar, ta betalt för kopior, sköta dagstidningarna, spela LP-skivor för de som ville sitta och lyssna och mycket mer. Kanske jag var rätt person på rätt plats?

Men de senaste 15 åren har jag knappt läst någonting. Förklaringarna är flera. Dålig syn. TV-seriefrälst. Internet. Och väldigt mycket läsande i tjänsten. Jag kan inte säga att jag saknar läsandet så där enormt. Jag har läst det mesta, förutom det som givits ut under senare år. Läser jag något, så blir jag ofta besviken på språk, grammatik, logik och story. Språket har förändrats, blivit slarvigare. Kanske språket var som bäst på 50-talet; där fanns en finess som jag i dag saknar.

Är det bra eller dåligt att jag aldrig fick någon högläsning som barn? Det är ändå historia, jag behöver inte bry mig.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Minne

Comments closed

Efter att ha lämnat in 550 enkronor till Pressbyrån (mot sedlar), så fann jag ny ytterligare drygt 100 enkronor. Nej, jag har inte rånat någon tiggare, eller så. Inte heller någon parkeringsautomat, då de väl numera inte tar enkronor. Men jag har aldrig tyckt om mynt då plånboken blivit för tung. Därför har jag shoppat, främst på Pressbyrån, och fått mynt som växel för alla sedlar jag lämnat in de senaste 15 åren. Så vi byter bara tillbaka nu, kan man säga. Ändå har jag haft ännu fler enkronor, men några hundra har moderns sambo tagit hand om. Men nu ska enkronorna försvinna och jag vill gärna bli av med dem. Kronorna har varit bundna medel där jag gömt dem i diverse burkar hemma. Men no more! Numera använder jag aldrig kontanter! Förutom de sedlar jag får för mynten. Men de kan jag sätta in på mitt Ica-kort.

Trots att jag avskyr mynt och kontanter, så saknar jag – av nostalgiska skäl – femöring, tioöring och 25-öring. De var väldigt bra då de var små. Folk tappade dem. Åtminstone var det ens feta lycka när jag var liten. Jag och kompisar kunde gå utanför kiosk och affär för att leta tappade öringar (är det inte en fisk?). När vi lyckats få ihop 20-30 öre så kunde vi i leksaksaffären, eller i kiosken, köpa plockgodis. Vissa sorter kostade 5 öre styck, så då blev där några godisbitar för oss att dela på. Det är lustigt med minnen, för det här kommer jag ihåg. Men jag har inget minne av vad jag tyckte om för godis. Hade jag mycket pengar, så vet jag att jag köpte snusklubba, cowboysnus (det där starka pulvret som fanns i små miniatyrplastflaskor), lakritspipa eller chokladcigaretter.  Och då liksom nu, så avskydde/avskyr jag vingummi.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Minne

Comments closed

Ny månad, ny vecka, men samma gamla blogg.

Ibland lever jag väldigt nära det fiktiva och har svårt att orientera mig i verkligheten. Nja, åtminstone när jag gått in i tv-bubblan. Jag har precis sett klart Revenge och fick lite dåligt samvete. Trots allt handlar serien om hämnd och rubbade familjerelationer. Alltså fick jag nu för mig att jag borde kanske vara en god son och ringa lille far. Som dog för 9½ år sedan. Tanke nr 2 borde naturligtvis vara att han inte är i livet, men det blev tanke nr 3. Tanke nr 2 var hur jag skulle kunna slippa ringa eftersom jag fortfarande inte vill prata med honom. Nå, men tanke nr 3 löste ju det problemet. Och så hamnade jag på tanke nr 1 igen – jag är ingen god son.

Jag har förr försökt att i bloggen beskriva vår relation. Ska jag nu dra till med Revenge-liknelsen så är jag Charlotte och han Victoria. Och om inte det klargör någonting – se alla fyra säsonger av Revenge!

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Dumheter Minne Teveserier Tv Viaplay

Comments closed

En hel påsk utav solsken och värme. Det är ganska ovanligt för Göteborg, men betydligt vanligare i Kristianstad för en påsk. Utom i år då (har jag fått höra). Mitt tydligaste minne av påsk är från tiden när jag arbetade i Kristianstad. På skärtorsdagen brukade vi sitta på balkongen på 11:e våningen och äta årets första glasstrut. Solen, värmen, utsikten över Hammarsjön. Och sjukhuset är byggt på Sveriges lägsta punkt (under havsyta, därför är Hammarsjön uppdämd med murar för att inte dränka stan). Jag känner mig inte nostalgisk, men det är trevliga minnen av en speciell plats dit jag inte tror mig vilja flytta tillbaka.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Minne

Comments closed

Och så har det gått fyra år. Sedan jag var ett med Gazzy. Separationen var obarmhärtig, men det var just av barmhärtighet jag lät henne somna in. Vilket inte gör någonting lättare.

Jag funderar fortfarande på Gazzy 2.0, men är tveksam. Bortsett från tid och ork (katt är krävande, de ställer krav på en), så hade jag ständigt ångest med Gazzy som var flyktbenägen när hon fick panik. Utanför har jag spårvagn och jag skulle aldrig hinna ikapp en katt på flykt mot skenande spårvagn (spårvagnar skenar i Göteborg, kör in i allt och alla). Samtidigt saknar jag katt eftersom jag är uttalad kattmänniska som aldrig träffar katter.

Fyra år och det känns som förra veckan. Då menar jag närheten, att det inte känns så länge sedan Gazzy tassade runt. Något som gjorde mig lite rörd häromdagen var en youtubefilm som visade hur katter beter sig när de avgudar sin människa, hur de då låter. Det är första gången någonsin jag sett/hört andra katter bete sig så eller låter så – så som Gazzy alltid gjorde. Hon gillade mig.

||||| 0 I Like It! |||||

Minne

Comments closed

Plötsligt blev jag påmind om något jag inte tänkt på under flera år. Jämställdhet för män i vården. För 20 år sedan hamnade jag i en sådan arbetsgrupp på initiativ av fack och arbetsgivare. Syftet var att få fler män att söka till utbildning för sekreterare. Utfallet var klent, minst sagt. Jag har ett vagt minne – jag vet inte ens om det stämmer – att jag var på skolan och berättade om att jag som man existerade i kvinnodominerat yrke. Men det sökte aldrig någon man till utbildningen. I dag är vi trots allt några fler män i vården än då för 20 år sedan, men vi är fortfarande lätträknade.

För cirka 12 år sedan var jag hos ny arbetsgivare och samma sak där. På initiativ av personalavdelningen så samlades vi män i vården – från alla yrkeskategorier där vi var i minoritet, det vill säga sekreterare, undersköterskor och sjuksköterskor. Jag tror det bara blev ett möte. Åtminstone var jag bara med på ett möte. Det gnälldes väldigt om hur synd det var om oss män. Inte det att vi var för få eller hade lägre lön än våra kvinnliga kollegor, utan att man kände sig mobbade och trakasserade av sina kvinnliga kollegor. Jag kände inte igen mig i det.

Det jag i dag mest funderar över är, vad var egentligen syftet med dessa arbetsgrupper? Var det ett politiskt mål om jämställdhet som låg bakom? Förmodligen. Samtidigt genom åren har det tjatats om 50/50 inom alla yrkeskategorier och vården har ju en omvänd ordning vad gäller könsfördelning och underrepresentation. Men som självändamål har jag svårt för hela konceptet. Särskilt om det är de underrepresenterade könen som själva som ska stå för jämställdheten inom olika branscher och enskilda arbetsplatser. Enligt mig är det fel väg att gå och har också inte lett till något. Maktstrukturer är inte lätta att ändra på. Eftersom det ändå verkar finnas en politisk utopi i det här, så finns det nog bara en väg att gå. Jämställda löner, jämförbara mellan olika yrken som i dag har överrepresentation av ett kön men lönediskriminerar det andra, underrepresenterade, könet. Men så säger politiken att de inte kan lägga sig i arbetsmarknadens parter, utan det får avtalas mellan arbetsgivare och arbetstagare via kollektivavtal. Där finns ingen vilja hos arbetsgivaren eller hos politikerna. Plus att mansdominerade arbetstagarorganisationer lägger sig emot att stå tillbaka till förmån av den kvinnodominerande sektorn. Alltså har vi status quo inom jämställdhet där det aldrig någonsin kommer att bli jämställt.

Får jag fler erbjudanden, eller uppmaningar, till att delta i projekt för att få in fler män i vården så kommer jag tacka nej. Det leder inte till något. Det enda som kommer ut ur detta är att arbetsgivaren på pappret kan visa att de gjort något konkret – och misslyckats – för att åtgärda bristen på jämställdhet. Ge istället skälig lön till alla oavsett kön, så kommer det nog att lösa sig ändå. Utan projekt.

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Hälso- och sjukvård Minne Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Yrkesliv

Comments closed