Kategori: Minne

Varje år framhåller jag bloggens födelsedag. Det är inte antalet år som är intressant, utan detta att jag inte verkar kunna sluta trots att jag i början bara hade målet att blogga i ett helt halvår. Men något hände med det där målet. Det skjuts framför mig. I dag har bloggen (eller Dagbok på nätet) hunnit fylla 16 år och snart har jag väl bloggat längre än mina läkarkandidater är gamla (okej, ge det ett par år till). Det är märkligt hur produktiv man kan vara på nätet, men inte irl.

Varför lade jag inte av med bloggen efter ett halvår? Jag läste andras bloggar. Jag skrev min egen blogg. Där kunde det stannat och då hade jag nog tröttnat efter ett tag. Det som hände var att vi med html-knackad dagbok hade gästböcker. Vi började kommentera varandras texter. Vi hade inga filter (kunde vara mer privata än i dag) och grupperingar uppstod. Ett år senare bestämde vi oss för att träffas, vilket blev första dagboksträffen som skedde på försommaren 2000 i Peking (Norrköping). Japp, jag har fortfarande kontakt med samtliga från den tiden. Få har fortsatt blogga, men vi finns på Facebook. Alla är vi inte ”vänner” på Facebook, men vi har ett slutet forum på Facebook där alla är med.

Det var fortfarande suspekt och lite farligt att träffa främmande människor via nätet vid den här tidpunkten. Men vi fann varandra och gemenskapen finns kvar. Och jag fortsätter blogga.

Jag började blogga innan det blev modernt. Jag har fortsatt blogga efter att det blev omodernt. Jag förstår inte hur det kunnat gå så många år. Att dagligen sätta sig vid datorn och skriva en dagbokstext i sexton år är att vara konsekvent. Det är en rutin. Det är ett måste. En nödvändighet.

Det kusliga är när jag ser årtalen framför mig. Alla åren…

  1. 1999
  2. 2000
  3. 2001
  4. 2002
  5. 2003
  6. 2004
  7. 2005
  8. 2006
  9. 2007
  10. 2008
  11. 2009
  12. 2010
  13. 2011
  14. 2012
  15. 2013
  16. 2014
  17. 2015

För då blir det plötsligt sjuttonde året jag nu påbörjar. Men jag ser också att mellan år 1 och år 2 hände allt. Mycket tack vare bloggen. Jag vågade mer. Jag var peppad av andra bloggare. Det var då jag sade upp mig från jobbet och flyttade 30 mil. Otänkbart före bloggens tid. Så på ett personligt plan har bloggen haft enorm genomslagskraft. Nätet har raserat murar. Kanske det är av tacksamhet jag fortsätter klänga mig fast vid bloggen?

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Minne

Comments closed

16

Den 14 februari 1999. Då föddes jag på nätet med egen hemsida. Efterbörden var dagboken (bloggen) som kom dagen därpå. Dopet kom inte förrän några månader sedan då ”Jontas” blev mitt nätalias. Initialt var jag Webjonas. Men själva hemsidan hade inget namn vad jag kan påminna mig. Det var först dagen efter hemsidefödelsen bloggen fick ett namn; ”Typ dagbok”. Självklart hade jag inte någon egen domän, utan hemsidan låg på Geocities (uppköpta av Yahoo något år senare). Ett gratisutrymme på 5 MB. Ett år senare fick jag lägga ut alla mina dagbokssidor på olika gratisdomäner eftersom 5 MB inte var mycket. Därför utnyttjade även Passagen och Telia. Efter ytterligare ett par år skaffade jag domän och webbhotell som plötsligt försvann (med förvarning) och jag flyttade in på Surftown för så där tio år sedan och har alltsedan dess bott där.

16 år? Det är något kusligt och patetiskt över att ha haft en personlig hemsida så länge även om den i dag enbart är sin blogg och inget mer.

Men allt började egentligen hösten 1998 när jag gick kvällskurs i HTML-design (TBV). Jag hade inget mål med det mer än att det var relaterat till Internet och var en relativt billig ”datautbildning”. Visst, det var kul med html, men det var fortfarande ett mysterium hur man tekniskt gjorde för att lägga ut dessa html-filer på Internet. Det ingick inte i utbildningen och information var svår att finna. Det var inte precis så att man kunde söka information på nätet vid den här tidpunkten. Därför läste jag så mycket tips jag kunde finna i diverse datortidningar. Sedan var det bara trial-and-error som gällde.

Men efter att jag hade gått HTML-design 1998, så lade jag ner projektet som ganska ointressant. Varför skulle jag ha en hemsida? Jag hade ju inget syfte.

Syftet kom den 18 januari 1999 när jag fick synnervsinflammation och blev sjukskriven. Jag var uttråkad, såg inget, kunde inget göra. Datorskärmens ljusstyrka gjorde att jag kunde sitta framför datorn och då lade jag timmar på att surfa. Det var då jag upptäckte begreppet Dagbok på nätet. Jag inspirerades. Dessutom hade jag något att berätta, en erfarenhet jag påbörjat vad gäller sjukvårdssvängen som patient. Därför grävde jag fram kunskaperna kring html och lyckades publicera en hemsida. Den 14 februari 1999. En välkomstsida till min hemsida som var under uppbyggnad. Fyra dagar senare: http://jontas.com/upp/hemsida01.jpg Resten är historia.

||||| 0 I Like It! |||||

Minne

För några veckor sedan fick jag frågan på Facebook vilken som var min första profilbild där. Det var en omöjlig fråga för mig att besvara, eftersom jag brukar rensa information från mitt konto emellanåt.

Däremot så fann jag något annat i dag, och det får jag väl kalla för min första selfie på nätet. Med hemsida och dagbok på nätet så tog det bara två månader innan mina läsare ville veta hur jag egentligen såg ut. Visst, jag hade en skanner men inget nytaget foto. Någon digitalkamera hade jag inte heller. Därför tog jag bussen till varuhuset som hade fotoautomat. Det skannade jag sedan in och publicerade på nätet. Ja, det var lite krångligare att ta selfie då 1999.

Så jag publicerade min första selfie på nytt i dag på Facebook. Samtidigt lade jag upp en dagsfärsk selfie. Nästan 16 år mellan fotografierna. Jag har nu kört med selfier i 16 år. Det finns en viss fascination från mig över mig. Åldrandet. Förändringarna. Och om något kan avspegla sig i dessa förändringar, vad man varit med om under de åren. Jag vet inte.

Det som slår mig mest med fotot från 1999 är att jag då faktiskt var sjukskriven för synnervsinflammation (nej, sånt syns aldrig utanpå) men ännu inte fått diagnos ms även om det var vid den här tiden jag började bli förlamad. Några sådana spår syns inte på min överdrivet glada min. Men jag hade roligt. Nätet var i någon form min räddning i en tid av förändring och leda.

Det senaste fotot då? Nja, jag var trött. Och jag inser att jag inte kan skylla på det med tanke på ögonpåsarna. Det är ålder. Annars är väl största skillnaden håret. Eller frånvaro av hår i dag. Utveckling baby, utveckling!

||||| 0 I Like It! |||||

Bild Fundering Minne Personligt Selfie Vardagsblogg

Comments closed

Nu fick jag igång datorn. För stunden. Att sitta med mobilen och skriva är inte optimalt. Jag vill ha korrekt fingersättning på ett tangentbord när jag skriver.

På tal om det så blev jag lite förvånad, kanske chockad, när jag insåg att jämnåriga med mig inte vet vad tabb eller vagnretur är på ett tangentbord. Öh, tangenterna har väl samma namn som på en skrivmaskin? Nej, det går utför med allmänbildningen. Jag gillar inte att använda uttrycket enter, typ ”tryck på enter”. Det finns två tangenter på ett datorbord som heter enter, men de har helt olika funktioner varför vagnretur bättre beskriver tangent för radmatning (inte sändknapp – sådan fanns aldrig på skrivmaskin, men på numeriskt tangentbord var det summeknapp. Ni vet, räknemaskiner.

När jag arbetade som kontorist för 27 år sedan fanns elektiska skriv- och räknemaskiner, men ville jag använda det så fick jag passa på när annan ordinarie smet ifrån sin arbetsplats för att göra något annat. Annars fick jag snällt, som ung och nyanställd, hålla tillgodo med de manuella varianterna. Det gick också. Och när företaget köpte sin första ordbehandlare, så ville jag ofta vara avbytare i telefonväxeln där ordbehandlaren fanns. Ordinarie vågade inte röra den utan föredrog den elektiska skrivmaskinen. Själv byggde jag upp mallar och standardbrev i ordbehandlaren, men det fanns inte plats att spara på någon hårddisk varför man fick läsa in det från floppydisk varje gång man skulle använda ordbehandlaren. Hur kom jag nu in på detta?

Tekniken går framåt och många glömmer hur det egentligen var. Som hur det var innan skrivmaskinerna på 80-talet fick kolband och raderband. Tänk, det var tider när en fick dränka tygband i bläck och sitta med suddpenna som gjorde hål i pappret (före Tip-Ex – om nu någon vet vad det är). Eller karbonpapper om man ville ha kopior av det man skev då kopieringsmaskiner inte började komma förrän på 70-talet! Öh, hur gammal är jag? Nå, men jag har varit med om hela utvecklingscykeln inom administration. Förutom att jag inte fått lära mig stenografera. När jag gick kontorsutbildningen 1986-1988 så hade man ett par år tidigare slopat stenografi som ämne. Synd, för det om något skulle man ha nytta av.

Kanske det är därför jag tycker om att vara sekreterare, för det är ett yrke som förändras och utvecklas. En dynamik jag uppskattar.

||||| 0 I Like It! |||||

Minne Personligt Teknik Vardagsblogg Yrkesliv

Musik för mig ska vara aktuell och modern, gärna nytt från nya och relativt okända artister. Jag tillhör inte den där skaran nostalgiker som drar fram låtarna från ungdomsåren. Om jag lärt mig något av det är att förfasar sig över hur dåligt det låter. Minnet är mer förlåtande när man inte ställs mot fakta.

Ska jag vara nostalgisk så finns det bara ett årtal; 1984. Varför jag minns låtarna som så bra just det året? Jag var 14 år och jag tror många av mina jämnåriga också upptäckte musiken som något socialt gångbart då. Vi blev konsumenter av det enda kulturella inslag vi hade tillgång till. Året när Tracks och Bagen hade premiär. Musik på radio spelades in på kassettband. Musikvideo på tv spelades in på video(bandspelare) som de flesta nu hade råd med. Minns att vi på rasterna på högstadiet (1984, sjunde och åttonde klass) fick lov att vara kvar inne i klassrummen och använda musikanläggningarna som fanns. Jag kan inte minnas att någon alls gick ut på rasterna under hela högstadietiden. Kanske för att vi var omringade av parkering, åker, lågstadiet och ån. Vi hade ingenstans att ta vägen.

 

Många av låtarna från 1984 har jag glömt, ännu värre är det med låtarna som kom i övrigt på 80-talet. Men just i kväll blev jag lite nostalgisk när jag på Spotify fann låtar som jag inte hört sedan det begav sig. De mer kända låtarna spelar de ständigt (fortfarande) på radio, men jag känner inget för det. Nu när jag hör andra låtar från tidsperioden så minns jag plötsligt nya saker. Trots allt var musik redan då väldigt centralt, varför jag nu associerar till händelser. Än så länge bara sköna känslor, fina minnen, men inget jag vill dela med mig av. Hur jobbig skolan än var så vände det lite på högstadiet och det blev en uthärdig vardag. Men helgerna var fortfarande hemska. Musiken sammansvetsade oss nog lite mer i skolan. Vi hade kul. Allt var inte nattsvart i min barndom.

Varför satellitfotot ovan? Eftersom jag inte varit i närheten av byhåla på 9 år (lille fars begravning) och inte varit på skolan sedan 1996 när det var 10 år efter avslutning, så började jag fundera på om något förändrats. Nej, samma byggnader står kvar på samma ställe. Jag vet att byggnaderna delvis används till annat i dag, men min text på bilden beskriver 1986.

Tillägg: När jag gick i ettan fick vi åka buss till matsalen varje dag. Matsalen låg då där det står syslöjd. Missade man bussen fick man snällt gå ensam fram och tillbaka. Ingen inräkning gjordes. Lång väg, men som tur är så finns gångtunnel under E22. Men bron över ån var otäck liksom att behöva korsa över parkeringen till sporthallen.

||||| 0 I Like It! |||||

Minne Musik

Comments closed

I går kväll när jag precis lagt mig slogs jag av en tanke och var tvungen att slänga ut tanken på Facebook för att inte åter glömma den. Självklart hade jag glömt den. Tack, FB!

Jag har faktiskt aldrig tänkt tanken tidigare, aldrig reflekterat.

Efter grundskola har jag gått administrationsutbildningar i 7,5 år.

I mitt yrke har de flesta gått en, endast en, utbildning för att bli sekreterare. En utbildning som en gång var på sex veckor (60-talet), ett läsår på min tid (tidigt 90-tal) och i dag är på två år (Yrkeshögskola). Kanske jag räknar lite märkligt när jag säger 7,5 år, för jag inkluderar även andra utbildningar som ett led i att bli ”supersekreterare” (andras omdömen).

När jag gick på gymnasiet valde jag 2-årigt med Handel och kontor. Japp, jag är kontorist i botten och då är inte steget långt borta som sekreterare. Med utbildningen fick jag ADB, maskinskrivning, ekonomi och – något väldigt ovanligt; matematik. Jag valde att läsa matte ett extra år för att det skulle motsvara tvåårigt gymnasium. (Nattetid, senast förra veckan, drömde jag att jag var tillbaka för att läsa in treårig matte vilket jag aldrig blivit färdig att göra – en återkommande dröm).

Efter utbildningen till kontorist så arbetade jag som sådan under ett år.

Därefter började jag på komvux och lästa humanistisk inriktning, gymnasienivå, motsvarande treårigt gymnasium. Där fick jag med mig samhällskunskap, språk (engelska och franska) och väldigt mycket naturvetenskap (fysik+biologi+kemi) som egentligen inte ingick i utbildningen. Etapp 2+3 motsvarade treårig utbildning, men jag läste också etapp 4. Något jag har nytta av som sekreterare inom sjukvård.

Nästa steg var att gå den officiella sekreterarutbildningen på ett år. Medicinsk engelska, journalskrivning, ADB (igen), kommunikation, sjukvårdsekonomi, medicinsk terminologi (latin/grekiska), anatomi och sjukdomslära.

Därefter ut i arbetslivet som sekreterare som jag nu arbetat som i… Nu måste jag räkna… 23 år?! Och under dessa arbetsår har jag gått ytterligare tre utbildningar på universitetsnivå.

Vårdpedagogik och handledare inom sjukvård. Organisationslära och pedagogik var huvudämnen. Handledare har jag nu varit på olika nivåer i 15 år. Jag gör lite mer än vad som ingår i uppdraget, jag undervisar och utbildar också.

Nästa utbildning var patientklassificering och vårddokumentation. Juridik och statistik var två av tre ämnen jag läste. Och så detta med kodning enligt Världshälsoorganisationens internationella regelverk som i sig är statistik men i Sverige också väldigt mycket ekonomisk ersättningsbas för hälso- och sjukvård. Självklart arbetar jag med detta också, förmodligen min tyngdpunkt inom yrket. Tanken är att jag ska hjälpa min arbetsplats, men det ringer mycket från hela landet där man har frågor till mig hur de ska göra, hur de ska tänka och varför. Jo, regelverket är väldigt svårt och omständligt.

Och så för några år sedan. Hälso- och sjukvårdsadministration. Organisationslära, juridik, politik och så vidare. Rätt och slätt en chefsutbildning med sikte på administrationsfrågorna. Någon chef är jag inte, men jag förstår hela min organisation, både vårt och mitt syfte, genom erfarenhet under lång tid och genom utbildning.

Totalt sett så blir detta 7½ år. Allt är administration på ett eller annat sätt. Jag har verkligen nytta av allting i jobbet. Eftersom jag har sådan bredd genom utbildning och erfarenhet, så är det kanske inte konstigt att jag ständigt känner mig jagad på jobbet. Det sitter dagligen någon chef i min besöksstol som behöver hjälp med helhetssyn eller annat. Telefonen ringer ständigt om precis vad som helst. Ekonomer kontaktar mig. Statistiker kontaktar mig. Kollegor över hela landet kontaktar mig. Mejlen ska vi inte ens gå in på. Det är väldigt sällan jag får sitta ifred och arbeta med mina egna arbetsuppgifter. Jag har alltid sett alla kontakter som ett störningsmoment som inte har med mitt jobb att göra, men börjar inse att det också är mitt arbete – att bistå där jag kan genom kunskap. Det svåra är att sätta gränser, eftersom jag även får samtal hem till mig privat på fritiden som rör jobbfrågor.

Varför har det blivit 7½ år med administrationsutbildningar (eller delvis)? Nyfikenhet. Jag vill veta mitt sammanhang. Jag vill förstå. Många kanske inte bryr sig, men jag vill verkligen veta. Har man som jag ingen erfarenhet av sjukvård, och plötsligt befinner sig mitt i den, så vill man förstå hierarki, ekonomer, politikers och läkarprofessionens roller. Dessutom vill man förstå det som produceras (behandling av sjukdomar och vad sjukdomar innebär). Den svenska sjukvården har mycket i bagaget historiskt sett (sedan 1700-talet) och är ändå i ständig förändring. Sjukvård är föränderlig vad gäller patientgrupper, sjukdomar, behandlingar, ekonomi och lagar. Inte blev det lättare av att jag halvvägs i yrket bytte arbetsgivare och då fick nya förutsättningar att ta reda på.

Och det är min nyfikenhet som gör att jag också tycker att det fortfarande är roligt efter 23 år i yrket. Jag är inte mätt på förändringar, utan gillar detta att spelreglerna ständigt förändras. Kanske det också gett mig en säkerhet i och med all utbildning och erfarenhet. Min roll förändras också ständigt, men i botten är jag den där kontoristen som vill att allt ska bli rätt och riktigt. För att det ska bli det måste jag följa med i vad som händer omkring mig. Det ger mig verkligen något. Jag önskar att fler hade engagemanget. Kombinationen av att vara sekreterare och inom sjukvård, är oändlig. Det är spännande. Det händer något hela tiden. Själv satsade jag 7½ år på ett utbildningskapital. Det är inget jag ångrar på något sätt. Tvärtom.

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Hälso- och sjukvård Minne Självinsikt

Comments closed

Vadå storm? Det var ju orkanbyar! Åtminstone när det var dags att bege sig hemåt efter jobbet. Hela dagen har jag sett hur det stormat lite från och till utanför mitt fönster. Det var först när jag fick för mig att gå ut som stormen nådde orkanstyrka, blixtarna blixtrade, regnet regnade och haglet haglade. Halsduken flaxade iväg, blixtarna bländade mig, haglet misshandlade flinten och regnet gjorde mig dyngsur. Då kommer flärdtjänsten! Som den gudomliga uppenbarelse nu detta kan liknas vid, så slutade det att blåsa, blixtra, regna och hagla. Allt jag behövde göra var att sätta mig i bilen. Det var nästan så att solen ville titta fram, duvorna kuttra och rådjuren lekfullt skutta över motorhuven. Allt i ett stort jävla gudomligt hån.

Ovan har inget med dagen i dag att göra. Ovan stycke skrev jag för tio år sedan, närmare bestämt den 8 januari 2005 när Gudrun skövlade. Men nu är det Egon för dagen som gäller. Dagen började med snötäckt mark (kommit i natt), övergick i spöregn, solen blinkade till innan den föll ner bakom horisonten och med mörkret kom orkanen. Orkan?! Enligt min väderapp så är det mellan 14-17 m/s, men det är stormbyarna som märks (upp till 34 m/s om en timme kl. 22). Och jag har kunnat hålla mig inomhus hela dagen, ingen arbetshelg/-dag som för tio år sedan.

Anledningen till att jag inte stuckit ut huvudet i dag beror på att jag har ont i det. I natt fick jag sitta uppe då jag inte visste om jag hade vinterkräksjuka, influensa, magkatarr, var hungrig eller vad. Nej, inga symtom på något annat än att jag bara hade en väldigt dålig känsla av någonting (typ illamående men ändå inte). Förmodligen någon början på influensa men som hejdades och istället gett ett enda symtom – huvudvärk from hell. Men det är ganska skönt att inte vara tvungen att göra något annat än vila nu när det är helg.

Förresten – en liten uppdatering vad gäller min nya medicinering som nu pågått i en månad. Tabletterna mot torgskräck (jag har aldrig haft torgskräck) har ingen som helst effekt, men heller ingen biverkan – känner absolut ingenting av dem. B-vitaminerna, som i första hand ska ges alkoholister (jag är helnykterist), mår jag faktiskt dåligt av men uthärdar även om jag inte vet varför jag blev pådyvlad den medicineringen. Som vanligt vill jag sätta ut all medicinering helt och hållet då jag avskyr – hatar – allt vad tabletter heter. Men läkare vet väl vad de gör – de är kompetenta och kan inte ifrågasättas. Amen.

 

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Medicinering Minne

Comments closed

Ibland funderar jag på varför det blev som det blev. Även om jag aldrig sett filmen Sliding doors så funderar jag i just de banor som jag vet filmen tar upp. Små händelser som ger oss en ny oväntad riktning i livet. Eller så inträffar aldrig de där små händelserna och livet går vidare men inte ens där vet man om det verkligen är så utstakat. Saker händer hela tiden som kan ge ny inriktning.

Jag tänker på 1992-1998. Under de åren var jag den ständige vikarien som fick förlängt med två veckor i taget. Trots detta var jag nöjd med livet. Ibland funderade jag på att börja läsa på universitetet, men jag trivdes att jobba på det lilla sjukhuset och bo i den lilla staden. Ändå hände något 1998 men jag minns inte vad. Förmodligen ville jag ha förändring, men jag vet inte varför eftersom jag var så nöjd med tillvaron. Det enda som skavde lite var detta att aldrig få ett fast jobb med eget ansvar. Trots allt kunde jag bli utkastad efter en tvåveckorsperiod precis när som helst. Det var ständiga besparingar och tjänster försvann under alla de här åren, men jag lyckades klamra mig fast – förmodligen för att jag var av underrepresenterat kön och jag behövdes för personalstatistikens skull. Men det är min gissning och tolkning.

I vilket fall som helst – 1998. Plötsligt hade jag tagit tåget till Malmö för en anställningsintervju inom psykiatri. Jag hade planer på att flytta till Malmö och börja arbeta där. Inte heller det minns jag varifrån jag fått. Men redan då kände jag nog att Kristianstad var lite litet för mig. Efter anställningsintervjun skulle jag beställa taxi till stationen, men passade på att ringa mitt dåvarande fackombud som kunde berätta – där och då, i en telefonkiosk i Malmö – att jag efter åtta år fått fast anställning i Kristianstad, på den arbetsplats jag varit under alla år.

Lyckan! Jag skrotade alla planer på Malmö där och då (samt att jag aldrig fick tjänsten jag var på anställningsintervju för) eftersom jag hade en fast förankring i Kristianstad.

Men säg den lycka som varar. Små händelser blir till stora. Ett år senare fick jag ms. Och det i sin tur ledde in på en helt annan väg som ledde till Göteborg utan bostad eller jobb. Men det fixade sig så fort jag sagt upp mig från jobbet och sagt upp lägenheten. Så trots allt – jag blev lycklig ändå, men inte som jag hade tänkt mig.

Det jag frågar mig är vad som hade hänt om jag fått tjänsten i Malmö. Gift och barn (dubbel-hu)? För jag hade nog ändå flyttat dit och sagt upp mig från tjänsten jag precis hade fått som tillsvidare. Nu vet jag inte riktigt vad jag kan ha förlorat i form av bekantskaper och vänner, genom aldrig ha flyttat till Malmö, men jag vet att många människor skulle inte finnas i mitt liv som jag fått i Göteborg.

Ibland i det där halvvakna tillståndet man befinner sig innan man vaknat riktigt på morgonen, så dyker den där tanken upp. ”Jag ska flytta till Malmö”. Jag tror inte det har något med att göra att jag hade planer på det för 17 år sedan. Kanske det är min underliggande oro över att vara så långt hemifrån. Jag är väldigt ensam vad gäller släkt och familj – det bor så långt bort och jag kan inte åka dit. Ömma modern blir 63 år, hennes sambo 81 år. Redan nu kan inte sambon hälsa på mig på grund av ålder. Frågan är hur länge till jag kan få besök av ömma modern. Redan i dag har det glesats ut. De är/blir skröpliga med ålder, liksom jag. Malmö hade varit närmre och hanterbart på ett annat sätt.

Hur jag kan lösa detta? Jag vet inte. Det känns ganska kört att få jobb i Skåne, liksom bostad. Trots allt trivs jag i Göteborg, men Malmö/Skåne känns lite som ett osäkert kort. Jag kan inte ändra mitt liv av hänsyn till relationer, tyvärr. För hur jag än gör så är det inte bra. Och en av anledningarna till att jag flyttade till Göteborg var min självständighet.

Men märkligt hur oväntat riktningar kan ändras. Har vi egentligen någon egen fri vilja? Jag tror inte på ödet. Då tror jag mer på att inre behov styr som tar oss ut i det okända. Men där är också olika vägar ut i det okända. Att jag skulle lämna Kristianstad var min inneboende önskan, men att det blev Göteborg var en sammavägning av framtidsutsikter. Malmö hade vid tillfället inte förutsättningarna för mig. Där vann Göteborg.

PS! Det är ganska fantastiskt att jag skriver om 1998. Året då Sliding Doors kom.

||||| 0 I Like It! |||||

Film Fundering Minne Övertygelse Personligt Privat Självinsikt Spooky

Comments closed

Utan en aning om vad jag ska skriva om så råkade jag se dagens datum på datorn. Den 28 december. Fortfarande är det ett datum jag reagerar på. I dag är det 26 år sedan jag tvingades flytta hemifrån. I och för sig – jag var myndig. Men någonstans var det också ett startskott för det oväntade. Okej, jag har bloggat om det nu i över 15 år, men jag upptäcker hela tiden nya insikter varje gång kalendern visar den 28 december. När jag gick i grund- och gymnasieskola hade jag inte ambitioner eller förväntningar what so ever. Redan under högstadietiden var jag ganska inriktad på att bo kvar i bohåla och arbeta för samma företag som mina föräldrar. Den största ambition jag möjligen hade under gymnasietiden var att börja jobba på bank, men det var precis i skarven för vad bankerna önskade för typ av utbildning av sina anställda. Alltså blev det som kontorist i företaget mina föräldrar arbetade för.

Att tvingas flytta hemifrån, dessutom förlora jobbet efter några månader, ingen anknytning till byhåla och så vidare, ledde mig till viss del av tvång flytta till stan. Och arbetslösheten för landets alla kontorister ledde mig till komvux då jag vägrade stämpla och hoppas på jobb som inte fanns. Men inget av allt detta fanns i min föreställningsvärld förrän det inträffade.

Sedan har det bara fortsatt. Jag har ständigt tvingats flytta fram mina mentala positioner och fysiskt göra något för mig nytt. Utbildningar. Arbeten. Flytten från Skåne. Få kronisk sjukdom. Och så vidare.

Jag har aldrig varit en äventyrare som sökt nya utmaningar eller spänning. På nåt sätt har det omständigheter som tvingat mig till sådant som andra finner som en naturlig del av livet. Om jag vill ha lugn och ro? Jo, men inte för mycket lugn och ro. Dessutom är det något – åtminstone inte jag – kan förvänta mig. Livet händer hela tiden.

Förresten är jag glad att jag kunde lämna mig bohåla bakom mig. Kunde jag nu bara lämna den 28 december också bakom mig…

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Fundering Minne Privat

Comments closed

Existens är konstigt. Det känns så overkligt att veta att platser jag inte besökt på över 40 år finns kvar i stort sett oförändrat.

Jag hörde om platsen där jag växte upp ute på landet. En plats vi flyttade ifrån när jag var sex år gammal. Där har inte hänt så mycket. Samma hus står kvar, även om ett hus byggts ut och ett har tillkommit. Annars är det samma åkermarker. Människorna som bodde där (då, i början av 70-talet) är sedan länge borta. I husen bor det nya människor – av någon anledning barnbarn till de ursprungliga. Och det är det jag finner så konstigt. Jag har flyttat runt genom åren, har ingen förankring till fysisk plats. Men där finns de som stannar kvar i genpoolen ur flera perspektiv. Varför gör man det? Varför vill man leva sina liv med så lite nytt som möjligt? Vilken tillfredsställelse ger det? Hur vidgar de sina vyer? Hur och när träffar de nya människor?

En släng av nostalgi kom över mig när jag hörde om platsen. Gårdarna, grusvägarna och åkrarna finns kvar. Platsen där jag som 4-åring provhånglade finns alltså kvar. Som om tiden stått still eftersom platsen i sig inte förändrats. Och det vet jag utan att ha varit där – det räcker med andras beskrivning. Hm. Undrar om Google Earth har dokumenterat platsen?

Jo…

Där bortanför trädet. Ute på åkern där det vid tillfället var högt av sädeslag. Gula byggnaden är en svinstia. I ryggen från bildens perspektiv bodde jag. Så det var ganska vågat att gå över landsvägen och ut på åkern, och vi blev påkomna (och jag hemskickad).

Så lite allt förändras. Trots avståndet i tid och plats. Ibland får man en illusion av att platser inte existerar bara för att man inte vistas där längre i praktiken. Märkligt.

||||| 0 I Like It! |||||

Minne

Comments closed