Kategori: <span>Omvärldsbevakning</span>


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Irritationen är stor. Kanal 5, Kanal 9 och Kanal 11 tillhör Discoverysfären och har märklig inställning till sina tittare om man läser deras Facebooksida. Alla bra amerikanska serier som de tidigare sänt, har de tvärt slutat med för att istället endast visa skitserier ingen vill se, typ dokusåpor och annan förnedrings-tv. De påstår att det är vad deras tittare vill ha. Nej. Knappast. Det är billig tv med billiga avtal.

  • Scandal slutade man sända ett par avsnitt in i säsong 7. Serien kommer inte mer sändas på svensk tv.
  • Agents of S.H.I.E.L.D slutade man köpa in efter säsong 3. Säsong 5 pågår just nu i USA och säsong 4 kan man se på Netflix.
  • The Flash slutade man köpa in efter säsong 3. Säsong 4 pågår just nu i USA och man verkar inte köpa in nya säsongen.
  • Arrow slutade man köpa in efter säsong 5. Säsong 6 pågår just nu i USA och man verkar inte köpa in nya säsongen.
  • The Originals visade man säsong 4 av. Säsong 5 började för en månad sedan i USA, men det verkar tveksamt om man köper in sista säsongen.
  • Criminal minds visade man säsong 13 avsnitt 1 för någon månad sedan. Sedan slutade man. Nu säger man dock att serien fortsätter i början av juni.
  • Supernatural visades man klart säsong 12 i höstas. Säsong 13 är avklarad i USA och säsong 14 håller på att spelas in. Men på svensk tv får vi inga besked om man fortsätter köpa in serien. Verkar ju inte troligt med ovan i åtanke även om Criminal minds är ett undantag.

Kostade OS för mycket? För dåligt med reklamintäkter? Blev avtalen med svenska tv-operatörerna för dyrt? I vilket fall som helst är det lögn att hävda att tv-tittarna vill ha skitprogram istället.

Just nu finns det inga tv-kanaler alls som sänder bra amerikanska tv-serier bortsett från FOX dock enbart är hyfsat bra. Streaming-tjänsterna  dröjer med att lägga till nya säsonger, så det är ingen framkomlig väg för att fortsätta se de serier man följt från början. Jag trodde väl aldrig att jag skulle behöva återgå till DVD-skivor, men vi är tillbaka på det.

||||| 0 I Like It! |||||

HBOnordic Netflix Omvärldsbevakning Skräp Surgubbe Teveserier Tv Viaplay

Kommentarer stängda

Två gånger i år har jag varit hos barberare. Efter de putsningarna är nu skägget längre än det någonsin varit. Som skäggig karl måste jag känna till min skägglängd, eftersom det är en återkommande fråga jag får besvara. Senast jag mätte var skägget 25 cm, men i dag är det 30 cm. Men detta var bara en inledning, för nu byter jag fokus.

Så för ett tag sedan kom jag ut även här i bloggen officiellt som bög. Ändå skriver jag enormt lite kring det. Kanske anledning inte finns, för det är ett icke-ämne. För det skulle innebära att det är något avvikande som måste förklaras. Men sanningen är att jag undanhåller enormt mycket kring det hela, och då i alla sammanhang och inte enbart i bloggen.

Nu lät jag som värsta drama queen, med mörka hemligheter (eller oanständigheter som får mammor att rodna). Nej. Dock är det lite tveeggat – jag har inga problem med att berätta varken det ena eller det andra gällande mitt liv. Samtidigt har jag också en tro på att man måste vara öppen för inte mystifiera eller nära fördomar, särskilt om man vill att mänskliga rättigheter fortsatt ska inkludera sexualitet i vårt samhälle. Men. Jag måste skydda mig, begränsa mig, visa på omdöme. Min försiktighet grundar sig på reaktioner jag mött. Jag kan stå upp för allas lika värde när jag ikläder mig rollen som medmänniska eller fackombud. Men när det handlar om mitt privata jag, mitt liv, mina rättigheter, min vardag, så blir det genast lite svårare.

Jag har lärt mig att inte lita på någon. Om jag varit med om något för länge sedan, eller i går, har ingen betydelse även om attityd förändrats genom lagstiftning eller upplysthet. För man råkar fortfarande illa ut som bög. Det är min sanning.

Vem vet att jag är bög? Alla och ingen. På nätet måste jag säga att alla vet som känner till mina nätalias (som Jontas, Nile, Nilekil). Utom Facebook. Jag har aldrig nämnt det på Facebook då jag har släkten där. På Facebook länkar jag inte till några andra sociala medier eller blogg. Även om jag är lätt att hitta.

Vad vet släkten? Inte mycket. Ömma modern vet (liksom hennes sambo med familj) samt en kusin. I övrigt har jag fått munkavel för att skydda modern. Märkligt, jag vet, men hennes önskan – och ingen viktigt för mig då jag inte har någon kontakt med släkten. Hade jag umgåtts och varit i kontakt med min släkt så hade jag inte smugit med vem jag är. Men som det är i dag finns inget syfte att outa sig själv för människor jag inte har samröre med.

Jobbet? Sex personer, varav tre inte längre är arbetskamrater. För detta är personer jag litar på och som stöttar mig (inkl. chef och fack). Jag hade gärna varit mer öppen på jobbet, men fördomarna är fruktansvärda inom vården trots att så många är öppet homosexuella (bögar och flator). Jag får höra gliringar konstant trots att vi har både lagstiftning och policydokument om bemötande (och föreskrifter kring kräkningar). Gliringarna är elaka, inte skämtsamma dumheter. Och jag vill inte degraderas till min sexualitet som jag säkerligen då får slängt i ansiktet när jag framför något arbetsrelaterat som inte faller i god jord. Hellre att man ogillar mig som person, än för min sexualitet. Med detta sagt – jag står verkligen upp för sexualitet på jobbet när det kommer till kränkningar, men jag har ingen anledning att berätta om mig själv för en hel arbetsplats. Jag kommer göra det om jag blir trängd till det, för jag accepterar inte skit. Kan jag använda min egen sexualitet som ett argument för styra upp förutfattade meningar, så gör jag det.

I min vardag är jag alltså begränsad. Jag har blivit mordhotad och hotad på andra sätt, och det enbart utifrån homosexualitet. Hotad inom familjen, men också av människor jag är i beroendeställning till vad gäller till exempel flärdtjänst (de chaufförerna anmäler jag, vilket leder till att de inte får köra flärdtjänst efter det).

Ändå… Jag har många vänner – väldigt många vänner (av alla sexualiteter); ytligt bekanta, nära vänner, vänner på nätet, vänner även utanför nätet, som vet allt om mig där jag inte behöver dölja vem jag är. Därför känner jag mig inte så begränsad, även om jag är avvaktande och misstänksam i vissa nya sammanhang. Som sagt – det hela är lite tveeggat, aningens komplicerat. Jag kan vara ärlig och uppriktig, men allting har sin plats. Det har blivit viktigare att vara öppen nu när vi har ett tuffare samhällsklimat och ett spänt världsläge där mycket som tagit ett kliv framåt, nu tagit två steg bakåt.

Och allt är egentligen bara väldigt sorgligt. Det finns ingen quick fix. Det som gör mig mest ont i hela sammanhanget, är att det blivit så tydlig skiljedelare mellan för och emot när det gäller lika rättigheter utifrån etnicitet, religion, ålder, kultur och sexualitet. Enda fördelen är att de som är emot så tydligt gör sin röst hörd, att det nu går bemöta det istället för när det var tyst och allt hat skedde i lönndom.

På ett personligt plan – jag mår bra, är glad att jag är bög. För jag har inget att skämmas för.

 

||||| 0 I Like It! |||||

Bearded Bild Blogg Fackligt Hälso- och sjukvård Kampen Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Politik Privat Rättvisa Skägg Vardagsblogg Yrkesliv

Nu när jag sitter och går igenom mina gamla bloggtexter, så fastnade jag för en från 1999. Egentligen är den hemsk. Okej. Därmed måste jag ju reprisera den. Källan lär vara en mejlinglista jag var med i. I dag tycker jag detta är sexistiskt, men speglar en humorform som inte längre är PK. Har ni också märkt hur saker och ting förändras? Det känns inte så mycket som att jag förändrats, som att vi alla förändrats. Det som förvånar mig mest är att oliktänkande inte längre leder till diskussion, utan det är antingen väldigt mycket butthurt eller hat. Väldigt ofta är man det å andras vägnar.

Fem frågor som skrämmer män:

  1. Vad tänker du på?
  2. Älskar du mig?
  3. Ser jag tjock ut?
  4. Tycker du hon är sötare än mig?
  5. Vad skulle du göra om jag dog?

Vad som gör frågorna så svåra är att de alla garanterat leder till en explosionsartad diskussion om mannen svarar felaktigt (eg. säger sanningen).

Så därför kommer här som en allmän hjälpreda, varje fråga analyserad med ett möjligt svar.

Fråga nr 1: Vad tänker du på?

Det riktiga svaret är naturligtvis: ”Jag är ledsen om jag verkar tankspridd, älskling. Jag slogs bara av tanken hur varm, underbar, omtänksam och intelligent du är, och vilken tur jag hade som träffade dig.”

Detta svar är uppenbart inte ens i närheten av sanningen som troligtvis är:

  • Fotboll
  • Handboll
  • Hur fet du är
  • Hur mycket snyggare hon är än dig
  • Hur jag skulle använda försäkringspengarna om du dog

Kanske det bästa svaret på frågan är den Al Bundy (Våra värsta år) gav oss när Peg en gång frågade honom. ”0m jag velat att du skulle veta vad jag tänkte, så hade jag pratat med dig!”

Fråga nr 2: Älskar du mig?

Det riktiga svaret är: ”JA!” eller om du känner för att specificera svaret, ”Ja, älskling.”

Mindre lyckade svar är:

  • 0 ja, skitmycket!
  • Skulle det kännas bättre om jag sa ja?
  • Det beror på vad du menar med ”älskar”.
  • Har det någon betydelse?
  • Vem, jag?

Fråga nr 3: Ser jag tjock ut?

Det korrekta svaret är ett medkännande: ”Självklart inte!”

Bland de icke korrekta svaren finns:

  • Jämfört med vad?
  • Jag skulle inte kalla dig tjock, men du är inte precis smal
  • Du klär med lite extra vikt.
  • Jag har sett
  • Vad frågade du om? Jag funderade nämligen på vad jag skulle göra med försäkringspengarna om du dog

Fråga nr 4: Tycker du hon är sötare än mig?

Ännu en gång, det riktiga svaret är ett medkännande: ”Självklart inte!”

Oriktiga svar är:

  • Ja, men du har en bättre personlighet.
  • Inte sötare, men definitivt
  • Inte lika söt som du var i hennes ålder.
  • Precisera ”söt”.
  • Vad frågade du om? Jag funderade nämligen på vad jag skulle göra med försäkringspengarna om du dog

Fråga nr 5: Vad skulle du göra om jag dog?

Helt klart en omöjlig fråga där du inte kan vinna. (Sanningen är så klart ”Köpa en Porsche och en båt”) Hur du än svarar, så var beredd på minst en timme med uppföljande frågor, typ följande:

Kvinnan: Skulle du gifta om dig?

Mannen: Absolut inte!

Kvinnan: Varför inte? Tycker du inte om att vara gift?

Mannen: Klart jag gör.

Kvinnan: Varför gifter du då inte om dig?

Mannen: Okej, jag gifter om mig.

Kvinnan: Gör du? (ser sårad ut)

Mannen: (stönar) 

Kvinnan: Skulle du sova med henne i vår säng?

Mannen: Var skulle vi annars sova?

Kvinnan: Skulle du plocka bort fotografierna av mig och byta ut dem mot bilder av henne?

Mannen: Det vore väl det enda riktiga.

Kvinnan: Och skulle du låta henne använda mina golfklubbor?

Mannen: Hon kan inte använda dem. Hon är vänsterhänt.

Kvinnan: *tystnad*

Mannan: Faaan…

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Minne Omvärldsbevakning Personligt Politik Rättvisa Självinsikt Språkligt Tänkvärt

Kommentarer stängda

Lugn midsommarhelg. Inte träffat eller pratat med någon hela midsommarhelgen (okej, söndagen återstår). Som bekant firar jag aldrig högtider och uppskattar heller inte den typ av mat som varje högtid har att erbjuda. Eller. Sill äter jag året om.

Då kan jag ta tillfället i akt och skriva om flärdtjänsten. Efter 18 år med kommunal färdtjänst, så har det nog aldrig varit så illa som det är nu. Jag förstår att kommunen upphandlar tjänsten från taxibolag som får slåss om att buda så lågt som möjligt. Självklart blir det problem, och ingen tar sitt ansvar utan tvår sina händer och skyller på motparter.

Det finns två sätt att boka flärdtjänst – antingen önskar man en hämttid eller en senast framme-tid. Önskar man en viss hämttid så kan man bli bokad +-1 timme från den tiden. Vilket man får reda på direkt vid bokning, hur dags bilen kommer. Sedan säger regelverket att bilen får lov att vara 10 minuter försenad innan man ringer och efterlyser den. Däremot så får man själv endast vara 1 minut försenad, sedan avbokar chauffören en och kan vägra köra en.

Själv bokar jag alltid med senast framme-tid. Då kan jag få en bil som är så tidig att jag är framme en timme innan önskad tid. Men jag åker bara till och från jobbet, samt har ett beslut om att åka ensam utan samåkning vilket blir en direktåkning från dörr till dörr. Därmed brukar jag bli hämtad 20-35 minuter innan jag ska vara framme, vilket är perfekt. Om det hade fungerat.

Bilarna kommer inte. Så har det varit i ett år nu. När 10 minuter gått utan att en bil kommit, får jag ringa och det gör jag. Jag kan se vart min bil är enligt GPS som är kopplat till min bokning. Sex minuter innan jag ska bli hämtad kan jag se var bilen finns. Eller inte. Numera skickar inte taxibolagen ut flärdtjänstens bokningstid till chauffören alls i mitt fall. För det finns inga bilar, eller också har chauffören tackat nej till mig. Märkligt hur de kan neka utföra ett uppdrag som de får betalt för?

Jag har pratat en del med chaufförerna. Några är faktiskt vettiga och de berättar hur det ligger till. Taxibolaget har upphandlat färdtjänst till ett så lågt pris att chaufförerna (som äger sina egna bilar) inte får täckning för att köra färdtjänst. Chaufförerna går personligen minus i inkomst om de ska köra och hämta mig. Hade chauffören varit i närheten av där jag är, så hade de kunnat ”göra det på vägen”, hämta upp mig alltså. Men det är för få bilar och de är aldrig i närheten av där jag ska hämtas (som är i centrala Göteborg oavsett om jag är hemma eller på jobbet). En chaufför berättade i höstas att han var en timme försenad till mig, eftersom han var den sjätte chauffören som fått min körorder då föregående fem tackat nej. För det kompenserar kommunen mig med ett presentkort på 50 kr på Ica. Om jag anmäler det särskilt (annan instans än när jag ringer och efterlyser bilen). Däremot så ersätter kommunen mig inte för förlorad arbetsinkomst.

Och det är problemet. Väntan på bilar som aldrig kommer. Bilarna kommer först efter att jag redan skulle varit framme vid min destination. Cirka två timmar per dag är väntan på bilar som jag redan skulle suttit i. Jag är aldrig framme i tid. Eftersom jag får klockslag vid bokning att hålla (där jag inte kan styra hämttiderna) så får jag inte ihop min arbetstid. Och sedan sitter jag bara och väntar på bilar som aldrig kommer. Och detta är inget jag kompenseras för på något sätt. Presentkort skiter jag i, jag kan inte ta mig till Ica ändå.

Enligt kommunen så finns inga problem, åtminstone är det vad politikerna i kommunen säger. Flärdtjänstens tjänstemän är väl…. Nja. Hälften av dem fixar fram akutbilar när bil inte kommit, vilket gör att jag ”bara” blir 20 minuter försenad. Men andra halvan vägrar fixa fram akutbilar, utan säger att jag får vänta på den bil som var tänkt att komma. Vilket gör att det är rena turen om jag sitter i bilen en timme efter jag skulle hämtats.

Det verkar inte finnas någon lösning på detta. Den dagliga väntan sliter hårt fysiskt på mig, men hälsotillstånd verkar inte vara ett skäl till flärdtjänst (eller hur det nu var). Och som inte det vore nog så har chaufförerna redan slagit sönder 2-3 rollatorer för mig. De är inte särskilt varsamma. De är mest förbannade över att behöva köra flärdtjänst.

18 år kvar till pension…

||||| 0 I Like It! |||||

Färdtjänst Göteborg Kampen Omvärldsbevakning Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Det jag har svårt att förstå, är varför ömma modern är så teknikfientlig? Till hösten blir hon pensionär men ska fortsätta arbeta deltid. Åldersmässigt borde hon inte vara så teknikfientlig, men samtidigt har hon aldrig haft ett arbete som innehåller teknik i form av datorer eller ens telefoner. Hon har ingen dator eller smartphone. Istället upprörs hon över att alla hänvisar till att ange mejladress, läsa hemsidor och dra ut blanketter från nätet. Hon irriterar sig också på att det kostar extra avgifter om man går in på banken och att det är så svårt att få tag i kontanter. Hon ser knappt på tv, där hon tvingats skaffa box trots att hon har tv-antenn. Och undrar varför hon ska vara nåbar på telefon när hon har en fast telefon hemma. Där det ständigt ringer mystiska samtal från utlandet och från försäljare. Någonstans tycker hon att hon är diskriminerad som valt bort tekniska lösningar. Men. Det är något hon själv valt och har inget med ålder att göra. Hennes storasyster, pensionär sedan några år, surfar nätet och har sin smartphone med överallt och uppdaterar sin Facebook.

Nu glömde jag vad jag ville säga med ovan. Låt mig fundera.

Jo. Själv är jag väl heller inte så purung. Ändå har jag hoppat på alla nyheter och skaffade dator omkring 1996. Och nätet gick jag ut på 1998. Skitdyrt och segt, men jag tror heller inte att jag såg det som framtiden med datorer. Mobiltelefoner var ingen realitet direkt vid den här tidpunkten när alla (utom jag) hade MiniCall. Men datorer har följt mig sedan tidigt 80-tal i genom alla skolåren (från högstadiet och framåt) och har också alltid varit en naturlig del i mitt arbete som kontorist/sekreterare. På 80-talet till i dag. Jag gick på 90-talet kvällskurser i Office och Windows. Jag läste HTML-design, började göra hemsidor. På 90-talet blev jag också webbansvarig på jobbet och det är också något som hängt med mig under alla år oavsett arbetsgivare. Senaste tio åren har jag också varit systemadministratör för olika program på jobbet.

Om jag är duktig på datorer? Nej, jag är ingen tekniker. Men jag är inte rädd, är nyfiken och vågar ta till mig sådant som är nytt. Att man skulle bli mer anti med åldern, håller jag inte med om. Kanske man blir trött på alla förändringar, men accepterar man bara att detta är verkligheten så finns inga problem.

Även om jag i botten är kontorist/sekreterare med pappersordning, så tycker jag tekniken har underlättat jobbet. Också privat har det varit en fördel att ta till tekniken för att uträtta bankärenden som att betala räkningar, swisha pengar, använda betalkort i affären och söka information. Bara detta att i mobilen ha tillgång till en dator är fantastiskt. Eller att streamingtjänster slagit igenom både för musik (Spotify) och tv (HBO Nordic, Netflix, ViaPlay) har ändrat hur jag konsumerar kultur. Nu läser jag inte böcker så ofta på grund av tidsbrist, men jag föredrar ljudböcker i mobilen. Det som jag fortfarande håller fast vid och som är omodernt, är ”vanlig tv” som råkar vara TiVo via fiber där boxen vet vad den ska spela in åt mig.

Och privata datorn. Den använder jag väldigt sällan. Jag föredrar att sitta med mobilen, vilket jag gör större delen av dygnet (inte non-stop) då jag är aktiv på sociala medier (Instagram) men främst genom att prata med alla vännerna på Line. Vi ringer varandra också över Line – antingen som telefontsamtal eller som videosamtal. Gratis. Men oftast chattar vi i grupprum.

Jag tänker inte på detta. Jag bara gör. Jag har anpassat mig. Jag uppfattar inget som nymodigheter eller att jag skulle ändrat tillvägagångssätt genom hur jag använder tekniken. Allt är intuitivt, man behöver inga förkunskaper alls. Vågar man bara ta första steget så kommer allt naturligt.

Men ibland kan det slå mig hur annorlunda det är jämfört då man fick bege sig till speciella inrättningar och stå i kö för att uträtta ärenden, vilket nu mest låter som att stå i kö till en offentlig toalett. Friheten är större. Möjligheterna större. Och sociala nätverket tusenfalt större. Men jag känner mig inte stressad eller att jag skulle få mindre tid eller träffa människor i mindre omfattning (In real life). Allt är komplement.

Samtidigt är jag medveten om en sak. Känsligheten för tekniska störningar, attacker, krångel med mera. Förutom detta att det också kräver ekonomiska medel att ständigt utveckla och anpassa sin teknikpark. Samt att det finns de som alltid kommer på efterkälke av olika anledningar och som då får problem. Därför är jag lite kritisk till att ömma modern inte vill befatta sig med teknik. Med åldern blir det svårare för henne att vara en del av samhället. Visst, teknik kanske inte är så lätt för äldre, men vi förlorar också funktioner i samhället där vi hänvisas till nättjänster. Plötsligt en dag finns inga alternativ, och då måste man be andra om hjälp att uträtta ärenden åt en, som inte är åldersrelaterat utan på grund av att man står utanför tekniskt.

Slutsatsen är att jag lever med min smartphone och den fungerar som enda tekniska hjälpmedlet. Så. Om ömma modern bara hade skaffat en smartphone så hade hon inte varit så exkluderad. Jag får väl tjata än mer. Eller ge henne en när hon fyller pensionär, fast hon lär inte ens ta i den. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Låta henne vara?

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Teknik Teveserier Tv Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Plötsligt blev jag påmind om något jag inte tänkt på under flera år. Jämställdhet för män i vården. För 20 år sedan hamnade jag i en sådan arbetsgrupp på initiativ av fack och arbetsgivare. Syftet var att få fler män att söka till utbildning för sekreterare. Utfallet var klent, minst sagt. Jag har ett vagt minne – jag vet inte ens om det stämmer – att jag var på skolan och berättade om att jag som man existerade i kvinnodominerat yrke. Men det sökte aldrig någon man till utbildningen. I dag är vi trots allt några fler män i vården än då för 20 år sedan, men vi är fortfarande lätträknade.

För cirka 12 år sedan var jag hos ny arbetsgivare och samma sak där. På initiativ av personalavdelningen så samlades vi män i vården – från alla yrkeskategorier där vi var i minoritet, det vill säga sekreterare, undersköterskor och sjuksköterskor. Jag tror det bara blev ett möte. Åtminstone var jag bara med på ett möte. Det gnälldes väldigt om hur synd det var om oss män. Inte det att vi var för få eller hade lägre lön än våra kvinnliga kollegor, utan att man kände sig mobbade och trakasserade av sina kvinnliga kollegor. Jag kände inte igen mig i det.

Det jag i dag mest funderar över är, vad var egentligen syftet med dessa arbetsgrupper? Var det ett politiskt mål om jämställdhet som låg bakom? Förmodligen. Samtidigt genom åren har det tjatats om 50/50 inom alla yrkeskategorier och vården har ju en omvänd ordning vad gäller könsfördelning och underrepresentation. Men som självändamål har jag svårt för hela konceptet. Särskilt om det är de underrepresenterade könen som själva som ska stå för jämställdheten inom olika branscher och enskilda arbetsplatser. Enligt mig är det fel väg att gå och har också inte lett till något. Maktstrukturer är inte lätta att ändra på. Eftersom det ändå verkar finnas en politisk utopi i det här, så finns det nog bara en väg att gå. Jämställda löner, jämförbara mellan olika yrken som i dag har överrepresentation av ett kön men lönediskriminerar det andra, underrepresenterade, könet. Men så säger politiken att de inte kan lägga sig i arbetsmarknadens parter, utan det får avtalas mellan arbetsgivare och arbetstagare via kollektivavtal. Där finns ingen vilja hos arbetsgivaren eller hos politikerna. Plus att mansdominerade arbetstagarorganisationer lägger sig emot att stå tillbaka till förmån av den kvinnodominerande sektorn. Alltså har vi status quo inom jämställdhet där det aldrig någonsin kommer att bli jämställt.

Får jag fler erbjudanden, eller uppmaningar, till att delta i projekt för att få in fler män i vården så kommer jag tacka nej. Det leder inte till något. Det enda som kommer ut ur detta är att arbetsgivaren på pappret kan visa att de gjort något konkret – och misslyckats – för att åtgärda bristen på jämställdhet. Ge istället skälig lön till alla oavsett kön, så kommer det nog att lösa sig ändå. Utan projekt.

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Hälso- och sjukvård Minne Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Yrkesliv

Kommentarer stängda

Har inte vintern varit ovanligt mörk? Frågan kan egentligen bara de som befinner sig geografiskt nära mig besvara, men nog brukar väl solen glimma till några gånger under en vinter? Det har varit snålt med det senaste månaderna. Ett par helger är allt jag kan påminna mig om. Dessutom har det varit väldigt lite snö som annars också har en förmåga att lysa upp lite. Men egentligen är detta inget jag går runt och funderar på. Jag upplever inte ens att jag undermedvetet skulle gå runt och vara deprimerad av ljusbristen. Det är full rulle ändå och då har jag inte riktigt förmågan att lyfta blicken från det jag håller på med. Jag vet att när sommarsemestern infinner sig så brukar jag första lediga dagen lite chockerad upptäcka grönska och sol. Min arbetsbubbla är vid och mörk – jag ser inte utanför den. Frågan är varför jag ens i dag noterade mörkret?

Emellanåt brukar jag på söndagar blogga om vad jag har planerat för kommande vecka, men det är ett tag sedan. För veckorna är åter så fulltecknade att jag knappt vet från dag till dag vad som står inskrivet i min kalender. När jag och andra skämtsamt brukar säga att jag som sekreterare borde ha en assistent, så finns där ett korn av sanning i det. Med en sådan kanske jag hade hunnit notera väderlek. Och det är också därför jag inte gillar kallprat. För det där med väder och vind – jag har inte sett eller känt någonting. Alltså har jag inget att prata om.

Nu när det är dags för lönesamtal så funderar jag mycket på några av våra kriterier som handlar om EQ och social kompetens. Även om jag är väldigt social så tillvida att jag pratar med alla, inte enbart om sådant som är arbetsrelaterat, och utbildar personal alla kategorier och alla arbetsplatser, så anses jag vara gravt asocial. Paradoxen i det gör det svårt för mig att hävda något utifrån lönekriterierna. Varför så stor vikt läggs vid detta är också obegripligt. Min uppfattning är att man värdesätter medarbetare som pratar skit utan att prestera något arbete. Självinsikten hos mig gör att jag vet att jag inte gillar prata för privata saker med någon. Ingen på jobbet har med mitt privatliv att göra anser jag. Och jag vill inte höra om andras barn och anekdoter om hur förbannat förträffliga dessa barn och barnbarn är. Det tillför varken mig som person något lika lite som det tillför mitt jobb något. Jag uppskattar heller inte kallprat om väderlek eller (svenska) tv-program. Det finns så mycket man kan prata om som inte har med familj eller intressen att göra. Och om annat pratar med andra. Jag anses också som otrevlig som inte vill lägga pengar till presenter till för mig okända arbetskamrater som behöver en blomma då varit förstoppade i helgen. Och jag bakar inte kakor som jag tar med till jobbet. Japp, sånt här ingår i lönekriterierna. Men värst tycker man att det är att jag inte ser glad och uppåt ut, aldrig gapskrattar och skriker så alla vet att jag är på jobbet. Att jag har en kronisk sjukdom som gör att jag är 1) extremt trött, 2) ljudkänslig, 3) har fruktansvärda smärtor, anser man är dumheter som försämrar arbetsmiljön för andra. Att jag arbetar för fem och hinner så mycket, kan så mycket, värdesätts inte. Varken verbalt eller lönemässigt. Trams och flams går före det man är anställd för.

Japp, jag blir förbannad. Personlighet får inte existera, inte heller sjukdom. Alla ska vara lika glada och käcka på jobbet. För det värdesätts lönemässigt. Kanske det säger en del om organisationens inkompetens?

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Dumheter Fundering Hälso- och sjukvård Kampen Omvärldsbevakning Personligt Självinsikt Skräp Surgubbe Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Morgontidningen kommer inte varje morgon trots att prenumerationen gäller för sju dagar i veckan. Den så kallade kompensationen för detta är att prenumerationen förlängs gratis med ytterligare en dag för varje utebliven tidning. Det är löjeväckande eftersom jag har en tillsvidareprenumeration och autogiro. Det är först när jag säger upp prenumerationen som jag får ytterligare X antal tidningar gratis (om GP verkligen har koll?). Efter 15 år kanske det är dags att säga upp morgontidningen?

Men det är inte bara tidningsutdelningen som är ett problem. Tidningsbärarna har nämligen fått ytterligare ett uppdrag via kommunen; utdelning av post. Alla kommuninvånare får numera post från kommunen via tidningsbärarna. Det fungerar fruktansvärt dåligt. Förmodligen försvinner post då jag brukar få lite olika grannars post. De som flyttat är välkomna tillbaka att leta efter sin post på golvet i trapphuset, för tidningsbärarna vet inget om eftersändning eller retur avsändare.

Med tanke på hur lite postutdelning det är nu för tiden, så är det märkligt att man ska få posten utdelad av brevbärare Posten, Bring Citymail samt Västsvensk Tidningsdistribution.

Morgontidningen skulle varit här senast för en timme sedan. Dags att göra en reklamation. Frågan är om jag ska ange tidningen som sen eller utebliven? Har det någon betydelse?

||||| 0 I Like It! |||||

Dumheter Omvärldsbevakning

 

Mobiltelefonen är min källa till nyheter. Oftast är jag lat och läser enbart rubriker som jag sedan associerar fritt till. Detta blir skärmdumpar på Facebook som jag kommenterar. Här är ett urval för de senaste två månaderna.
En riktig vän.


Oslo, inte Göteborg. Skulle kunna tro att vi skänkt våra värdelösa italienska spårvagnar till Norge.


MelC var bäst. Posh gillade jag aldrig. Filmen var hemsk. Låtarna betydde inget.

Nätdrogen spice…


Åh, de är så hippa på eGP och har hittat en opartisk källa till nyheter.


Den största och viktigaste nyheten i dag. Regeringskris? Äsch!


Och nu drabbades eGP av afasi.


Fjantigt. En nyhet. Lyckligtvis inte en toppnyhet.


Gatsten? Åh, så typiskt göteborgskt!

Vem minns inte göteborgskravallerna?


Hon kom en bra bit, från Stampgatan (mellan centralen och Ullevi) till Mölndal. Men det hade varit lättare att ta 4:ans spårvagn. Som dock inte går kl. 03.30.


GP saknar nu totalt ett nyhetsvärde med sina artiklar. Inte en seriös tidskrift.


Och GP är den officiella monarkkanalen?


I rest my case…


GP. Igen.


Känner mig splittrad, kanske rent av kluven.


Bara spännande nyheter på eGP i dag.


Själv ville jag bli fransklärare, bildlärare eller musiklärare.


Försvann civilisationen med mig när jag flyttade från Kristianstad, och naturen tog över?


Om jag blir ersatt av en dator så blir det vanliga nudlar?


Ser framför mig en pygmé med kniv i en hand och stege i den andra, springandes ifatt en 30-åring.


Samma sak hände i går med svenskt dito.

Löfte/hot om extraval/nyval ångrades och ställdes in.


Grishus?! Det heter stia. Och hästhus heter stall. Kohus ladugård men även andra djur får bo i kohuset.


||||| 0 I Like It! |||||

Bild Dumheter Media Omvärldsbevakning Skärmdump Skräp Surgubbe

Flärdtjänsten har varit ett helvete sedan jag fick mitt nya tillstånd från 1 december och som ska gälla i fem år. Om jag lyckades lösa problemen i dag vet jag inte, men det tog fyra samtal och fyra personers inblandning när jag ringde dem i dag.

De senaste fem åren har jag haft ensamåkning, det vill säga inga andra medresenärer i taxibilen. Detta på grund av att jag är lång (långa ben) och är ganska (ähum) stor på alla sätt och vis. Ska jag få på mig ett bilbälte (enligt lag) så måste jag sitta fram och det kräver också att stolen är tillbakaförd så långt det går. Plus att jag är lång och inte så rörlig, vilket innebär att jag har svårt att få in benen i bilen om sätet inte är tillbakafört. Samt att beröring där man kör in knäna i instrumentbrädan är fruktansvärt smärtsamt och försämrar balansen som är dålig ändå.

Plötsligt får jag inte ensamåkning längre. Men fick beviljat att sitta fram med tillbakafört framsäte samt att ingen medresenär får placeras direkt bakom mig. Och detta fungerade någorlunda i knappt två veckor. Men igår upptäckte jag det fasansfulla – i körordern gällande mig har flärdtjänsten plötsligt raderat detta med tillbakafört framsäte och ingen medresenär bakom mig. Orsak okänt.

Därför har jag i dag bråkat väldigt. Beviljar man något så förutsätter jag att den informationen också kommer chaufförerna till del, så jag slipper konflikter och diskussioner med chaufförer och medresenärer. Och att jag inte ska bli fysiskt lidande.

Fram och tillbaka hänvisades jag hos flärdtjänsten. Det jag dock fick veta var att man nu för alla resenärer tagit bort alla beslut ur de körorder som går ut till chaufförerna. De tyckte det blev för mycket text och information. Min fråga var hur jag skulle göra för att få de resor jag är beviljad om chaufförerna inte får veta villkoren. Svår fråga tydligen. De påstod att när jag ringer och beställer resor, så lägger beställningscentralen in bokstavskoder som ska motsvara det jag är beviljad. Mitt svar på det var att flärdtjänsten tidigare vägrat bokat resor åt mig eftersom det är arbetsresor och arbetsresor går bara att boka via telefon om man arbetar exakt samma klockslag fem dagar i veckan, men jag är schemalagd av arbetsgivare. Därför har man alltid hänvisat mig till att boka via Internet, men där har jag inte tillstånd att lägga till information, bara adresser, datum och klockslag.

Anledningen till att jag fick prata med så många människor på flärdtjänsten berodde på att det tog tid innan jag nådde en vänlig själ som var handlingskraftig och ringde IT-tekniker som nu lagt in extra val för mig i Internetbokningen så jag själv nu kan boka tillbakafört bilsäte fram. Om detta kommer fungera vet jag inte, då jag inte kan få in beslutet om att ingen får sitta bakom mig. Vilket betyder att chaufförerna kommer vägra låta mig föra tillbaka sätet då den bakom inte får plats med sina ben. Nå, men då får väl de resenärerna också ansöka om att få sitta fram med tillbakafört bilsäte. Eller?

I vilket fall som helst så har jag i dag begärt att min läkare ska skriva ett kompletterande intyg med begäran om att jag ska återfå ensamåkning så jag slipper alla problem, allt strul och alla diskussioner. Hur detta blir, om det leder till att jag återfår ensamåkningen, vet jag inte. Men jag är inte nöjd. I femton år har jag slagits mot flärdtjänsten som inte sköter sina uppdrag. Och det här jag fick höra i dag att de raderat allas information till chaufförer och att bokningsförfarandet är annorlunda – varför har man inte gått ut med den informationen till alla sina kunder? En information som inte ens nått alla inom flärdtjänsten och inte alls till chaufförerna.

Göteborgs kommun är inte fantastisk. Och de olika nämnderna ännu värre. Hämdtjänsten går jag inte ens in på i dag…

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Dumheter Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Privat Skräp Surgubbe Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda