Kategori: Övertygelse

Två gånger i år har jag varit hos barberare. Efter de putsningarna är nu skägget längre än det någonsin varit. Som skäggig karl måste jag känna till min skägglängd, eftersom det är en återkommande fråga jag får besvara. Senast jag mätte var skägget 25 cm, men i dag är det 30 cm. Men detta var bara en inledning, för nu byter jag fokus.

Så för ett tag sedan kom jag ut även här i bloggen officiellt som bög. Ändå skriver jag enormt lite kring det. Kanske anledning inte finns, för det är ett icke-ämne. För det skulle innebära att det är något avvikande som måste förklaras. Men sanningen är att jag undanhåller enormt mycket kring det hela, och då i alla sammanhang och inte enbart i bloggen.

Nu lät jag som värsta drama queen, med mörka hemligheter (eller oanständigheter som får mammor att rodna). Nej. Dock är det lite tveeggat – jag har inga problem med att berätta varken det ena eller det andra gällande mitt liv. Samtidigt har jag också en tro på att man måste vara öppen för inte mystifiera eller nära fördomar, särskilt om man vill att mänskliga rättigheter fortsatt ska inkludera sexualitet i vårt samhälle. Men. Jag måste skydda mig, begränsa mig, visa på omdöme. Min försiktighet grundar sig på reaktioner jag mött. Jag kan stå upp för allas lika värde när jag ikläder mig rollen som medmänniska eller fackombud. Men när det handlar om mitt privata jag, mitt liv, mina rättigheter, min vardag, så blir det genast lite svårare.

Jag har lärt mig att inte lita på någon. Om jag varit med om något för länge sedan, eller i går, har ingen betydelse även om attityd förändrats genom lagstiftning eller upplysthet. För man råkar fortfarande illa ut som bög. Det är min sanning.

Vem vet att jag är bög? Alla och ingen. På nätet måste jag säga att alla vet som känner till mina nätalias (som Jontas, Nile, Nilekil). Utom Facebook. Jag har aldrig nämnt det på Facebook då jag har släkten där. På Facebook länkar jag inte till några andra sociala medier eller blogg. Även om jag är lätt att hitta.

Vad vet släkten? Inte mycket. Ömma modern vet (liksom hennes sambo med familj) samt en kusin. I övrigt har jag fått munkavel för att skydda modern. Märkligt, jag vet, men hennes önskan – och ingen viktigt för mig då jag inte har någon kontakt med släkten. Hade jag umgåtts och varit i kontakt med min släkt så hade jag inte smugit med vem jag är. Men som det är i dag finns inget syfte att outa sig själv för människor jag inte har samröre med.

Jobbet? Sex personer, varav tre inte längre är arbetskamrater. För detta är personer jag litar på och som stöttar mig (inkl. chef och fack). Jag hade gärna varit mer öppen på jobbet, men fördomarna är fruktansvärda inom vården trots att så många är öppet homosexuella (bögar och flator). Jag får höra gliringar konstant trots att vi har både lagstiftning och policydokument om bemötande (och föreskrifter kring kräkningar). Gliringarna är elaka, inte skämtsamma dumheter. Och jag vill inte degraderas till min sexualitet som jag säkerligen då får slängt i ansiktet när jag framför något arbetsrelaterat som inte faller i god jord. Hellre att man ogillar mig som person, än för min sexualitet. Med detta sagt – jag står verkligen upp för sexualitet på jobbet när det kommer till kränkningar, men jag har ingen anledning att berätta om mig själv för en hel arbetsplats. Jag kommer göra det om jag blir trängd till det, för jag accepterar inte skit. Kan jag använda min egen sexualitet som ett argument för styra upp förutfattade meningar, så gör jag det.

I min vardag är jag alltså begränsad. Jag har blivit mordhotad och hotad på andra sätt, och det enbart utifrån homosexualitet. Hotad inom familjen, men också av människor jag är i beroendeställning till vad gäller till exempel flärdtjänst (de chaufförerna anmäler jag, vilket leder till att de inte får köra flärdtjänst efter det).

Ändå… Jag har många vänner – väldigt många vänner (av alla sexualiteter); ytligt bekanta, nära vänner, vänner på nätet, vänner även utanför nätet, som vet allt om mig där jag inte behöver dölja vem jag är. Därför känner jag mig inte så begränsad, även om jag är avvaktande och misstänksam i vissa nya sammanhang. Som sagt – det hela är lite tveeggat, aningens komplicerat. Jag kan vara ärlig och uppriktig, men allting har sin plats. Det har blivit viktigare att vara öppen nu när vi har ett tuffare samhällsklimat och ett spänt världsläge där mycket som tagit ett kliv framåt, nu tagit två steg bakåt.

Och allt är egentligen bara väldigt sorgligt. Det finns ingen quick fix. Det som gör mig mest ont i hela sammanhanget, är att det blivit så tydlig skiljedelare mellan för och emot när det gäller lika rättigheter utifrån etnicitet, religion, ålder, kultur och sexualitet. Enda fördelen är att de som är emot så tydligt gör sin röst hörd, att det nu går bemöta det istället för när det var tyst och allt hat skedde i lönndom.

På ett personligt plan – jag mår bra, är glad att jag är bög. För jag har inget att skämmas för.

 

||||| 0 I Like It! |||||

Bearded Bild Blogg Fackligt Hälso- och sjukvård Kampen Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Politik Privat Rättvisa Skägg Vardagsblogg Yrkesliv

Det jag har svårt att förstå, är varför ömma modern är så teknikfientlig? Till hösten blir hon pensionär men ska fortsätta arbeta deltid. Åldersmässigt borde hon inte vara så teknikfientlig, men samtidigt har hon aldrig haft ett arbete som innehåller teknik i form av datorer eller ens telefoner. Hon har ingen dator eller smartphone. Istället upprörs hon över att alla hänvisar till att ange mejladress, läsa hemsidor och dra ut blanketter från nätet. Hon irriterar sig också på att det kostar extra avgifter om man går in på banken och att det är så svårt att få tag i kontanter. Hon ser knappt på tv, där hon tvingats skaffa box trots att hon har tv-antenn. Och undrar varför hon ska vara nåbar på telefon när hon har en fast telefon hemma. Där det ständigt ringer mystiska samtal från utlandet och från försäljare. Någonstans tycker hon att hon är diskriminerad som valt bort tekniska lösningar. Men. Det är något hon själv valt och har inget med ålder att göra. Hennes storasyster, pensionär sedan några år, surfar nätet och har sin smartphone med överallt och uppdaterar sin Facebook.

Nu glömde jag vad jag ville säga med ovan. Låt mig fundera.

Jo. Själv är jag väl heller inte så purung. Ändå har jag hoppat på alla nyheter och skaffade dator omkring 1996. Och nätet gick jag ut på 1998. Skitdyrt och segt, men jag tror heller inte att jag såg det som framtiden med datorer. Mobiltelefoner var ingen realitet direkt vid den här tidpunkten när alla (utom jag) hade MiniCall. Men datorer har följt mig sedan tidigt 80-tal i genom alla skolåren (från högstadiet och framåt) och har också alltid varit en naturlig del i mitt arbete som kontorist/sekreterare. På 80-talet till i dag. Jag gick på 90-talet kvällskurser i Office och Windows. Jag läste HTML-design, började göra hemsidor. På 90-talet blev jag också webbansvarig på jobbet och det är också något som hängt med mig under alla år oavsett arbetsgivare. Senaste tio åren har jag också varit systemadministratör för olika program på jobbet.

Om jag är duktig på datorer? Nej, jag är ingen tekniker. Men jag är inte rädd, är nyfiken och vågar ta till mig sådant som är nytt. Att man skulle bli mer anti med åldern, håller jag inte med om. Kanske man blir trött på alla förändringar, men accepterar man bara att detta är verkligheten så finns inga problem.

Även om jag i botten är kontorist/sekreterare med pappersordning, så tycker jag tekniken har underlättat jobbet. Också privat har det varit en fördel att ta till tekniken för att uträtta bankärenden som att betala räkningar, swisha pengar, använda betalkort i affären och söka information. Bara detta att i mobilen ha tillgång till en dator är fantastiskt. Eller att streamingtjänster slagit igenom både för musik (Spotify) och tv (HBO Nordic, Netflix, ViaPlay) har ändrat hur jag konsumerar kultur. Nu läser jag inte böcker så ofta på grund av tidsbrist, men jag föredrar ljudböcker i mobilen. Det som jag fortfarande håller fast vid och som är omodernt, är ”vanlig tv” som råkar vara TiVo via fiber där boxen vet vad den ska spela in åt mig.

Och privata datorn. Den använder jag väldigt sällan. Jag föredrar att sitta med mobilen, vilket jag gör större delen av dygnet (inte non-stop) då jag är aktiv på sociala medier (Instagram) men främst genom att prata med alla vännerna på Line. Vi ringer varandra också över Line – antingen som telefontsamtal eller som videosamtal. Gratis. Men oftast chattar vi i grupprum.

Jag tänker inte på detta. Jag bara gör. Jag har anpassat mig. Jag uppfattar inget som nymodigheter eller att jag skulle ändrat tillvägagångssätt genom hur jag använder tekniken. Allt är intuitivt, man behöver inga förkunskaper alls. Vågar man bara ta första steget så kommer allt naturligt.

Men ibland kan det slå mig hur annorlunda det är jämfört då man fick bege sig till speciella inrättningar och stå i kö för att uträtta ärenden, vilket nu mest låter som att stå i kö till en offentlig toalett. Friheten är större. Möjligheterna större. Och sociala nätverket tusenfalt större. Men jag känner mig inte stressad eller att jag skulle få mindre tid eller träffa människor i mindre omfattning (In real life). Allt är komplement.

Samtidigt är jag medveten om en sak. Känsligheten för tekniska störningar, attacker, krångel med mera. Förutom detta att det också kräver ekonomiska medel att ständigt utveckla och anpassa sin teknikpark. Samt att det finns de som alltid kommer på efterkälke av olika anledningar och som då får problem. Därför är jag lite kritisk till att ömma modern inte vill befatta sig med teknik. Med åldern blir det svårare för henne att vara en del av samhället. Visst, teknik kanske inte är så lätt för äldre, men vi förlorar också funktioner i samhället där vi hänvisas till nättjänster. Plötsligt en dag finns inga alternativ, och då måste man be andra om hjälp att uträtta ärenden åt en, som inte är åldersrelaterat utan på grund av att man står utanför tekniskt.

Slutsatsen är att jag lever med min smartphone och den fungerar som enda tekniska hjälpmedlet. Så. Om ömma modern bara hade skaffat en smartphone så hade hon inte varit så exkluderad. Jag får väl tjata än mer. Eller ge henne en när hon fyller pensionär, fast hon lär inte ens ta i den. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Låta henne vara?

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Teknik Teveserier Tv Vardagsblogg

Comments closed

Om jag nu är så mycket för rättvisa och jämställdhet, har gått fackliga utbildningar för HBTQ-certifiering och universitetsutbildningar i juridiken förknippat med arbetslivs likabehandling – varför har jag då aldrig varit ägare av prideflaggor? Jag fick frågan för ett par veckor sedan om jag inte hade någon prideflagga och jag blev lite ställd. Det känns egentligen ganska självklart när någon påtalar det, men jag har själv aldrig reflekterat över det.

Så jag beställde ett par flaggor. En Bear Pride Flag och en Pride Flag. När, var eller hur jag ska använda dem har jag ingen aning om. Men jag har dem.

Nu kommer jag åter att bli ensamt fackligt ombud på jobbet. Åtminstone i min verksamhet. Det innebär att jag ensam får ta på mig bördan att vara medlemmarnas representant gentemot arbetsgivaren. Inget betungande mer än att det tar tid. Och jag börjar nu ladda inför semesteravslutet med att bli upprörd. Jag är väldigt på hugget. Om någon diskriminerar någon på jobbet kanske jag kan använda flaggorna till att ta strypgrepp? Nej, sånt ska man inte skämta om. Jag kör med argumentation, inte hot eller våld.

2016-08-18 12.08.16

Men det är så märkligt att det kan ses som hotfullt vad gäller sexualitet. Som primärt handlar om ömsesidig kärlek och inget annat. Tanken på det sexuella känns hotfullt och flaggor representerar okontrollerad lusta. Eller nåt i den stilen. Jag har aldrig kunnat leva mig in i hatarnas ståndpunkter. Här står jag och håller i en tygbit. Den representerar björnar (sexuell subgrupp inom gaykulturen, håriga karlar, skäggiga karlar, oavsett kroppsstorlek). Färgerna är de färger som riktiga björnar (djuret) har i olika delar av världen. Så flaggan representerar jämställdhet och gemenskap. Enbart för denna subgrupp? Nej, alla som tror på det budskap flaggan representerar.

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Övertygelse Yrkesliv

Comments closed

1 + 1 + 1. Skägg + rosa mobilskal + rosa Ramlösa-flaska = Hello Pretty. Mitt nya smeknamn på jobbet. Alla skrattar (jag lite påfrestat) men jag tycker inte att det känns riktigt bra. Rosa mobilskalet var ett diskussionsämne även i tisdags på jobbet då jag ansågs bögig. Jag bryr mig inte om färg! Så länge det inte är rött, för det är en avskyvärd färg. Jag trodde dock aldrig att det skulle kunna bli ett ”problem” eller att vuxna har fördomar (men det är väl det vuxna har, som de sedan låter gå i arv). Nu är det så att jag har väldigt många mobilskal i många olika färger, men eftersom jag sliter ut dem på löpande band så köper jag det som är billigast och skiter i färgen.

Är jag känslig? Nej. Men jag är för korrekthet, respekt och så vidare. Plus att jag är facklig representant som ska motverka diskriminering och det här tangerar lite. Jag vill inte vara fjollan på jobbet. För det leder till en sak. Nedvärdering. Folk ändrar beteende mot en. Man blir ett skämt som man kan driva med och där man (jag) förväntas leka med och förstärka fördomarna. I dag var i dag. Det kan jag ha överseende med. Fortsätter det i morgon så lär jag explodera, vilket jag gjort några gånger när man fnissat åt… fjollighet generellt. Jag har upptäckt att min gräns går där. Så, igen… Är jag känslig? Nej, man ska respektera människor utifrån personen och inte ”lyte” (som många verkar tycka det mesta vara som inte är heteronormativt, eller bara norm alls). Jag tror det är humanisten i mig och värderingen människors lika värde som kickar in. Trots allt har jag varit väldigt utsatt genom åren på grund av vikt, ms, man i kvinnodominerat yrke och så vidare. Jag accepterar inte mer nu, hur oskyldigt det kan tyckas vara! Gör inga anspelningar! Skämta inte! Inte om sånt här…

Smått förbannad blev jag också (nästan) i tisdags när jag hånades för att ha köpt Ramlösa Kärlek. Som ju sponsrade Pride i Stockholm i augusti. Fortsätter det så här kommer skyddsombudet (jag) inte bara reagera, utan också agera.

||||| 0 I Like It! |||||

Övertygelse Vardagsblogg Yrkesliv

En får vara försiktig med vad man lägger ut på Instagram. Jag förväntade mig det nästan och fick rätt. Åtminstone en person tålde inte:

IMG_1481Batman och Superman – med Wonder Woman står i bakgrunden.

Detta trots att jag i min beskrivningstext ställde frågan om detta var fan art eller om det var evolution. För jag har inte läst serietidningar på 20 år och jag vet inte vad som händer där. Jag vet att de amerikanska superhjältarna varit pådrivande i samhällsfrågor som acceptans och så vidare. I början på 70-talet var det ganska kontroversiellt med svarta superhjältar då de oftast porträtterades som gangsters. Asiatiska superhjältar har jag inte sett av och på 50-talet (efter Pearl Harbor) så var de enbart onda. Sedan försvann de.

Men i dag förlorade jag en följare som varit väldigt aktiv med att gilla allt jag lagt ut hela sommaren. Varför han försvann är lite märkligt eftersom vi kör lite samma stil. Och att han i sin presentation skarpt ogillar folk som avföljer. Öh, va? Nå, men detta är en utav de få jag verkligen kommer att sakna även om jag fortsätter följa honom (om han inte blockerar mig).

Nå, men jag får lugna ner mig med Instagram nu. Jag har inte tid.

 

||||| 0 I Like It! |||||

Övertygelse

Comments closed

Det är av princip som jag inte är religiös. För mig är religiösa människor väldigt självgoda, ser sig själva som en elit som ibland nedlåter sig att frälsa oförstående och fattiga medmänniskor. Man hänvisar till ålderdomliga texter och traditioner och har bakom sig ett samfund som mest är ondska och fördömande. Generaliserar jag? Jag vet inte, men dåliga exempel är lätt att rada upp. Fortfarande har jag inte kunnat smälta de oförrätter jag fick vara med om i samband med min fars bortgång för snart tio år sedan.

Har jag någon tro? Nej, inte som anspelar på religion med Gud och himmelrike. Bortser man från det så har jag nog någon form av tro, men den är diffus, föränderlig, privat och ganska jordnära. Trots det kan jag föreställa mig en existens av Gud. Det var en tes som framfördes i Sagan om Isfolket som inte känns helt bortkastad. Att alla gudomar existerar så länge bara en enda levande person tror. Genom att tro ger man makt och existens. I fiktionens värld var dessa gudar fysiska men blev till stenstoder utan handlingskraft när inte längre någon trodde på dem. Det jag själv kan tänka mig är tankens och viljans makt hos den som tror. För den som tror vet, och det är fullt tillräckligt för den personen. Med det kan jag inte ta ifrån någon en villfarelse då den inte delas med den som tror. Då är jag maktlös, och personen i fråga har all makt och all rätt. Inte rätt att handla utifrån det, men rätt till sin tro. Men jag delar den inte. Därmed har jag också rätt, för jag tror något helt annat.

Undersökningar säger att den som är religiös lever ett bättre och lyckligare liv. Det kan jag också förstå, även om det är en subjektiv uppfattning eller tolkning. Därmed inte sagt att jag är mindre lycklig, jag bara värdesätter andra saker och uppfattar lycka som något annat än en tro.

Om jag skulle tvingas välja en religion som jag vill tillhöra – vilken skulle jag då välja? Kväkare eller judendom, tror jag. Under protest, naturligtvis. För det skulle innebära avkall på det jag verkligen tror på. Den fria viljan.

Jag är inte ond. Humanism är min ledstjärna.

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Övertygelse Personligt Privat

Plötsligt blev jag påmind om något jag inte tänkt på under flera år. Jämställdhet för män i vården. För 20 år sedan hamnade jag i en sådan arbetsgrupp på initiativ av fack och arbetsgivare. Syftet var att få fler män att söka till utbildning för sekreterare. Utfallet var klent, minst sagt. Jag har ett vagt minne – jag vet inte ens om det stämmer – att jag var på skolan och berättade om att jag som man existerade i kvinnodominerat yrke. Men det sökte aldrig någon man till utbildningen. I dag är vi trots allt några fler män i vården än då för 20 år sedan, men vi är fortfarande lätträknade.

För cirka 12 år sedan var jag hos ny arbetsgivare och samma sak där. På initiativ av personalavdelningen så samlades vi män i vården – från alla yrkeskategorier där vi var i minoritet, det vill säga sekreterare, undersköterskor och sjuksköterskor. Jag tror det bara blev ett möte. Åtminstone var jag bara med på ett möte. Det gnälldes väldigt om hur synd det var om oss män. Inte det att vi var för få eller hade lägre lön än våra kvinnliga kollegor, utan att man kände sig mobbade och trakasserade av sina kvinnliga kollegor. Jag kände inte igen mig i det.

Det jag i dag mest funderar över är, vad var egentligen syftet med dessa arbetsgrupper? Var det ett politiskt mål om jämställdhet som låg bakom? Förmodligen. Samtidigt genom åren har det tjatats om 50/50 inom alla yrkeskategorier och vården har ju en omvänd ordning vad gäller könsfördelning och underrepresentation. Men som självändamål har jag svårt för hela konceptet. Särskilt om det är de underrepresenterade könen som själva som ska stå för jämställdheten inom olika branscher och enskilda arbetsplatser. Enligt mig är det fel väg att gå och har också inte lett till något. Maktstrukturer är inte lätta att ändra på. Eftersom det ändå verkar finnas en politisk utopi i det här, så finns det nog bara en väg att gå. Jämställda löner, jämförbara mellan olika yrken som i dag har överrepresentation av ett kön men lönediskriminerar det andra, underrepresenterade, könet. Men så säger politiken att de inte kan lägga sig i arbetsmarknadens parter, utan det får avtalas mellan arbetsgivare och arbetstagare via kollektivavtal. Där finns ingen vilja hos arbetsgivaren eller hos politikerna. Plus att mansdominerade arbetstagarorganisationer lägger sig emot att stå tillbaka till förmån av den kvinnodominerande sektorn. Alltså har vi status quo inom jämställdhet där det aldrig någonsin kommer att bli jämställt.

Får jag fler erbjudanden, eller uppmaningar, till att delta i projekt för att få in fler män i vården så kommer jag tacka nej. Det leder inte till något. Det enda som kommer ut ur detta är att arbetsgivaren på pappret kan visa att de gjort något konkret – och misslyckats – för att åtgärda bristen på jämställdhet. Ge istället skälig lön till alla oavsett kön, så kommer det nog att lösa sig ändå. Utan projekt.

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Hälso- och sjukvård Minne Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Yrkesliv

Comments closed

Tre veckor senare och jag var i dag tillbaka på sjukgymnastiken och körde mitt grymma pass (aj). Efter det är jag ganska slut, men då är det bara att hoppa in i duschen för att sedan gå direkt till jobbet för att vila med lite arbete. Men det blev ingen vila. Det visade sig att just i dag skulle det bli storstäd och att jag fick släpa ut allting från mitt rum. Alla lösa pinaler skulle ut, annars städar de inte. Den här gången fick jag också koppla lös datorer och flytta på möbler eftersom jag ska få nytt skrivbord (egentligen i går). Efter sjukgymnastiken var inte detta något min lekamen suktade efter, om vi säger så.

En kvart senare kunde jag släpa in allting igen. De… hade städat?! Golvet var torkat. Men absolut ingenting var avdammat – inte ens mina tomma skrivbord. Tjockt med damm i fönster och på lister. Damm, damm, damm. Städteamet var som bortstädade, återfanns ingenstans. Så det var bara att själv börja damma (och skita ner golven) innan jag åter fick släpa in min pinaler och koppla ihop datorerna. Är det okej om jag känner en viss fysisk smärta nu?

Men den mentala smärtan är värre. Hur jag än gör så kan jag aldrig någonsin få städat på mitt rum. Slarviga hämndtjänsten städar hemma hos mig, men på jobbet är det än värre. Städerskan få bara komma varannan vecka för att tömma papperskorgen. Hon är förbjuden att damma. Därför beställer vi storstäd en gång per år, men om inte heller de städar – vem ska då göra det? Jag?! Som inte ens städar hemma då någon annan får betalt för att göra det! Precis som på jobbet, vi avlönar personal vars uppgift är att städa men som inte gör det! Oftast hittar jag dem i mitt omklädningsrum i källaren där de sitter och mobilsurfar dagarna i ända och ifrågasätter om jag verkligen måste byta om i mitt omklädningsrum då de tycker att jag stör dem!

Sjukhusstädning är verkligen under all kritik. I damm samlas virus för bland annat vinterkräksjuka samt bakterier, multiresistenta mot antibiotika. På ett sjukhus. Där det inte städas.

Men ingen har något att säga till om. Vi har försökt betala extra för att få en minimumstädning, men det har ingen betydelse. Vi får det inte ändå. Och avtal förlängs och vi får inte ens omförhandla när det är dags att förlänga avtalen.

Skitigt hemma, skitigt på jobbet. Vi betalar bra och de får bra lön. För tjänster som inte existerar. Lokalvårdare är ett arrogant släkte som bara sitter på arslet. Något annat har jag aldrig sett.

||||| 0 I Like It! |||||

Övertygelse Vardagsblogg

Comments closed

Två ilskna inlägg på två dagar. Beroende på vem man frågar så är jag antingen fruktansvärt snäll eller också fruktansvärt arg. Nja, jag har temperament och det påstås vara ett finskt arv. Jag tror nu inte att man ärver temperament utifrån folkslag. Men det hela grundar sig på min känsla för rätt och fel. Vissa saker eldar mitt temperament men bara i ett sammanhang. Jobbet. Anledningen till att jag där kan känna mig så kränkt å mina eller andras vägnar, beror naturligtvis på att jag går in i en seriös yrkesroll när jag är i tjänst och förväntar mig att alla andra också ska sköta sig professionellt. De sviker mig titt som tätt och jag blir fly förbannad och vänder upp och ner på allt och alla (bildligt). Kanske jag engagerar mig för mycket och tar åt mig för mycket. Ändå har jag gränser, frågan är hur mycket det ska få lov att påverka mig och hur mycket mitt temperament ska få fritt spelrum. Dock har jag framfört att man får räkna med mitt temperament så länge jag man inte respekterar det som är rätt och riktigt. Jag vägrar släta över eller be om ursäkt. Sanningar ska fram.

Samma engagemang och temperament känner jag inte för andra händelser, vilket gjort att jag också fått höra att jag saknar empati. Nå, men det är bara min närmiljö jag kan påverka. Inte världshändelser eller att dela något på Facebook för att stödja någon sak. Som detta med tiggare. Jag känner bara en sak där – förakt. Inte mot människorna eller deras situation av fattigdom, utan för detta att det faktiskt är organiserat, vilket i mina ögon är en kriminell handling, en form av människohandel. Jag stöder inte gärna kriminella organisationer genom att skänka pengar. Förmodar att jag redan gör det genom fondplaceringar för pension.

På tal om pension. I dag är det 7 344 dagar kvar tills jag går i pension. Då behöver jag inte låta temperamentet ta överhand då jag inte har något jobb att engagera mig i. Istället får jag börja tigga för uppehållet. Oorganiserat.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Övertygelse Personligt

Comments closed

Sånt här gör mig indignerad!

 Därför maskar vi på jobbet, Aftonbladet.

Kanske indignerad är lite väl lindrigt uttryckt. Själv sliter jag häcken av mig, fikar aldrig, tar knappt lunch. Men i artikeln nämns den privata sektorn som det svara hålet för att maska och att det beror på för få arbetsuppgifter där chefen inte kan bedöma rimlig arbetsbelastning.

Nå, men jag har annan infallsvinkel och annan tolkning. Offentlig sektor sägs inte ha så mycket maskning. Nej, jag har åtminstone aldrig en chans till det. Istället läggs jag bara på mer och mer arbete, vilket också är en chefsfråga – det vill säga, dålig inblick och respekt. Däremot så finns det andra (ingen nämnd, ingen glömd) som pratar privat i telefon hela arbetsdagen, går till andra arbetsplatser under några timmar för att prata med kompisar, sitter i personalrummet minst två timmar per timme (japp) och så vidare. När jobbet inte blir utfört och högarna växer, får de jobba extra helg med kvalificerad övertid (240 % timlön). Utan ändå utföra något. Jag är väldigt kritisk mot detta och framför denna kritik om och om igen sedan flera år tillbaka. Det gör jag i egenskap av att jag ser det som djupt orättvist, att vi inte är där på lika villkor och att man kan beordra mig att göra mer och mer samtidigt som andra inte behöver göra någonting (som inte heller straffar sig, de får inga repressalier). Som svar på min kritik? ”Du får sluta vara så duktig”, vilket är direkt nedvärderande gentemot min insats och som gör det legitimt för andra att maska. Förväntningar och motprestation existerar inte, bara uppbärandet av lön.

Jag skulle bli galen av att inte ha något att göra, liksom att jag håller på att bli galen av att ha för mycket att göra och där andra gör ingenting. Eftersom inställningen är som den är, så anser jag inte att någon kan kritisera mina egna insatser i jämförelse. Ingen tillåts av mig ha synpunkter på det jag uträttar, för det är fan så mycket mer än vad de själva åstadkommer.

Det absolut värsta jag vet är när inga friktioner eller (konstruktiva) konflikter får uppstå på jobbet då allt ska vara supertrevligt och socialt. Vi arbetar för skattepengar och som en del i vårdarbete om än den administrativa delen av det. Då ska vi också prestera. Alla. På lika villkor. Och med krav på sig.

Tänk om jag hade haft makten att bestämma.

||||| 0 I Like It! |||||

Övertygelse

Comments closed