Så för ett tag sedan kom jag ut även här i bloggen officiellt som bög. Ändå skriver jag enormt lite kring det. Kanske anledning inte finns, för det är ett icke-ämne. För det skulle innebära att det är något avvikande som måste förklaras. Men sanningen är att jag undanhåller enormt mycket kring det hela, och då i alla sammanhang och inte enbart i bloggen.

Nu lät jag som värsta drama queen, med mörka hemligheter (eller oanständigheter som får mammor att rodna). Nej. Dock är det lite tveeggat – jag har inga problem med att berätta varken det ena eller det andra gällande mitt liv. Samtidigt har jag också en tro på att man måste vara öppen för inte mystifiera eller nära fördomar, särskilt om man vill att mänskliga rättigheter fortsatt ska inkludera sexualitet i vårt samhälle. Men. Jag måste skydda mig, begränsa mig, visa på omdöme. Min försiktighet grundar sig på reaktioner jag mött. Jag kan stå upp för allas lika värde när jag ikläder mig rollen som medmänniska eller fackombud. Men när det handlar om mitt privata jag, mitt liv, mina rättigheter, min vardag, så blir det genast lite svårare.

Jag har lärt mig att inte lita på någon. Om jag varit med om något för länge sedan, eller i går, har ingen betydelse även om attityd förändrats genom lagstiftning eller upplysthet. För man råkar fortfarande illa ut som bög. Det är min sanning.

Vem vet att jag är bög? Alla och ingen. På nätet måste jag säga att alla vet som känner till mina nätalias (som Jontas, Nile, Nilekil). Utom Facebook. Jag har aldrig nämnt det på Facebook då jag har släkten där. På Facebook länkar jag inte till några andra sociala medier eller blogg. Även om jag är lätt att hitta.

Vad vet släkten? Inte mycket. Ömma modern vet (liksom hennes sambo med familj) samt en kusin. I övrigt har jag fått munkavel för att skydda modern. Märkligt, jag vet, men hennes önskan – och ingen viktigt för mig då jag inte har någon kontakt med släkten. Hade jag umgåtts och varit i kontakt med min släkt så hade jag inte smugit med vem jag är. Men som det är i dag finns inget syfte att outa sig själv för människor jag inte har samröre med.

Jobbet? Sex personer, varav tre inte längre är arbetskamrater. För detta är personer jag litar på och som stöttar mig (inkl. chef och fack). Jag hade gärna varit mer öppen på jobbet, men fördomarna är fruktansvärda inom vården trots att så många är öppet homosexuella (bögar och flator). Jag får höra gliringar konstant trots att vi har både lagstiftning och policydokument om bemötande (och föreskrifter kring kräkningar). Gliringarna är elaka, inte skämtsamma dumheter. Och jag vill inte degraderas till min sexualitet som jag säkerligen då får slängt i ansiktet när jag framför något arbetsrelaterat som inte faller i god jord. Hellre att man ogillar mig som person, än för min sexualitet. Med detta sagt – jag står verkligen upp för sexualitet på jobbet när det kommer till kränkningar, men jag har ingen anledning att berätta om mig själv för en hel arbetsplats. Jag kommer göra det om jag blir trängd till det, för jag accepterar inte skit. Kan jag använda min egen sexualitet som ett argument för styra upp förutfattade meningar, så gör jag det.

I min vardag är jag alltså begränsad. Jag har blivit mordhotad och hotad på andra sätt, och det enbart utifrån homosexualitet. Hotad inom familjen, men också av människor jag är i beroendeställning till vad gäller till exempel flärdtjänst (de chaufförerna anmäler jag, vilket leder till att de inte får köra flärdtjänst efter det).

Ändå… Jag har många vänner – väldigt många vänner (av alla sexualiteter); ytligt bekanta, nära vänner, vänner på nätet, vänner även utanför nätet, som vet allt om mig där jag inte behöver dölja vem jag är. Därför känner jag mig inte så begränsad, även om jag är avvaktande och misstänksam i vissa nya sammanhang. Som sagt – det hela är lite tveeggat, aningens komplicerat. Jag kan vara ärlig och uppriktig, men allting har sin plats. Det har blivit viktigare att vara öppen nu när vi har ett tuffare samhällsklimat och ett spänt världsläge där mycket som tagit ett kliv framåt, nu tagit två steg bakåt.

Och allt är egentligen bara väldigt sorgligt. Det finns ingen quick fix. Det som gör mig mest ont i hela sammanhanget, är att det blivit så tydlig skiljedelare mellan för och emot när det gäller lika rättigheter utifrån etnicitet, religion, ålder, kultur och sexualitet. Enda fördelen är att de som är emot så tydligt gör sin röst hörd, att det nu går bemöta det istället för när det var tyst och allt hat skedde i lönndom.

På ett personligt plan – jag mår bra, är glad att jag är bög. För jag har inget att skämmas för.

Nu glömde jag vad jag ville säga med ovan. Låt mig fundera.

Jo. Själv är jag väl heller inte så purung. Ändå har jag hoppat på alla nyheter och skaffade dator omkring 1996. Och nätet gick jag ut på 1998. Skitdyrt och segt, men jag tror heller inte att jag såg det som framtiden med datorer. Mobiltelefoner var ingen realitet direkt vid den här tidpunkten när alla (utom jag) hade MiniCall. Men datorer har följt mig sedan tidigt 80-tal i genom alla skolåren (från högstadiet och framåt) och har också alltid varit en naturlig del i mitt arbete som kontorist/sekreterare. På 80-talet till i dag. Jag gick på 90-talet kvällskurser i Office och Windows. Jag läste HTML-design, började göra hemsidor. På 90-talet blev jag också webbansvarig på jobbet och det är också något som hängt med mig under alla år oavsett arbetsgivare. Senaste tio åren har jag också varit systemadministratör för olika program på jobbet.

Om jag är duktig på datorer? Nej, jag är ingen tekniker. Men jag är inte rädd, är nyfiken och vågar ta till mig sådant som är nytt. Att man skulle bli mer anti med åldern, håller jag inte med om. Kanske man blir trött på alla förändringar, men accepterar man bara att detta är verkligheten så finns inga problem.

Även om jag i botten är kontorist/sekreterare med pappersordning, så tycker jag tekniken har underlättat jobbet. Också privat har det varit en fördel att ta till tekniken för att uträtta bankärenden som att betala räkningar, swisha pengar, använda betalkort i affären och söka information. Bara detta att i mobilen ha tillgång till en dator är fantastiskt. Eller att streamingtjänster slagit igenom både för musik (Spotify) och tv (HBO Nordic, Netflix, ViaPlay) har ändrat hur jag konsumerar kultur. Nu läser jag inte böcker så ofta på grund av tidsbrist, men jag föredrar ljudböcker i mobilen. Det som jag fortfarande håller fast vid och som är omodernt, är ”vanlig tv” som råkar vara TiVo via fiber där boxen vet vad den ska spela in åt mig.

Och privata datorn. Den använder jag väldigt sällan. Jag föredrar att sitta med mobilen, vilket jag gör större delen av dygnet (inte non-stop) då jag är aktiv på sociala medier (Instagram) men främst genom att prata med alla vännerna på Line. Vi ringer varandra också över Line – antingen som telefontsamtal eller som videosamtal. Gratis. Men oftast chattar vi i grupprum.

Jag tänker inte på detta. Jag bara gör. Jag har anpassat mig. Jag uppfattar inget som nymodigheter eller att jag skulle ändrat tillvägagångssätt genom hur jag använder tekniken. Allt är intuitivt, man behöver inga förkunskaper alls. Vågar man bara ta första steget så kommer allt naturligt.

Men ibland kan det slå mig hur annorlunda det är jämfört då man fick bege sig till speciella inrättningar och stå i kö för att uträtta ärenden, vilket nu mest låter som att stå i kö till en offentlig toalett. Friheten är större. Möjligheterna större. Och sociala nätverket tusenfalt större. Men jag känner mig inte stressad eller att jag skulle få mindre tid eller träffa människor i mindre omfattning (In real life). Allt är komplement.

Samtidigt är jag medveten om en sak. Känsligheten för tekniska störningar, attacker, krångel med mera. Förutom detta att det också kräver ekonomiska medel att ständigt utveckla och anpassa sin teknikpark. Samt att det finns de som alltid kommer på efterkälke av olika anledningar och som då får problem. Därför är jag lite kritisk till att ömma modern inte vill befatta sig med teknik. Med åldern blir det svårare för henne att vara en del av samhället. Visst, teknik kanske inte är så lätt för äldre, men vi förlorar också funktioner i samhället där vi hänvisas till nättjänster. Plötsligt en dag finns inga alternativ, och då måste man be andra om hjälp att uträtta ärenden åt en, som inte är åldersrelaterat utan på grund av att man står utanför tekniskt.

Slutsatsen är att jag lever med min smartphone och den fungerar som enda tekniska hjälpmedlet. Så. Om ömma modern bara hade skaffat en smartphone så hade hon inte varit så exkluderad. Jag får väl tjata än mer. Eller ge henne en när hon fyller pensionär, fast hon lär inte ens ta i den. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Låta henne vara?

Så jag beställde ett par flaggor. En Bear Pride Flag och en Pride Flag. När, var eller hur jag ska använda dem har jag ingen aning om. Men jag har dem.

Nu kommer jag åter att bli ensamt fackligt ombud på jobbet. Åtminstone i min verksamhet. Det innebär att jag ensam får ta på mig bördan att vara medlemmarnas representant gentemot arbetsgivaren. Inget betungande mer än att det tar tid. Och jag börjar nu ladda inför semesteravslutet med att bli upprörd. Jag är väldigt på hugget. Om någon diskriminerar någon på jobbet kanske jag kan använda flaggorna till att ta strypgrepp? Nej, sånt ska man inte skämta om. Jag kör med argumentation, inte hot eller våld.

Men det är så märkligt att det kan ses som hotfullt vad gäller sexualitet. Som primärt handlar om ömsesidig kärlek och inget annat. Tanken på det sexuella känns hotfullt och flaggor representerar okontrollerad lusta. Eller nåt i den stilen. Jag har aldrig kunnat leva mig in i hatarnas ståndpunkter. Här står jag och håller i en tygbit. Den representerar björnar (sexuell subgrupp inom gaykulturen, håriga karlar, skäggiga karlar, oavsett kroppsstorlek). Färgerna är de färger som riktiga björnar (djuret) har i olika delar av världen. Så flaggan representerar jämställdhet och gemenskap. Enbart för denna subgrupp? Nej, alla som tror på det budskap flaggan representerar.

Är jag känslig? Nej. Men jag är för korrekthet, respekt och så vidare. Plus att jag är facklig representant som ska motverka diskriminering och det här tangerar lite. Jag vill inte vara fjollan på jobbet. För det leder till en sak. Nedvärdering. Folk ändrar beteende mot en. Man blir ett skämt som man kan driva med och där man (jag) förväntas leka med och förstärka fördomarna. I dag var i dag. Det kan jag ha överseende med. Fortsätter det i morgon så lär jag explodera, vilket jag gjort några gånger när man fnissat åt… fjollighet generellt. Jag har upptäckt att min gräns går där. Så, igen… Är jag känslig? Nej, man ska respektera människor utifrån personen och inte ”lyte” (som många verkar tycka det mesta vara som inte är heteronormativt, eller bara norm alls). Jag tror det är humanisten i mig och värderingen människors lika värde som kickar in. Trots allt har jag varit väldigt utsatt genom åren på grund av vikt, ms, man i kvinnodominerat yrke och så vidare. Jag accepterar inte mer nu, hur oskyldigt det kan tyckas vara! Gör inga anspelningar! Skämta inte! Inte om sånt här…

Smått förbannad blev jag också (nästan) i tisdags när jag hånades för att ha köpt Ramlösa Kärlek. Som ju sponsrade Pride i Stockholm i augusti. Fortsätter det så här kommer skyddsombudet (jag) inte bara reagera, utan också agera.

Batman och Superman – med Wonder Woman står i bakgrunden.

Detta trots att jag i min beskrivningstext ställde frågan om detta var fan art eller om det var evolution. För jag har inte läst serietidningar på 20 år och jag vet inte vad som händer där. Jag vet att de amerikanska superhjältarna varit pådrivande i samhällsfrågor som acceptans och så vidare. I början på 70-talet var det ganska kontroversiellt med svarta superhjältar då de oftast porträtterades som gangsters. Asiatiska superhjältar har jag inte sett av och på 50-talet (efter Pearl Harbor) så var de enbart onda. Sedan försvann de.

Men i dag förlorade jag en följare som varit väldigt aktiv med att gilla allt jag lagt ut hela sommaren. Varför han försvann är lite märkligt eftersom vi kör lite samma stil. Och att han i sin presentation skarpt ogillar folk som avföljer. Öh, va? Nå, men detta är en utav de få jag verkligen kommer att sakna även om jag fortsätter följa honom (om han inte blockerar mig).

Nå, men jag får lugna ner mig med Instagram nu. Jag har inte tid.

Har jag någon tro? Nej, inte som anspelar på religion med Gud och himmelrike. Bortser man från det så har jag nog någon form av tro, men den är diffus, föränderlig, privat och ganska jordnära. Trots det kan jag föreställa mig en existens av Gud. Det var en tes som framfördes i Sagan om Isfolket som inte känns helt bortkastad. Att alla gudomar existerar så länge bara en enda levande person tror. Genom att tro ger man makt och existens. I fiktionens värld var dessa gudar fysiska men blev till stenstoder utan handlingskraft när inte längre någon trodde på dem. Det jag själv kan tänka mig är tankens och viljans makt hos den som tror. För den som tror vet, och det är fullt tillräckligt för den personen. Med det kan jag inte ta ifrån någon en villfarelse då den inte delas med den som tror. Då är jag maktlös, och personen i fråga har all makt och all rätt. Inte rätt att handla utifrån det, men rätt till sin tro. Men jag delar den inte. Därmed har jag också rätt, för jag tror något helt annat.

Undersökningar säger att den som är religiös lever ett bättre och lyckligare liv. Det kan jag också förstå, även om det är en subjektiv uppfattning eller tolkning. Därmed inte sagt att jag är mindre lycklig, jag bara värdesätter andra saker och uppfattar lycka som något annat än en tro.

Om jag skulle tvingas välja en religion som jag vill tillhöra – vilken skulle jag då välja? Kväkare eller judendom, tror jag. Under protest, naturligtvis. För det skulle innebära avkall på det jag verkligen tror på. Den fria viljan.

Jag är inte ond. Humanism är min ledstjärna.

För cirka 12 år sedan var jag hos ny arbetsgivare och samma sak där. På initiativ av personalavdelningen så samlades vi män i vården – från alla yrkeskategorier där vi var i minoritet, det vill säga sekreterare, undersköterskor och sjuksköterskor. Jag tror det bara blev ett möte. Åtminstone var jag bara med på ett möte. Det gnälldes väldigt om hur synd det var om oss män. Inte det att vi var för få eller hade lägre lön än våra kvinnliga kollegor, utan att man kände sig mobbade och trakasserade av sina kvinnliga kollegor. Jag kände inte igen mig i det.

Det jag i dag mest funderar över är, vad var egentligen syftet med dessa arbetsgrupper? Var det ett politiskt mål om jämställdhet som låg bakom? Förmodligen. Samtidigt genom åren har det tjatats om 50/50 inom alla yrkeskategorier och vården har ju en omvänd ordning vad gäller könsfördelning och underrepresentation. Men som självändamål har jag svårt för hela konceptet. Särskilt om det är de underrepresenterade könen som själva som ska stå för jämställdheten inom olika branscher och enskilda arbetsplatser. Enligt mig är det fel väg att gå och har också inte lett till något. Maktstrukturer är inte lätta att ändra på. Eftersom det ändå verkar finnas en politisk utopi i det här, så finns det nog bara en väg att gå. Jämställda löner, jämförbara mellan olika yrken som i dag har överrepresentation av ett kön men lönediskriminerar det andra, underrepresenterade, könet. Men så säger politiken att de inte kan lägga sig i arbetsmarknadens parter, utan det får avtalas mellan arbetsgivare och arbetstagare via kollektivavtal. Där finns ingen vilja hos arbetsgivaren eller hos politikerna. Plus att mansdominerade arbetstagarorganisationer lägger sig emot att stå tillbaka till förmån av den kvinnodominerande sektorn. Alltså har vi status quo inom jämställdhet där det aldrig någonsin kommer att bli jämställt.

Får jag fler erbjudanden, eller uppmaningar, till att delta i projekt för att få in fler män i vården så kommer jag tacka nej. Det leder inte till något. Det enda som kommer ut ur detta är att arbetsgivaren på pappret kan visa att de gjort något konkret – och misslyckats – för att åtgärda bristen på jämställdhet. Ge istället skälig lön till alla oavsett kön, så kommer det nog att lösa sig ändå. Utan projekt.

En kvart senare kunde jag släpa in allting igen. De… hade städat?! Golvet var torkat. Men absolut ingenting var avdammat – inte ens mina tomma skrivbord. Tjockt med damm i fönster och på lister. Damm, damm, damm. Städteamet var som bortstädade, återfanns ingenstans. Så det var bara att själv börja damma (och skita ner golven) innan jag åter fick släpa in min pinaler och koppla ihop datorerna. Är det okej om jag känner en viss fysisk smärta nu?

Men den mentala smärtan är värre. Hur jag än gör så kan jag aldrig någonsin få städat på mitt rum. Slarviga hämndtjänsten städar hemma hos mig, men på jobbet är det än värre. Städerskan få bara komma varannan vecka för att tömma papperskorgen. Hon är förbjuden att damma. Därför beställer vi storstäd en gång per år, men om inte heller de städar – vem ska då göra det? Jag?! Som inte ens städar hemma då någon annan får betalt för att göra det! Precis som på jobbet, vi avlönar personal vars uppgift är att städa men som inte gör det! Oftast hittar jag dem i mitt omklädningsrum i källaren där de sitter och mobilsurfar dagarna i ända och ifrågasätter om jag verkligen måste byta om i mitt omklädningsrum då de tycker att jag stör dem!

Sjukhusstädning är verkligen under all kritik. I damm samlas virus för bland annat vinterkräksjuka samt bakterier, multiresistenta mot antibiotika. På ett sjukhus. Där det inte städas.

Men ingen har något att säga till om. Vi har försökt betala extra för att få en minimumstädning, men det har ingen betydelse. Vi får det inte ändå. Och avtal förlängs och vi får inte ens omförhandla när det är dags att förlänga avtalen.

Skitigt hemma, skitigt på jobbet. Vi betalar bra och de får bra lön. För tjänster som inte existerar. Lokalvårdare är ett arrogant släkte som bara sitter på arslet. Något annat har jag aldrig sett.

Samma engagemang och temperament känner jag inte för andra händelser, vilket gjort att jag också fått höra att jag saknar empati. Nå, men det är bara min närmiljö jag kan påverka. Inte världshändelser eller att dela något på Facebook för att stödja någon sak. Som detta med tiggare. Jag känner bara en sak där – förakt. Inte mot människorna eller deras situation av fattigdom, utan för detta att det faktiskt är organiserat, vilket i mina ögon är en kriminell handling, en form av människohandel. Jag stöder inte gärna kriminella organisationer genom att skänka pengar. Förmodar att jag redan gör det genom fondplaceringar för pension.

På tal om pension. I dag är det 7 344 dagar kvar tills jag går i pension. Då behöver jag inte låta temperamentet ta överhand då jag inte har något jobb att engagera mig i. Istället får jag börja tigga för uppehållet. Oorganiserat.

 Därför maskar vi på jobbet, Aftonbladet.

Kanske indignerad är lite väl lindrigt uttryckt. Själv sliter jag häcken av mig, fikar aldrig, tar knappt lunch. Men i artikeln nämns den privata sektorn som det svara hålet för att maska och att det beror på för få arbetsuppgifter där chefen inte kan bedöma rimlig arbetsbelastning.

Nå, men jag har annan infallsvinkel och annan tolkning. Offentlig sektor sägs inte ha så mycket maskning. Nej, jag har åtminstone aldrig en chans till det. Istället läggs jag bara på mer och mer arbete, vilket också är en chefsfråga – det vill säga, dålig inblick och respekt. Däremot så finns det andra (ingen nämnd, ingen glömd) som pratar privat i telefon hela arbetsdagen, går till andra arbetsplatser under några timmar för att prata med kompisar, sitter i personalrummet minst två timmar per timme (japp) och så vidare. När jobbet inte blir utfört och högarna växer, får de jobba extra helg med kvalificerad övertid (240 % timlön). Utan ändå utföra något. Jag är väldigt kritisk mot detta och framför denna kritik om och om igen sedan flera år tillbaka. Det gör jag i egenskap av att jag ser det som djupt orättvist, att vi inte är där på lika villkor och att man kan beordra mig att göra mer och mer samtidigt som andra inte behöver göra någonting (som inte heller straffar sig, de får inga repressalier). Som svar på min kritik? ”Du får sluta vara så duktig”, vilket är direkt nedvärderande gentemot min insats och som gör det legitimt för andra att maska. Förväntningar och motprestation existerar inte, bara uppbärandet av lön.

Jag skulle bli galen av att inte ha något att göra, liksom att jag håller på att bli galen av att ha för mycket att göra och där andra gör ingenting. Eftersom inställningen är som den är, så anser jag inte att någon kan kritisera mina egna insatser i jämförelse. Ingen tillåts av mig ha synpunkter på det jag uträttar, för det är fan så mycket mer än vad de själva åstadkommer.

Det absolut värsta jag vet är när inga friktioner eller (konstruktiva) konflikter får uppstå på jobbet då allt ska vara supertrevligt och socialt. Vi arbetar för skattepengar och som en del i vårdarbete om än den administrativa delen av det. Då ska vi också prestera. Alla. På lika villkor. Och med krav på sig.

Tänk om jag hade haft makten att bestämma.

Jag tänker på 1992-1998. Under de åren var jag den ständige vikarien som fick förlängt med två veckor i taget. Trots detta var jag nöjd med livet. Ibland funderade jag på att börja läsa på universitetet, men jag trivdes att jobba på det lilla sjukhuset och bo i den lilla staden. Ändå hände något 1998 men jag minns inte vad. Förmodligen ville jag ha förändring, men jag vet inte varför eftersom jag var så nöjd med tillvaron. Det enda som skavde lite var detta att aldrig få ett fast jobb med eget ansvar. Trots allt kunde jag bli utkastad efter en tvåveckorsperiod precis när som helst. Det var ständiga besparingar och tjänster försvann under alla de här åren, men jag lyckades klamra mig fast – förmodligen för att jag var av underrepresenterat kön och jag behövdes för personalstatistikens skull. Men det är min gissning och tolkning.

I vilket fall som helst – 1998. Plötsligt hade jag tagit tåget till Malmö för en anställningsintervju inom psykiatri. Jag hade planer på att flytta till Malmö och börja arbeta där. Inte heller det minns jag varifrån jag fått. Men redan då kände jag nog att Kristianstad var lite litet för mig. Efter anställningsintervjun skulle jag beställa taxi till stationen, men passade på att ringa mitt dåvarande fackombud som kunde berätta – där och då, i en telefonkiosk i Malmö – att jag efter åtta år fått fast anställning i Kristianstad, på den arbetsplats jag varit under alla år.

Lyckan! Jag skrotade alla planer på Malmö där och då (samt att jag aldrig fick tjänsten jag var på anställningsintervju för) eftersom jag hade en fast förankring i Kristianstad.

Men säg den lycka som varar. Små händelser blir till stora. Ett år senare fick jag ms. Och det i sin tur ledde in på en helt annan väg som ledde till Göteborg utan bostad eller jobb. Men det fixade sig så fort jag sagt upp mig från jobbet och sagt upp lägenheten. Så trots allt – jag blev lycklig ändå, men inte som jag hade tänkt mig.

Det jag frågar mig är vad som hade hänt om jag fått tjänsten i Malmö. Gift och barn (dubbel-hu)? För jag hade nog ändå flyttat dit och sagt upp mig från tjänsten jag precis hade fått som tillsvidare. Nu vet jag inte riktigt vad jag kan ha förlorat i form av bekantskaper och vänner, genom aldrig ha flyttat till Malmö, men jag vet att många människor skulle inte finnas i mitt liv som jag fått i Göteborg.

Ibland i det där halvvakna tillståndet man befinner sig innan man vaknat riktigt på morgonen, så dyker den där tanken upp. ”Jag ska flytta till Malmö”. Jag tror inte det har något med att göra att jag hade planer på det för 17 år sedan. Kanske det är min underliggande oro över att vara så långt hemifrån. Jag är väldigt ensam vad gäller släkt och familj – det bor så långt bort och jag kan inte åka dit. Ömma modern blir 63 år, hennes sambo 81 år. Redan nu kan inte sambon hälsa på mig på grund av ålder. Frågan är hur länge till jag kan få besök av ömma modern. Redan i dag har det glesats ut. De är/blir skröpliga med ålder, liksom jag. Malmö hade varit närmre och hanterbart på ett annat sätt.

Hur jag kan lösa detta? Jag vet inte. Det känns ganska kört att få jobb i Skåne, liksom bostad. Trots allt trivs jag i Göteborg, men Malmö/Skåne känns lite som ett osäkert kort. Jag kan inte ändra mitt liv av hänsyn till relationer, tyvärr. För hur jag än gör så är det inte bra. Och en av anledningarna till att jag flyttade till Göteborg var min självständighet.

Men märkligt hur oväntat riktningar kan ändras. Har vi egentligen någon egen fri vilja? Jag tror inte på ödet. Då tror jag mer på att inre behov styr som tar oss ut i det okända. Men där är också olika vägar ut i det okända. Att jag skulle lämna Kristianstad var min inneboende önskan, men att det blev Göteborg var en sammavägning av framtidsutsikter. Malmö hade vid tillfället inte förutsättningarna för mig. Där vann Göteborg.

PS! Det är ganska fantastiskt att jag skriver om 1998. Året då Sliding Doors kom.

Varför firar jag inte jul? Öh, jag har ingen släkt nära mig. Dessutom skulle inte ens släkten bjuda in mig. För vi har inte längre den typen av släktträffar. En gång i tiden hade vi det med min mormor och morfar, deras barn och barnbarn. I dag finns inte den sammanhållningen. För i dag består min släkt av kusiner med egna barn och barnbarn. Nej, vuxna kusiner med barn och barnbarn firar inte jul med andra kusiner – särskilt inte barnlösa sådana (räcker upp en hand).

Så då är det ändå ofrivilligt från min sida att inte fira jul? Nej, inte egentligen. Förutsättningarna finns inte ur flera perspektiv. Men jag är inte ”julig” av mig ändå. Jag har ingen julgran, julpyntar inte, äter inte julmat. Någon form av julstämning kan ändå infinna sig, men det förutsätter att jag paradoxalt nog arbetar på julafton. Om det är julstämning vet jag inte, men det känns underbart på jobbet när allt bara… Lägger sig? Nå, men jag arbetar inte denna julen.

Så vad gör jag när alla andra stressar in i det sista för att sedan föräta sig och byta konsumtionsvaror? Inget speciellt. Det är för mig vanlig vardag/helg. Så förmodligen kommer jag att tvätta, gå ut någon runda, sova, läsa, titta på någon dvd, blogga, äta en ostmacka, mejla med jobbet (alla firar faktiskt inte jul, vissa arbetar) och kanske röja i förrådet (never ending story det där förrådet).

Jul? Bah!