Det är berättigat att klaga. Visst, man har lärt sig läxan från 2001 samt att terrorhoten mot stats- och regeringschefer blivit påtagligare. Säkerhetstänket har vi inget problem med, utan proportionerna. Dagens GP har rubriken En stängd stad. För det är verkligen så. Under tre dagar har det inte gått att förflytta sig inom stan. Avstängningarna har varit många, många mil stort område geografiskt som inkluderat Göteborg, Mölndal (söder om Mölndal och Göteborg), vägen till Landvetter (mot Borås) och Hisingen centrum. Kollektivtrafik har fungerat till och från, olika sträckor, ibland inte alls funnits. Skolor och arbetsplatser har varit stängda då ingen kan förflytta sig. Inte ens gående eller cyklister har kunnat ta sig fram. Patienter har inte kunnat nå sjukvård trots att de varit ute i god tid före behandling. Alla som kan arbeta på distans har uppmanats göra det eller ta semester.

Detta för ett toppmöte som handlat om sociala rättigheter till arbete och tillväxt. Här har vi varit totalt bakbundna under tre dygn och det har kostat enorma mängder pengar i form av förlorad ”tillväxt”. Men vi ska tydligen ändå vara tacksamma, för nu vet heeeeela Europa att Göteborg existerar och det kommer leda till att vår tillväxt ökar.

Folk är förbannade. Åtminstone flertalet göteborgare är förbannade. För ett möte som handlade om att EU-människorna skulle samlas under 2-3 timmar för ett möte. Klimatpåverkan för alla transporter till flygplats kan inte vara liten om man ser till hur länge de faktiskt stannade i stan. Och är det onödig tid för avlönade politiker att inte ha sitt möte i Bryssel där dessa möten brukar hållas? Göteborgare har inte haft tillgång till politikerna och de i sin tur har inte kunnat röra sig bland vanligt folk då de varit inlåsta på hotell och sedan i en möteslokal. Jag förstår inte vem som är vinnare på detta, men jag kan se många förlorare.

En person är skyldig som anser sig var vinnaren, men som alltid varit och förblir en förlorare. Statsministern som gav detta i uppdrag till regeringskansliet att anordna. Något man inte involverade polisen i och som hela tiden protesterat mot att det är ett för stort operativt ingrepp som drabbar för många och under för lång tid.

Och det blev faktiskt värre än befarat så tillvida att man på grund av säkerhetsskäl inte kunnat gå ut med hur stora avspärrningarna faktiskt sedan blev. Det man pratat om var mest i diffusa termer för att vi skulle förstå att det skulle bli kaos. Men att man utökade geografiska området för avspärrning var värre än att man ”bara” förlängt tiderna för avspärrning.

Jag gillar verkligen inte detta. Mitt politikerförakt har spätts på. Hur har jag själv drabbats? För det första gick det inte boka flärdtjänst dessa dagar. Jag försökte och fick kl. 5.55 och kl. 18.10. Helt omöjliga klockslag för mig med tanke på att jag inte får ha långa dagar (ms-vila behövs) samt att jag måste passa klockslag (både arbete och min medicinering). Jag hade tvingats till obetald ledighet om jag inte hade kunnat arbeta på distans. Så jag har inte kunnat vara fysiskt på jobbet mellan onsdag-fredag. Visst, jag kan göra en del arbete hemifrån, men jag behöver vara fysiskt på jobbet. Särskilt denna vecka har det varit nödvändigt. Men det sket sig. Så nu väntar kaos på jobbet nästa vecka.

Så dålig planering av EU-toppmötet! Sittande regering – avgå! Ovan var droppen, bägaren har varit full i tre år.

Så för ett tag sedan kom jag ut även här i bloggen officiellt som bög. Ändå skriver jag enormt lite kring det. Kanske anledning inte finns, för det är ett icke-ämne. För det skulle innebära att det är något avvikande som måste förklaras. Men sanningen är att jag undanhåller enormt mycket kring det hela, och då i alla sammanhang och inte enbart i bloggen.

Nu lät jag som värsta drama queen, med mörka hemligheter (eller oanständigheter som får mammor att rodna). Nej. Dock är det lite tveeggat – jag har inga problem med att berätta varken det ena eller det andra gällande mitt liv. Samtidigt har jag också en tro på att man måste vara öppen för inte mystifiera eller nära fördomar, särskilt om man vill att mänskliga rättigheter fortsatt ska inkludera sexualitet i vårt samhälle. Men. Jag måste skydda mig, begränsa mig, visa på omdöme. Min försiktighet grundar sig på reaktioner jag mött. Jag kan stå upp för allas lika värde när jag ikläder mig rollen som medmänniska eller fackombud. Men när det handlar om mitt privata jag, mitt liv, mina rättigheter, min vardag, så blir det genast lite svårare.

Jag har lärt mig att inte lita på någon. Om jag varit med om något för länge sedan, eller i går, har ingen betydelse även om attityd förändrats genom lagstiftning eller upplysthet. För man råkar fortfarande illa ut som bög. Det är min sanning.

Vem vet att jag är bög? Alla och ingen. På nätet måste jag säga att alla vet som känner till mina nätalias (som Jontas, Nile, Nilekil). Utom Facebook. Jag har aldrig nämnt det på Facebook då jag har släkten där. På Facebook länkar jag inte till några andra sociala medier eller blogg. Även om jag är lätt att hitta.

Vad vet släkten? Inte mycket. Ömma modern vet (liksom hennes sambo med familj) samt en kusin. I övrigt har jag fått munkavel för att skydda modern. Märkligt, jag vet, men hennes önskan – och ingen viktigt för mig då jag inte har någon kontakt med släkten. Hade jag umgåtts och varit i kontakt med min släkt så hade jag inte smugit med vem jag är. Men som det är i dag finns inget syfte att outa sig själv för människor jag inte har samröre med.

Jobbet? Sex personer, varav tre inte längre är arbetskamrater. För detta är personer jag litar på och som stöttar mig (inkl. chef och fack). Jag hade gärna varit mer öppen på jobbet, men fördomarna är fruktansvärda inom vården trots att så många är öppet homosexuella (bögar och flator). Jag får höra gliringar konstant trots att vi har både lagstiftning och policydokument om bemötande (och föreskrifter kring kräkningar). Gliringarna är elaka, inte skämtsamma dumheter. Och jag vill inte degraderas till min sexualitet som jag säkerligen då får slängt i ansiktet när jag framför något arbetsrelaterat som inte faller i god jord. Hellre att man ogillar mig som person, än för min sexualitet. Med detta sagt – jag står verkligen upp för sexualitet på jobbet när det kommer till kränkningar, men jag har ingen anledning att berätta om mig själv för en hel arbetsplats. Jag kommer göra det om jag blir trängd till det, för jag accepterar inte skit. Kan jag använda min egen sexualitet som ett argument för styra upp förutfattade meningar, så gör jag det.

I min vardag är jag alltså begränsad. Jag har blivit mordhotad och hotad på andra sätt, och det enbart utifrån homosexualitet. Hotad inom familjen, men också av människor jag är i beroendeställning till vad gäller till exempel flärdtjänst (de chaufförerna anmäler jag, vilket leder till att de inte får köra flärdtjänst efter det).

Ändå… Jag har många vänner – väldigt många vänner (av alla sexualiteter); ytligt bekanta, nära vänner, vänner på nätet, vänner även utanför nätet, som vet allt om mig där jag inte behöver dölja vem jag är. Därför känner jag mig inte så begränsad, även om jag är avvaktande och misstänksam i vissa nya sammanhang. Som sagt – det hela är lite tveeggat, aningens komplicerat. Jag kan vara ärlig och uppriktig, men allting har sin plats. Det har blivit viktigare att vara öppen nu när vi har ett tuffare samhällsklimat och ett spänt världsläge där mycket som tagit ett kliv framåt, nu tagit två steg bakåt.

Och allt är egentligen bara väldigt sorgligt. Det finns ingen quick fix. Det som gör mig mest ont i hela sammanhanget, är att det blivit så tydlig skiljedelare mellan för och emot när det gäller lika rättigheter utifrån etnicitet, religion, ålder, kultur och sexualitet. Enda fördelen är att de som är emot så tydligt gör sin röst hörd, att det nu går bemöta det istället för när det var tyst och allt hat skedde i lönndom.

På ett personligt plan – jag mår bra, är glad att jag är bög. För jag har inget att skämmas för.

I går blev jag opererad. Käkoperationen blev av! Äntligen! De hade planerat att det skulle ta två timmar eftersom jag har extrem kräkreflex plus panikångest där jag inte fick ta lugnande. Men ingreppet tog cirka 30 minuter. De var effektiva och hade bättre instrument än hos en vanlig tandläkare. Fem bedövningssprutor gjorde väl sitt till. Och de drog inte ut tänder, de skar inte ut cysta. Som jag uppfattar det så borrade de sönder en tand och kunde plocka den med pinnsett. Håligheten i tandköttet efter detta gav fri tillgång till att även plocka cysta och därefter inbäddad visdomstand. Sedan sydde de ihop tandköttet med fem stygn. Och jag fick gå hem.

Första timmarna var lite jobbiga. Det ville inte sluta blöda och bedövningen hade redan börjat släppa innan jag hann hem. Att bita i kompresser för att stoppa blodflödet var svårt då det var smärtsamt. När blödningen äntligen slutade och jag kunde strunta i kompresser och fick i mig vanliga receptfria värktabletter, så har det känts bra. Visst, ömhet och smärta, men inte så farligt och kommer och går i vågor. Jag har också full koll på min temp så jag inte får inflammation.

Mat är jobbigt. Jag är hungrig. Hur mycket jag än dricker i form av soppor eller äter proteinpuddingar, så mättar det inte. Jag saknar bröd. Det där med att äta skonkost (för tänderna då jag inte får tugga mat på några veckor) är nog det jobbigaste. Men dag tre ska jag få prova potatismos och lite köttfärs, eller nåt. Men allt jag stoppar i munnen gör ont (utom snus, det är himmelriket). Ändå känner jag mig inte så sårig, utan det är stygnens trådar som mest skavar (försvinner om 1-4 veckor).

De vill göra om operationen om tre månader, fast i den andra käken. Tydligen ser de spår av cysta även vid den inbäddade visdomstanden. Men där har inte någon cysta ätit käkben, så där drar de nog inga andra tänder. Vi får väl se. Först måste jag återhämta mig från nuvarande operation.

Jobbet saknar mig. De har försökt få med mig ett projekt om framtidens journaldokumentation samt att ha bredvidgång av en riksdagspolitiker. Nå. Nej. Jag kan inte tänka på jobbet just nu.

Fem frågor som skrämmer män:

1. Vad tänker du på?
2. Älskar du mig?
3. Ser jag tjock ut?
4. Tycker du hon är sötare än mig?
5. Vad skulle du göra om jag dog?

Vad som gör frågorna så svåra är att de alla garanterat leder till en explosionsartad diskussion om mannen svarar felaktigt (eg. säger sanningen).

Så därför kommer här som en allmän hjälpreda, varje fråga analyserad med ett möjligt svar.

Fråga nr 1: Vad tänker du på?

Det riktiga svaret är naturligtvis: ”Jag är ledsen om jag verkar tankspridd, älskling. Jag slogs bara av tanken hur varm, underbar, omtänksam och intelligent du är, och vilken tur jag hade som träffade dig.”

Detta svar är uppenbart inte ens i närheten av sanningen som troligtvis är:

• Fotboll
• Handboll
• Hur fet du är
• Hur mycket snyggare hon är än dig
• Hur jag skulle använda försäkringspengarna om du dog

Kanske det bästa svaret på frågan är den Al Bundy (Våra värsta år) gav oss när Peg en gång frågade honom. ”0m jag velat att du skulle veta vad jag tänkte, så hade jag pratat med dig!”

Fråga nr 2: Älskar du mig?

Det riktiga svaret är: ”JA!” eller om du känner för att specificera svaret, ”Ja, älskling.”

Mindre lyckade svar är:

• 0 ja, skitmycket!
• Skulle det kännas bättre om jag sa ja?
• Det beror på vad du menar med ”älskar”.
• Har det någon betydelse?
• Vem, jag?

Fråga nr 3: Ser jag tjock ut?

Det korrekta svaret är ett medkännande: ”Självklart inte!”

Bland de icke korrekta svaren finns:

• Jämfört med vad?
• Jag skulle inte kalla dig tjock, men du är inte precis smal
• Du klär med lite extra vikt.
• Jag har sett
• Vad frågade du om? Jag funderade nämligen på vad jag skulle göra med försäkringspengarna om du dog

Fråga nr 4: Tycker du hon är sötare än mig?

Ännu en gång, det riktiga svaret är ett medkännande: ”Självklart inte!”

Oriktiga svar är:

• Ja, men du har en bättre personlighet.
• Inte sötare, men definitivt
• Inte lika söt som du var i hennes ålder.
• Precisera ”söt”.
• Vad frågade du om? Jag funderade nämligen på vad jag skulle göra med försäkringspengarna om du dog

Fråga nr 5: Vad skulle du göra om jag dog?

Helt klart en omöjlig fråga där du inte kan vinna. (Sanningen är så klart ”Köpa en Porsche och en båt”) Hur du än svarar, så var beredd på minst en timme med uppföljande frågor, typ följande:

Kvinnan: Skulle du gifta om dig?

Mannen: Absolut inte!

Kvinnan: Varför inte? Tycker du inte om att vara gift?

Mannen: Klart jag gör.

Kvinnan: Varför gifter du då inte om dig?

Mannen: Okej, jag gifter om mig.

Kvinnan: Gör du? (ser sårad ut)

Mannen: (stönar) 

Kvinnan: Skulle du sova med henne i vår säng?

Mannen: Var skulle vi annars sova?

Kvinnan: Skulle du plocka bort fotografierna av mig och byta ut dem mot bilder av henne?

Mannen: Det vore väl det enda riktiga.

Kvinnan: Och skulle du låta henne använda mina golfklubbor?

Mannen: Hon kan inte använda dem. Hon är vänsterhänt.

Kvinnan: *tystnad*

Mannan: Faaan…

Dag 1: Färganalys. Där får de lära sig att kamouflagefärgerna svart, brunt, grått och mörkblått är väldigt effektivt om man obemärkt behöver smita undan journalister som granskat någon ”affär” politikern varit inblandade i.

Dag 2: Avslappningsövningar. Se bara hur skönt de sitter och sover i riksdagens bänkrader när det är omröstning i någon fråga. Förmodligen har de fått lära sig visualisering av något som verkar avslappnande. Kanske en framtida landshövdingstjänst?

Dag 3: Intergalaktiskt språk. Den rappakalja som används vid bortförklaringar och luddiga svar var inte ämnat att användas mot oss väljare, utan det skulle bara användas som avskräckande åtgärd vid en eventuell invasion från yttre rymden.

Dag 4: Våga visa känslor. Det händer en och annan gång att en politiker vill verka lite mindre känslolös än vanligt. Det är då den färgglada slipsen tas i bruk. Färgen eller mönstret brukar inte stå för någon särskild känsla, men vill politikern själv ha lite roligt så ska han välja en färg som representerar ett oppositionspartis färg. Detta brukar reta det andra partiets partiledare som i en vecka brukar svara surt på alla tilltal med ”Ingen kommentar”.

Dag 5: Kreativitet. Den sista dagen i kursveckan får deltagarna lära sig hur man klipper och klistrar kvitton, handlar privat och betalar räkningar med hjälp av skattepengar, blir berusade på kortast möjliga tid och gör bort sig offentligt och festa på minderårigas olagliga knark- och dansställen. Detta är en taktik som en politiker praktiskt måste genomföra om valsiffrorna skulle börja dala kraftigt. All reklam är ju som bekant bra reklam. Och detta garanterar en löpsedel som säljer.

Tja… Det är ju rena spekulationer och kanske också rent förtal och hets mot folkgrupp, men det skulle förklara väldigt mycket. Eller som agent Mulder säger ”The truth is out there”.

När mina dagar är så här händelselösa brukar mina tankar irra iväg i sådana här banor som jag ovan just redovisat för. Visst är det skrämmande? Insomnia, sömnlöshet. Det är något jag lider av ofta då jag ligger och grubblar. I natt slipper jag åtminstone fundera över politiker. Hm, varför har Kalle Anka inte byxor?