Dr J

Smeknamnet Dr Jontas, har inte någon kallat mig för de senaste fem åren. Nej, det hade väl förnärmat någon läkare på jobbet om de hade hört det, så det är kanske lika bra det.

Smeknamnet uppstod… Nej, jag minns inte när, hur eller av vem. Kanske av kollegor. Kanske av studenter. Kanske av vänner. Kanske av familj. Kanske av läkarkandidater. För alla har de vid något tillfälle kallat mig för just dr Jontas. Dels springer jag runt som om jag vore läkare, det vill säga att jag brukar emellanåt ha läkarrock på mig om jag inte har intensivvårdsblått på mig. Och dels – kanske huvudanledningen – jag konsulteras ständigt av alla om sjukdomar, symtom, besvär, regelverk, vård, organisation, arbetssätt, behandlingar, läkemedel och så vidare.

Och det är detta jag känner en enorm trötthet inför. Konsultationerna. För även om jag vet saker och ting, så är det också betungande. Samtidigt som läkare ägnar sig åt kvalificerade gissningar utifrån kompetens och erfarenhet, så gör jag väl det delvis också – men jag har ingen utbildning! Jag får inte ”leka” doktor (oj, det lät ekivokt). Jag vill inte ”leka” doktor! För det är inte något jag får och som kan leda till konsekvenser. Visst, jag kan komma med förslag och tankar, men ta det aldrig för sanning!

Samtidigt är det tillfredsställande när jag har rätt. För ett par dagar sedan fick jag frågan ”vad är det som kan göra fruktansvärt ont och som är ett inre organ”? Mitt svar? Bukspottkörteln/pankreas. Några dagar senare var det också det som konstaterades. Utan att jag kände till lokalisation och övriga symtom.

Jag vet! Det är också därför studenter vill komma till mig. För jag berättar i det oändliga om precis allt det som andra brukar fråga mig om. Men då är det jag som tar initiativ och pratar om sådant jag har erfarenhet av. Hur länge har jag nu varit handledare? Öh, 13 år. Hur länge har jag varit i yrket? Öh, dryg 23 år. Och jag är fortfarande intresserad och därför lär jag mig nytt hela tiden.

Mest av allt är jag rädd. För att säga för mycket och ha fel (eller rätt, beroende på utfall).

Otryggheten

Egentligen vill jag inte skriva det här… här… Men jag har senaste halvåret gått i samtal på grund av min panikångest. Nej, inget konstigt, inget märkvärdigt. Det handlar om att komma till insikt om egenhjälp vid panikångest, identifiera situationer och lära sig ignorera, inte låta det påverka eller begränsa. Identifieringen är väl det vi håller på med mest. Självklart spelar yrsel och ostadighet in (ms-relaterat), men vad ligger mer bakom det hela? Mitt kontrollbehov. Vi har grävt ganska djupt där för att utröna varifrån kontrollbehovet kommer. Jo, det grundar sig i en otrygghet. Från ms? Nej, ända från min barndom. Oftast får jag omotiverad panikångest på natten och det beror på att jag reagerar på ljud i form av människor som pratar. Jag har väldigt mycket människor omkring mig som pratar i tid och otid. Grannar. Grannarnas personliga assistenter. Folk på balkongerna. På torget. I trapphuset. Dygnet runt. Jag känner mig otrygg i att jag inte vet varifrån jag hör rösterna. Varför? Jo… Jag fick aldrig sova som barn. Det var otryggt och oskyddat. Med en alkoholiserad far som på nätterna slet upp mig ur sängen. Jag har aldrig lärt mig slappna av på natten, har alltid sovit dålig. Hör jag människor på natten så reagerar jag irrationellt och ser det som något hotfullt trots att jag låst om mig. Jag känner mig inte trygg. Men varför panikångest i vuxen ålder? Det… vet jag inte.

Religiös övertygelse

Det är av princip som jag inte är religiös. För mig är religiösa människor väldigt självgoda, ser sig själva som en elit som ibland nedlåter sig att frälsa oförstående och fattiga medmänniskor. Man hänvisar till ålderdomliga texter och traditioner och har bakom sig ett samfund som mest är ondska och fördömande. Generaliserar jag? Jag vet inte, men dåliga exempel är lätt att rada upp. Fortfarande har jag inte kunnat smälta de oförrätter jag fick vara med om i samband med min fars bortgång för snart tio år sedan.

Har jag någon tro? Nej, inte som anspelar på religion med Gud och himmelrike. Bortser man från det så har jag nog någon form av tro, men den är diffus, föränderlig, privat och ganska jordnära. Trots det kan jag föreställa mig en existens av Gud. Det var en tes som framfördes i Sagan om Isfolket som inte känns helt bortkastad. Att alla gudomar existerar så länge bara en enda levande person tror. Genom att tro ger man makt och existens. I fiktionens värld var dessa gudar fysiska men blev till stenstoder utan handlingskraft när inte längre någon trodde på dem. Det jag själv kan tänka mig är tankens och viljans makt hos den som tror. För den som tror vet, och det är fullt tillräckligt för den personen. Med det kan jag inte ta ifrån någon en villfarelse då den inte delas med den som tror. Då är jag maktlös, och personen i fråga har all makt och all rätt. Inte rätt att handla utifrån det, men rätt till sin tro. Men jag delar den inte. Därmed har jag också rätt, för jag tror något helt annat.

Undersökningar säger att den som är religiös lever ett bättre och lyckligare liv. Det kan jag också förstå, även om det är en subjektiv uppfattning eller tolkning. Därmed inte sagt att jag är mindre lycklig, jag bara värdesätter andra saker och uppfattar lycka som något annat än en tro.

Om jag skulle tvingas välja en religion som jag vill tillhöra – vilken skulle jag då välja? Kväkare eller judendom, tror jag. Under protest, naturligtvis. För det skulle innebära avkall på det jag verkligen tror på. Den fria viljan.

Jag är inte ond. Humanism är min ledstjärna.

Den gamle och (det bubblande) havet

Lilla fisen låter lite lagom gulligt att säga till en liten unge och är enda referensen jag känner till på svenska där man beskriver någon som en fis. Old fart är ett engelskt uttryck som är både positivt och negativt, beroende på sammanhang. Jag är en ”old fart” utan sammanhang. Tycker mest att det är en beskrivning jag kan tänka ge mig själv.

Jag skulle vilja gå ner till en trivselvikt. Det är 30 kg och jag skulle fortfarande vara farligt överviktig. Men jag har en mental bild där jag inte är rund, inte heller smal, men fyrkantig. Lite den kroppsbild jag valt för mina Bitstrips. (Jag har inget bildbehandlingsprogram i nya datorn, får se när Bitstrips återkommer, har inte skapat så många bilder sedan sist).

Dag 3 av ledighet. Usch. Visst, det är skönt och behövligt, men det är då jag slutar sova. Om jag sover 4-5 timmar normalt sett, så leder ”långledighet” till att jag sover ännu mindre. Jag är väldigt trött. Lägger mig för att sova. Släcker. Ingen mobil i handen. Men kan inte sova. Åtminstone inte sammanhängde längre än max tre timmar. Därefter måste jag upp och röra på mig i ett par timmar innan jag kan göra ett nytt försök. Samtidigt är det inget förvånande. Min största sömnstörning är att jag kom i puberteten. Därefter har jag haft svårt att sova. Om nu detta är orsaken så borde det bli bättre nu när testosteronkurvan åter börjar vända nedåt åldersmässigt. Eller varför jag började få sömnsvårigheter vid just 11-årsåldern? Jag har nog någon form av sömnångest.

Malmö 1998

Ibland funderar jag på varför det blev som det blev. Även om jag aldrig sett filmen Sliding doors så funderar jag i just de banor som jag vet filmen tar upp. Små händelser som ger oss en ny oväntad riktning i livet. Eller så inträffar aldrig de där små händelserna och livet går vidare men inte ens där vet man om det verkligen är så utstakat. Saker händer hela tiden som kan ge ny inriktning.

Jag tänker på 1992-1998. Under de åren var jag den ständige vikarien som fick förlängt med två veckor i taget. Trots detta var jag nöjd med livet. Ibland funderade jag på att börja läsa på universitetet, men jag trivdes att jobba på det lilla sjukhuset och bo i den lilla staden. Ändå hände något 1998 men jag minns inte vad. Förmodligen ville jag ha förändring, men jag vet inte varför eftersom jag var så nöjd med tillvaron. Det enda som skavde lite var detta att aldrig få ett fast jobb med eget ansvar. Trots allt kunde jag bli utkastad efter en tvåveckorsperiod precis när som helst. Det var ständiga besparingar och tjänster försvann under alla de här åren, men jag lyckades klamra mig fast – förmodligen för att jag var av underrepresenterat kön och jag behövdes för personalstatistikens skull. Men det är min gissning och tolkning.

I vilket fall som helst – 1998. Plötsligt hade jag tagit tåget till Malmö för en anställningsintervju inom psykiatri. Jag hade planer på att flytta till Malmö och börja arbeta där. Inte heller det minns jag varifrån jag fått. Men redan då kände jag nog att Kristianstad var lite litet för mig. Efter anställningsintervjun skulle jag beställa taxi till stationen, men passade på att ringa mitt dåvarande fackombud som kunde berätta – där och då, i en telefonkiosk i Malmö – att jag efter åtta år fått fast anställning i Kristianstad, på den arbetsplats jag varit under alla år.

Lyckan! Jag skrotade alla planer på Malmö där och då (samt att jag aldrig fick tjänsten jag var på anställningsintervju för) eftersom jag hade en fast förankring i Kristianstad.

Men säg den lycka som varar. Små händelser blir till stora. Ett år senare fick jag ms. Och det i sin tur ledde in på en helt annan väg som ledde till Göteborg utan bostad eller jobb. Men det fixade sig så fort jag sagt upp mig från jobbet och sagt upp lägenheten. Så trots allt – jag blev lycklig ändå, men inte som jag hade tänkt mig.

Det jag frågar mig är vad som hade hänt om jag fått tjänsten i Malmö. Gift och barn (dubbel-hu)? För jag hade nog ändå flyttat dit och sagt upp mig från tjänsten jag precis hade fått som tillsvidare. Nu vet jag inte riktigt vad jag kan ha förlorat i form av bekantskaper och vänner, genom aldrig ha flyttat till Malmö, men jag vet att många människor skulle inte finnas i mitt liv som jag fått i Göteborg.

Ibland i det där halvvakna tillståndet man befinner sig innan man vaknat riktigt på morgonen, så dyker den där tanken upp. ”Jag ska flytta till Malmö”. Jag tror inte det har något med att göra att jag hade planer på det för 17 år sedan. Kanske det är min underliggande oro över att vara så långt hemifrån. Jag är väldigt ensam vad gäller släkt och familj – det bor så långt bort och jag kan inte åka dit. Ömma modern blir 63 år, hennes sambo 81 år. Redan nu kan inte sambon hälsa på mig på grund av ålder. Frågan är hur länge till jag kan få besök av ömma modern. Redan i dag har det glesats ut. De är/blir skröpliga med ålder, liksom jag. Malmö hade varit närmre och hanterbart på ett annat sätt.

Hur jag kan lösa detta? Jag vet inte. Det känns ganska kört att få jobb i Skåne, liksom bostad. Trots allt trivs jag i Göteborg, men Malmö/Skåne känns lite som ett osäkert kort. Jag kan inte ändra mitt liv av hänsyn till relationer, tyvärr. För hur jag än gör så är det inte bra. Och en av anledningarna till att jag flyttade till Göteborg var min självständighet.

Men märkligt hur oväntat riktningar kan ändras. Har vi egentligen någon egen fri vilja? Jag tror inte på ödet. Då tror jag mer på att inre behov styr som tar oss ut i det okända. Men där är också olika vägar ut i det okända. Att jag skulle lämna Kristianstad var min inneboende önskan, men att det blev Göteborg var en sammavägning av framtidsutsikter. Malmö hade vid tillfället inte förutsättningarna för mig. Där vann Göteborg.

PS! Det är ganska fantastiskt att jag skriver om 1998. Året då Sliding Doors kom.

Denna dag #407

Utan en aning om vad jag ska skriva om så råkade jag se dagens datum på datorn. Den 28 december. Fortfarande är det ett datum jag reagerar på. I dag är det 26 år sedan jag tvingades flytta hemifrån. I och för sig – jag var myndig. Men någonstans var det också ett startskott för det oväntade. Okej, jag har bloggat om det nu i över 15 år, men jag upptäcker hela tiden nya insikter varje gång kalendern visar den 28 december. När jag gick i grund- och gymnasieskola hade jag inte ambitioner eller förväntningar what so ever. Redan under högstadietiden var jag ganska inriktad på att bo kvar i bohåla och arbeta för samma företag som mina föräldrar. Den största ambition jag möjligen hade under gymnasietiden var att börja jobba på bank, men det var precis i skarven för vad bankerna önskade för typ av utbildning av sina anställda. Alltså blev det som kontorist i företaget mina föräldrar arbetade för.

Att tvingas flytta hemifrån, dessutom förlora jobbet efter några månader, ingen anknytning till byhåla och så vidare, ledde mig till viss del av tvång flytta till stan. Och arbetslösheten för landets alla kontorister ledde mig till komvux då jag vägrade stämpla och hoppas på jobb som inte fanns. Men inget av allt detta fanns i min föreställningsvärld förrän det inträffade.

Sedan har det bara fortsatt. Jag har ständigt tvingats flytta fram mina mentala positioner och fysiskt göra något för mig nytt. Utbildningar. Arbeten. Flytten från Skåne. Få kronisk sjukdom. Och så vidare.

Jag har aldrig varit en äventyrare som sökt nya utmaningar eller spänning. På nåt sätt har det omständigheter som tvingat mig till sådant som andra finner som en naturlig del av livet. Om jag vill ha lugn och ro? Jo, men inte för mycket lugn och ro. Dessutom är det något – åtminstone inte jag – kan förvänta mig. Livet händer hela tiden.

Förresten är jag glad att jag kunde lämna mig bohåla bakom mig. Kunde jag nu bara lämna den 28 december också bakom mig…

Vardag #402

I år har ingen erbjudit sig. Ingen som ifrågasatt. Jag får ”fira” jul utan att någon försöker förbarma sig över stackars mig. Vadå? Jag firar inte jul då jag valt bort det. Därmed behöver jag inte räddas och det är inte synd om mig. Det är skönt att slippa tvingas till något som jag ändå inte värdesätter. Jag skulle inte vara tacksam och har därför också genom åren tackat nej till alla inviter. Jul ska man fira med släkt, inte vänner eller bekanta. Att där komma in som en joker (och förmodligen som tomte) där man bara känner den som bjöd in – nej tack!

Varför firar jag inte jul? Öh, jag har ingen släkt nära mig. Dessutom skulle inte ens släkten bjuda in mig. För vi har inte längre den typen av släktträffar. En gång i tiden hade vi det med min mormor och morfar, deras barn och barnbarn. I dag finns inte den sammanhållningen. För i dag består min släkt av kusiner med egna barn och barnbarn. Nej, vuxna kusiner med barn och barnbarn firar inte jul med andra kusiner – särskilt inte barnlösa sådana (räcker upp en hand).

Så då är det ändå ofrivilligt från min sida att inte fira jul? Nej, inte egentligen. Förutsättningarna finns inte ur flera perspektiv. Men jag är inte ”julig” av mig ändå. Jag har ingen julgran, julpyntar inte, äter inte julmat. Någon form av julstämning kan ändå infinna sig, men det förutsätter att jag paradoxalt nog arbetar på julafton. Om det är julstämning vet jag inte, men det känns underbart på jobbet när allt bara… Lägger sig? Nå, men jag arbetar inte denna julen.

Så vad gör jag när alla andra stressar in i det sista för att sedan föräta sig och byta konsumtionsvaror? Inget speciellt. Det är för mig vanlig vardag/helg. Så förmodligen kommer jag att tvätta, gå ut någon runda, sova, läsa, titta på någon dvd, blogga, äta en ostmacka, mejla med jobbet (alla firar faktiskt inte jul, vissa arbetar) och kanske röja i förrådet (never ending story det där förrådet).

Jul? Bah!

Flärdtjänsten igen #394

Flärdtjänsten har varit ett helvete sedan jag fick mitt nya tillstånd från 1 december och som ska gälla i fem år. Om jag lyckades lösa problemen i dag vet jag inte, men det tog fyra samtal och fyra personers inblandning när jag ringde dem i dag.

De senaste fem åren har jag haft ensamåkning, det vill säga inga andra medresenärer i taxibilen. Detta på grund av att jag är lång (långa ben) och är ganska (ähum) stor på alla sätt och vis. Ska jag få på mig ett bilbälte (enligt lag) så måste jag sitta fram och det kräver också att stolen är tillbakaförd så långt det går. Plus att jag är lång och inte så rörlig, vilket innebär att jag har svårt att få in benen i bilen om sätet inte är tillbakafört. Samt att beröring där man kör in knäna i instrumentbrädan är fruktansvärt smärtsamt och försämrar balansen som är dålig ändå.

Plötsligt får jag inte ensamåkning längre. Men fick beviljat att sitta fram med tillbakafört framsäte samt att ingen medresenär får placeras direkt bakom mig. Och detta fungerade någorlunda i knappt två veckor. Men igår upptäckte jag det fasansfulla – i körordern gällande mig har flärdtjänsten plötsligt raderat detta med tillbakafört framsäte och ingen medresenär bakom mig. Orsak okänt.

Därför har jag i dag bråkat väldigt. Beviljar man något så förutsätter jag att den informationen också kommer chaufförerna till del, så jag slipper konflikter och diskussioner med chaufförer och medresenärer. Och att jag inte ska bli fysiskt lidande.

Fram och tillbaka hänvisades jag hos flärdtjänsten. Det jag dock fick veta var att man nu för alla resenärer tagit bort alla beslut ur de körorder som går ut till chaufförerna. De tyckte det blev för mycket text och information. Min fråga var hur jag skulle göra för att få de resor jag är beviljad om chaufförerna inte får veta villkoren. Svår fråga tydligen. De påstod att när jag ringer och beställer resor, så lägger beställningscentralen in bokstavskoder som ska motsvara det jag är beviljad. Mitt svar på det var att flärdtjänsten tidigare vägrat bokat resor åt mig eftersom det är arbetsresor och arbetsresor går bara att boka via telefon om man arbetar exakt samma klockslag fem dagar i veckan, men jag är schemalagd av arbetsgivare. Därför har man alltid hänvisat mig till att boka via Internet, men där har jag inte tillstånd att lägga till information, bara adresser, datum och klockslag.

Anledningen till att jag fick prata med så många människor på flärdtjänsten berodde på att det tog tid innan jag nådde en vänlig själ som var handlingskraftig och ringde IT-tekniker som nu lagt in extra val för mig i Internetbokningen så jag själv nu kan boka tillbakafört bilsäte fram. Om detta kommer fungera vet jag inte, då jag inte kan få in beslutet om att ingen får sitta bakom mig. Vilket betyder att chaufförerna kommer vägra låta mig föra tillbaka sätet då den bakom inte får plats med sina ben. Nå, men då får väl de resenärerna också ansöka om att få sitta fram med tillbakafört bilsäte. Eller?

I vilket fall som helst så har jag i dag begärt att min läkare ska skriva ett kompletterande intyg med begäran om att jag ska återfå ensamåkning så jag slipper alla problem, allt strul och alla diskussioner. Hur detta blir, om det leder till att jag återfår ensamåkningen, vet jag inte. Men jag är inte nöjd. I femton år har jag slagits mot flärdtjänsten som inte sköter sina uppdrag. Och det här jag fick höra i dag att de raderat allas information till chaufförer och att bokningsförfarandet är annorlunda – varför har man inte gått ut med den informationen till alla sina kunder? En information som inte ens nått alla inom flärdtjänsten och inte alls till chaufförerna.

Göteborgs kommun är inte fantastisk. Och de olika nämnderna ännu värre. Hämdtjänsten går jag inte ens in på i dag…

Vidare #318

Nätet har alltid varit en välsignelse, typ. Något att fokusera på för att glömma smärta, trötthet och så vidare. Jag har roligt på nätet, gillar att slänga käft och så vidare. Men just nu känns det inget vidare. I bästa fall bemöts jag med tystnad. I övriga fall av överinseende och nedlåtenhet. Undrar vad som hände? Just i dag känner jag inte för… nåt mer.

En massa val #277

Det är en samvetsfråga. I dag har jag förtidsröstat. Nej, det är inte en samvetsfråga i sig då alla som inte röstar borde lida alla helvetes kval. Vad jag menar är att jag också fick rösta i den där folkomröstningen vi har i Göteborg gällande fortsatt trängelskatt. Min känsla (möjligen en åsikt) i frågan är att jag fullständigt skiter i trängselskatten eftersom det inte är något som belastar min ekonomi då jag inte har bil och inte heller åker kollektivt eller ens har behov av cykelbanor. Jag kan intellektuellt förstå en trängselskatt i sig, att man vill minska biltrafiken då här är lite med vägar som inte går att bygga ut på grund av geografisk brist på utrymme. Att det skulle ge dålig luft med mycket trafik förstår jag också samtidigt som jag tror att avgaser minskar då bensinbilar verkar fasas ut över tid. Och dålig luft får vi då fortsatt av bildäckens slitage. Och trängselskatten ska också finansiera utbyggnad av järnvägar, kollektivtrafik och så vidare, men som sagt inget jag har något personligt behov av.

Eftersom jag är en surgubbe så är jag alltså emot trängselskatt. Men ändå inte. Jag resonerar som så att om trängselskatt ska finansiera utbyggnad av infrastruktur och är villkoret för också få statliga pengar, så kan jag inte vara annat än för trängselskatt. Ja, jag röstade ”ja” för fortsatt trängselskatt. Varför då jag egentligen inte bryr mig? Jo, om trängselskatten avskaffas måste pengarna hämtas hem på annat sätt. Det finns bara ett annat sätt. Höjda skatter. Då lär jag drabbas rejält jämfört med att jag i dag inte betalar ett öre för trängselskatt. Låt andra betala sin trängselskatt för sitt nyttjande av gatorna, så slipper jag skattehöjning. Egoistiskt av mig samtidigt som en konsekvens blir att jag ändå bidrar. Genom att vara passiv och inte bry mig, så bidrar jag till en (tänkt) bättre miljö och (tror de) bättre kollektivtrafik.

Det som annars känns så meningslöst med folkomröstningar, är att oavsett utfall så är det i slutändan ändå politikerna som bestämmer. En folkomrösning är inte beslutande. Så egentligen kvittade det vad jag röstade i det här fallet. Tyvärr får man  inte rösta blankt här då man måste välja ”ja” eller ”nej” för att rösten ska vara giltig. Okej, en ogiltig röst är i praktiken en blank röst, men markerar ändå inte mitt missnöje. För missnöjd är jag av andra anledningar också. Hela frågan kring Västsvenska paketet och (varav) trängselskatt (är en del) är mycket illa skött. Förutom att man inte vet vad kalaset kommer att kosta, så är alla partier (utom lokala) för där de halshugger enskilda politiska partimedlemmar som har en åsikt annan än huvudpartiets. Det tycker jag också är märkligt. I den här frågan kan där inte vara en partilinje, utan åsikten måste vara personlig utan partipolitiska förtecken. Trots allt – det hela är en samvetsfråga.

Supervalåret. Fem röstsedlar har jag i år stoppat ner i kuvert. Det är skönt att inte behöva gå till valurnan så ofta. Men ärligt… Det kommer att bli nyval ganska snart ändå…

Dagboksblogg #251

Åh, som jag saknar att skriva lösenordsskyddade inlägg! Mest för privat bruk, utan att andra får tillgång till det som skrivs. Men nu är den tekniska lösningen för detta borttagen från min blogg eftersom jag istället valt att ha delsidor på bloggen.

Ibland funderar jag på varför jag inte bara skriver en privat dagbok i ett Word-dokument eller i någon anteckningsbok. Men det fungerar kanske en eller två gånger, sedan finns inte den disciplinen längre. Blogg, även lösenordsskyddad sådan, känns mer naturligt som redskap efter 16 år på nätet. Frågan är… kan jag…? Det finns ju så många lediga domäner och jag är ju själv ägare av ganska många domäner inklusive subdomäner. Jag är frestad. Det händer så mycket nu som jag inte vill skriva offentligt om, men som känns viktigt för egen hågkomst och dokumentation. Som i dag – det har hänt så många omvälvande saker (egentligen diskussioner, inte av den alltför angenäma sorten) att jag nu under kvällen har svårt att bena upp allt. I morgon är det glömt om jag inte antecknar det nu. Och glömt lär det bli…

Jo, förresten – jag var bland annat på jobbet i dag efter två veckors semester. Stressigt som vanligt men under någorlunda kontroll. Och nu går jag på semester igen. 😉

Knäpp på näsan #231

Vid det här laget vet nog alla att jag skriker i högan sky över värmen som konstant i en vecka legat på över 30 grader. Varför jag har sådana problem med värmen? Som jag sagt tidigare så är det en ms-grej – hälften av alla med ms lider antingen av värme eller av kyla. Rent fysiologiskt vet jag inte riktigt vad det är som händer – men det händer massor. En förklaring jag hört är att vi inte har en fungerande inre termostat som reglerar kroppstemperaturen (min normala kroppstemperatur är 36,0). Är det varmt så blir jag också varm – mer än andra. När kroppstemperaturen höjs så riskerar jag att hamna i ett ms-skov. Tänk, ms är att ha en kronisk infektion/inflammation i hela kroppen. Alla vet hur de reagerar när de är sjuka och tvingas gå ut i antingen värme eller kyla. Genom åren har jag haft otaliga ms-skov – några har gått i regress, andra är bestående. Men värmen gör att alla de besvär som gått i regress genom åren plötsligt är där igen. Smärta. Domningar. Stickningar. Kognitiva problem.

De senaste dagarna har jag varit ledig från jobbet och har lidit hemma – jag har inte ens kunnat sticka ut huvudet på balkongen. Jag har suttit inne med fördragna fönster och fläkten en halvmeter ifrån mig. Det har hjälpt dåligt då jag inne haft 28 grader, vilket är marginellt svalare än ute – obetydligt, med andra ord.

Det enda jag suktat efter de här hemska dagarna har varit att få åka till jobbet där jag har en bättre fläkt samt lite svalare (åtminstone i tisdags när jag var på jobbet senast).

Därför – lyckan att i dag få jobba!

Och så kom jag till jobbet… Fläkten stulen och 30 grader inne.

Jag har ett låst arbetsrum där det ständigt försvinner saker. Som jag ser det är fläkten ett medicinskt redskap som är nödvändigt för att jag ska kunna fungera någorlunda – särskilt om jag ska arbeta! Det är många år sedan jag varit så förbannad som i dag. På skrivbordet låg en lapp om att fläkten skänkts till kollegor i ett hela annat hus! 1) De arbetar inte helg. 2) Jag har inte behörighet att komma in där. 3)Det är för långt dessutom att gå.

Hur kan man göra så mot mig? Det är så ignorant, kränkande, hemskt och jag vet inte allt. Jag fick sitta med våta kökshanddukar i nacke och på hjässa. Och jag orkade inte arbeta hela dagen, utan förlorade arbetstid.

Jag har mejlat facket om det här, för det är mobbning. Fortfarande ses jag som lat (som jobbar fem heltidstjänster på 75 %) eftersom jag har flärdtjänst, och detta får jag höra väldigt ofta. ”Det är väl bara att hoppa på en spårvagn så kommer du hem fortare”. Men det finns en anledning till att jag har flärdtjänst. Multipel skleros. Ingen fattar, ingen bryr sig, ingen vill veta. Hänsyn tas inte, men det är synd om andra som skyddas när de i timmar sitter i telefon privat eller sitter i personalrummets soffa – ”för de har diagnoser”. Vad i helvete är då ms?!

Första och sista gången jag skriver detta på nätet (inte heller på FB, Twitter o.s.v.). Jag har kopplat in 1) företagshälsovårdens psykolog, 2) företagshälsovårdens läkare, 3) facket, och ska om en månad träffa ett gäng chefer – för jag har fått nog av överbelastningen jobbet skapar samt de kränkningar jag utsätts för. När jag själv säger något får jag bara höra ”nu blir jag arg på dig, för vi måste vara flexibla”. Ja, finns det någon som varit mer flexibel än jag?

Kvällen har varit underbar. Från +30 grader ute till 18 (regn och åska). Trots tvärdrag hemma så blir det inte lägre än 27 grader inne (värmen sitter i betongväggarna), men kylan utifrån är helt underbar! Mindre symtom.

Men jag är jäkligt upprörd för fläktstölden på jobbet. Kanske det var tur att ingen mer var på jobbet, för jag hade slagit ihjäl (de hade nog varit rädda att jag skulle göra det, åtminstone) vem som än hade varit där.