Sängläge

Det blev många selfies i dag av någon anledning. Kanske bara måndagsledan som orsak, för vad gör man när man håller på att gå under av besvär efter fredagens överansträngning?

Skägget har börjat bete sig lite märkligt, gör konstiga vågor på natten för att sedan vara superfluffigt på dagen. Stämmer nog som jag hörde för någon månad sedan ”att det kommer alltid tillfällen då skägget beter sig konstigt, men låt det vara så ger det med sig”. Förmodligen har jag just nu en sådan där mitt emellan-längd som gör att det lever sitt eget liv. I dag är också första gången som jag kan täcka läpparna med överhängande mustasch. Något vax behövdes inte i dag, för mustaschen börjar bli så lång att det nu går att kamma mittbena på överläppen och dra den åt sidorna. Det är jag tacksam för när jag äter.

jontas150914

Märkligt har det också varit på jobbet i dag. Märkliga externa telefonsamtal. I vanliga fall brukar man endast ringa mig internt, men i dag hittade även andra mig. Och det var samtal som faktiskt skulle till mig?! Tänka sig!

Jag skiter i gymmet i morgon, klarar inte att gå den långa sträckan fram och tillbaka. Och jag har lagt in om en semesterdag i veckan för att få fler tillfällen till återhämtning. Jag är verkligen påverkad av utfärden i fredags och det var något jag hävdade redan i förväg. Då ignorerade man mig och tyckte jag var löjlig. Nu tycker man att jag är gnällig och förstååååår inte hur den lilla fredagskativitten kunde påverka mig så mycket! Tja. Jag är inte lyssnad till, för allt ska vara så glättigt och bekymmerslöst – allt annat blundar man för. Reella problem tar man inte på allvar. Om jag nu får ta konsekvenserna så borde kanske de också få någon form av konsekvenser av bristen på hörsamhet?

Fetto

Jag är fet. Det framgår ganska tydligt även om jag nästan bara tar selfies med ansiktet som inramning (det är ju där skägget sitter) och det beror främst på att jag inte har så långa armar att jag kan ta selfies helkropp. Men med ipad kan jag använda självutlösare och placera den på behörigt avstånd.

Så jag har tagit några helkroppsselfies senaste veckorna. Och på bar överkropp. Varför? Jo, först blev jag chockad då jag som fet har dålig kroppsuppfattning, men nu börjar jag gilla det. Eller, jag accepterar att jag ser ut som jag gör och att alla människor är olika. Jag vägrar skämmas! Visst, jag har mål med viktnedgång och så, men först måste jag acceptera mig själv och verkligen ta en ordentlig titt på mig själv och se problemen med vikten. Det handlar inte om utseende – det handlar om hälsa och ork. Jag är fysiskt väldigt stark, jag tränar hårt och har ovanpå det ms med allt vad det innebär. Vikten måste ner för att ekvationen ska gå ihop helt. Andra följdsjukdomar som följer med övervikt har jag hittills klarat mig ifrån (infarkt, diabetes, högt blodtryck och så vidare) och sånt är väldigt diffust om man inte drabbats av det, det vill säga att det är en dålig motivation till viktnedgång då man ändå inte har någon kroppsuppfattning.

Nej, halvnakna bilder och helkroppsbilder gör något annat med psyket. Jag kan inte blunda. Jag är fet. Inget fel på utseendet med övervikt, men jag ser problemen. Vikten ger problem.

Minus yrsel

Ja, som i går. Ingen större skillnad. Semester, semester, semester.

Men nu är jag säker. Jag är mindre yr när jag har på mig mina gamla glasögon. Tänk om jag varit yr de senaste fyra åren i onödan bara för att jag haft ”fel” glasögon? Tanken svindlar. I morgon öppnar optikern efter sin semesterstängning. Kanske jag borde besöka dem?

Go’ å gla’

Har inte vintern varit ovanligt mörk? Frågan kan egentligen bara de som befinner sig geografiskt nära mig besvara, men nog brukar väl solen glimma till några gånger under en vinter? Det har varit snålt med det senaste månaderna. Ett par helger är allt jag kan påminna mig om. Dessutom har det varit väldigt lite snö som annars också har en förmåga att lysa upp lite. Men egentligen är detta inget jag går runt och funderar på. Jag upplever inte ens att jag undermedvetet skulle gå runt och vara deprimerad av ljusbristen. Det är full rulle ändå och då har jag inte riktigt förmågan att lyfta blicken från det jag håller på med. Jag vet att när sommarsemestern infinner sig så brukar jag första lediga dagen lite chockerad upptäcka grönska och sol. Min arbetsbubbla är vid och mörk – jag ser inte utanför den. Frågan är varför jag ens i dag noterade mörkret?

Emellanåt brukar jag på söndagar blogga om vad jag har planerat för kommande vecka, men det är ett tag sedan. För veckorna är åter så fulltecknade att jag knappt vet från dag till dag vad som står inskrivet i min kalender. När jag och andra skämtsamt brukar säga att jag som sekreterare borde ha en assistent, så finns där ett korn av sanning i det. Med en sådan kanske jag hade hunnit notera väderlek. Och det är också därför jag inte gillar kallprat. För det där med väder och vind – jag har inte sett eller känt någonting. Alltså har jag inget att prata om.

Nu när det är dags för lönesamtal så funderar jag mycket på några av våra kriterier som handlar om EQ och social kompetens. Även om jag är väldigt social så tillvida att jag pratar med alla, inte enbart om sådant som är arbetsrelaterat, och utbildar personal alla kategorier och alla arbetsplatser, så anses jag vara gravt asocial. Paradoxen i det gör det svårt för mig att hävda något utifrån lönekriterierna. Varför så stor vikt läggs vid detta är också obegripligt. Min uppfattning är att man värdesätter medarbetare som pratar skit utan att prestera något arbete. Självinsikten hos mig gör att jag vet att jag inte gillar prata för privata saker med någon. Ingen på jobbet har med mitt privatliv att göra anser jag. Och jag vill inte höra om andras barn och anekdoter om hur förbannat förträffliga dessa barn och barnbarn är. Det tillför varken mig som person något lika lite som det tillför mitt jobb något. Jag uppskattar heller inte kallprat om väderlek eller (svenska) tv-program. Det finns så mycket man kan prata om som inte har med familj eller intressen att göra. Och om annat pratar med andra. Jag anses också som otrevlig som inte vill lägga pengar till presenter till för mig okända arbetskamrater som behöver en blomma då varit förstoppade i helgen. Och jag bakar inte kakor som jag tar med till jobbet. Japp, sånt här ingår i lönekriterierna. Men värst tycker man att det är att jag inte ser glad och uppåt ut, aldrig gapskrattar och skriker så alla vet att jag är på jobbet. Att jag har en kronisk sjukdom som gör att jag är 1) extremt trött, 2) ljudkänslig, 3) har fruktansvärda smärtor, anser man är dumheter som försämrar arbetsmiljön för andra. Att jag arbetar för fem och hinner så mycket, kan så mycket, värdesätts inte. Varken verbalt eller lönemässigt. Trams och flams går före det man är anställd för.

Japp, jag blir förbannad. Personlighet får inte existera, inte heller sjukdom. Alla ska vara lika glada och käcka på jobbet. För det värdesätts lönemässigt. Kanske det säger en del om organisationens inkompetens?

Utbildningskapital

I går kväll när jag precis lagt mig slogs jag av en tanke och var tvungen att slänga ut tanken på Facebook för att inte åter glömma den. Självklart hade jag glömt den. Tack, FB!

Jag har faktiskt aldrig tänkt tanken tidigare, aldrig reflekterat.

Efter grundskola har jag gått administrationsutbildningar i 7,5 år.

I mitt yrke har de flesta gått en, endast en, utbildning för att bli sekreterare. En utbildning som en gång var på sex veckor (60-talet), ett läsår på min tid (tidigt 90-tal) och i dag är på två år (Yrkeshögskola). Kanske jag räknar lite märkligt när jag säger 7,5 år, för jag inkluderar även andra utbildningar som ett led i att bli ”supersekreterare” (andras omdömen).

När jag gick på gymnasiet valde jag 2-årigt med Handel och kontor. Japp, jag är kontorist i botten och då är inte steget långt borta som sekreterare. Med utbildningen fick jag ADB, maskinskrivning, ekonomi och – något väldigt ovanligt; matematik. Jag valde att läsa matte ett extra år för att det skulle motsvara tvåårigt gymnasium. (Nattetid, senast förra veckan, drömde jag att jag var tillbaka för att läsa in treårig matte vilket jag aldrig blivit färdig att göra – en återkommande dröm).

Efter utbildningen till kontorist så arbetade jag som sådan under ett år.

Därefter började jag på komvux och lästa humanistisk inriktning, gymnasienivå, motsvarande treårigt gymnasium. Där fick jag med mig samhällskunskap, språk (engelska och franska) och väldigt mycket naturvetenskap (fysik+biologi+kemi) som egentligen inte ingick i utbildningen. Etapp 2+3 motsvarade treårig utbildning, men jag läste också etapp 4. Något jag har nytta av som sekreterare inom sjukvård.

Nästa steg var att gå den officiella sekreterarutbildningen på ett år. Medicinsk engelska, journalskrivning, ADB (igen), kommunikation, sjukvårdsekonomi, medicinsk terminologi (latin/grekiska), anatomi och sjukdomslära.

Därefter ut i arbetslivet som sekreterare som jag nu arbetat som i… Nu måste jag räkna… 23 år?! Och under dessa arbetsår har jag gått ytterligare tre utbildningar på universitetsnivå.

Vårdpedagogik och handledare inom sjukvård. Organisationslära och pedagogik var huvudämnen. Handledare har jag nu varit på olika nivåer i 15 år. Jag gör lite mer än vad som ingår i uppdraget, jag undervisar och utbildar också.

Nästa utbildning var patientklassificering och vårddokumentation. Juridik och statistik var två av tre ämnen jag läste. Och så detta med kodning enligt Världshälsoorganisationens internationella regelverk som i sig är statistik men i Sverige också väldigt mycket ekonomisk ersättningsbas för hälso- och sjukvård. Självklart arbetar jag med detta också, förmodligen min tyngdpunkt inom yrket. Tanken är att jag ska hjälpa min arbetsplats, men det ringer mycket från hela landet där man har frågor till mig hur de ska göra, hur de ska tänka och varför. Jo, regelverket är väldigt svårt och omständligt.

Och så för några år sedan. Hälso- och sjukvårdsadministration. Organisationslära, juridik, politik och så vidare. Rätt och slätt en chefsutbildning med sikte på administrationsfrågorna. Någon chef är jag inte, men jag förstår hela min organisation, både vårt och mitt syfte, genom erfarenhet under lång tid och genom utbildning.

Totalt sett så blir detta 7½ år. Allt är administration på ett eller annat sätt. Jag har verkligen nytta av allting i jobbet. Eftersom jag har sådan bredd genom utbildning och erfarenhet, så är det kanske inte konstigt att jag ständigt känner mig jagad på jobbet. Det sitter dagligen någon chef i min besöksstol som behöver hjälp med helhetssyn eller annat. Telefonen ringer ständigt om precis vad som helst. Ekonomer kontaktar mig. Statistiker kontaktar mig. Kollegor över hela landet kontaktar mig. Mejlen ska vi inte ens gå in på. Det är väldigt sällan jag får sitta ifred och arbeta med mina egna arbetsuppgifter. Jag har alltid sett alla kontakter som ett störningsmoment som inte har med mitt jobb att göra, men börjar inse att det också är mitt arbete – att bistå där jag kan genom kunskap. Det svåra är att sätta gränser, eftersom jag även får samtal hem till mig privat på fritiden som rör jobbfrågor.

Varför har det blivit 7½ år med administrationsutbildningar (eller delvis)? Nyfikenhet. Jag vill veta mitt sammanhang. Jag vill förstå. Många kanske inte bryr sig, men jag vill verkligen veta. Har man som jag ingen erfarenhet av sjukvård, och plötsligt befinner sig mitt i den, så vill man förstå hierarki, ekonomer, politikers och läkarprofessionens roller. Dessutom vill man förstå det som produceras (behandling av sjukdomar och vad sjukdomar innebär). Den svenska sjukvården har mycket i bagaget historiskt sett (sedan 1700-talet) och är ändå i ständig förändring. Sjukvård är föränderlig vad gäller patientgrupper, sjukdomar, behandlingar, ekonomi och lagar. Inte blev det lättare av att jag halvvägs i yrket bytte arbetsgivare och då fick nya förutsättningar att ta reda på.

Och det är min nyfikenhet som gör att jag också tycker att det fortfarande är roligt efter 23 år i yrket. Jag är inte mätt på förändringar, utan gillar detta att spelreglerna ständigt förändras. Kanske det också gett mig en säkerhet i och med all utbildning och erfarenhet. Min roll förändras också ständigt, men i botten är jag den där kontoristen som vill att allt ska bli rätt och riktigt. För att det ska bli det måste jag följa med i vad som händer omkring mig. Det ger mig verkligen något. Jag önskar att fler hade engagemanget. Kombinationen av att vara sekreterare och inom sjukvård, är oändlig. Det är spännande. Det händer något hela tiden. Själv satsade jag 7½ år på ett utbildningskapital. Det är inget jag ångrar på något sätt. Tvärtom.

Malmö 1998

Ibland funderar jag på varför det blev som det blev. Även om jag aldrig sett filmen Sliding doors så funderar jag i just de banor som jag vet filmen tar upp. Små händelser som ger oss en ny oväntad riktning i livet. Eller så inträffar aldrig de där små händelserna och livet går vidare men inte ens där vet man om det verkligen är så utstakat. Saker händer hela tiden som kan ge ny inriktning.

Jag tänker på 1992-1998. Under de åren var jag den ständige vikarien som fick förlängt med två veckor i taget. Trots detta var jag nöjd med livet. Ibland funderade jag på att börja läsa på universitetet, men jag trivdes att jobba på det lilla sjukhuset och bo i den lilla staden. Ändå hände något 1998 men jag minns inte vad. Förmodligen ville jag ha förändring, men jag vet inte varför eftersom jag var så nöjd med tillvaron. Det enda som skavde lite var detta att aldrig få ett fast jobb med eget ansvar. Trots allt kunde jag bli utkastad efter en tvåveckorsperiod precis när som helst. Det var ständiga besparingar och tjänster försvann under alla de här åren, men jag lyckades klamra mig fast – förmodligen för att jag var av underrepresenterat kön och jag behövdes för personalstatistikens skull. Men det är min gissning och tolkning.

I vilket fall som helst – 1998. Plötsligt hade jag tagit tåget till Malmö för en anställningsintervju inom psykiatri. Jag hade planer på att flytta till Malmö och börja arbeta där. Inte heller det minns jag varifrån jag fått. Men redan då kände jag nog att Kristianstad var lite litet för mig. Efter anställningsintervjun skulle jag beställa taxi till stationen, men passade på att ringa mitt dåvarande fackombud som kunde berätta – där och då, i en telefonkiosk i Malmö – att jag efter åtta år fått fast anställning i Kristianstad, på den arbetsplats jag varit under alla år.

Lyckan! Jag skrotade alla planer på Malmö där och då (samt att jag aldrig fick tjänsten jag var på anställningsintervju för) eftersom jag hade en fast förankring i Kristianstad.

Men säg den lycka som varar. Små händelser blir till stora. Ett år senare fick jag ms. Och det i sin tur ledde in på en helt annan väg som ledde till Göteborg utan bostad eller jobb. Men det fixade sig så fort jag sagt upp mig från jobbet och sagt upp lägenheten. Så trots allt – jag blev lycklig ändå, men inte som jag hade tänkt mig.

Det jag frågar mig är vad som hade hänt om jag fått tjänsten i Malmö. Gift och barn (dubbel-hu)? För jag hade nog ändå flyttat dit och sagt upp mig från tjänsten jag precis hade fått som tillsvidare. Nu vet jag inte riktigt vad jag kan ha förlorat i form av bekantskaper och vänner, genom aldrig ha flyttat till Malmö, men jag vet att många människor skulle inte finnas i mitt liv som jag fått i Göteborg.

Ibland i det där halvvakna tillståndet man befinner sig innan man vaknat riktigt på morgonen, så dyker den där tanken upp. ”Jag ska flytta till Malmö”. Jag tror inte det har något med att göra att jag hade planer på det för 17 år sedan. Kanske det är min underliggande oro över att vara så långt hemifrån. Jag är väldigt ensam vad gäller släkt och familj – det bor så långt bort och jag kan inte åka dit. Ömma modern blir 63 år, hennes sambo 81 år. Redan nu kan inte sambon hälsa på mig på grund av ålder. Frågan är hur länge till jag kan få besök av ömma modern. Redan i dag har det glesats ut. De är/blir skröpliga med ålder, liksom jag. Malmö hade varit närmre och hanterbart på ett annat sätt.

Hur jag kan lösa detta? Jag vet inte. Det känns ganska kört att få jobb i Skåne, liksom bostad. Trots allt trivs jag i Göteborg, men Malmö/Skåne känns lite som ett osäkert kort. Jag kan inte ändra mitt liv av hänsyn till relationer, tyvärr. För hur jag än gör så är det inte bra. Och en av anledningarna till att jag flyttade till Göteborg var min självständighet.

Men märkligt hur oväntat riktningar kan ändras. Har vi egentligen någon egen fri vilja? Jag tror inte på ödet. Då tror jag mer på att inre behov styr som tar oss ut i det okända. Men där är också olika vägar ut i det okända. Att jag skulle lämna Kristianstad var min inneboende önskan, men att det blev Göteborg var en sammavägning av framtidsutsikter. Malmö hade vid tillfället inte förutsättningarna för mig. Där vann Göteborg.

PS! Det är ganska fantastiskt att jag skriver om 1998. Året då Sliding Doors kom.

Pekpinnar #363

Mina föreläsningar gick oväntat bra i dag. I och för sig var det samma föreläsning jag gav två gånger, men jag blev inte ifrågasatt. I vanliga fall är det inte lätt att vara budbärare då man gärna (av frustration?) skjuter budbäraren, rullar en i tjära och fjädrar och sätter i skampåle med dumstrut på huvudet och spottar föraktfullt på en. Oavsett hur mina budskap tas emot, så är jag lugn och sansad, hetsar inte upp mig och kan förklara och besvara frågor. I sig kanske detta är ett problem, för man vänder sig gärna till mig i precis alla frågor. Jag har alltid svar vad det än handlar om. Efter 22½ år i yrket så har jag kännedom om det mesta. Och jag snappar upp allt i min väg. Därför är jag också så otroligt jagad och stressad. Skulle jag säga ”jag vet inte, jag kan inte hjälpa dig”, skulle ingen tro mig ändå.

Mycket riktigt. Mina föreläsningar i dag handlade om en sak och en sak allena. Ändå fick jag frågor kring helt andra saker när det var dags för frågestund. De passar på när de har lyckats placera mig på en stol framför alla. Känns lite som KU-förhör där jag ska redogöra för saker och ting, vilket är helt okej för min del. Det som gjorde att det aldrig kändes jobbigt i dag var att jag inte fick anklagelser riktade mot mig. Nej, det är aldrig riktat mot mig som person, men när jag delger beslut ”uppifrån” så brukar jag plötsligt få försvara sådant jag inte varit delaktig i annat än att jag är budbärare. Ilskan och hetsen jag då möts av gör mig mest… förbannad. Min roll är att visa och förklara praktiskt hur vi ska arbeta utifrån de beslut vi blivit ålagda att följa.

Det som är riktigt roligt är att en av grupperna jag förelästa för i dag är läkarkollektivet. Jag blir oftare och oftare inbjuden till läkargruppen för att visa och förklara (jag är en superadministratör?! *fniss*). Många av läkarna har jag arbetat med nu i 15 år och de har aldrig visat något annat än respekt för mig i de olika roller de mött mig i genom åren. Läkare är annars en svår grupp att nå ut i, men mig lyssnar de på av någon anledning. Men jag har fått höra att jag pratar som en läkare (kort, koncist, insatt, medicinskt och med kännedom om deras vardag). Om nu det är något bra… Men läkare har inget tålamod (tid är pengar, tid är begränsad, tid ska vara kvalitet, tid är skillnad mellan liv och död) och man får inte visa sig svag – då går de till attack. 😉

Morgondagens föreläsningar har jag ställt in. Jag har liksom inte tid med allt. I dag fick jag framföra det som var viktigt, med det nöjer jag mig för i år. Nu måste jag jobba!

Frihet och tvång #297

Affektionsvärde är ett begrepp som gör mig konfunderad.

Som vanligt (?) pratade jag med ömma modern, eller om det var hon som pratade med mig. Hon har börjat ta upp samma sak till diskussion varje gång vi ringer varandra. Min fars dödsbo.

Det var i januari 2006 som min far dog (lung- och levercancer). Jag kunde inte vara med vid utrensningen av hans lägenhet eftersom jag var tvungen att arbeta och saknade kattvakt. Modern och moster tömde lägenheten åt mig och jag kunde per telefon ge direktiv om vad som skulle kastas eller skänkas bort. Men där var väldigt mycket som var frågetecken och som modern stuvade undan hemma hos sig med syftet att jag skulle resa ner och gå igenom det hela i lugn och ro. Problemet med det är att jag under dessa snart nio år bara varit ”hemma” en gång eftersom jag inte fysiskt kan förflytta mig dessa 30 mil. Dessutom finns där inget jag vill behålla eftersom jag 1) inte kan få det transporterat hem till mig, och 2) då jag inte har ens har plats med det jag själv äger och har. Jag kommer inte ens in i min egen ”klädkammare”. Där 90 % kan gå i soporna men som jag själv inte kan släpa ut till soprummet.

Men när modern ringer har hon alltid en ny fråga. Hon har hittat någon av de lådor som hon stuvat undan åt mig och frågar vad hon ska göra med den och den grejen. Mitt standardsvar är ”släng”. Det har ingen betydelse vad det handlar om. I kväll rörde det sig visst om någon typ av… jag vet inte ens vad det heter, men en typ av militära emblem/medaljer. Förmodligen något min far fått när han gjorde lumpen som pansarförare, men det kan knappast vara något av egentligt värde eftersom han aldrig varit i krig (annat än at han flydde från ett som 2-åring). Jag är totalt ointresserad. ”Men affektionsvärdet”, sa ömma modern.

I min värld existerar inte affektionsvärde eller nostalgi. Det är därför jag själv vantrivs så fruktansvärt av att ha en massa skit hemma. För som jag sa till modern; det enda affektionsvärde jag kan känna är över min säng, min soffa, min tv och min dator.

Jag gillar inte heller det där med att saker går i arv. Kanske det kan vara kul när man själv har efterlevande, men jag har inte barn. Så varför ska jag sitta på en hög av skit som aldrig någon kommer att sätta värde på? Min fars saker hade ett värde för honom när han levde. Jag är inte intresserad av hans skolbetyg eller gamla släktfoton på människor som jag aldrig träffat eller ens hört talas om.

Min far (liksom min mor) var (är) samlare. Inget får slängas. Aldrig någonsin slängas. Jag är tvärtom – bort med skiten! Även om jag själv också var en samlare fram tills jag flyttade till Göteborg och kunde frigöra mig även känslomässigt från ting. Det jag har i min ägo är den rock som min far hade på sig när han kom till Sverige som finskt krigsbarn, plus den lapp han då hade runt halsen (de var bagage). Som kuriosa är det kul att berätta om, men jag sliter inte fram rocken och visar upp den för folk. Jag sitter heller inte i min ensamhet på kvällarna och stryker med handen över rocken och beklagar min fars öde som finskt krigsbarn. Det vore patetiskt och ger heller inget mervärde till varken tingen eller mig.

Jag vill inte leva i någon annans minnen och liv. Är jag en hemsk och dålig person bara för att jag är pragmatisk? Själv tycker jag inte det, för det handlar också om min mentala överlevnad. Som jag tror jag berättat tidigare, så ringde en äldre bekant till mig när min far precis dött och var starkt kritisk till att jag inte tömde min egen bostad och flyttade in i min fars dödsbo och lägenhet. På allvar. Hon var av den bestämda åsikten att det var en sons skyldighet. För att hedra minnet av min far. Men då skulle jag förlorat min identitet och, faktiskt, mening.

Åh, men vill jag inte ha något som en minne av min far? Nej, det är en fråga som inte är motiverad. Jag behöver ingen sak (dött ting) för att minnas min far eller känna släktskap med honom. Ställer man frågan så som jag skriver den, så förutsätter det indirekt att jag behöver något som symboliserar honom då jag omöjligt kan relatera till honom utan en minnessak. Det vore väldigt märkligt.

Men i dödsboet fanns också sådant som var mina ägodelar som barn. Nej, inte ens det har något affektionsvärde. Släng! Har inte haft användning för, eller saknat, något de senaste fem åren så är min inställning att där inte föreligger något behov av att ha det kvar i sin ägo. Som sagt, säng, soffa, tv och dator. Det är den enda ting jag har glädje av även om inte ett behov föreligger. Märkligt nog så klarar sig de flesta människor i världen utan ägodelar. För många kanske för lite ägodelar.

För mig är saker ett tvång som begränsar min fysiska, men framförallt mentala, frihet. Jag vill inte känna mig bunden, jag vill vara fri.

En massa val #277

Det är en samvetsfråga. I dag har jag förtidsröstat. Nej, det är inte en samvetsfråga i sig då alla som inte röstar borde lida alla helvetes kval. Vad jag menar är att jag också fick rösta i den där folkomröstningen vi har i Göteborg gällande fortsatt trängelskatt. Min känsla (möjligen en åsikt) i frågan är att jag fullständigt skiter i trängselskatten eftersom det inte är något som belastar min ekonomi då jag inte har bil och inte heller åker kollektivt eller ens har behov av cykelbanor. Jag kan intellektuellt förstå en trängselskatt i sig, att man vill minska biltrafiken då här är lite med vägar som inte går att bygga ut på grund av geografisk brist på utrymme. Att det skulle ge dålig luft med mycket trafik förstår jag också samtidigt som jag tror att avgaser minskar då bensinbilar verkar fasas ut över tid. Och dålig luft får vi då fortsatt av bildäckens slitage. Och trängselskatten ska också finansiera utbyggnad av järnvägar, kollektivtrafik och så vidare, men som sagt inget jag har något personligt behov av.

Eftersom jag är en surgubbe så är jag alltså emot trängselskatt. Men ändå inte. Jag resonerar som så att om trängselskatt ska finansiera utbyggnad av infrastruktur och är villkoret för också få statliga pengar, så kan jag inte vara annat än för trängselskatt. Ja, jag röstade ”ja” för fortsatt trängselskatt. Varför då jag egentligen inte bryr mig? Jo, om trängselskatten avskaffas måste pengarna hämtas hem på annat sätt. Det finns bara ett annat sätt. Höjda skatter. Då lär jag drabbas rejält jämfört med att jag i dag inte betalar ett öre för trängselskatt. Låt andra betala sin trängselskatt för sitt nyttjande av gatorna, så slipper jag skattehöjning. Egoistiskt av mig samtidigt som en konsekvens blir att jag ändå bidrar. Genom att vara passiv och inte bry mig, så bidrar jag till en (tänkt) bättre miljö och (tror de) bättre kollektivtrafik.

Det som annars känns så meningslöst med folkomröstningar, är att oavsett utfall så är det i slutändan ändå politikerna som bestämmer. En folkomrösning är inte beslutande. Så egentligen kvittade det vad jag röstade i det här fallet. Tyvärr får man  inte rösta blankt här då man måste välja ”ja” eller ”nej” för att rösten ska vara giltig. Okej, en ogiltig röst är i praktiken en blank röst, men markerar ändå inte mitt missnöje. För missnöjd är jag av andra anledningar också. Hela frågan kring Västsvenska paketet och (varav) trängselskatt (är en del) är mycket illa skött. Förutom att man inte vet vad kalaset kommer att kosta, så är alla partier (utom lokala) för där de halshugger enskilda politiska partimedlemmar som har en åsikt annan än huvudpartiets. Det tycker jag också är märkligt. I den här frågan kan där inte vara en partilinje, utan åsikten måste vara personlig utan partipolitiska förtecken. Trots allt – det hela är en samvetsfråga.

Supervalåret. Fem röstsedlar har jag i år stoppat ner i kuvert. Det är skönt att inte behöva gå till valurnan så ofta. Men ärligt… Det kommer att bli nyval ganska snart ändå…

Komplicerat #230

En delning dök upp i mitt flöde på Facebook i dag.

Det påminde mig om en sak. Om någon som är en ms-grej (har jag förstått efter att ha hört med andra). Vi gillar inte svara på frågor kring vårt mående! Och vi gillar heller inte att förklara oss. Okej, det kanske inte har så mycket med att vi ska våga fråga, utan att det är svårt att få något ur oss om vi blir tillfrågade.

Hur det kan vara en ms-grej? Vi gör inget annat än kämpar. Vi slåss mot sjukvård och byråkrati. Det tar all vår tid och energi i anspråk samtidigt som vi ska fungera fysiskt/mentalt i vardagen med symtom och besvär som ingen ändå vill förstå. Det har inte någon betydelse hur mycket man än försöker förklara och beskriva, så möts man ändå bara av oförstående miner och korkade kommentarer. (Ett exempel är när jag nu försöker påtala om vilka fruktansvärda konsekvenser värmen ger). Så man ger upp. Det är inte ens idé att svara på direkt tilltal.

Man upplevs bara som gnällig om man inte glättigt säger att allt är bra. Det är aldrig bra. Att ses som en negativ varelse beror nog inte så mycket på ms, utan på att man bemöts på ett icke-empatiskt sätt. Vi klagar egentligen aldrig, vi försöker påkalla uppmärksamhet när det krävs och nämner aldrig alla andra tusen saker som ställer till det i kroppen. Men vi ses ändå bara som ett besvär som stör den allmänna ordningen. Istället för att underlätta för oss, så vill man inte veta av oss. Egentligen.

Så, nej – det är ingen idé att säga nåt… Så fråga inte om det inte är uppriktigt menat att ni vill veta något. Dumma frågor är okej, men idiotförklara inte vår existens.

Living on the edge #190

Den 7 november 2012. Det var när jag senast var förkyld. Ja, jag klarade mig nästan i två år. Förmodligen är det därför jag varit yr i ett par dagar. I dag fullständigt bara hoppade det halsonda på mig. Någon timme senare har jag blivit snuvig och känner mig febrig (har säkert inte feber – bara känslan). Och morgonen började med att jag fick migrän (igen).

Förkylning är något jag drabbats hårt av i hela mitt liv. Under skolåren var jag konstant förkyld och hemma. Till och med när vi kommer upp till åren som yrkesverksam. Alltid förkyld och fick emellanåt stanna hemma på grund av det. Och så plötsligt…

December 1998 fick jag en fruktansvärd influensa som teoretiskt sett däckade mig. Tyvärr var jag tvungen att arbeta då jag ersatte många jullediga på jobbet. Straffet för det? Början på ms – jag tror att det var detta som triggade igång en latent ms. Jag vilade aldrig. Och jag borde ju lärt mig – några år tidigare arbetade jag också under en (vanlig) förkylning, med följden att jag hamnade på hjärtintensiven då jag fick perikardit (jag fick 0,5 liter vätska mellan hinna och hjärtmuskel) och jag hade en vilopuls på 220 slag per minut.

Fördelen med ms har jag nu erfarit i över 15 år. Jag blir väldigt, väldigt sällan infekterad. Mitt immunförsvar är enormt starkt vilket är ms; alla ms-relaterade besvär beror på att mitt starka immunförsvar attackerar min lekamen (enkelt uttryckt, orkar inte förklara myelin, plack och så vidare).

Nackdelen är alltså när jag väl får en infektion som en förkylning. Jag känner mig inte ”bara” förkyld, utan det förstärker känslan av alla ms-problem – även de som inte är aktuella men som funnits. En risk är också att min grundsjukdom ms förvärras av en infektion. Därför är det alltid lite otäckt att bli förkyld – för jag vet inte om det blir mer än en förkylning av det hela.

Kan jag vila? Nej! Som vanligt ersätter jag sommarledigt folk på jobbet. Jag varken kan eller får vara hemma.

Ja, det är farligt när jag blir förkyld. Ja, det är farligt när jag måste arbeta och är förkyld.

Gamla frågor #170

Hur många nycklar finns det på din nyckelknippa? 
Fem, skulle jag tro. Nej, jag går inte och räknar dem.

Vilken svordom använder du mest?
Jag uttalar aldrig svordomar. Däremot så tänker jag ”kuk” väldigt ofta som en svordom. Skulle jag översätta det till något verbalt så skulle det bli ”ojsan”.

Äger du en iPod?
Ja, den ligger och samlar damm sedan många år tillbaka.

Vilken tid är din väckarklocka inställd på?
Varierar. Jobbdag: 4.45. Fridag: 7.00.

Hur många resväskor äger du?
En stor på hjul.

Var köper du dina matvaror ifrån?
Ica. Men det mesta jag äter kommer från Pressbyrån (som har helt underbara sallader).

Skulle du hellre ta bilden än att vara med på bilden? 
Helst tar jag bild på mig själv så jag kan posera tillräckligt många gånger för att få en bild jag är nöjd med.

Vilken var den senaste filmen du såg? 
I dag: Mrs Brown på Netflix. Väldigt bra.

Har någon av dina vänner barn? 
Barn?! De har barnbarn! Sånt händer när en själv och alla en känner är +40.

Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa?
Kläder. Låter ytligt, men eftersom jag inte längre har ont i magen (hudsmärta) så skulle jag behöva uppdatera min garderob.

Har någon någonsin kallat dig lat? 
Det skulle ingen våga. Min omgivning skulle slå ner den personen direkt.

Tar du medicin för att hjälpa dig somna snabbare?
Nej, det vore onödigt eftersom de flesta somnar förr eller senare.

Vilken CD ligger i din CD-spelare just nu?
Hur gammal är den här listen egentligen?! Jag har inte spelat någon cd-skiva de senaste tio åren.

Föredrar du vanlig mjölk eller chokladmjölk?
Till vad? Mjölk har jag på flingor. I övrigt dricker jag inte något av det frågan ställer.

Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan?
Mycket möjligt. Jag minns aldrig, för de brukar vara så ointressanta.

Vad åt du till middag?
Rotsaksgratäng med kryddiga korvar.

Använder du huvtröjor?
Vintertid; alltid!

Kan du vissla? 
Ja, men enligt skrock så tillkallar man då djävulen, och det vill jag inte.

Har du någonsin deltagit i en demonstration? 
Nix. Sånt är fjantigt. Riktigt fjantigt. Oavsett syfte. Väldigt kontraproduktivt och bara för inbördes beundran.

Vem var den senaste som ringde dig?
Hämndtjänsten.

Tror du folk pratar bakom ryggen på dig? 
Ja, och jag tror mig veta att de tycker att jag är en jobbig typ.

Tittade du på tecknat när du var liten? 
Nja. Enligt SVT så var det inte tillräckligt kommunistiskt när jag var liten.

Hur stort är ditt närmsta köpcentrum?
Ett kvarter. Nordstan.

Hur många syskon har du?
Inga kända. Tre styvsyskon.

Vilken film kan du alla replikerna till?
Ingen, för vad skulle det vara bra för?

Äger du några band-t-shirts? 
Nope! Finns förmodligen inte i min storlek.

När flög du senast? 
Sånt gör jag inte.

Hur många stolar står runt ditt köksbord?
Fyra.

Läser du för skojs skull?
Förmodligen.

Pratar du några andra språk?
Än svenska? Tja, där är ju engelskan… och lite franska.

Diskar du din egen disk?
Ja, andras disk skiter jag i!

Har du gråtit offentligt?
Kanske? Inget jag lagt på minnet.

Har du en stationär dator eller en laptop? 
En stationär på jobbet. Hemma har jag tre bärbara liksom en på jobbet.

Försöker du alltid lära dig nya saker?
Ja, det heter att leva i nutid.

Vill du ha några tatueringar eller piercingar?
Det vore ett misstag. Sånt bör man inte ha om man regelbundet måste genomgå magnetresonanskameraundersökningar.

Tycker du att killen borde bjuda på första dejten?
Nej, det blir svårt om två tjejer är på dejt. Kanske en person bjuder när det är dejt, men säg inte att det tillhör ett kön.

Kan du kasta macka?
Nej, jag tror inte det. Kräver inte det typ träning? Och varför skulle jag vilja?

Har du någonsin varit på Jamaica? 
Nej, jag gillar inte reggae eller marijuana.

Vem har du varit med på bio?
Typ 15 år sedan – med vänner.

Vem var din favoritlärare?
De flesta var favoriter. Roligast var franskläraren på komvux (superfjolla i kvinnokläder som sjöng gamla franska schlagers).

Vad har du för väder?
Lite småregnigt, nästan +20.

Skulle du någonsin kunna tänka dig att dejta någon med mycket tatueringar?
Inga problem!

Har du en blogg? 
Ja, typ.

Vilket var ditt favoritämne i gymnasiet?
Kontorskunskap? Jag är en superadministratör.

Vilket personlighetsdrag är ett måste hos en partner?
Tankeläsare.

Har du någonsin blivit attraherad av en oattraktiv?
Ja, jag är inte ytlig.

Gillar du din boendesituation?
Jag accepterar den.

Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera?
Bortåt fem timmar.

Äter du frukost dagligen?
Nej.

Är dina dagar fullbokade och stressiga?
Och här lyfter jag på ena ögonbrynet så det får kramp. Det enkla svaret på frågan är ja.

Hamnade du ofta i trubbel för att du pratade under lektionerna?
Nej.

Vilken är din favoritfrukt?
Just nu suktar jag efter jordgubbar.

Bryr du dig om antalet kalorier i det du köper?
Nej, jag försöker tänka på det dagliga intaget.

Hur gammal blir du din nästa födelsedag?
45.

Är du petig när det kommer till stavning och grammatik?
Enormt! Men jag förlåter jag själva.

Tror du på liv på andra planeter?
Vet inte om jag måste tro? Jag har inget svar.

Vem var den sista personen som gjorde dig arg?
Det brukar räcka med att jag öppnar jobbmejlen.

Tror du att gud är en man eller kvinna? 
Definiera Gud!

Vad var det senaste du åt?
Det jag skrev ovan om middag.

Kommer du bäst överens med personer av samma kön eller det motsatta?
Det handlar mer om person än om kön. De jag inte kommer överens med är de som har fördomar om mig.

Hur valde dina föräldrar ditt namn?
Ingen vet. ”Det lät fint” är enda förklaringen jag fått.

Gillar du senap?
Ja, bara det inte är Slotts.

Skulle du någonsin hoppa fallskärm? 
Hellre med än utan.

Sover du på sida, mage eller rygg?
Sida sedan tre år tillbaka. Funderar på att börja på mage igen. Gick inte under de år jag hade hudsmärtan.

Har du någonsin köpt något från eBay?
Nix.

Tycker du om att krama folk?
Inte spontant, nej.

Skulle du säga att du är trendig?
Jag är tidlös.

Äger du en digitalkamera?
Ja, två som jag aldrig använder.

Om någon som du inte var intresserad av bjöd dig på en dejt, hur skulle du reagera?
Testa mig!

Vilken är din favoritkaraktär i Star Wars?
Nej, usch!

Stör det dig om någon säger att de ska ringa, men inte gör det?
Nej, jag har inga förväntningar. Själv är jag väldigt dålig på att ringa tillbaka. Det händer liksom aldrig.

Vilka böcker, om några, har fått dig att gråta?
Jag minns ingenting.

Tycker du att du är attraktiv?
Inte med min övervikt. Utan övervikt tror jag att jag är rätt alldaglig.

Vad är du allergisk mot? 
Officiellt ingenting. Inofficiellt… gräs/pollen.

Får du dåligt samvete efter att du ätit kött?
Nej, men jag äter extremt lite och sällan kött.

Vad skulle dina barn heta?
Ingen aning.

Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 – vad står där? 
Orka! Nej, det står inte så – jag orkar inte rycka till mig en bok.

Vad har du på dig? 
Kläder, glasögon och fårskinnstofflor. Mitt i sommaren?! Ja, jag ser lika dåligt året om.

Vad var den senaste musik du lyssnade på?
Mr. Probz just nu i lurarna.