Nu glömde jag vad jag ville säga med ovan. Låt mig fundera.

Jo. Själv är jag väl heller inte så purung. Ändå har jag hoppat på alla nyheter och skaffade dator omkring 1996. Och nätet gick jag ut på 1998. Skitdyrt och segt, men jag tror heller inte att jag såg det som framtiden med datorer. Mobiltelefoner var ingen realitet direkt vid den här tidpunkten när alla (utom jag) hade MiniCall. Men datorer har följt mig sedan tidigt 80-tal i genom alla skolåren (från högstadiet och framåt) och har också alltid varit en naturlig del i mitt arbete som kontorist/sekreterare. På 80-talet till i dag. Jag gick på 90-talet kvällskurser i Office och Windows. Jag läste HTML-design, började göra hemsidor. På 90-talet blev jag också webbansvarig på jobbet och det är också något som hängt med mig under alla år oavsett arbetsgivare. Senaste tio åren har jag också varit systemadministratör för olika program på jobbet.

Om jag är duktig på datorer? Nej, jag är ingen tekniker. Men jag är inte rädd, är nyfiken och vågar ta till mig sådant som är nytt. Att man skulle bli mer anti med åldern, håller jag inte med om. Kanske man blir trött på alla förändringar, men accepterar man bara att detta är verkligheten så finns inga problem.

Även om jag i botten är kontorist/sekreterare med pappersordning, så tycker jag tekniken har underlättat jobbet. Också privat har det varit en fördel att ta till tekniken för att uträtta bankärenden som att betala räkningar, swisha pengar, använda betalkort i affären och söka information. Bara detta att i mobilen ha tillgång till en dator är fantastiskt. Eller att streamingtjänster slagit igenom både för musik (Spotify) och tv (HBO Nordic, Netflix, ViaPlay) har ändrat hur jag konsumerar kultur. Nu läser jag inte böcker så ofta på grund av tidsbrist, men jag föredrar ljudböcker i mobilen. Det som jag fortfarande håller fast vid och som är omodernt, är ”vanlig tv” som råkar vara TiVo via fiber där boxen vet vad den ska spela in åt mig.

Och privata datorn. Den använder jag väldigt sällan. Jag föredrar att sitta med mobilen, vilket jag gör större delen av dygnet (inte non-stop) då jag är aktiv på sociala medier (Instagram) men främst genom att prata med alla vännerna på Line. Vi ringer varandra också över Line – antingen som telefontsamtal eller som videosamtal. Gratis. Men oftast chattar vi i grupprum.

Jag tänker inte på detta. Jag bara gör. Jag har anpassat mig. Jag uppfattar inget som nymodigheter eller att jag skulle ändrat tillvägagångssätt genom hur jag använder tekniken. Allt är intuitivt, man behöver inga förkunskaper alls. Vågar man bara ta första steget så kommer allt naturligt.

Men ibland kan det slå mig hur annorlunda det är jämfört då man fick bege sig till speciella inrättningar och stå i kö för att uträtta ärenden, vilket nu mest låter som att stå i kö till en offentlig toalett. Friheten är större. Möjligheterna större. Och sociala nätverket tusenfalt större. Men jag känner mig inte stressad eller att jag skulle få mindre tid eller träffa människor i mindre omfattning (In real life). Allt är komplement.

Samtidigt är jag medveten om en sak. Känsligheten för tekniska störningar, attacker, krångel med mera. Förutom detta att det också kräver ekonomiska medel att ständigt utveckla och anpassa sin teknikpark. Samt att det finns de som alltid kommer på efterkälke av olika anledningar och som då får problem. Därför är jag lite kritisk till att ömma modern inte vill befatta sig med teknik. Med åldern blir det svårare för henne att vara en del av samhället. Visst, teknik kanske inte är så lätt för äldre, men vi förlorar också funktioner i samhället där vi hänvisas till nättjänster. Plötsligt en dag finns inga alternativ, och då måste man be andra om hjälp att uträtta ärenden åt en, som inte är åldersrelaterat utan på grund av att man står utanför tekniskt.

Slutsatsen är att jag lever med min smartphone och den fungerar som enda tekniska hjälpmedlet. Så. Om ömma modern bara hade skaffat en smartphone så hade hon inte varit så exkluderad. Jag får väl tjata än mer. Eller ge henne en när hon fyller pensionär, fast hon lär inte ens ta i den. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Låta henne vara?

1. Jag kan inte ta mig till butiken, den ligger fyra postnummer bort men inom stadsdelen.
2. Det finns ingen kollektivtrafik, och den hade jag ändå inte kunnat nyttja.
3. Färdtjänst förbjuder resenärer att boka bil med resa inom stadsdel. För det finns kollektivbussar för handikappade, vilket jag inte får beviljat att åka med.
4. Butiken ligger inte långt bort, det är uppför branta backar.
5. Butiken saknar telefonnummer (och jag har verkligen sökt). Det finns heller inga registrerade öppettider för butiken (och jag har verkligen sökt). I sms:et jag fick om att paketet kommit, framgår inga kontaktuppgifter, bara en adress där jag ska hämta.
6. Företaget, Elgiganten, som jag beställde från, lovade leverans inom 3-5 dagar. Det tog 8 dagar. I beställning står ”skickas med post”, vilket jag nu förstår innebär post ≠ Posten.
7. Hemtjänsten vägrar, trots avtal, att hjälpa mig. De har sommarpersonal som saknar 1) körkort (de måste köra bil dit) och 2) legitimation (vilket också är körkort, men som krävs för ombud att hämta något åt mig).

Vilan behövs verkligen! Jag är rädd för bestående men nu när jag kämpat mig tillbaka under drygt två år efter förlamningen. Balansgången är svår, för när jag vilar måste jag vara inaktiv, vilket kan leda till att jag får men av det också. Nå, det jag försöker undvika är att gå längre sträckor samt att sova när jag är trött (sömnig – ”sovatrött”).

Så vad har jag då gjort förutom vilat under höstens enda semesterdag? Tja, det gamla vanliga. Tvättat, tvättat och tvättat. Tvättprogrammen tar ju bara 2½ timme per maskin plus torktumling (i dag 9 ½ timme). Och så beställde jag en Iphone 6 då min dito 4 är halvdöd. Samtidigt beställde jag mobilfodral, och det är ju alltid svårt att bestämma sig för utseendet. Alla har ju så ont på jobbet av mina mobilfodral. Nu lär det bli än värre, för även om det är en bild på en fin mustasch, så står där ”hipster” också. Vilket jag inte är. Ständiga försvarstal redan i dag om att jag inte är hipster. Jag sätter själv inte likhetstecken mellan skägg och hipster. Skägget gör mig till man. Punkt!

Nu har min dator fått erbjudande om Windows 10 och enligt kontroll så går det utmärkt att uppdatera datorn, men bildskärmen i den bärbara datorn kommer sluta fungera vid en uppdatering. Nå, men då vill jag inte påstå att det går utmärkt att uppdatera datorn om bildskärmen slutar fungera. Jag och Windows har väl inte riktigt samma krav på funktionalitet. Jag kommer inte att uppdatera Windows om inte drivrutin för bildskärm också uppdateras.

Insikt. Nätet är fortfarande viktigt för mig, men inte bloggen, Twitter, Instagram eller Facebook. Sociala medier fyller en väldigt liten och betydlig del av vardagen, i motsats till allt annat man gör på nätet. Som att läsa information. Betala räkningar. Se på tv (Viaplay och Netflix). Lyssna på musik (Spotify). Kolla jobbmejlen. Uppdatera hemsidan på jobbet. Porrsurfa. Och så vidare. Numera sparas ju mer och mer på nätet istället för på hårddisken. Det är nog därför jag har så många tekniska lösningar för samma sak. Samt att jag ”arbetar” på olika sätt beroende på om det är mobil, platta eller dator. Jag är AI; väldigt integrerad.

En fråga… Vad ska jag göra med alla uttjänta mobiler och datorer?

Det är skitjobbigt! Att logga in på alla hemsidor jag registrerat mig på och där ändra kontaktuppgifterna. För jag måste också ändra telefonnummer, inte bara mejladress. Och så kan jag passa på att ändra lösenord.

Tyvärr tar detta en jäkla tid och jag är otålig och har inte riktigt tiden. Åtminstone inte inom överskådligt framtid som är fullmatad dygnets alla sekunder. Och när jag om ett par veckor är lite ledig så kommer jag istället köpa ny dator och en iPad.

Det händer mycket inom min teknikpark just nu.

• Ny mejladress.
• Uppdatera mina uppgifter på nätet.
• Fiberbredband.
• Ny router.
• Ny dator.
• Ipad.
• Windows 10 till hösten…
• Och på jobbet får jag ny extra laptop den 11 maj.

Egentligen borde jag falla ihop efter en sådan här dag, men istället har jag gjort något som är avkopplande. Lagat mat. Matlådor till frysen. Storkok. Korv Stroganoff och köttfärssås. Jag som aldrig lagar mat. Provsmakningen ger godkänt, trots att jag inte följde något recept. Svaga människor tittar i kokböcker.

Jag är nog inte en svag människa totalt sett. Jag är driftig.

Påskhelgen innebär inte enbart arbete. Funderar på… ny dator och en iPad?? *funderar*

Kanske jag i kväll borde åtgärda mejladressen. Det skulle fungera… Om jag hoppar över Revenge. Men jag måste se Revenge! Det är ju tisdagens samtalsämne på jobbet!

På tal om det så blev jag lite förvånad, kanske chockad, när jag insåg att jämnåriga med mig inte vet vad tabb eller vagnretur är på ett tangentbord. Öh, tangenterna har väl samma namn som på en skrivmaskin? Nej, det går utför med allmänbildningen. Jag gillar inte att använda uttrycket enter, typ ”tryck på enter”. Det finns två tangenter på ett datorbord som heter enter, men de har helt olika funktioner varför vagnretur bättre beskriver tangent för radmatning (inte sändknapp – sådan fanns aldrig på skrivmaskin, men på numeriskt tangentbord var det summeknapp. Ni vet, räknemaskiner.

När jag arbetade som kontorist för 27 år sedan fanns elektiska skriv- och räknemaskiner, men ville jag använda det så fick jag passa på när annan ordinarie smet ifrån sin arbetsplats för att göra något annat. Annars fick jag snällt, som ung och nyanställd, hålla tillgodo med de manuella varianterna. Det gick också. Och när företaget köpte sin första ordbehandlare, så ville jag ofta vara avbytare i telefonväxeln där ordbehandlaren fanns. Ordinarie vågade inte röra den utan föredrog den elektiska skrivmaskinen. Själv byggde jag upp mallar och standardbrev i ordbehandlaren, men det fanns inte plats att spara på någon hårddisk varför man fick läsa in det från floppydisk varje gång man skulle använda ordbehandlaren. Hur kom jag nu in på detta?

Tekniken går framåt och många glömmer hur det egentligen var. Som hur det var innan skrivmaskinerna på 80-talet fick kolband och raderband. Tänk, det var tider när en fick dränka tygband i bläck och sitta med suddpenna som gjorde hål i pappret (före Tip-Ex – om nu någon vet vad det är). Eller karbonpapper om man ville ha kopior av det man skev då kopieringsmaskiner inte började komma förrän på 70-talet! Öh, hur gammal är jag? Nå, men jag har varit med om hela utvecklingscykeln inom administration. Förutom att jag inte fått lära mig stenografera. När jag gick kontorsutbildningen 1986-1988 så hade man ett par år tidigare slopat stenografi som ämne. Synd, för det om något skulle man ha nytta av.

Kanske det är därför jag tycker om att vara sekreterare, för det är ett yrke som förändras och utvecklas. En dynamik jag uppskattar.

Utöver det så har jag också min tjänstemobil, men den stänger jag av när jag inte är i tjänst. Till mångas förtret. Arbetsgivaren påstod att jag var tvungen att vara tillgänglig dygnet runt med en mobiltelefon, men det vägrar jag. Jag har en ordinarie arbetstid och då svarar jag i telefon (har ingen annan telefon än mobiltelefon eftersom alla telefonnummer är upptagna hos arbetsgivaren, vissa har fått IP-telefoni med riktnummer 010 men jag behövde telefon i skarven mellan ordinarie telefonnummer och IP-telefoni varför jag fick en tjänstemobil). Dessutom kan jag inte svara när jag är ledig. Jo, fysiskt kan jag svara i den tekniska mobilen, men jag kan inte svara på frågor eftersom det kräver tillgång till jobbdatorn. Det är svårt att vara systemadministratör hemifrån och inte komma åt programmen på datorn. Lösning finns, men arbetsgivaren tycker det är en dyr lösning trots att jag inte förstår hur fjärrstyrning skulle vara så tekniskt svårt eller dyrt. Men som sagt – jag är ledig och ska inte arbeta när jag är hemma.

Och så har jag den där extra mobiltelefonen som jag bara slår på ibland hemma. Samt en till som jag inte starta alls längre, men har kvar och betalar för ett abonnemang.

Jag har tidigare sammanfattat i bloggen detta. Det är bara så vansinnigt. Jag har fem mobiltelefoner/-abonnemang.

• Tjänstemobil – Samsung.
• Pratar privat i Iphone.
• Använder Sony Xperia som surfplatta (har även en surfplatta som jag aldrig använder).
• Nödtelefon är en gammal Sony Ericsson som är väldigt bra, väldigt liten, inte en smartfåne och där batteriet klarar en vecka i standby + dagliga samtal. Mitt billigaste abonnemang, men använder ändå inte.
• Ännu en gammal mobil som samlar damm; Nokia, inte heller en smartfåne, men nästan.

Jag blir aldrig färdig till det, men skulle avsluta lite abonnemang. Och jag skulle säga upp min fasta hemtelefon som jag inte kan ringa ut med då ledningarna är gamla samt att mitt trådlösa nätverk slår ut telefonen. Bredbandet skulle jag också säga upp eftersom jag ändå har fast fiberlina till tv och kan koppla på både telefon och internet där. Men orka! Det som jag hållit på med i ett år är att försöka byta mejladresser på 25 000 hemsidor jag registrerat mig på.

Varför jag alls har telefon/mobiltelefon är märkligt eftersom jag aldrig, aldrig, aldrig ringer samtal och ingen ringer till mig annat än i tjänsten. Okej, det ringer kanske 1-2 gånger per månad och då är det hämndtjänsten. Så det är väl lika bra att jag har kvar alla mina telefoner.

De senaste fem åren har jag haft ensamåkning, det vill säga inga andra medresenärer i taxibilen. Detta på grund av att jag är lång (långa ben) och är ganska (ähum) stor på alla sätt och vis. Ska jag få på mig ett bilbälte (enligt lag) så måste jag sitta fram och det kräver också att stolen är tillbakaförd så långt det går. Plus att jag är lång och inte så rörlig, vilket innebär att jag har svårt att få in benen i bilen om sätet inte är tillbakafört. Samt att beröring där man kör in knäna i instrumentbrädan är fruktansvärt smärtsamt och försämrar balansen som är dålig ändå.

Plötsligt får jag inte ensamåkning längre. Men fick beviljat att sitta fram med tillbakafört framsäte samt att ingen medresenär får placeras direkt bakom mig. Och detta fungerade någorlunda i knappt två veckor. Men igår upptäckte jag det fasansfulla – i körordern gällande mig har flärdtjänsten plötsligt raderat detta med tillbakafört framsäte och ingen medresenär bakom mig. Orsak okänt.

Därför har jag i dag bråkat väldigt. Beviljar man något så förutsätter jag att den informationen också kommer chaufförerna till del, så jag slipper konflikter och diskussioner med chaufförer och medresenärer. Och att jag inte ska bli fysiskt lidande.

Fram och tillbaka hänvisades jag hos flärdtjänsten. Det jag dock fick veta var att man nu för alla resenärer tagit bort alla beslut ur de körorder som går ut till chaufförerna. De tyckte det blev för mycket text och information. Min fråga var hur jag skulle göra för att få de resor jag är beviljad om chaufförerna inte får veta villkoren. Svår fråga tydligen. De påstod att när jag ringer och beställer resor, så lägger beställningscentralen in bokstavskoder som ska motsvara det jag är beviljad. Mitt svar på det var att flärdtjänsten tidigare vägrat bokat resor åt mig eftersom det är arbetsresor och arbetsresor går bara att boka via telefon om man arbetar exakt samma klockslag fem dagar i veckan, men jag är schemalagd av arbetsgivare. Därför har man alltid hänvisat mig till att boka via Internet, men där har jag inte tillstånd att lägga till information, bara adresser, datum och klockslag.

Anledningen till att jag fick prata med så många människor på flärdtjänsten berodde på att det tog tid innan jag nådde en vänlig själ som var handlingskraftig och ringde IT-tekniker som nu lagt in extra val för mig i Internetbokningen så jag själv nu kan boka tillbakafört bilsäte fram. Om detta kommer fungera vet jag inte, då jag inte kan få in beslutet om att ingen får sitta bakom mig. Vilket betyder att chaufförerna kommer vägra låta mig föra tillbaka sätet då den bakom inte får plats med sina ben. Nå, men då får väl de resenärerna också ansöka om att få sitta fram med tillbakafört bilsäte. Eller?

I vilket fall som helst så har jag i dag begärt att min läkare ska skriva ett kompletterande intyg med begäran om att jag ska återfå ensamåkning så jag slipper alla problem, allt strul och alla diskussioner. Hur detta blir, om det leder till att jag återfår ensamåkningen, vet jag inte. Men jag är inte nöjd. I femton år har jag slagits mot flärdtjänsten som inte sköter sina uppdrag. Och det här jag fick höra i dag att de raderat allas information till chaufförer och att bokningsförfarandet är annorlunda – varför har man inte gått ut med den informationen till alla sina kunder? En information som inte ens nått alla inom flärdtjänsten och inte alls till chaufförerna.

Göteborgs kommun är inte fantastisk. Och de olika nämnderna ännu värre. Hämdtjänsten går jag inte ens in på i dag…