Kategori: Yrkesliv

Det går någon dag, och plötsligt finns ny information.

  • En annan student kommer om ett par veckor, väldigt oplanerat och oväntat. Vi fick en förfrågan från en student som går i en skola som vi inte har avtal med att ta studenter ifrån. Självklart! sa jag.
  • Japp. Nu har jag endast en arbetshelg kvar innan det är över. Om ett par veckor påbörjar jag nytt schema utan helgtjänstgöring. Jag fick igenom mitt krav att varannan fredag arbeta på distans hemifrån.
  • I går fick jag beviljat elscooter som hjälpmedel. Utprovning sker om tre veckor. Jag har väldigt blandade känslor inför detta, är egentligen ganska upprörd. För det jag fått beviljat är ”den billigaste och enklaste modellen”. Fick också höra ”du får inte använda den för mycket, för efter 3 km tar batteriet slut och kräver ny uppladdning”. Alltså. Det som står i ansökan och som alltså är beviljad, är att jag kommer att använda den utomhus i kvarteren hemmavid, men också på jobbet där jag i dag springer ständigt mellan olika enheter som är utspridda på olika huskroppar på norra Europas största sjukhus. Självklart kan jag inte ha något som är så klent att den inte kan köra längre än 3 km! Dessutom – den måste ju tåla min vikt, klara uppförsbackar och gå in genom dörrar och in i hissar! Jag nöjer mig inte med någon liten skitsak.

I morgon ska jag informera (miniföreläsning) inför samtliga kollegor. Förutom att jag ska dra lite rutiner, så ska jag visa struktur och innehåll på vårt intranät då många struntar i att läsa där trots att information vi behöver veta (arbetsbeskrivningar) finns där. Samtidigt är det mycket information på intranätet och svårt att hitta. De behöver vägledning. Jag roade mig med att räkna lite…

Jag ansvarar (mer eller mindre ensam) om informationen för 54 sidor, 138 dokument och 180 länkar. Många blir så förvånade när jag säger att webbsidorna tar tid. Jag ska se vad de säger när jag säger hur mycket information jag ständigt måste uppdatera.

I dag var jag tvungen att gå till bokhandeln och införskaffa ny kalender. Ett nytt schema kräver alltid ny kalender, för jag kan inte tolka alla pilar hit och dit om jag ska uppdatera en kalender som redan är fullsmockad av anteckningar, mötestider och så vidare. Egentligen använder jag inte papperskalender då jag använder kalendern i Outlook. Men ibland har jag inte tillgång till en dator och då är det svårt veta så jag inte dubbelbokar mig. Det där med att använda kalender i mobiltelefonen… Nej! Jä*la pilligt skit!

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms) Vardagsblogg Yrkesliv

Comments closed

Morgondagen blir spännande. På omvägar har jag fått höra att den planerade studenten dragit sig ur. I somras skickade jag brev och informationsmaterial, innehållande kontaktuppgifter till mig. Så… inte ta kontakt med den som lagt ner timmar av möda att skapa ett material och välkomstbrev? Jag är ett mejl bort, eller ett sms… Det som är spännande är att jag inte vet om vi får någon ersättare. Man vet aldrig. Det kan stå en okänd på tröskeln till mitt jobb i morgon. Som jag inte alls förberett något för. Jag vägrar planera utifrån ”kanske, möjligen, eller inte”. Jag har annat för mig.

Ett annat rykte säger att jag förlorar mina arbetshelger från och med om två veckor. Schemaändring ska enligt Allmänna bestämmelser meddelas minst 2 veckor i förväg. Den deadlinen är härmed passerad. Jag kommer protestera om jag inte får igenom mitt krav på hur nya schemat ska se ut. Det negativa är också att jag förlorar en tusenlapp i månaden när helgerna försvinner, men det har jag varit medveten om i 17 år.

Mitt nya arbetsrum jag fick i våras har jag bara till låns i ett halvår. Det halvåret börjar väl gå mot sitt slut? Det finns ingen plan för det. Krasst så finns det inga alternativ.

Är det missnöje jag känner? Något skaver åtminstone.

||||| 0 I Like It! |||||

Yrkesliv

Comments closed

Första arbetsveckan efter semester är avklarad. Självklart har jag inte hunnit uträtta något, för det är lika obegripligt som tidigare. Jag är jagad av telefon (nu när jag sitter off). Ändå händer inget, känns det som. Tiden bara går, och jag har jobbat över en timme per dag. Sedan i juni.

En liten förskjutning i arbetsuppgifter. Jag lägger nog alltför mycket tid på att skriva lathundar och instruktioner. Och mycket tid går åt till att uppdatera intranätet. Jag diskuterade om detta med en kollega i dag, som också är lika konfunderad som jag. Varför ska man behöva skapa skriftliga rutiner för något alla redan ska kunna i sin grundkompetens? Och varför följer man inte rutinerna?

Det var något som också diskuterades på utbildningsdagen tidigare i veckan. Folk har ärthjärnor. Man minns lite av det man hört. Lite mer än så minns man om man fått det skriftligt. Ytterligare om man läst det som en PowerPoint på storskärm.  Men det mesta minns man om man på en föreläsning både sett och hört informationen samt får en åhörarkopia av den. Vilket är precis så som jag utbildar. Plus att jag tar samma information flera gånger vid olika tillfällen med samma personer. Hjälper inte?!

Så varför lägger jag ned så mycket tid på något som inte uppskattas eller används? Jo, för att ha en källa att hänvisa till när jag ständigt möts av ”det har du aldrig sagt eller förklarat”.

Varför är jag den som framför rutiner då? Några påstår att det beror på att jag har en märklig förmåga att veta saker som ingen annan kan förstå hur jag tagit del av. Öh? Vi har samma utbildning, arbetar på samma ställe. Varför har andra inte kunnat ta till sig den information som jag har? Men vad skulle hända om jag släppte detta, inte förklarade hur vi ska arbeta? Jag vet inte riktigt. Sämre ekonomi och statistik för verksamheten. Sämre flyt i utförande av arbete. Ökade risker. Nu kan jag faktiskt inte vara överallt och göra allt, även om jag får städa upp väldigt mycket av alla felaktigheter, och jag ser att det blir ungefär de här konsekvenserna. Det tråkiga är att ingen heller verkar bry sig om konsekvenserna. Kanske för att de flesta får höra att det räcker att de gör ”good enough”, vilket triggar mig och gör mig förbannad. För det tar udden av yrkesstolthet och kompetens samt utförande. Vem ska reagera? Nu råkade det bli jag.

Om vi pratar konsekvenser. Man är rädd för mig. Just för att jag är engagerad, går igång, blir till synes väldigt arg (tomtebloss) och kommer med pekpinnar (som de upplever det, och det stämmer men är nödvändigt). Själv önskar jag bara att allt kunde flyta på och att jag inte behövde vara överallt för att styra upp. Men det stödet har jag aldrig haft och lär aldrig få.

Trött och irriterad. En vecka efter semestern. Vänta. Jag har arbetat två dagar. Det räckte.

||||| 0 I Like It! |||||

Vardagsblogg Yrkesliv

Comments closed

Hösten är här, vilket innebär action. Med det menar jag att jag får lämna soffan lite oftare jämfört med då jag har sommarsemester. Nu var jag tvungen att kolla när jag skrev senast och om vad. Äh, lördagsjobbet. Det är väl bara att haka på det?

Söndag

Ännu en dag på jobbet. Det jag möttes av där var att jag var tvungen att skriva ett väldigt brådskande intyg på engelska. Det hör till ovanligheterna, och kanske är det tur att sådant här dyker upp när jag arbetar. Jag är lite osäker på om alla ensamarbetande kollegor skulle klara av det. Tidspressen. Inte bara att det är på engelska, utan på medicinsk engelska. Egentligen är det inget svårt, men det många nog inte känner till är att man inte kan skriva svenska läkemedelsnamn då det är unikt för Sverige vad vi döper dem till. Till exempel min gamla MS-medicinering jag slutade med för 15 år sedan, heter i Sverige Betaferon. I USA heter det Betaseron. Vad det heter i andra länder vet jag inte, men man ska istället översätta läkemedelsnamn till substans (verksamma ämnet) på engelska och inom parentes skriva det svenska läkemedelsnamnet så tullen kan jämföra intyg med läkemedelsförpackningarna i resväskan. Aktiv substans i mitt exempel är interferon beta, vilket på engelska blir interferon beta-1b. Men när läkare dikterar säger de bara svenska läkemedelsnamnet (oftast). Det tar tid att komplettera intyget med rätt information. Och helgens intyg var lååångt! Extremt långt. Det gäller att ha nerver av stål när man vet att någon ska ha intyget i handen som har transport till utlandet om 50 minuter (som ett exempel). Men jag fixade det.

Måndag

I fredags fick jag en ingivelse. Jag tog och bokade tid till barberare då jag var trött på polisonger som ständigt krullar sig in i öronen och en mustasch som drunknar i alla drycker jag för till munnen. Den här gången blev det en ny barberare jämfört med i januari, och så himla mycket bättre! Jag fick en del förklarat för mig gällande mitt skägg, men också hans upplevelse av mitt skägg. Som att det var det näst längsta skägg han sett/arbetat med. På frågan hur länge jag hade låtit skägget växa, blev han imponerad över mina två år då det är ett snabbväxande skägg. 1 cm/månad är extremt och få som klarar av (tack genetiska förutsättningar, fast det var väl det som gav mig MS också). Det blev skäggtrimning plus att det formades lite (rundning i underkanten), vilket gjordes på frihand med rakapparat. Förklaringen jag fick var att stora skägg är svåra att trimma då det inte handlar så mycket om precisionsarbete som med mindre skägg. Skäggstråna är väldigt ojämnt långa även efter trimning och man klipper bara ytskiktet, inte det som finns under i skägget. Eftersom långa skägg blir tunna ytterst, så ser det fylligare ut om ”underskägget” är orört. Ett tips jag fick var att sluta med olja i skägget om det inte kliade, och istället uteslutande köra med skäggvax som ger stadga och gör att man kan forma skägget lite (och dölja om underskägget vill spreta ut). Dessutom kom vi fram till att inga linjer skulle rakas (skäggkniv för att markera linjen mellan hud och skägg på kinderna) då stora skägg utan linje ser mer naturliga ut. Japp, dit kommer jag gå fler gånger. Men 30 minuter (tiden som sker per trimning) tog 60 minuter. Jag har ett stort skägg. Även om jag tycker det är pinsamt lite.

Tisdag

Utbildningsdag med jobbet. Föreläsningar, rollspel och grupparbete. Redan glömt. Förutom utsikten på lunchen.

Våning 29. Med lilla Liseberg nedanför.

||||| 0 I Like It! |||||

Skägg Vardagsblogg Yrkesliv

Comments closed

Årets första åska och första officiella arbetsdagen efter sommarsemester.

Det var ganska mysigt med åskan, även om det bara vara intensivt i tio minuter (och ändå inte särskilt nära). Kolsvart himmel, regnet det öste ner, åskan omkring mig – men solen lyste! Effekten är väldigt…. Nja, det närmaste jag kan komma en beskrivning, är som vid solförmörkelse. Det ser skumt ut (inte mörker-skumt, mer misstänksamt). I like it!

Det var lite chockartat att komma till jobbet. Nej, inte så. Jag har faktiskt längtat till jobbet! Men det första jag möttes av var en lapp på hissen. ”För din säkerhet har vi stängt av alla hissar”. Hissar är alltid ur funktion. Rättelse: En hiss är alltid ur funktion, de alternerar. Den här gången hade man bestämt sig för att stänga av alla hissar i väntan på reparation av en trasig hiss (som därmed är automatiskt avstängd). Och detta är på ett sjukhus?! Och tidigare erfarenhet har  lärt oss att laga en hiss, det görs om cirka en månad.

Alltså fick jag darrbent vända, gå ut och försöka hitta en annan ingång till andra hissar. Kämpigt. Jag väntar som sagt på permobil/elscooter. Jag fick gå in den vägen där Lisbeth Salander leddes ut för att forslas till häktet i Stockholm. Alltså, min gamla ingång som jag inte gått genom på 15 år. Jag lyckades ta mig till mina andra hissar. Av möts av en ny avstängning av också det andra hisscentrumet. ”Just nu håller vi på att uppgradera era hissar. Hoppas ni blir nöjda med vårt arbete”. Men, va? Jag fick tag på en minihiss och det är tur jag tog lilla rollatorn i dag. Annars hade jag inte kommit in i hissarna här heller. Jag är upprörd. Lindrigt uttryckt. Att det ska vara så omöjligt att på ett sjukhus! Jag har jobbiga månader framför mig. Får jag elscooter så finns inga sänghissar att åka i. Och sängar med patienter är precis vad vi har. På hela sjukhuset. Hur tänker man här?!

Det var annars extremt lugnt på jobbet i dag. Det som varit lite jobbigt i sommar är att det inte städats på fem veckor. Trots full verksamhet. En chef tyckte det var för dyrt att ha städpersonal under semestertid trots att vi jobbar alternerande. Det stinker sopor. Överfulla papperskorgar. Skitiga toaletter. Golven är hemska. Som sagt. Ett sjukhus.En vårdmiljö.

Passa på och njut av mitt skägg. På måndag ska jag till barberare! Nä, jag ska inte korta det, det ska bara jämnas till lite. Men man vet aldrig vad som händer när saxar och rakknivar swishar genom luften. Halverat normalpris och på halva tiden. Vågar man lita på utförandet då? Fast jag blev väldigt missnöjd i januari när jag senast var hos barberare. Det var dubbelt så dyrt och blev fruktansvärt ojämnt. Och då var jag ändå hos en av de populäraste barberarna i stan på fina salongen. Tur att utbudet är stort av barberare samt att skägg växer ut igen.

||||| 0 I Like It! |||||

TubeNile Vardagsblogg Yrkesliv

Comments closed

När jag nu sitter och rättar mitt gamla bloggarkiv, så upptäcker jag också saker som jag inte minns. November 1999:

En doktor kom och satte sig hos mig i dag. Satt länge och pratade med mig. Jag tror att jag berättade om henne någon gång i somras, för då gjorde hon samma sak när jag satt på sjukhuset och fick kortisondropp. Hon tycker att jag har drabbats av all världens värsta elände vad gäller sjukdomar. På ett mycket påtagligt sätt har hon varit inblandad de flesta gångerna jag varit sjuk. Det var nämligen hon som stått på akuten eller jourläkarcentralen varje gång jag kommit in akut. Det var hon som konstaterade att jag behövde opereras akut för några år sedan när jag fick gallstensanfall. Det var hon som fick ta emot mig i smittskyddsrummet när jag hade vattkoppor och hamnade på infektionskliniken för två år sedan. Det var åt henna jag var sekreterare när jag fick min MS-diagnos. Jag vet inte om det var hon som tog emot mig när jag fick perikardit också (hade 0,5 liter vätska i hjärtsäcken som sluter tätt om hjärtmuskeln). Hon tycker att det för min del nu får räcka med sjukdomar. Också hon noterade märkligheten i att jag inte varit förtvivlad över min diagnos som kroniskt sjuk. Jag tror att detta är den trevligaste doktorn jag känner till. Inte bara för att hon varit som snäll mot mig. Vi har genom åren jobbat mycket bra ihop och kunnat skämta väldigt hjärtligt/rått tillsammans. Så många läkare tar allt på dödligt allvar. De saknar självironi – även privat.

  1. Vad var detta för doktor?! Jag har absolut inget minne utav henne, men det kan bero på att jag mina första sex månader var sekreterare åt 200 läkare som kom och gick (korta AT-tjänstgöringar). Sedan orkade jag inte räkna dem längre. Och jag har nu funnits inom yrket i 25 år. Men när jag försöker ådraga mig minnet av vem det kan vara, så ser jag framför mig en kort, mörkhårig kvinna. Vilket kan vara en efterkonstruktion.
  2. Nej, läkare saknar inte självironi eller distans. Visst, det finns undantag, men vi är alla olika och bara människor. Sedan kan det också vara så att miljön vi vistas i inte direkt är idealisk för att knyta an i. Även om vi inte blir bästis och bundis, så brukar vi kunna vara sociala med varandra. Och jag har fortfarande läkare omkring mig som plötsligt slår sig ner i min besöksstol då de är nyfikna över mitt mående. För att de bryr sig. Särskilt nu när jag varit borta några månader under våren samt att de hört talas om min stundande käkoperation. Sjukdomar och hälsotillstånd är ett safe samtalsämne, då det faktiskt också är ett intresse för oss alla. Annars hade vi inte arbetat där vi är.
  3. Förtvivlad över mina diagnoser? Nej, faktiskt inte. Det har jag förklarat tidigare här i bloggen. 1) Jag har ingen familj, samt känner inte att jag gör avkall på något. Hade jag varit idrottare hade det varit jobbigt att bli så här immobiliserad, kan jag tänka mig. Eller om jag haft ett mer fysiskt arbete som jag brann för. 2) Min inblick i diagnoser och behandlingar är relativt god. Jag överraskas inte nämnvärt. Som sagt – efter 25 år i vården har jag god inblick, främst genom att jag varit resurspersonal och gått runt väldigt mycket samt har en väldigt övergripande utbildning. Hade jag specialiserat mig inom ett område hade jag nog begränsat min erfarenhet. Samt att jag är nyfiken, alltid frågat om sådant jag inte förstått riktigt, eller själv suttit och läst läkarlitteratur. 3) När jag tänker lite närmre på det där med avkall… När patienter känner chock eller förtvivlan över sin diagnos, är det oftast då de inte ser en framtid annorlunda än den nuvarande. Det är inte så mycket sjukdomen i sig som skrämmer, utan det är hur deras liv kommer te sig från och med nu, vilka uppoffringar de måste göra.
  4. Men där finns emellanåt en sorg. För jag har bra perioder. Och sämre perioder, där jag inte vet vart det kommer att leda mig. Som detta att jag inväntar elscooter eller permobil. Det är ett nederlag, men samtidigt har det varit större nederlag med rollator som gör att jag känner mig gammal samtidigt som jag också ständigt påminns om mina svårigheter då jag tvingas använda den förbannande rollatorn. Permobil är mer som en elektrisk rullstol, mer accepterat och kommer göra underverk då mina dåliga balans inte blir något jag måste parerar med rollatorn. Orken, både fysisk och mental, kommer att bli bättre. En annan sorg, är det där med… familj eller förhållanden. Inte omöjligt men svårt. Även om jag i början av min MS-diagnos var ung och obunden, så har jag på senare år både saknat det ena och det andra. Typ barn. Vilket är egoistiskt då jag inte vill föra genetiken vidare eller vara pappan som ständigt är trött, inte orkar eller kan vara fysisk. Med detta sagt – det är inget jag konstant går och funderar över, eller hyser agg mot. Jag är inte bitter. Livet har olika stadier.

En liten kommentar till bara… Det där med bitter. Nej, jag är inte heller arg, besviken, ledsen. Jag får ständigt höra hur negativ jag är, att jag ser så nedstämd ut. Jo, det får man väl tro om man vill, men jag är trött på att förklara att jag är kroniskt trött. Fatigue gör att jag är hjärntrött. Jag orkar inte föreställa mig. Ärligt så är jag väldigt fnissig av mig och ser ofta det absurda i allting. Jag har roligt. Men det syns inte på mig och jag säger inget. För jag ser mycket som onödigt dravel, och då lägger jag inte energi på det. Fast det beror naturligtvis på sammanhang. Så – jag är påverkad av sjukdom, men försöker finns en balans i tillvaron som passar mig.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Minne Multipel skleros (ms) Personligt Privat Vardagsblogg Yrkesliv

Comments closed

Lugn midsommarhelg. Inte träffat eller pratat med någon hela midsommarhelgen (okej, söndagen återstår). Som bekant firar jag aldrig högtider och uppskattar heller inte den typ av mat som varje högtid har att erbjuda. Eller. Sill äter jag året om.

Då kan jag ta tillfället i akt och skriva om flärdtjänsten. Efter 18 år med kommunal färdtjänst, så har det nog aldrig varit så illa som det är nu. Jag förstår att kommunen upphandlar tjänsten från taxibolag som får slåss om att buda så lågt som möjligt. Självklart blir det problem, och ingen tar sitt ansvar utan tvår sina händer och skyller på motparter.

Det finns två sätt att boka flärdtjänst – antingen önskar man en hämttid eller en senast framme-tid. Önskar man en viss hämttid så kan man bli bokad +-1 timme från den tiden. Vilket man får reda på direkt vid bokning, hur dags bilen kommer. Sedan säger regelverket att bilen får lov att vara 10 minuter försenad innan man ringer och efterlyser den. Däremot så får man själv endast vara 1 minut försenad, sedan avbokar chauffören en och kan vägra köra en.

Själv bokar jag alltid med senast framme-tid. Då kan jag få en bil som är så tidig att jag är framme en timme innan önskad tid. Men jag åker bara till och från jobbet, samt har ett beslut om att åka ensam utan samåkning vilket blir en direktåkning från dörr till dörr. Därmed brukar jag bli hämtad 20-35 minuter innan jag ska vara framme, vilket är perfekt. Om det hade fungerat.

Bilarna kommer inte. Så har det varit i ett år nu. När 10 minuter gått utan att en bil kommit, får jag ringa och det gör jag. Jag kan se vart min bil är enligt GPS som är kopplat till min bokning. Sex minuter innan jag ska bli hämtad kan jag se var bilen finns. Eller inte. Numera skickar inte taxibolagen ut flärdtjänstens bokningstid till chauffören alls i mitt fall. För det finns inga bilar, eller också har chauffören tackat nej till mig. Märkligt hur de kan neka utföra ett uppdrag som de får betalt för?

Jag har pratat en del med chaufförerna. Några är faktiskt vettiga och de berättar hur det ligger till. Taxibolaget har upphandlat färdtjänst till ett så lågt pris att chaufförerna (som äger sina egna bilar) inte får täckning för att köra färdtjänst. Chaufförerna går personligen minus i inkomst om de ska köra och hämta mig. Hade chauffören varit i närheten av där jag är, så hade de kunnat ”göra det på vägen”, hämta upp mig alltså. Men det är för få bilar och de är aldrig i närheten av där jag ska hämtas (som är i centrala Göteborg oavsett om jag är hemma eller på jobbet). En chaufför berättade i höstas att han var en timme försenad till mig, eftersom han var den sjätte chauffören som fått min körorder då föregående fem tackat nej. För det kompenserar kommunen mig med ett presentkort på 50 kr på Ica. Om jag anmäler det särskilt (annan instans än när jag ringer och efterlyser bilen). Däremot så ersätter kommunen mig inte för förlorad arbetsinkomst.

Och det är problemet. Väntan på bilar som aldrig kommer. Bilarna kommer först efter att jag redan skulle varit framme vid min destination. Cirka två timmar per dag är väntan på bilar som jag redan skulle suttit i. Jag är aldrig framme i tid. Eftersom jag får klockslag vid bokning att hålla (där jag inte kan styra hämttiderna) så får jag inte ihop min arbetstid. Och sedan sitter jag bara och väntar på bilar som aldrig kommer. Och detta är inget jag kompenseras för på något sätt. Presentkort skiter jag i, jag kan inte ta mig till Ica ändå.

Enligt kommunen så finns inga problem, åtminstone är det vad politikerna i kommunen säger. Flärdtjänstens tjänstemän är väl…. Nja. Hälften av dem fixar fram akutbilar när bil inte kommit, vilket gör att jag ”bara” blir 20 minuter försenad. Men andra halvan vägrar fixa fram akutbilar, utan säger att jag får vänta på den bil som var tänkt att komma. Vilket gör att det är rena turen om jag sitter i bilen en timme efter jag skulle hämtats.

Det verkar inte finnas någon lösning på detta. Den dagliga väntan sliter hårt fysiskt på mig, men hälsotillstånd verkar inte vara ett skäl till flärdtjänst (eller hur det nu var). Och som inte det vore nog så har chaufförerna redan slagit sönder 2-3 rollatorer för mig. De är inte särskilt varsamma. De är mest förbannade över att behöva köra flärdtjänst.

18 år kvar till pension…

||||| 0 I Like It! |||||

Färdtjänst Göteborg Kampen Omvärldsbevakning Vardagsblogg Yrkesliv

Comments closed

På fredag är det 25 år sedan jag blev klar med utbildningen som läkarsekreterare. Utbildningen hette Vårdadministration, var en eftergymnasial utbildning på ett år. Så ser det inte ut i dag, men jag har varit yrket troget under alla år. Initialt hade jag bara tänkt jobba i ett år med detta innan jag skulle sökt till universitet (oklart vad), men förmodligen passar jag i denna yrkesroll då den knyter an till den utbildning och yrke jag hade på 80-talet; kontorist. Fast i ärlighetens namn så har jag varit i kontorsmiljö i 43 år då jag redan som fyraåring hjälpte till att springa med ärenden och öppna post på kontoret där jag sedan blev anställd som 18-åring.

Tjugofem år i yrket. Jag var tvungen att läsa vad Arbetsförmedlingen skrev om yrket Läkarsekreterare. Nja, där är en del faktafel, men vem är jag att lägga mig i det? Och jag är verkligen inget själlöst mähä, utan har ett självständigt arbete inom vården även om det går ut på att smörja kollegor och patienter. Ja, alltså underlätta. Inte smörja med liniment eller så.

Vad ska jag säga? Jag är inte läkarsekreterare då den titeln ersätts av medicinsk sekreterare, men inte ens det är jag efter att jag börjat med mer avancerade arbetsuppgifter (inom samma gebit, samma arbetsplats) samt gått tre utbildningar/kurser på universitetet. Inom min nya titel har jag dock olika roller som varierar över tid. Bland annat är jag just nu (också) handledare, klassifikationskoordinator, systemadministratör och lite annat som jag inte kan komma på i en handvändning. När man på jobbet frågar vad jag har för arbetsuppgifter måste jag kolla på intranätet där det finns nedtecknat, det är typ 10-15 olika roller som alla har multipla arbetsuppgifter. Mitt fokus ligger ganska mycket på personal (i motsats till patienter), ekonomi, statistik och verksamhet. Utöver detta har jag uppdraget som ombud och skyddsombud. Men jag har inte helt släppt grundjobbet, även om det är sällan jag utför det – skriver patientjournaler.

Mitt behov i det hela, är att få använda mig av min kompetens, ha avancerade arbetsuppgifter och kännedom om det mesta. Jag behöver variation och stimulans. Det får jag. Stressen är det negativa och det beror mestadels på personalbrist men också på att väldigt få har förkovrat sig till att klara av vissa arbetsuppgifter. Jag försöker lära andra att ta över, men det går trögt.

Men det är inte klokt. 25 år. Så mycket man får vara med om i form av utveckling inom vården! Jag hade nog inte stått ut om både vården och yrket hade varit oförändrat jämfört med 1992.

Och det var av ”misstag” jag hamnade inom yrket. Men jag har anpassat förutsättningarna till mig. Det finns inget avancemang inom yrket, men genom att själv skräddarsy min kompetensutveckling med pengar från egen ficka så arbetar jag med sådant som jag tycker är givande och nödvändigt (både för mig och för omgivningen). Det finns ett behov av avancerad administration, men några sådana utbildningar finns inte. Och några andra titlar kan man heller inte få. Hur man än vänder på det så är jag sekreterare, fast jag föredrar administratör.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Minne Yrkesliv

Comments closed

Hånad och mobbad. Nej, jag orkar inte bry mig, de får ha sitt ”roliga” i fred även om jag var målet i dag. Min arbetsmiljö blir bättre nästa gång jag är på jobbet, för då har jag flyttat.

Istället känner jag mig tacksam för ett annat möte i dag. Plötsligt dök en pensionerad läkare upp som slog sig ner i min besöksstol. Han hade ett litet ärende som vi snabbt klarade av, men han stannade kvar och var nyfiken på hur jag mådde och hade det. Vi har jobbat ihop i många år och jag är ju numera en fast punkt på jobbet. Efter 17 år på samma arbetsplats tillhör jag inventarierna.

Vi kom in på detta med att jag är högriskpatient för narkos. Ur hans perspektiv som läkare, så tyckte han att jag kunde ta lätt på det även om man nu vill utföra operationen på det stora sjukhuset istället för på det lilla. Själv ingreppet är ingen risk. Narkos i sig… nja. Han tyckte inte min vikt hade så stor betydelse, utan problemet kan vara att ventilera mig manuellt med mask innan respirator kopplas in. Mask över näsa och mun kommer inte att sluta tätt på grund av skägget. Ändå är det inget som någon haft synpunkter på. Och förmodligen gör det varken till eller från, då många faktiskt har skägg som opereras och de behöver inte raka sig. Det är väl mer så att narkosläkaren får se till att hålla masken lite mer stadigt och se till att den sluter tätt i så stor utsträckning som möjlig. I vilket fall som helst känner jag min lite lugnare. Eller inte. Istället är det viktigt att prata om det fram till operationsdagen (när den nu blir). Inte för att jag vill ha garantier eller fakta, utan om jag pratar om det så lugnar jag mig själv. Annars tänker jag och börjar måla upp bilder av eländes elände. Och så himla mycket pratade vi inte om det hela i dag, utan jag drog slutsatser själv.

Denna vecka ”firar” jag 25 år inom vården. Ett kvarts sekel. Sjukvården har verkligen förändrats. Kortare vårdtid, färre sjukhusplatser, bättre behandlingar för fler typer av sjukdomar. Och det är där jag känner en viss oro. Det är inget fel på vår sjukvård (faktiskt) i landet annat än det som politiska beslut leder till samt sämre intäkter med dyrare behandlingar för fler patientgrupper. Vilket inte är något jag tänker ta upp här. Nej, oron beror paradoxalt nog på att vi ha färre invasiva ingrepp i form av operationer och narkos. Även om narkos säkert utvecklats och blivit säkrare, så utförs det inte i samma utsträckning som förr. Någonstans har det blivit en sista utväg när omständigheterna kräver högre risktagande. Kan man lita på erfarenhet och kompetens i de krångligare fallen? Jag är inte så säker. För jag vet inte.

Innan jag lämnade jobbet i dag tömde jag mitt rum. Nästa gång jag är på jobbet ska jag installera mig på nya rummet. Jag är så trött på att flytta. Särskilt när man inte kan släppa rollatorn och själv får flytta allting utan hjälp (annat än flyttfirman som tar möblerna). Värst att det är först då jag kan ta reda på om uttagen är aktiverade till datorn. Annars kan jag inte utföra något arbete. Nå, men jag kan ju alltid arbeta hemifrån.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Vardagsblogg Yrkesliv

Comments closed

Om jag nu är så mycket för rättvisa och jämställdhet, har gått fackliga utbildningar för HBTQ-certifiering och universitetsutbildningar i juridiken förknippat med arbetslivs likabehandling – varför har jag då aldrig varit ägare av prideflaggor? Jag fick frågan för ett par veckor sedan om jag inte hade någon prideflagga och jag blev lite ställd. Det känns egentligen ganska självklart när någon påtalar det, men jag har själv aldrig reflekterat över det.

Så jag beställde ett par flaggor. En Bear Pride Flag och en Pride Flag. När, var eller hur jag ska använda dem har jag ingen aning om. Men jag har dem.

Nu kommer jag åter att bli ensamt fackligt ombud på jobbet. Åtminstone i min verksamhet. Det innebär att jag ensam får ta på mig bördan att vara medlemmarnas representant gentemot arbetsgivaren. Inget betungande mer än att det tar tid. Och jag börjar nu ladda inför semesteravslutet med att bli upprörd. Jag är väldigt på hugget. Om någon diskriminerar någon på jobbet kanske jag kan använda flaggorna till att ta strypgrepp? Nej, sånt ska man inte skämta om. Jag kör med argumentation, inte hot eller våld.

2016-08-18 12.08.16

Men det är så märkligt att det kan ses som hotfullt vad gäller sexualitet. Som primärt handlar om ömsesidig kärlek och inget annat. Tanken på det sexuella känns hotfullt och flaggor representerar okontrollerad lusta. Eller nåt i den stilen. Jag har aldrig kunnat leva mig in i hatarnas ståndpunkter. Här står jag och håller i en tygbit. Den representerar björnar (sexuell subgrupp inom gaykulturen, håriga karlar, skäggiga karlar, oavsett kroppsstorlek). Färgerna är de färger som riktiga björnar (djuret) har i olika delar av världen. Så flaggan representerar jämställdhet och gemenskap. Enbart för denna subgrupp? Nej, alla som tror på det budskap flaggan representerar.

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Övertygelse Yrkesliv

Comments closed