Kommande två veckor ska jag försöka undvika gå på möten för att inte överbelasta mig fysiskt. Ändå är där tre dagar av utbildning som jag bara måste gå på. Eftersom de kostat stora pengar, och då kan jag inte på några som helst villkor utebli.

Måste också säga att natten varit hemsk. Två dagar med +27 grader i skuggan har nu värmt upp mina betongväggar och det är olidligt kvavt och hett inomhus. Då kan jag inte sova. Det värsta är att den värmen nu kommer att sitta i fram tills i oktober. Även om det är svalt ute (i dag) och jag har skönt tvärdrag, så stannar värmen i betongväggarna. Det kommer alltså att vara olidliga nätter nu i fem månader. Särskilt jobbigt är det när man har ett skov. Även om jag inte har någon känsel i benen, så gör värmen fruktansvärt ont. Ja, nervtrådarna/hjärnan tolkar det som outhärdlig smärta. Mot vilket inget hjälper.

Ack, jag vet inte.

Och är inte detta mystiskt, så säg?

En ny twitterföljare som bara har valt att följa fem väldigt viktiga personer (men tack!).

2003.04.09

Nästa år har jag varit yrkesverksam i trettio år. Nej, jag är inte 49 år. Jag började arbeta 1974 som fyraåring. Om jag inte minns helt fel så har jag berättat om det tidigare. Jag följde med modern och hjälpte till på kontor med att öppna post, dela ut post, stämplade fakturor osv. Någon lön fick jag inte, men jag fick av företaget en chokladask i present varje år. När jag sedan började skolan brukade jag hjälpa till med frukost innan det var dags att åka till skolan, och efter skolan tömde jag papperskorgar. Så höll jag på tills jag som 18-årig blev anställd som kontorist på detta företaget. Så det stämmer, mer eller mindre, att jag varit yrkesverksam i nästan trettio år. Så varför gnäller alla om att barn sitter och väver mattor i Indien åt IKEA?

Med tanke på att texten ovan är tio år gammal, så kan jag nu säga att jag varit yrkesverksam i 39 år. För ovan stämmer verkligen och är förmodligen anledningen till att jag blev sekreterare i slutändan. Fortfarande drömmer jag om denna min första arbetsplats. Som kontorist arbetade jag där bara i 11 månader och 2 veckor (12 månader hade gett mig fast anställning). Det där sistnämnda var lite fult och något som jag under många år grämde mig över – för jag hade ju bestämt hur mitt liv skulle se ut och jag skulle jobba där tills jag gick i pension. Ung och dum, jag vet att livet är något som händer hela tiden. Och hur utvecklande hade det varit att sitta kvar som kontorist på samma arbetsplats i 47 år? Så jag är ganska nöjd med att jag ändå tagit sjumilakliv – eller 30 mil som det är mellan första och senaste jobbet. Jo, jag har fortfarande kontakt med mina tidigare arbetskamrater – som faktiskt jobbar kvar!

Varför jag drömmer om mitt första jobb? Jag vet absolut inte. Drömmar går inte alltid att tolka. Kanske det handlar om att det är en fast punkt jag kan återvända till och känna mig trygg i? Ibland (i vaket tillstånd) så kan jag längta tillbaka, men det är när jag känner mig otrygg med nuvarande situation.

Min nuvarande situation liknar också något jag skrev om för tio år sedan:

2003.04.23

Jag vet inte vad som är på gång, men Försäkringskassan har ringt mig angående min arbetsrehabilitering. Samma handläggare som skötte min 25-procentiga förtidspensionering. Vad jag fick veta…

• Inom två veckor måste arbetsgivaren enligt lag (det har då gått åtta veckor) ha kallat mig till möte för att omgående presentera en plan för FK.

• FK:s mål är att jag får rehabiliteringen genomförd omgående och kan avbryta min sjukskrivning.

• FK tyckte att facket också borde vara inkopplat.

• FK förvånades över att min 25-procentiga pension inte lett till mindre arbete, bara mindre tid och lön.

• FK förvånades över att jag fått fler arbetsuppgifter utan att andra arbetsuppgifter då lyfts från mig.

• Jag ska ingenting göra, utan invänta mötet med arbetsgivaren.

• Struntar arbetsgivaren i ovanstående möte och presentation av plan för mig, går man in och styr då det då blivit ett lagbrott. Annars bevakar de bara att allt går planenligt.

• Det brinner i knutarna, men jag vet ingenting, har inte hört någonting, tror ingenting.

Det är inte konstigt att jag känner mig överarbetad, överansträngd, överbelastad och får panikångest och kollapser. Jag läggs på nya uppgifter, men inget försvinner. Och det får inte gå till så. Men det enda valet jag har är att jobba allt vad jag förmår och sedan sjukskrivas. Det är inte optimalt. Och på måndag ska jag tillbaka till hetluften igen.

Vad vi twittrar om? Moran Mozor.

Nej, jag bloggar inte om ESC. Det bara ser så ut. En illusion. Men jag har två klara favoriter.

Anouk – Birds

Margaret Berger – I Feed You My Love

Något som också händer när jag går hemma, är att jag är mer social på nätet. Det märks nog mest i inkorgar än officiella kommentarer på nätet. Till och med på Twitter är jag ovanligt tyst. Jag brukar ha mina ”rants” efter stressiga och tröttsamma arbetsdagar där jag bara vräker mig ur saker, högt som lågt. Men inte nu.

I morgon är det sista officiella sjukdagen. Hoppas min lekamen tar sitt förnuft till fånga tills på måndag, för jag vill verkligen jobba… Märkligt nog… Och jag måste göra allt annorlunda (dra ner på takten och på intentionerna). Är jag kapabel till det? Annars blir jag snart sjukskriven igen.

Var det inte i någon Lotta-bok som Gigi (eller Peg?) sa att man inom fem år alltid har nytta av något som man lärt sig? Nåja. Det har gått mer än 30 år sedan jag läste en flickbok, men jag tror jag minns rätt. På ett ungefär. Precis som jag har lite hum om lagtexter som rör sjukvårdsområdet.

Det har varit en förskräcklig dag, precis som jag twittrat om. När jag klev upp i dag hörde jag ett surrande som jag genast kunde identifiera och dra paralleller till vad gäller den där ombyggnaden av innergården. Jag hade rätt. Just då drog de upp ”mina” rhododendron (3 meter höga utanför min ytterdörr). De hade redan grävt upp alla häckar och senare drog de också ner min murgröna under köksfönstret där mina 14 skator bodde och hade ägg. Här ser nu för jäkligt ut. Alla rabatter är borda och stora jordhögar ligger överallt med buskagen på topparna. Jag vet inte vad de tänker göra, men det ska ta sju veckor. Någon mer information än så har jag inte. Hoppas de inte fäller fler träd (de högg ner ett förra året), för då har jag inget som skyddar från insyn. Samt att det var trevligt att ha lite grönt att titta på istället för att se tegelhusen. Men jag tycker mest synd om mina skator. De har varit väldigt oroliga och har inspekterat förstörelsen hela dagen från rönnträdet, samt landat på mitt fönsterbleck för att studera platsen där murgrönan tidigare var.

Undrar som sagt vad mer de ska förstöra i morgon. Det gör ont.

I dag fick jag mitt fönsterputs. 36 rutor på kvarten. (Lät det fel?) Min insats i det hela har varit att bära runt på 24 krukväxter efter en extremt kort natt. För i natt fick jag för mig att ladda ner en ljudbok som jag började lyssna på. Och det fortsätter jag med. När jag inte tar paus för att se några avsnitt av Veronica Mars.

Det börjar kännas som nedräkning inför arbetsveckan som kommer. Hur jag känner inför det? Nja, både och. Jag är nyfiken på hur jag fungerar, om jag fungerar. Orosmomentet är om skovet sätter käppar i hjulen för mig. Det tråkiga med det är inte förlängd sjukskrivning i sig, utan detta att jag måste träffa en neurolog i så fall. Enda vägen till en neurolog för ett akutbesök är att lägga sig på akutmottagningen där man får en utskällning av personalen då det bara vill ha in livshotande tillstånd. Ja, men vad är alternativet? Men trots allt - det är långt till måndag, så kanske jag klarar av att arbeta utan problem.

Mer då? Nej, jag har faktiskt en ljudbok som är viktigare än att dravla på nätet.

Jag oroar mig mest över att inte kunna ta mig in eller ut. Gud nåde om flärdtjänsten inte kan stannar precis utanför dörren! Så ostadig är jag just nu i benen, att jag inte kan gå över en byggarbetsplats och ut till någon angränsande gata.

Annars händer väl inte så mycket… I morgon kommer fönsterputsarna i hällregn. Hade jag inte varit sjukskriven just nu så hade jag inte fått fönsterputs förrän till hösten. Jag är nog ganska upprörd (som vanligt) på hämndtjänsten. Där är väldigt många problem och jag hade ett långt samtal i dag med dem. Det de inte kan förstå – vill inte förstå? – är att jag arbetar 30 timmar per vecka. De kan inte förstå varför jag inte kan vara hemma de tider som de önskar. Nej, jag har ingen Samhall-tjänst där jag åker iväg några timmar per dag för att utföra meningslösa och enklare uppgifter. Jag försörjer mig på att arbeta! Jag har ett riktigt jobb, med riktiga arbetsuppgifter och ansvar. Jag har också riktiga arbetstider där jag inte bara kan säga att jag ska vara hemma en viss dag eller till ett visst klockslag. Nej, det förstår verkligen inte. De jämför med att alla pensionärer är ju hemma? Och andra med handikapp har ju inga jobb? Detta tycker jag är ytterst märkligt som argument. Både pensionärer och handikappade har faktiskt ett liv som inte kretsar kring hämndtjänsten. De kanske har lättare att planera sina dagar, men jag har inte den möjligheten om jag 1) ska kunna jobba 75 % och 2) har ett ansvar att vara på jobbet bestämda dagar/tider.

Däremot så tycker jag att hämndtjänsten skulle kunna pussla betydligt bättre. De har vilka förutsättningar som gäller för mig – det vill säga, de vet exakt vilken dag per vecka jag är ledig och kan vara hemma och ta emot dem. Och om nu pensionärer och handikappade i övrigt aldrig ”klagar” över vilka tider de får sina hämndtjänstsbesök, så kan de väl prioritera in mig på rätt dag i veckan? Nej, istället ska jag ringa, varje vecka, och ifrågasätta de tider jag fått. Och jag får mothugg med att de redan bokat in sig hos andra (som tydligen är hemma dagarna igenom årets alla dagar). Ja? Men det är väl inte mitt fel? Lös det! Ni har förutsättningarna som gäller?

Det senaste är att de vill att jag alltid ska vara hemma torsdagar och kan jag inte det ska jag vara hemma senast vid 15-tiden. Omöjligt, var mitt svar. Och så hade de planerat in besök hos mig midsommarafton.  Aldrig, höll jag på att säga när de plötsligt insåg att de faktiskt inte jobbar midsommarafton (vilket jag gör). Och bokade in mig en arbetsdag. Aldrig! fick jag äntligen säga.

I tretton år. Så länge har jag haft någon form av hämndtjänst eller flärdtjänst. I olika städer. Olika stadsdelar. Olika insatser. Och det har aldrig fungerat! Där verkar vara något ruttet med den kommunala organisationen. De kan inte planera. Logik och logistik fungerar inte. Administrativt är det väldigt enkelt (bör ju jag veta). Ändå får jag ständigt brev med datum som inte matschar veckodag (onsdag 14 maj får jag fönsterputs) och så vidare. Och får jag rätt datum så uteblir de då de i sin egen planering skrivit in ett annat datum. Miss match in absurdum.

Nej, enda lösningen som inte är ett alternativ är att helt säga upp bekantskapen med dem. Och jag tycker det är dyrt att betala 800 kr/månad för 10 minut dammsugning en gång per månad plus inköp som blir fel och som inte rättas.

Privata alternativ? Politiskt beslut i Göteborg säger att inga privata alternativ får finnas i hämndtjänsten. Ja, men det fungerar ju inte?! Med ett privat alternativ hade allt fungerat – garanterat! För annars hade det privata alternativet inte överlevt på arbetsmarknaden.

Nå, men så är det i en stad som politiskt styrts i 20 år av inkompetens och nepotism. Vem som har yttersta ansvaret för problemen? Göran Johanssons dotter… Som säger att allting fungerar perfekt.

Senaste halvtimmen (när jag inget såg) diskade jag, vek tvätt, sorterade tidningar, delade upp veckans piller (8-9 per dag + sprutan) och sitter nu framför datorn. Ja, jag kunde se igen när jag började dela piller – annars hade det varit lite… farligt.

Så! Nu har jag en kväll framför mig med djävulsk huvudvärk och kan bara göra en sak… Mitt terapiarbete med att lägga tillbaka bloggtext här från 1999-2012. Hur lång tid det tar? En månad per dag. Alltså lär det ta minst ett halvår. Eh! Ja, om jag hade varit fortsatt sjukskriven efter den här vecken, men det hoppas jag verkligen inte!

En veckas sjukskrivning avklarad, en vecka kvarstår. Hur fungerar jag så här långt? Tja. Jag har skov i benen som är väldigt slängiga och jag har svårt med balansen. Jag har ingen känsel alls i vänsterfoten. När det gäller panikångesten så kan jag handskas med den och allergimedicineringen har en bra effekt mot panikångest. Blir lite trött av den, men det var värst dag 1 och 2. Så den här veckan handlar allt om att vila och inte anstränga mig när jag har skov. Nästa vecka hoppas jag det mesta är borta och att jag då kan gå in i nästa fas – träna vardagskonditionen som försvinner på 2-3 dagar när man är immobiliserad. Nästa vecka blir därmed tuff – och jag ser fram mot det!

Jag har också haft tid att fundera på hur jag ska lösa mina stressituation på jobbet. Belastningen kan jag inte göra så mycket med, men jag kan sätta gränser tydligare och inte acceptera intoleransen jag möts i form av ”svängdörrar” trots att jag sitter med stängd arbetsdörr. Jag behöver arbetsro.

Mailfiler med fler än 1000 mail i Inkorgen belastar mailservrarna oerhört hårt.
För att öka tillgängligheten till mailen har därför ett antal av de äldsta mail som låg i din inkorg flyttats till en mapp med namnet ”Extra Inkorg”.

Mappen ‘Extra inkorg’ kan nås under ”Mappar” i menyn till vänster i mailfönstret.

Detta mail har skickats från en automatisk funktion och du kan därför inte svara på detta mail.
Vid frågor angående detta mail eller problem rörande de flyttade mailen, vänligen kontakta din lokala helpdesk!

//Domino Administration

[Din inkorg innehöll 1039 mail och 494 st av de äldsta mailen har flyttats till mappen 'Extra inkorg']

Jag tycker de ska ge f*n i mina mejl! Särskilt som jag har 312 Mb utrymme kvar. Det som också gör det lite löjligt är att om jag fyller mina ”inkorgar” till 100 %, så börjar systemet radera de äldsta mejlen. Av den anledningen har jag inte bara den webbaserade e-posten, utan jag (arbetsgivaren) har också fått köpa programvaran så att jag kan lyfta över gamla mejl dit och inte riskera att något raderas eller flyttas per automatik. Vilket blir ännu löjligare när man förstår att ingenting ändå sparas lokalt på en dator, utan på arbetsgivarens webbservrar. Oavsett så sparas alltså mejl på någon server där de tar plats.

Det är inte lätt att hitta bland mejlen jag fått (mellan 2011-2013 so far), men det underlättar verkligen att hålla fast vid saker som mejlats ut. Som bevis och som källhänvisning. Ständigt uppstår frågor om ”vem sa det, när beslutades det” och allt sker mejlledes. Visst, man får lägga tid på att leta, men några alternativ finns inte. Dokument som mejlats ut finns oftast inte att läsa på webben eller i någon pärm.

När jag är tillbaka på jobbet måste jag flytta mejl till min fysiska programvara. Tydligen kan jag bara på webbmejlen ha de två senaste månadernas konversation – allt annat måste jag flytta över på andra webbservrar.

Hela systemet känns tungrott och ologiskt. Och snart ska vi gå över till Outlook – vad händer då med mina gamla mejl och åtkomst?

PS! I webbmejlen har jag sparat mejl från 1/1 2013. Januari till mars måste alltså nu flyttas till historikmejlen i fysisk programvara.

PS 2! Domino? Vad är det för e-postprogram? Jo, det är Lotus. Gamla, omoderna Lotus som har högre säkerhet än Outlook.