Flärdskrivaren

När jag var i 10-årsåldern umgicks jag inte med jämnåriga. Jag störde bara 40-åringar. Då jag var i 20-årsåldern var det fortfarande 40-åringarna jag hade omkring och hade en social samvaro med. När jag sedan blev 30 umgicks jag fortbarande med 40-åringarna.

Nu när jag är 40 umgås jag äntligen med mina jämnåriga. Jag har nog alltid mentalt varit en 40-åring och därför sökt mig till dem. Det känns som om jag i dag kan relatera bättre till mina jämnåriga. För första gången kan jag säga det. Varför det förhåller sig så här vet jag inte riktigt. Har jag alltid varit vuxen? Nej, men jag har nog sedan många år delat 40-åringarnas åldersmässiga livserfarenhet. Jag har känt mig jämbördig. Uttrycket kanske är fel, men det har nog alltid funnits en livströtthet hos mig. Jag har varit en trött själ sedan unga år. Så trött som nu en 40-åring kan vara, eller hur jag ska säga.

Frågan är vad som händer nu? Kommer jag att börja åldras mentalt och fortsätta följa mina jämnåriga? Eller kommer jag att bli den där 80-åringen som bara umgås med 40-åringar då jag fortfarande känner mig som 40? Nåja. Som 80-åring lär vårdgivaren på hemmet att vara i 40-årsåldern. Så jag kommer nog aldrig undan 40-åringarna.

Jag tycker att det är kaxigt att vara 40. Det är nog den enda åldern där man täcker in både ungdom och ålderdom. Man har förmågan att blicka lika mycket bakåt som framåt, kan känna igen sig hos alla. Även om man trivs bäst med de andra 40-åringarna.

Japp. Ovan tänkte jag ut under kvällens föreläsning på universitetet. Delvis fångade inte föreläsningen mig mer än att tankarna började irra, men det berodde också på att grupperingar syns så tydligt i en vuxenutbildning. Man umgås med de som är i ens egens åldersgrupp, typ mellan 35-55 år. Och så är där ungdomsgruppen, 20-35-åringar. Och aldrig vi mötas i klassdiskussionerna. Det var här jag insåg att jag faktiskt för första gången i mitt liv hamnat rätt åldersmässigt. Insikten och känslan var överväldigande. Jag finns i ett sammanhang, är inte längre marginaliserad. För den känslan har jag haft i 20 år. Ung man inom kvinnodominerat yrke med hög medelålder. Även om jag trivts i sammanhanget, så har jag ändå stuckit ut i den gruppen. Det gör jag inte längre. Jag är en i gänget där gemenskapen består i fysisk ålder.

När jag blir förkyld kommer det pang bom på, typ. För att sedan långsamt ge med sig under flera veckors tid. Den här gången var det raka motsatsen. Det hela började förra torsdagen och kom successivt och en peak i söndags/måndags. Men i dag prick klockan 12.53 blev jag frisk. Snöt mig en sista gång och energin flödar genom mig (vilket i sig är imponerande eftersom jag varit energilös sedan förra våren).

Jag är tacksam över att förkylningen nu är borta. För i morgon har jag min 15-timmarsdag på jobb och universitet. Och jag hann i kväll läsa in den där rapporten på 50 sidor som jag hade i läxa inför morgondagens föreläsning. Tidigare försök fick avbrytas då bihålorna höll på att sprängas när jag böjde huvudet framåt över rapporten.

Morgondagens föreläsning... De är två. En föreläsning jag håller i på jobbet. En föreläsning jag ska vara åhörare till på universitetet. Förstnämnda föreläsning är en upprepning av den föreläsning jag hållit i under dagen. Man kan väl påstå att jag just nu lever med powerpoint. Och på min fritid skriver jag powerpointpresentationer. Microsoft borde betala ett fett skadestånd till mig som måste leva under dessa premisser.

Förkylningen är inne på sin sjätte dag. Den är lindrig, men den tar väldigt på krafterna ändå. Nyser och snyter mig. Konstant. Och bihålorna håller på att explodera. Förmodligen hade jag varit sjukskriven om jag hade haft tid. Istället har jag pusslat lite med mina fridagar och tog ledig i går, vilket jag fick jobba in i dag. Nu är det full rulle som gäller - med eller utan förkylning. Kommande två dagar ska jag ge föreläsningar som jag var tvungen att läsa in mig på i dag. Och så är det sista delkursen på universitetet i veckan, som jag bör närvara på. När jag äntligen får lite ledigt är den tiden vikt åt att läsa på inför nästa tenta som är om en vecka.

Förkylningen är en inbillning som manifesterar sig i form av snuva. Därför intalar jag mig att den inte är smittsam och att jag därför kan traska runt på jobbet som vanligt.

Mina tidigare klasskamrater från grundskola och gymnasie har jag inte sett eller träffat på många år. Därför blir jag lätt chockad över att se bilder på dem (t.ex. på Facebook). De är gråhåriga - om de har hår. De har rynkor och skinnet hänger. De har barn. Och barnbarn. När blev de så mycket äldre än jag? Jag trodde vi var jämnåriga?

Att jag inte ser samma sak i mig själv vad gäller utseende, beror på att jag har världens bästa botoxsubstitut. Fett. Och så rakar jag huvudet (men skägget är grått, måste vara någon genetisk anomali).

Låt mig få ömka mig själv i min förkylning. Det är ju så sällan jag får vara förkyld.

I dag köpte jag Luftslottet som sprängdes. DVD-versionen, alltså. Del 1 och 2 av Millenniumtriologin har jag redan och hade kanske tänkt att avvakta tredje filmen eftersom egentligen inte har tid att titta på filmer. Men jag var tvungen. Nyfikenheten tvingade mig.

Vid inspelningstillfället gick jag i glaskorridoren en våning upp. Nu har jag kontrollerat. Jag syns inte till, tack och lov! Jag vet inte om jag gick där när kameran rullade, för de höll på ganska många timmar.

Det där med filminspelningar på mitt jobb. Det har hänt nu några gånger, men det är aldrig så att vi anställda får veta detta förrän i efterhand, eller om vi själv ser det. Och vi får aldrig senare heller veta vad det är för typ av inspelning. Det jag kan tycka är lite märkligt är att man får tillstånd att spela in komersiella filmer då det är fotograferingsförbud. Jag vet inte om det hör samma med goodwill eller nåt. Där är ju en policy om att vi ska värna om varumärket. Integritet och sekretess verkar vara lite sekundärt, för hur hårt kan man kontrollera att regler efterföljs efter att man gett ett godkännande?

Det är mycket man glömmer. Plötsligt kom jag ihåg hur det var för tio år sedan när telefontaxan varierade beroende på om man ringde lokalsamtal eller rikssamtal. På jobbet fick man ringa sjukhusväxeln och begära öppen linje för rikssamtal. Samtidigt fick man motivera för få ett godkännande. Typ "jag ska ringa en anhörig till en patient". Var det ett privatsamtal drogs det på lönen. Skulle man ringa ett utlandssamtal var det lite värre. Inget motiverade att ringa utlandet om man inte var doktor.

Dock kunde man komma runt ovan på ett ganska enkelt sätt. Fax med telefonlur. Faxen hade alltid öppen linje.

Varför ter sig vissa saker märkliga i efterhand, där man aldrig ifrågasätter det när det pågår? Lite nazivarning.

Att jag skulle kunna bli förkyld hade jag nästan uteslutit. Kanske jag borde köpa en lott också? Eller förkyld? Jag har ont haft halsont hela dagen, lätt snuva och huvudvärk. Mer blir det kanske inte. Åtminstone hoppas jag inte det, eftersom jag blir så fruktansvärt dålig av en förkylning.

Något jag ofta funderar på är hur mitt immunförsvar egentligen fungerar. Genom ms är det överaktivt. Min bromsmedicin drar ner immunförsvaret. Om sprutorna hjälper alltså. Och sprutorna har en varierad effektivitet över tid. Så var befinner sig mitt immunförsvar just nu?

Min tolkning är att sprutorna varit väldigt effektiva och att jag nu lyckats köra immunförsvaret i botten vilket är bra. För det håller tillbaka min ms. Men blir jag nu förkyld aktiverar det ms på ett sätt att det boostar igång ms så att jag riskerar att bli enormt dålig i den sjukdomen, eller i dess komplikationer rättare sagt.

Kanske jag inte är förkyld - bara nedgången av överansträngning och trötthet. Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte vad det är som händer.

00.00-04.00
Sov

04.30
Morgon

06.35
Flärdtjänst

06.59
Jobbet

16.20
Flärdtjänst

17.30
Universitetet

19.10
Flärdtjänst

19.35
Hemma

22.45
Bloggar (?)

Det pratas väldigt lite om utbrändhet och utmattningssyndrom. I slutet på 90-talet var det riktiga modeord och många kände någon som hade det. Långa sjukskrivningsperioder. Svår återhämtning och tillbakagång i arbete. Men så blev det tyst. Uppstod fenomenet enbart vid denna vid denna tidpunkt (90-tal that is)? Fanns aldrig förrut? Kommer aldrig tillbaks? Eller har det tagit nya riktningar?

Jag är trött och sliten. Så har det varit nu i ett år, men jag tror inte jag är utbränd eller utmattad. Däremot så funderade jag en del på ovan symtom och tillstånd i dag. Jag ser aldrig det längre. Precis som att jag aldrig ser whiplash. Jo, det är ett fenomen som finns kvar, men bara i vissa länder (som Sverige, dock inte i Grekland, eller om det var i Turkiet - aldrig erkänt av medicinska professionen).

Det "roliga" med whiplash är att det finns två möjliga koder för skadan att ange i sjukskrivningsintyg eller i andra försäkringsunderlag. Den byråkratiska lekmannaståndpunkten är att ena koden är humbug, men att den andra är allvarlig och seriös, personen i fråga är verkligen begränsad av skadan.

Jag har för mig att jag också i går läste någon artikel blahablaha, om kvinnan som inte blev sjukskriven då hennes son dog och att hon aldrig skrev in sig i tid som arbetssökande. Där kom jag också tänka på detta med krisreaktion och sorgearbete. Två möjliga och olika koder som underlag till sjukskrivning. Den ena kan ge sjukersättning upp till två veckor (krisreaktion anses vara något alla människor går igenom och ska behärska). Den andra flera månaders sjukskrivning då man psykiskt kan jämföra det med långvarig tortyr. Ungefär. Koder är farliga när man inte förstår syftet eller användningsområdet. Inte konstigt att många faller mellan stolarna i byråkratin.

Gammal och sliten. En reflektion som jag också gjorde i dag, är att alla 60-åringar borde få ålderspension. För jämför jag med för kanske cirka fem år sedan, så tycker jag att dagens 60-åringar ser ovanligt gamla, slitna och plågade ut. Beror det på lågkonjunkturens press på arbetsplatserna? Eller varifrån har jag fått uppfattningen?

Ska vi ta ett varv till i mitt virrvarr till tankar? Skåne. Varför ockuperar Sverige Skåne? Varför får skåningarna ingen egen stat? Hade vi inte varit så snälla (danskt gemyt?) så borde vi kanske bomba Markaryd. Det är väl en förort till Stockholm?

Någon mer som får uppfattningen att sömn är en bristvara hos mig? En brist av flera...

Paniken slår till! Om två veckor ska jag tenta igen och jag ser hur fulltecknat mitt schema är. Måste börja läsa boken som är på engelska. Följt av de två andra böckerna (på svenska). Och stencilerna jag fått (två kapitel). Samt mina anteckningar och powerpoint. Två föreläsningar kvar där det lär dyka upp fler stenciler, anteckningar och powerpoint. Jag får trösta mig med att 1) denna delkurs anses vara lätt, d.v.s. ingen kör på tentan, samt 2) nästa delkurs har ingen tenta förrän i april/maj. Och sedan är jag klar med min grundutbildning.

Men i kväll tänker jag inte läsa något. Tror visst det är tevekväll. Frågan är om jag ska se The Mentalist eller House. Nä, inte House. Jag har inte sett förra veckans avsnitt än.

Jag satt precis och tänkte på House. När jag gick på högskolan senast, hösten 2006, hade jag läkare som föreläsare. Varje vecka diskuterade vi House märkliga fall. Hur ologiska de var. Hur vilt de gissade på differentialdiagnoser i serien. Hur House alltid fick en aha-upplevelse direkt efter sista reklamavbrottet. Och om hur det egentligen var att själv gissa diagnosen innan "patienten" ens hunnit in på sjukhus. Inte mycket har ändrats. Jag börjar bli rejält trött på House, men eftersom man nu följt seriens alla avsnitt under alla dessa år, så vill man inte gärna bara sluta. Varför inte egentligen?

Som vanligt - jag transfererar frågor från en lista jag funnit hos Jerry.

Vad är sann lycka?
Ett känslomässigt tillstånd av harmoni.

Vilken är din största rädsla?
Inte outhärdlig smärta, men outhärdligt lidande.

Vilken egenskap föraktar du mest hos dig själv?
Den som gör mig obehaglig att ha med att göra. Jag är ångvält.

Vilken egenskap föraktar du hos andra?
Svaghet. Den typ av svaghet där man inte kan stå för sin åsikt, sina löften och så vidare.

Vilken levande person beundrar du mest?
Jag vet inte då jag alltid får rysningar av uttryck som att beundra personer (väldigt nära idoldyrkan som jag inte gillar). Jag kan beundra egenskaper och prestationer utförda av enskilda personer, men köper inte "hela paketet". Jag tror att den typen av personbeundran leder till bakslag då alla i slutändan är mänskliga med fel och brister. Och kanske det är först när man ser bristerna som man kan beundra en person. Den som döljer sig bakom ytan.

Hur känner du dig just nu?
Otålig och stressad. Ett kroniskt tillstånd hos mig.

Vad ogillar du mest med ditt utseende?
Inget, för då hade jag väl åtgärdat det vid det här laget?

Vilka kvaliteter uppskattar du hos män?
Män som är närvarande i mötet. Generellt sett tycker jag män verkar ha tankarna på annat håll när man försöker föra en dialog med dem.

Vilka kvaliteter uppskattar du hos kvinnor?
Vad är motsatsen till att ge pikar?

Vilket ord använder du för ofta?
Va? För jag hör dåligt.

Vilken talang skulle du vilja ha?
Övertalningsförmåga.

Om du skulle förändra något hos dig själv, vad skulle det vara?
Det första vore väl att försöka få ihop fler sömntimmar per dygn.

Vilken är din största bedrift?
Självständighet. Jag vill inte utveckla det, men det är stort.

Vad är det värsta en människa kan uppleva?
Det är subjektivt. Vi har alla våra preferenser. Mycket kan vi nog alla ändå skriva under på, men jag tror att det gemensamma handlar om lidande i någon form.

Om du skulle dö och fick återvända som en person eller en sak vad skulle du då välja?
Vadå "om"? Bortser jag från det, så vet jag inte. En meningslös fråga som i bästa fall endast leder till spekulationer.

Vilken av dina saker skattar du högst?
Rent krasst - mina glasögon.

Vilken är din favoritsysselsättning?
Läsa en bok. Det är snart ett år sedan jag läste en skönlitterär bok och det skulle sitta fins som omväxling, men jag har inte tid. Förrän till sommaren. Klarade jag inte tentan i lördags är det sommaren 2011 som gäller.

Vilket är ditt mest utmärkande drag?
Envisheten.

Vilken är din favoritförfattare?
Just nu har jag ingen. När jag får tid skulle jag vilja läsa Peter Robinson.

Vilken påhittad figur liknar du mest?
Fysiskt? The Blob.

Vilken historisk person identifierar du dig mest med?
Barndom: Moa Martinsson. Jag läste hennes böcker som 12-åring. De kändes väldigt träffande.

Vilken är dina största hjältar i ditt liv?
De som kan beröra mig det skrivna ordet.

Vad ogillar du mest?
Jag svarar svaghet igen.

Vad ångrar du djupast?
Att jag var så rädd. Kanske det är därför jag föraktar svaghet så starkt i dag?

Hur skulle du vilja dö?
Det är inte min vilja som avgör. En infantil quiz på Facebook kom fram till att jag skulle bli våldtagen. Om det i sig leder till döden ställer jag mig skeptisk till.

Vilket är ditt motto?
Ett citat jag publicerade första gången i bloggen/dagboken den 15 februari 1999 (dagen jag började skriva) fungerar lika bra nu. Ej bättre börda man på vägen bär än kunskap mycken. /Havamal Det är därför jag envisas med att plugga parallellt med att arbeta.

Jag funderar på att byta ut mitt motto till Gammal man gör så gott han kan. För livet är inte okomplicerat.

Det kliar alltid i fingrarna när jag läser "min" restaurangs veckomeny.

råstad potatis (1 fel)
sesam panerad fiskfilé med citron créme (3 fel)
klyft potatis (1 fel)
entrecote (1 fel)

Undrar vad de menar med "råstad"? Rostad eller råstekt?

I morgon är det dags att påbörja litteraturen inför nästa tenta. Nåja, jag fick känna lättnad under 24 timmar åtminstone.

Det fanns en tid bortom tentan. Jag är förvånad. För den inföll för en timme sedan. Så nu lever liket igen. Åtminstone för ett par dagar innan jag måste gå ner mig i litteraturträsket igen. Vilken frihetskänsla! Kanske jag borde prova knark också?

Summering tentan:

- Ungefär 20 frågor som skulle besvaras på fem timmar.

- Vi var sex som skulle göra tentan i dag. Två kom. En gick efter en timme. Inte jag.

- Jag skrev som om livet hängde på det (vilket det kanske gör också). Alla frågor besvarade på en halvtimme utom det som innebar balansräkning (2 frågor). Där körde jag fast men tog mig ur det efter två timmar.

- Min bedömning är att jag pendlar mellan godkänd och icke godkänd. +-5 poäng. Det får gå hur det vill med det. Jag har gjort mitt bästa och kanske hade jag gjort bättre ifrån mig vid omtentan som är i augusti. Jag kräver långa inläsningsperioder p.g.a. min dåliga syn,
samt att jag inte som de andra varit ledig jul/nyår.

Det var en besvärlig situation att försöka ta sig hem från tentan. Jag ringde flärdtjänsten men de upplyste mig om att de hade tekniska problem och att jag fick vänta minst två timmar innan jag åter kunde ringa dem. Eftersom jag var strandsatt gnällde jag lite på deras inkompetens, och vips fick jag ett telefonnummer till ett taxibolag. Enda smolken var att dessa två samtal innebar 30 minuter i telefonkö. Men taxi kom omgående och körde mig direkt till Ica. Så nu behöver jag inte svälta längre. Jag tror det är tre veckor sedan jag kunde ta mig till affären. Jag har levt på fruset bröd med jordgubbssylt på samt druckit vatten till. Det är inte lätt att bli isolerad av 1) snö/is och 2) handikapp.

En vilsam kväll framför tv:n väntar mig. I morgon är det jobb som vanligt som gäller för min del. Hm. Har inte kollat men misstänker att där finns en arbetshelg nästkommande helg också. Nu ska jag hinna jobba ikapp det jag försakat genom att 1) plugga och 2) tenta.

Men tentan är över för den här gången! Tjohoo! Nästan så det spritter i de gamla 40-åriga benen. Eller om det bara är spasticitet efter ansträngningen att försöka glida graciöst över isen hem.