Flärdskrivaren

Plötsligt insåg jag att det i år är tio år sedan vi hade den första dagboksträffen som gick av stapeln, i Peking (Norrköping). Egentligen borde det gänget träffas igen och se hur det gått för oss. Märkligt nog, när jag tänker på det, så har de flesta flyttat men har kvar dagböckerna/bloggarna. Dagböckerna var startskottet till mycket förändringar i våra liv.

Vi börjar bli gamla, tänkte jag lite osökt av ovan konstaterande. Lika osökt kommer jag in på min 40-årsdag i nästa vecka. Fick frågan i dag på jobbet när jag kunde tänka mig att bli firad, om vi kunde ta det redan nästan måndag. Jo, tja? Ska jag firas? Tydligen är där en insamling på gång (oj, de kan säkert skrapa ihop 500 kr om de ansett mig tillföra något i den sociala tillvaron). Vilket leder till att jag måste bjuda på fika. Och jag har ingen aning om vad det skulle kunna tänkas vara. Vaniljhjärtan? Trots allt fyller jag år två dagar efter Alla hjärtans dag.

Egentligen vill jag bjuda på något som bräcker de andra. Ja, i mars blir en 50, i april en 60. Men jag vill att det ska vara min bjudning de minns.

Ack, jag är så missunnsam. Måste vara åldern...

Förresten - nej, jag ska inte fira min födelsedag. Genomgående har jag inte firat då jag fyllt 20 eller 30, så varför då 40? Jobbet får sin vilja igenom så det får räcka med det firandet. Snabbt och enkelt avklarat.

Du milde! Jag höll på att glömma bloggen! Hur nu det är möjligt. Trots allt har den varit en daglig följeslagare sedan snart elva år.

I dag har jag tänkt en del på Succé - Dagbok på Nätet! Det ska jag nog ta och sluta med. För min tid räcker inte till där.

Vad bedömer jag i en schlagermassaker? Jo, röster och låtar.

Ändå ska jag börja med att summera själva paketeringen. Tre humorlösa programledare som gjorde konstpauser för skratt och applåder. Utan att få de förväntade skratten eller applåderna. Hade man gett manusförfattarna sparken i år? Jag säger bara: Kåta! Inget roligt alls.

Inledningsnumret med schlagerslampornas slakt av Bonnie Taylors I need a hero var obegriplig. Varför detta högtempodisco från 80-talet? Vad hade den med melodifestivalen att göra? Ärligt så var detta den enda upptempolåten i hela tävlingen, och då var den inte ens ett bidrag.

I övrigt för att sammanfatta artisterna. Bleka, stela och orörliga på scen, kläder hämtade från både Ellos och ett skrotupplag. Variationen var inte stor. Lugna eller mellantempolåter. Svaga röster. Löjliga texter med ständiga upprepningar av enstaka ord eller meningar.

Ola Svensson – Unstopable
Vänta! Hörde jag inte den här låten förra året, då framfört av E.M.D? Eller var det bara en korsbefruktning med Lily Allens Fuck you? Och refrängen – Marion Gold i Alphaville? Och varför tänker jag Magnus Carlsson när jag ser Ola? Vilken soppa! Mest av allt påminde det om tysk schlagerpop från 80-talet.

Betyg: 2 av 10
Motivering: Ett smörgåsbord till låt. Det finns något för alla att känna igen. Och på minnet av bättre låtar så slinker denna med. Och var det Rowlf the Dog från Mupparna som spelade piano?

Jenny Silver – A place to stay
Kommer man på sista och åttonde plats i ett sådant här svagt startfält så får man tåla min kritik, även om vi är grannar. Framförandet var inte av en låt eller av en artist. Det var en stillastående installation hemmahörande på ett museum eller i något gatuhörn. Med tanke på den minimala klädseln säger jag ett gatuhörn. Förslagsvis i Rosenlund (speciellt stråk i Göteborg). Det jag undrar mest över är den halva vougerörelsen (en arm viftade i värsta spasticiteten framför och bakom huvudet). Skulle det tillföra något?

Betyg: 3 av 10
Motivering: Trots allt en behagligt enformig och entonig låt. Att betyget inte blev högre beror på musiken. Där var något ljud som jag enbart kunde associera till mina avlopp när där är stopp.

Linda Pritchard – You’re making me hot-hot-hot
En artist som kunde röra sig och som följde sina dansare. Jag fick nästan stillestånd av rörelse på scen, alla eldregn och strålkastarflashar. I mitt förlamade tillstånd kunde jag bara få fram en tanke: Ukraina – ni har blivit rånade på en låt i år!

Betyg: 1 av 10
Motivering: Om vi ska sno upplägget från Ukraina borde det göras bättre än originalet. Låten tillförde ingenting.

Pain of Salvation – Road Salt
När någon låter plågad, krystar fram orden genom hårt sammanbitna käkar, tänker jag direkt på Antony & The Johnsons. Utan den känsla och smärta som Antony & The Johnsons kan uppbringa. Hur var det nu? Pain of Salvation har fem bandmedlemmar? En sjöng. En spelade keyboard. De andra tre…?

Betyg: 2 av 10
Motivering: Helt okej låt, men… Sedan kommer inget mer efter ”men…”. För något saknades. Något som berör. Att sjunga om vägsalt i dessa dagar är lite hånfullt.

Anders Ekborg – The Saviour
En man med pipa. Tyvärr i fel sammanhang. Det här var ingen musikal, men låter hörde hemma där. Operapop som varit bättre med enbart stråkar och utan popkänslan. Lite beklämd blir jag av texten. Om man enbart tolkar vissa ord av refrängen skulle man kunna tro att han lovsjöng en diktator.

Betyg: 1 av 10
Motivering: Rösten får godkänt. Resten vill jag förtränga. Långt bak dit där jag också förträngt att jag en gång i min gröna ungdom röstat på KD. (Och jag förnekar detta om någon försöker påminna mig).

Jessica Andersson – I did it for love
Jag såg inga likheter med Empty room (Sanne Nielsens låt). En hyfsad ballad och en ovanligt påklädd Jessica (utan hotpants). Remixen kan bli riktigt bra. Det störde mig något att där var ett långt parti mitt i låten där det inte var någon sång. Trots allt är bidragen inte mer än på max tre minuter, så det var verkligen dötid. Värst var dock Jessicas sång. Sista halvan av låten vrålade och skrek hon. Skulle det vara hjärteskärande? Det skar mer i huvudet än i hjärtat. Jag kan bara konstatera att hon inte har en stark röst och inte kan bära upp en sådan här låt som trots allt har potential.

Betyg: 3½ av 10
Motivering: Låten är bra. Bort med artisten, fyll tomrummet i låten och gör en upptempomix på låten!

Frispråkar’n – Singel
Ska man rappa på svenska får man gärna artikulera bättre samt inte leka förortsunge med attityd när man ser ut att vara i 30-årsåldern. Refräng: Singel. Jag är singel. Singel. Osökt kom jag tänka på Carola och hennes lysande bröstskylt med ”ledig” eller vad där stod. Andas desperation.

Betyg: 1 av 10
Motivering: Ska man få 0 i betyg måste man sjunga jäkligt falskt. Här kom han undan genom att inte sjunga alls.

Salem al Fakir – Keep on walking
Nasal och pipig. Klen och anorektisk (säkert p.g.a. kameravinkeln). Skulle jag bli glad av detta? Visst, låten var ovanligt ”fartig” i det här startfältet men bestod låten egentligen av mer än två meningar? En mening om man översätter till latin: Ad astra, per aspera.

Betyg: 2½ av 10
Motivering: Uppryckning i tempo i slutet av tävlingen. Märklig låt, ännu märkligare röst. Fastnar som vilket suggestivt sekttal som helst.

Summering: Nästan samtliga låtar dominerades av piano eller keyboard. Inga klara hits, inte mycket att minnas.

Utslagna: Jenny, Frispråkar’n, Anders, Linda.
Andra chansen: Pain of Salvation och Jessica Andersson.
Globen: Salem al Fakir och Ola Svensson.

Vad jag tycker om detta? Föga förvånande. Och jag bryr mig inte. Dock hade jag gärna bytt ut Jenny mot Ola, men som vanligt styrs den här tävlingen av prepubertala småtjejer som ännu inte upptäckt tjusningen med hästar och stalliv. Nej, jag kan inte bry mig. Låtarna var inte tillräckligt engagerande.

I morgon hade jag tänkt mig en schlagermassaker här. Snacka om åtagande, för eländet drar ju ut i många dryga veckor. Jag har ju liksom inte tid med sånt här, som jag sa i går. Även om det blir både "avslappnande" tv och dator som distraherar mig från jobb och studier.

Jag är väldigt orolig. Hur ska jag kunna massakera Silvers bidrag? Efter att ha tjuvlyssnat på låten så kliar det i fingrarna, för jag vet precis vad jag tycker och det är inte snällt.

Oron handlar om att hon bor mindre än 400 meter från mig. Tänk om jag springer på henne eller den hårdrockande maken på Ica en dag? Vi får se hur modig jag är i morgon.

Att ta det lugnt. Jag har så svårt för det. Doktorn säger att jag inte får stressa, ska vila, ta det lugnt. Gör jag inte det förvärras min ms samt att jag trots allt haft en misstänkt - icke verifierad - stroke som också den lett till en livslång medicinsk behandling.

Jag kan inte ta det lugnt. Det finns inte utrymme till det. Jag har inga frikort på jobbet bara för att jag har en kronisk sjukdom. Vissa påstår att jag jobbar mer än de. Andra säger att jag ingenting gör. Sanningen är väl att allt inte syns som jag gör då man tittar på fel ställe.

Det är självförvållat att jag dessutom studerar halvfart på min fritid. Men det handlar om självförverkligande. Dels vill jag studera och utvecklas, men samtidigt vill jag bevisa att jag inte är mentalt efterbliven då hjärnan rent fysiskt krymper av ms. Och att jag har ett egenvärde och inte är sjukdomen ms. Att jag (till viss del) har kontroll över mitt liv.

Så mycket mer hinner jag inte. Ovan motsvarar 50 timmar per vecka i form av arbete/studier. Så att ta det lugnt är en omöjlighet även om jag inte försöker uppnå känslan av stress.

Vila för mig är egentligen sömn. Jag har fortfarande sömnbehovet av 16 timmar per dygn. Man kan ignorera det även om det känns. Samtidigt försöker jag intala mig att jag uppnår någon form av återhämtning om jag surfar nätet eller tittar på tv. Egentligen har jag inte tålamod till det, men försöker förtränga det då jag tror att om jag fokuserar på något annat än arbete/studier så kan jag koppla bort det.

Varför detta inlägg? Jo, jag har haft en flexledig eftermiddag. Sånt har jag inte tid med men kände att jag var tvungen att prioritera sömn för en gångs skull. Jag har sovit hela eftermiddagen. För det som verkligen känns är att jag arbetar sju av nio dagar där bl.a. studierna fått stå tillbaka lite. Och dessa hopplösa flärdtjänstresor där jag stått ute i snöstorm x antal timmar denna vecka då inga bilar dykt upp. Rent fysiskt klarar jag inte av att stå längre stunder men har ibland inget val.

Sova är underbart. Jag har försökt utöka sömntimmarna från 4 till 6 timmar per natt, men har egentligen inte tid. Så att då stjäla lite tid från ordinarie arbetstid kändes behövligt.

Den utrikesfödde chauffören hade fått en knapphändig avlämningsadress för den förståndshandikappade flickan som satt i baksätet. "Simhallen på Idrottsvägen". Inget gatunummer var angivet. Vägen i fråga var cirka 3-4 km lång ute på ett industriområde med massor av företag. Ibland kunde man se i snöbergen en skylt sticka upp med typ "Ishall" eller "Fotbollsplan" och så vidare.

Chauffören fann slutligen simhallen. Själv var jag inte medveten om vart vi var på väg och lade mig inte i det. När chauffören väckte den sovande flickan i baksätet och sa att vi var framme vid simhallen, var jag tvungen att titta två gånger på skylten till huset där vi stannat.

- Öh, det är inte här, sa jag.
- Jo, det vara här, simhall, sa chauffören.
- Nej, sa jag. Det här är ingen simhall.
- Jo. Titta! sa han och pekade på skylten. Bad! sa han.
Jag envisades.
- Nej, det där är varken bad eller simhall. Det står badmintonhall.
- Ja? Bad!
Jag suckade.
- Bääääädminton, sa jag. Inte baaaaad.
Chauffören försökte säga badminton men kunde inte. Än mindre visste han vad det var. Dock körde vi vidare. Chauffören var arg. Jag irriterad. Flickan i baksätet tyst. Vi passerade ett företag. Därefter ishallen.
- Där! sa jag. *****badet!

Jag vet inte riktigt vad chauffören muttrade, men han tyckte inte det lät rätt. Där stod ju inte simhall. Märkligt, han ville släppa passageraren vid badminton men inte vid bad. I vilket fall som helst knotade inte flickan i baksätet, utan hon hoppade ut i snödrivorna och gick målmedvetet raka vägen till entrén där hon försvann in. Så det måste ha varit rätt.

Varför ha Lill-Babs i baksätet som levande GPS när jag finns att tillgå?

Minst fyra gånger per dag åker jag hiss. Jag har alltid haft hisskräck. Nja, obehag åtminstone. Kanske det är därför jag i stor sett varje natt har mardrömmar där jag åker hiss. Vanligaste scenariot är att jag åker i hissen på gamla jobbet. Jag ska alltid åka en våning men någon klåfingrig männsiska gör att jag alltid åker upp till översta våningen (12:e våningen). Det slutar dock inte där. Ja, hissen slutar inte där. Den fortsätter upp på taket och då finns inga hissväggar kvar. (Märkligt nog noterar jag i drömmen att det är otäckt men att utsikten är fin över Hammarsjön).

Rent psykologiskt är detta väldigt intressant. För jag förstår inte vad det ska symbolisera, för jag kan inte tro att det har med vakna hissobehag att göra. I sådana fall borde väl hissen fastna eller störta?

Jag har lärt mig två saker. Ha telefon i fickan om hissen stannar. Ha telefonen i fickan när du går på jobbtoaletten en helg när du är arbetar ensam. Av detta drar jag slutledningen att jag också borde ha mardrömmar om toaletter, vilket jag inte har. Därför tror jag inte hissmardrömmen har med obehaget att göra. Det är något annat psykologiskt suspekt. Jag har aldrig hört att hissar förekommer vid drömtydning, så vad kan det betyda?

Och vad ska länkarna betyda? Nja, innehållet är inte viktigt - bilderna är det.

Förra veckan började jag delkurs 3 på universitetet. Min vana trogen lägger jag ut en bild på min studielitteratur.

Detta är kursböckerna 10 till 12 som jag nu ska plöja igenom. Boken längst till vänster var den jag hade sedan tidigare i min samling, sedan studierna 2006/2007.

Här har också smugit sig in en bok skriven på engelska. Första boken på engelska. De tidigare delkurserna har också haft litteratur på engelska men då i form av tunga forskningsartiklar som inte gör någon glad. Boken däremot verkar vara lättläst, d.v.s. begriplig engelska och inte så tung med facktermer på engelska.

Måste dock säga att det är mer än böcker man läser. Rapporter och artiklar duggar ganska tätt då man förutom litteraturen ska läsa drygt 2 000 sidor per delkurs. Läsåret har fyra delkurser. Jag har fortfarande inte bestämt mig om jag ska fortsätta till hösten. Väljer jag att läsa 2 av 4 delkurser andra läsåret får jag frikort och kan gå direkt till läsår tre där man sedan får en fil.kand. Men jag vet inte längre om jag vill eller orkar. Anledningen till att jag kan hoppa över två delkurser andra läsåret beror på att jag kan tillgodoräkna det jag läste 2006/2007.

Egentligen leder studierna till en chefskompetens inom kommun och landsting, men är jag också tveksam till. Jag läser för läsandets skull. Allmänbildning. Vetgirighet.

Tidigare kursböcker:
Delkurs 1, sidan ett och sidan två.
Delkurs 2.

Bröst förföljer mig på Facebook.

För första gången på mycket länge fick jag i dag ihop exakt det antal timmar jag ska göra på jobbet. Flärdtjänsten har med andra ord skött sig i dag. Inget stressar och tröttar så mycket som flärdtjänst. Även om det blev rätt antal timmar på jobbet så var det mycket samåkning med långa resor. Jag är extremt trött. Tänk om jag kunde få 1) direktresor och 2) exakta hämttider. Tyvärr verkar mina två önskemål oförenliga. Hade det gått att matcha hade jag förmodligen inte blivit så uttröttad och kunnat ha ett normalt liv på min fritid.

Vad hände med den skärpta lagstiftningen om att Sverige skulle vara fullt handikappanpassat 2010?

Det förekommer udda och märkliga böcker i min bokhylla. Ibland tar jag ut en på måfå och bläddrar. I dag blev det Hemmets sjuk- och olycksfallsvård (utgiven av Röda korset 1936). Av någon anledning fastnade jag för lavemang och laxermedel. Och jag undrar hur aktuellt det är i dag? I början av min karriär hade varje avdelning ett särskilt lavemangsrum till patienter.

Jag fann ett recept på hur man gör hemgjord laxermarmelad:

250 gram plommon
250 gram fikon
1 kaffekopp sirap
kokat till fint mos och blandat med
50 gram pulv. senna. (Min notering: senna är en grup växter i ärtsläktet som är laxerande och vanebildande)
1 tesked på kvällen vid behov (oskadlig). Bör förvaras i överbunden glasburk på svalt ställe. För gamla personer.

Men det finns också beskrivningar kring vatten- och oljelavemang. Najs. Och att vissa utnyttjar detta med hög frekvens med resultatet slapp tarm och förstoppning.

Vidare berättas också att ett ordentligt välförsett husapotek bör ha en lavemangskanna.

Var det bättre förr?

Först arbete. Sedan skola. Nu sova. Ja, ungefär så är det väl.

För Gazzys del har dagen varit lite annorlunda. Första sova. Sedan sova. Nu hoppa, skutta, busa.

Vi är dåligt synkroniserade.

Politisk styrning. Så heter min nästa delkurs som börjar i morgon på universitetet. Naturligtvis handlar det om den politiska styrningen i vården. Litteraturlistan var för en gångs skull väldigt kort, endast tre böcker. En utav böckerna har jag sedan tidigare då jag läste precis samma sak för tre år sedan.

Fortfarande hör jag ingen säga "Så intressant!" när jag berättar om vad jag studerar. Märkligt.

För min del tar studieskulden 30 år att betala av. Helt okej. Hade jag inte studerat under tre år mellan 1989-1992 så vet jag inte vart jag hade befunnit mig i dag. Samtidigt förstår jag att avbetalningstiden blir lång då den är inkomstbaserad, jag har låglöneyrke samt förtidspension. Det är sånt man får ta.

Ja, jag fick årsbeskedet från CSN i dag. I år ska jag betala en tusenlapp mer månad. Det känns bättre i dag än för några år sedan, eftersom jag nu faktiskt betalar av skulden och inte enbart räntor. Samtidigt är jag tacksam över att jag kunnat studera kurser på universitet utan studielån. För det jag en gång i tiden tog lån på var gymnasienivå. Det var min lösning för att inte hamna i arbetslöshet i slutet av 80-talet när den värsta lågkonjunktur jag varit med om inträffade. Och utbildning har lönat sig (om än inte ekonomiskt).

Allting är en språngbräda vidare. Därför ångrar jag aldrig tidigare beslut även om jag kanske kunnat fatta bättre beslut om facit hade funnits.

Frågan är om jag genom studieskulden fortfarande betalar av för 80-talets långkonjunktur, eller hur man ska se på det. Det som hände i slutet av 80-talet var att en hel yrkeskår försvann (kontorister) när alla plötsligt fick tillgång till datorer. Utveckling, kallas det visst.