Sedan jag såg Abba vinna Eurovision Song Contest 1974, kan jag inte påminna mig att jag missat någon årsupplaga av melodifestivalen eller ESC. Det är något som alltid hört till - man tittar oavsett vad man tycker.
När jag började blogga för tio år sedan upptäckte jag att det var ett tacksamt ämne att skriva om. Allt tycker något. Eftersom det på nätet bara engagerade de frälsta - som enbart skrev om hur bra allt var, eller besvikelse det var att deras favoritlåt inte vann - valde jag inriktningen massaker. Kritisk blick, kritiskt öra. På ett skämtsamt och lättillgängligt sätt.
Förra året tog jag en bloggpaus och hoppade över schlagermassakern. Väldigt skönt att åter bara bli en tv-tittare. Och inte behöva engagera mig mer än de minuter tv-sändningen varade.
Därför tyckte jag i år att man kunde göra två flugor på smällen och skriva samtidigt som man tittade. Men, usch! Där finns inget att skriva om! Årets upplaga är så urusel att jag inte finner ord. Jo, totalsågning finner jag ord till, men inga ord för att ge omdömen. Som att titta på smutsigt diskvatten som man sedan ska bedöma vilket som är minst hälsovådligt.
Av denna anledning lägger jag ner schlagermassakern med hopp om bättring till nästa år. Och då menar jag bättring på de bidgrag som presenteras. Drömscenariot är bra artister med bra låtar. Allt det som inte finns i år. Även om jag ännu bara sett hälften av årets bidrag, så har jag inga förhoppningar om förändring till det bättre i år.
Frågan är bara varför det blivit så mycket sämre i år? Jag vet faktiskt inte. Jag uppskattar schlager. Jag har inte övergett musiken. Min övertygelse är att det verkligen blivit så illa som jag beskriver och att förändringen inte ligger hos mig. Och jag köper inte årets upplaga.