Flärdskrivaren

Snart är det åter dags att betala av på studieskulden. För studier från 1989-1992. Jag har aldrig känt det som något betungande trots att det är en del pengar (tja, inspirerad av kvällens Lyxfällan med alla sms-lån som jag inte förstår något av - varför man tar den typen av lån). Redan då jag tog mina studielån blev jag ifrågasatt hur jag kunde förstöra min framtid genom lån. Öh, vad är väl mer lämpligt att lägga lån på om inte studier?

Varför började jag studera som vuxen för 20 år sedan? Jo, det var året då i stort alla kontorister blev arbetslösa då administration skulle börja skötas med hjälp av datorer och av de yrkeskategorier som i sin vardag använde sig av kontorister. Många sa till mig att jag borde stämpla fram tills jag hittade ett annat jobb. Det tyckte jag var en märklig inställning. Varför gå arbetslös när man istället kan finna andra vägar och möjligheter när den utbildning man har plötsligt blir värdelös? I nästan ett helt år hade jag användning för min kontorsutbildning. Och det var verkligen nästan som om förändringen kom över en natt. Jag visste att min enda chans var en ombildning genom nya studier.

Efter 20 år börjar nu studieskulden sjunka. Det är inte längre enbart räntorna jag betalar av. Plötsligt ser jag målgången. Elva år kvar. En tredjedel återstår. En tioårsperiod går väldigt snabbt. Även om jag inte precis lidit av att betala av på studieskulden, så är det nu riktigt roligt att se skulden sjunka.

Med facit i hand så tog jag rätt beslut. Det lönade sig att utbilda sig även om det ledde till många år av vikariat inom lågavlönat kvinnoyrke (numera fast anställning inom lågavlönat kvinnoyrke). Vad som hänt om jag inte studerat vet jag inte. Olika åtgärdsprogram via arbetsförmedlingen? En massa pseudokurser för att få nya stämpeldagar? Jag tror inte ens att jag varit arbetslös två månader totalt. I hela mitt liv. Och nu är vi inne i en ny lågkonjunktur med massuppsägningar, men jag känner mig trygg - det ska mycket till för att jag ska bli uppsagd p.g.a. arbetsbrist eller ekonomisk obalans.

Frågan kvarstår. Var hade jag varit i dag om jag själv inte tagit initiativ till studier 1989? Vilka andra vägar hade jag gått?

Tryckande känsla i huvudregionen. Vattenbrist. Vissa dagar hinner jag bara inte. Hinner man knappt lunch kan man inte begära att jag ska hinna slösa tid på att dricka vatten.

Nytt på arbetsrumsfronten: Först på tur att få första bästa rum någonstans vet inte var vet inte när vet inte hur kanske förmodligen väldigt troligt. Det får jag se som ett framsteg. Teori ska omvandlas till praktik.

I morgon: En heldag med Excel, Powerpoint och statistik. Och det ska bli klart under morgondagen. Jag får inte gå hem förrän det är klart. Verksamheten har hyrt ut mina tjänster, så jag känner lite press på att prestera.

I dag fick jag förresten tågbiljetterna till konferensen i Örebro nästa månad. Hotellet är bokat. Konferensavgiften betald. Egentligen, innerst inne, så vill jag inte. Det sliter för mycket på mig att resa, men konferensinnehållet är guld värt. Örebro är smärtgränsen för mig avståndsmässigt.