De två senaste nätterna har jag sovit max sju timmar. Totalt, tillsammans. Jag har nämligen väldigt magont. Först nu, efter någon dag, har jag förstått vad det är. Ms-smärta, ytlig, på huden, fast egentligen hjärnans misstolkning p.g.a. dåliga nervimpulser.

Benen är också konstiga. Tunga som bly, kan inte lyfta dem. Ändå känns det som om de var fyllda av helium på väg att sväva upp i det blå. Motsägelsefullt? Nej, inte när det kommer till ms. Känselförnimmelserna spökar.

Så här blir det alltid när det är för vamt ute. Ja, det är +15 men det räcker. De symtom jag får yttrar sig inte likadant år efter år, de varierar men har några saker gemensamt: neurogen smärta, domningar, känselbortfall. Jobbigt är det bara när det hindrar mig i mitt dagliga utförande. Det stör min koncentration. Allt som oftast, med andra ord. Plågsamt är det inte, bara störande och obehagligt. Men jag vet ju vad det är, så då anpassar jag mig trots allt till det. Till en viss grad.

Såg i tidningen i dag att man funderade på att ta bort dyra läkemedel för vissa patientgrupper (som dit jag hör). Ganska märkligt när man inom vården går ut med något sådant här och påstår att pengarna tas från verksamheternas budget. Mig veterligen så betalas sjukvård och läkemedel av skattepengar och statsbidrag. Det är inte verksamheternas pengar. De kan heller inte exkludera behandlingar p.g.a. kostsamhet då hälsotillstånd ska avgöra behandling. Detta är en politisk fråga om prioriteringar. Visst, ekonomin är begränsad och ska räcka till mycket. Vill man ha mer pengar inom vården så kanske man ska börja med att avgiftsbelägga läkarbesök för barn? Som exempel.

Det är lågt när vården går ut och försöker skapa opinion genom att stressa patientgrupper som i sin tur ska beklaga sig hos styrande. Man går omvägar över de som man ska vårda.