Flärdskrivaren

Bröst förföljer mig på Facebook.

För första gången på mycket länge fick jag i dag ihop exakt det antal timmar jag ska göra på jobbet. Flärdtjänsten har med andra ord skött sig i dag. Inget stressar och tröttar så mycket som flärdtjänst. Även om det blev rätt antal timmar på jobbet så var det mycket samåkning med långa resor. Jag är extremt trött. Tänk om jag kunde få 1) direktresor och 2) exakta hämttider. Tyvärr verkar mina två önskemål oförenliga. Hade det gått att matcha hade jag förmodligen inte blivit så uttröttad och kunnat ha ett normalt liv på min fritid.

Vad hände med den skärpta lagstiftningen om att Sverige skulle vara fullt handikappanpassat 2010?

Det förekommer udda och märkliga böcker i min bokhylla. Ibland tar jag ut en på måfå och bläddrar. I dag blev det Hemmets sjuk- och olycksfallsvård (utgiven av Röda korset 1936). Av någon anledning fastnade jag för lavemang och laxermedel. Och jag undrar hur aktuellt det är i dag? I början av min karriär hade varje avdelning ett särskilt lavemangsrum till patienter.

Jag fann ett recept på hur man gör hemgjord laxermarmelad:

250 gram plommon
250 gram fikon
1 kaffekopp sirap
kokat till fint mos och blandat med
50 gram pulv. senna. (Min notering: senna är en grup växter i ärtsläktet som är laxerande och vanebildande)
1 tesked på kvällen vid behov (oskadlig). Bör förvaras i överbunden glasburk på svalt ställe. För gamla personer.

Men det finns också beskrivningar kring vatten- och oljelavemang. Najs. Och att vissa utnyttjar detta med hög frekvens med resultatet slapp tarm och förstoppning.

Vidare berättas också att ett ordentligt välförsett husapotek bör ha en lavemangskanna.

Var det bättre förr?

Först arbete. Sedan skola. Nu sova. Ja, ungefär så är det väl.

För Gazzys del har dagen varit lite annorlunda. Första sova. Sedan sova. Nu hoppa, skutta, busa.

Vi är dåligt synkroniserade.

Politisk styrning. Så heter min nästa delkurs som börjar i morgon på universitetet. Naturligtvis handlar det om den politiska styrningen i vården. Litteraturlistan var för en gångs skull väldigt kort, endast tre böcker. En utav böckerna har jag sedan tidigare då jag läste precis samma sak för tre år sedan.

Fortfarande hör jag ingen säga "Så intressant!" när jag berättar om vad jag studerar. Märkligt.

För min del tar studieskulden 30 år att betala av. Helt okej. Hade jag inte studerat under tre år mellan 1989-1992 så vet jag inte vart jag hade befunnit mig i dag. Samtidigt förstår jag att avbetalningstiden blir lång då den är inkomstbaserad, jag har låglöneyrke samt förtidspension. Det är sånt man får ta.

Ja, jag fick årsbeskedet från CSN i dag. I år ska jag betala en tusenlapp mer månad. Det känns bättre i dag än för några år sedan, eftersom jag nu faktiskt betalar av skulden och inte enbart räntor. Samtidigt är jag tacksam över att jag kunnat studera kurser på universitet utan studielån. För det jag en gång i tiden tog lån på var gymnasienivå. Det var min lösning för att inte hamna i arbetslöshet i slutet av 80-talet när den värsta lågkonjunktur jag varit med om inträffade. Och utbildning har lönat sig (om än inte ekonomiskt).

Allting är en språngbräda vidare. Därför ångrar jag aldrig tidigare beslut även om jag kanske kunnat fatta bättre beslut om facit hade funnits.

Frågan är om jag genom studieskulden fortfarande betalar av för 80-talets långkonjunktur, eller hur man ska se på det. Det som hände i slutet av 80-talet var att en hel yrkeskår försvann (kontorister) när alla plötsligt fick tillgång till datorer. Utveckling, kallas det visst.

I förra veckan kom nyheten om att ett nytt läkemedel mot ms i form av tabletter är på gång. Sedan dess har jag dagligen fått frågor kring vad jag tycker och tror. Nja, är mitt svar.

I elva år har jag tagit sprutor mot ms. De första fem åren en spruta varannan dag, men jag fick biverkningar och fick byta till annan sort. En spruta som ska tas dagligen. Visst, tabletter skulle underlätta. Sprutorna ska förvaras i kylskåp och det gäller att planera resor.

Men så här är det:

1. Jag har inga biverkningar av mina sprutor. Tabletterna (två olika sorters är på gång) har kända biverkningar, främst i form av infektioner. Speciellt i form av herpes zoster som dessutom två i studien avlidit av. Zosterinfektioner har jag redan i form av bältros. Övriga biverkningar är inte kända då studierna inte pågått så länge.

2. Sprutorna drar ner skoven med 30 %. Tabletterna med 55 %. Fördel tabletter alltså. Men då får man också väga in eventuella biverkningar av tabletterna. Är det bättre med sprutor som fungerar så där, eller tabletter som man inte vet hur man reagerar på?

3. Sprutor är dyrt (10 000 kr/månad). Vad tabletterna kostar vet man inte än. Blir det dyrare än sprutorna (finns fyra sorters) blir det knappast aktuellt för någon att få tabletterna utskrivna. Kanske man tvingas ta sig igenom alla sprutorna innan ens tabletterna kommer i fråga? I Hälso- och sjukvårdslagen står inskrivet att vården ska vara kostnadseffektiv, vilket betyder att man ska hushålla med givna resurser. Är tabletterna dyrare än sprutor så får man verkligen slåss för att få tabletter. Omvänt, är tabletterna billigare, så kanske man tvingas avbryta en fungerande sprutbehandling.

Som vanligt är jag ambivalent i frågan. Tabletter låter som ett bra alternativ om sprutorna slutar ha avsedd effekt. Dock har jag ett annat problem: Jag börjar bli sönderstucken då jag inte har så många stickställen längre sedan jag fick bältros på magen. Så vi får väl se. Ännu är det för tidigt att hoppas eller tro någonting. Jag avvaktar utvecklingen - på flera plan.

Helt säker är jag inte, men jag har nog inte direkt nämnt Pippi.

Pippi, nymfparakiten jag en gång i tiden hade. Jo, hon hette Pippi. Jag minns inte så mycket men tror vi delade rum när jag gick på låg-/mellanstadiet. Vi köpte henne av en uppfödare i byn. Hon var lika egensinnig som vad Gazzy är. Och med lika stark integritet. Pippi gillade mig aldrig riktigt. Jag var hennes andrahandsval när ömma modern inte var hemma. Ensamma kunde vi gosa och busa lite. Det jag inte uppskattade var att hon tuggad på precis allt. Som mina fina Okej-planscher med Kiss och Boy George.

Nej, det finns inte så mycket att säga. Pippi dog redan efter ett par år och vi vet inte riktigt varför. Hon kunde sista dygnen inte behålla någon mat. Förmodligen dog hon av uttorkning och viktförlust.

Jag har några sparade stjärtfjädrar som minne. Några foton finns, men de börjar blekna. Precis som minnet.

I dag blir det lite egofoton igen. Egentligen beror det på att Kim efterfrågade helkroppsfoton på mig. Jag gillar verkligen inte att visa upp mig i helfigur av förklarliga skäl. Därför fick jag gräva en del i fotoalbumen och det är inte särskilt aktuella fotografier. Samtidigt fann jag några andra som jag också kastar ut här.

Tidigt 90-tal. Jag var den ständiga vikarien och var inskriven hos Arbetsförmedlingen. Trots att jag hade pågående vikariat så tvingades jag gå jobbsökarkurs. Det var här jag för första gången stiftade bekantskap med Windows. Redan då var jag klåfingrig och ändrade alla inställningar till allas fasa. Notera luggen. Alltså - jag hade lugg! Varför tänker jag Lennart Swahn?

Klassträff 1996. Det var tio år efter vi slutade grundskolan. Öh, jag blev full. Det var inte det jag ville ha sagt, utan jag fascinerades åter av frisyren. Precis som på förra fotot var jag blond (ej blonderad). Det har ändrats, kan man säga.

Jag är inte säker, men tror att foto är från 1998. Året före ms. Tror fotot togs av min far då han ville skicka bild av mig till släkten i Finland. Jag ser verkligen butter ut. Ändå har jag i dag kontakt med några kusiner på Facebook, så de måtte inte ha sett det avskräckande fotografiet. Det märkliga är - förutom att luggen fallit bort - att jag här har väldigt mörkt hår. Vad hände med det blonda? Nåja. Ett av få helkroppsfotografier. Säkert därför jag surar, för jag gillar inte helkropp.

Ännu en gång var min far i farten med kameran och tog ett helkroppsfoto. Från 2001 när jag besökte Skåne (flyttade 2000). Jag noterar här att kepsen får dölja mitt icke-existerande hår.

Samma år som fotografiet ovan. Samma skjorta som ovan. Självklart gillar jag inte se min vikt, men det är värre att se mig nyrakad. Jag ska ha stubb eller någon annan typ av ansiktsbehåring. Men, nästan helkroppsavbildning. Hoppas Kim är nöjd.

Det är stressigare att hinna med allt hemma än allt det som rasar över en på jobbet. Det jag borde hinna i kväll är att lägga upp och testa några nya bloggskins.

Inte för att jag vill skvallra, men bredvid mitt tangentbord ligger en äldre dam och snarkar. Dammsugaren tröttade väl ut henne tidigare i dag. Trots att hon var ovanligt behärskad.

Flera nätter har jag blivit av med kissemissen. Hon ska ligga bredvid mig i sängen för att jag ska kunna sova lugnt. Dock har jag fått lära mig hennes nya sovplats och acceptera den. Det har visat sig att om jag rör på mig så trillar hon ner, så jag får ta det försiktigt. Lyckligtvis sover jag utan att röra en fena, så hon kan också sova ostört. Råkar jag röra på mig så faller hon alltså ner. Varifrån? Mig så klart! Hennes nya sovplats är ovanpå mig rygg. Jag sover på magen. Det är därför jag heller inte ser var hon är. Och nej - jag känner inte att det ligger en trekiloskatt på min rygg. Jag vet inte riktigt varför, men jag känner just nu ingen beröring på ryggen.

Plötsligt går jag från tema Gazzy till tema ms. I går var det elva år sedan jag fick mitt första symtom (synnervsinflammation). Genom åren har jag gjort många sammanfattningar kring hur jag mår i denna väldigt individuella kroniska sjukdom. Jag har inget nytt att tillägga. För att knyta an till det jag skrev i första stycket så sover jag väldigt orörlig. Ska jag vända på mig måste jag vara vaken och aktivt utföra lägesförändringen. Ungefär som när jag går (obehindrat, oftast med en krycka, ett par hundra meter som sedan kräver vila) och måste tänka att jag lyfter foten, flyttar balansen, tar ett steg framåt o.s.v. Inget går automatiskt utan tankekraft. När det gäller känsel så är den störd p.g.a. nervimpulsernas långsamma gång genom min fagra lekamen. Benen har jag egentligen inte haft känsel i de senaste tio åren. Periodvis har jag ingen känsel i ansiktet heller, eller på vissa fläckar på bål och armar. Det är inte kroniskt, utan varierar över tid. Tydligen har jag känselbortfallet just nu på ryggtavlan.

Så hur sammanfattar man detta? Jo, Gazzy utnyttjar mina svagheter. Helt rätt, för jag är väldigt svag för henne.

Angående rubriken: Lady Gaga sjunger i alla sina låtar sitt artistnamn, har jag noterat. Och i senaste låten Bad romance sjunger hon den intelligenta textraden jag citerar. Nåt fick jag döpa inlägget till.

Ibland är det intressant att se hur lång tid det tar innan Aftonbladet.se ändrar uppenbara stavfel. Efter tio timmar har ännu inget hänt. Men fusköversätter man en engelsk text samtidigt som man inte gör det korrekt, så kanske man inte ska förvänta sig för mycket.

Jerry har en sådan där lista att besvara som jag tycker mig känna igen. Förmodligen har jag svarat på frågorna för några år sedan. Eftersom jag inte minns, gör ingen annan det heller. Därför kan jag dra listan igen.

Stänger du av mobilen då du sover?
För det första går det inte att stänga av om jag inte plockar ur batteriet, för det andra har jag mobilen som reservväckarklocka.

Vem såg dig naken senast?
Någon granne, kanske? Jag har för vana att springa runt naken hemma och jag saknar persienner.

Hur såg du ut på högstadiet?
Svårt att säga. Under de tre åren ändrade jag utseende en del även om jag redan på mellanstadiet hade kommit ganska långt i puberteten. Överviktig var jag åtminstone. Annars gick jag från tönt till hipp vad gäller frisyr. Till viss del blev jag även modemedveten även om det kanske aldrig riktigt syntes till det yttre. Petig var jag åtminstone. Och jag började raka mig som 13-åring, så jag såg nog ändå ganska respektabel ut. Aldrig haft moppefjun åtminstone.

Hur kommer du att se ut om tjugo år?
Jag tror inte man som vuxen ändras så mycket förrän man fyller de magiska 67 då allt verkar förfalla över en natt.

Hur var du på dagis?
Nej, går inte att besvara då jag aldrig gått på dagis. Hålan hade ett dagis men långt ifrån alla gick där. På min tid stannade man hemma hos antingen mamma eller dagmamma.

Hur är du som arbetskamrat?
Villig, allvetande, påfrestande.

Biter du på naglarna?
Bara åtta av tjugo. Förutom tånaglar så biter jag inte på tumnaglar.

Har du något handikapp?
En del fysiskt, mest besvär med ben och ögon.

Är du rädd för att få hängbröst?
Frågan är hur mina bröst ser ut i dag. Låt mig säga så här: Inte är de då toppiga.

Svär du?
Nej, jag tänker inte ens svordomar.

Är du trevlig mot Jehovas vittnen?
Nej, jag tror inte på det de bevittnat.

Hur homo är du på en 1-10?
På en skala? Jag gillar spela karaktären. Det provocerar i vissa sammanhang vilket är kul.

Om du var tvungen att välja en maträtt livet ut vad skulle du välja då?
Oj. Man skulle kunna tro att jag skulle svara fisk, men det gör jag inte. Någon krämig potatisgratäng med mycket purjolök.

Vilken mat är den största missen att bjuda dig på?
Svamp. Jag föraktar dessa människor.

Har du blivit tagen av socialen någon gång?
Omändertagen? Nej, det har aldrig funnits anledning.

Ljuger du?
Att förhala sanningen förbättrar ingen situation.

Har du kysst en polis?
Det låter inte lockande.

Har du något att dölja?
Ja, vissa saker för vissa personer.

Vad har du på din nyckelknippa?
Fem nycklar?

Är du gift?
Inte än.

Skulle du gå upp klockan tre på natten för att hämta den du älskar?
Nattetid är inga problem.

Kan du laga cyklar?
Aldrig försökt.

Kan du fixa bilar?
Aldrig försökt.

Brukar du köra om?
Jag gjorde det sist jag körde bil. Det var 1993.

Kan du baka bröd?
Självklart! Men jag gör det inte. Jag äter nästan aldrig bröd och föredrar köpt bröd framför hembakat.

När jag inte arbetar så tvättar jag. Efter maskinhaveriet före jul har jag stora tvätthögar att ta mig igenom. Just nu går livet ut på att sortera tvätt, tvätta, hänga tvätt, vika tvätt. Ganska trevligt om än just nu också väldigt enformigt.