Flärdskrivaren

Den utrikesfödde chauffören hade fått en knapphändig avlämningsadress för den förståndshandikappade flickan som satt i baksätet. "Simhallen på Idrottsvägen". Inget gatunummer var angivet. Vägen i fråga var cirka 3-4 km lång ute på ett industriområde med massor av företag. Ibland kunde man se i snöbergen en skylt sticka upp med typ "Ishall" eller "Fotbollsplan" och så vidare.

Chauffören fann slutligen simhallen. Själv var jag inte medveten om vart vi var på väg och lade mig inte i det. När chauffören väckte den sovande flickan i baksätet och sa att vi var framme vid simhallen, var jag tvungen att titta två gånger på skylten till huset där vi stannat.

- Öh, det är inte här, sa jag.
- Jo, det vara här, simhall, sa chauffören.
- Nej, sa jag. Det här är ingen simhall.
- Jo. Titta! sa han och pekade på skylten. Bad! sa han.
Jag envisades.
- Nej, det där är varken bad eller simhall. Det står badmintonhall.
- Ja? Bad!
Jag suckade.
- Bääääädminton, sa jag. Inte baaaaad.
Chauffören försökte säga badminton men kunde inte. Än mindre visste han vad det var. Dock körde vi vidare. Chauffören var arg. Jag irriterad. Flickan i baksätet tyst. Vi passerade ett företag. Därefter ishallen.
- Där! sa jag. *****badet!

Jag vet inte riktigt vad chauffören muttrade, men han tyckte inte det lät rätt. Där stod ju inte simhall. Märkligt, han ville släppa passageraren vid badminton men inte vid bad. I vilket fall som helst knotade inte flickan i baksätet, utan hon hoppade ut i snödrivorna och gick målmedvetet raka vägen till entrén där hon försvann in. Så det måste ha varit rätt.

Varför ha Lill-Babs i baksätet som levande GPS när jag finns att tillgå?