Flärdskrivaren

Vad bedömer jag i en schlagermassaker? Jo, röster och låtar.

Ändå ska jag börja med att summera själva paketeringen. Tre humorlösa programledare som gjorde konstpauser för skratt och applåder. Utan att få de förväntade skratten eller applåderna. Hade man gett manusförfattarna sparken i år? Jag säger bara: Kåta! Inget roligt alls.

Inledningsnumret med schlagerslampornas slakt av Bonnie Taylors I need a hero var obegriplig. Varför detta högtempodisco från 80-talet? Vad hade den med melodifestivalen att göra? Ärligt så var detta den enda upptempolåten i hela tävlingen, och då var den inte ens ett bidrag.

I övrigt för att sammanfatta artisterna. Bleka, stela och orörliga på scen, kläder hämtade från både Ellos och ett skrotupplag. Variationen var inte stor. Lugna eller mellantempolåter. Svaga röster. Löjliga texter med ständiga upprepningar av enstaka ord eller meningar.

*

Ola Svensson – Unstopable
Vänta! Hörde jag inte den här låten förra året, då framfört av E.M.D? Eller var det bara en korsbefruktning med Lily Allens Fuck you? Och refrängen – Marion Gold i Alphaville? Och varför tänker jag Magnus Carlsson när jag ser Ola? Vilken soppa! Mest av allt påminde det om tysk schlagerpop från 80-talet.

Betyg: 2 av 10
Motivering: Ett smörgåsbord till låt. Det finns något för alla att känna igen. Och på minnet av bättre låtar så slinker denna med. Och var det Rowlf the Dog från Mupparna som spelade piano?

*

Jenny Silver – A place to stay
Kommer man på sista och åttonde plats i ett sådant här svagt startfält så får man tåla min kritik, även om vi är grannar. Framförandet var inte av en låt eller av en artist. Det var en stillastående installation hemmahörande på ett museum eller i något gatuhörn. Med tanke på den minimala klädseln säger jag ett gatuhörn. Förslagsvis i Rosenlund (speciellt stråk i Göteborg). Det jag undrar mest över är den halva vougerörelsen (en arm viftade i värsta spasticiteten framför och bakom huvudet). Skulle det tillföra något?

Betyg: 3 av 10
Motivering: Trots allt en behagligt enformig och entonig låt. Att betyget inte blev högre beror på musiken. Där var något ljud som jag enbart kunde associera till mina avlopp när där är stopp.

*

Linda Pritchard – You’re making me hot-hot-hot
En artist som kunde röra sig och som följde sina dansare. Jag fick nästan stillestånd av rörelse på scen, alla eldregn och strålkastarflashar. I mitt förlamade tillstånd kunde jag bara få fram en tanke: Ukraina – ni har blivit rånade på en låt i år!

Betyg: 1 av 10
Motivering: Om vi ska sno upplägget från Ukraina borde det göras bättre än originalet. Låten tillförde ingenting.

*

Pain of Salvation – Road Salt
När någon låter plågad, krystar fram orden genom hårt sammanbitna käkar, tänker jag direkt på Antony & The Johnsons. Utan den känsla och smärta som Antony & The Johnsons kan uppbringa. Hur var det nu? Pain of Salvation har fem bandmedlemmar? En sjöng. En spelade keyboard. De andra tre…?

Betyg: 2 av 10
Motivering: Helt okej låt, men… Sedan kommer inget mer efter ”men…”. För något saknades. Något som berör. Att sjunga om vägsalt i dessa dagar är lite hånfullt.

*

Anders Ekborg – The Saviour
En man med pipa. Tyvärr i fel sammanhang. Det här var ingen musikal, men låter hörde hemma där. Operapop som varit bättre med enbart stråkar och utan popkänslan. Lite beklämd blir jag av texten. Om man enbart tolkar vissa ord av refrängen skulle man kunna tro att han lovsjöng en diktator.

Betyg: 1 av 10
Motivering: Rösten får godkänt. Resten vill jag förtränga. Långt bak dit där jag också förträngt att jag en gång i min gröna ungdom röstat på KD. (Och jag förnekar detta om någon försöker påminna mig).

*

Jessica Andersson – I did it for love
Jag såg inga likheter med Empty room (Sanne Nielsens låt). En hyfsad ballad och en ovanligt påklädd Jessica (utan hotpants). Remixen kan bli riktigt bra. Det störde mig något att där var ett långt parti mitt i låten där det inte var någon sång. Trots allt är bidragen inte mer än på max tre minuter, så det var verkligen dötid. Värst var dock Jessicas sång. Sista halvan av låten vrålade och skrek hon. Skulle det vara hjärteskärande? Det skar mer i huvudet än i hjärtat. Jag kan bara konstatera att hon inte har en stark röst och inte kan bära upp en sådan här låt som trots allt har potential.

Betyg: 3½ av 10
Motivering: Låten är bra. Bort med artisten, fyll tomrummet i låten och gör en upptempomix på låten!

*

Frispråkar’n – Singel
Ska man rappa på svenska får man gärna artikulera bättre samt inte leka förortsunge med attityd när man ser ut att vara i 30-årsåldern. Refräng: Singel. Jag är singel. Singel. Osökt kom jag tänka på Carola och hennes lysande bröstskylt med ”ledig” eller vad där stod. Andas desperation.

Betyg: 1 av 10
Motivering: Ska man få 0 i betyg måste man sjunga jäkligt falskt. Här kom han undan genom att inte sjunga alls.

*

Salem al Fakir – Keep on walking
Nasal och pipig. Klen och anorektisk (säkert p.g.a. kameravinkeln). Skulle jag bli glad av detta? Visst, låten var ovanligt ”fartig” i det här startfältet men bestod låten egentligen av mer än två meningar? En mening om man översätter till latin: Ad astra, per aspera.

Betyg: 2½ av 10
Motivering: Uppryckning i tempo i slutet av tävlingen. Märklig låt, ännu märkligare röst. Fastnar som vilket suggestivt sekttal som helst.

*

Summering: Nästan samtliga låtar dominerades av piano eller keyboard. Inga klara hits, inte mycket att minnas.

Utslagna: Jenny, Frispråkar’n, Anders, Linda.
Andra chansen: Pain of Salvation och Jessica Andersson.
Globen: Salem al Fakir och Ola Svensson.

Vad jag tycker om detta? Föga förvånande. Och jag bryr mig inte. Dock hade jag gärna bytt ut Jenny mot Ola, men som vanligt styrs den här tävlingen av prepubertala småtjejer som ännu inte upptäckt tjusningen med hästar och stalliv. Nej, jag kan inte bry mig. Låtarna var inte tillräckligt engagerande.