Flärdskrivaren

I dag köpte jag Luftslottet som sprängdes. DVD-versionen, alltså. Del 1 och 2 av Millenniumtriologin har jag redan och hade kanske tänkt att avvakta tredje filmen eftersom egentligen inte har tid att titta på filmer. Men jag var tvungen. Nyfikenheten tvingade mig.

Vid inspelningstillfället gick jag i glaskorridoren en våning upp. Nu har jag kontrollerat. Jag syns inte till, tack och lov! Jag vet inte om jag gick där när kameran rullade, för de höll på ganska många timmar.

Det där med filminspelningar på mitt jobb. Det har hänt nu några gånger, men det är aldrig så att vi anställda får veta detta förrän i efterhand, eller om vi själv ser det. Och vi får aldrig senare heller veta vad det är för typ av inspelning. Det jag kan tycka är lite märkligt är att man får tillstånd att spela in komersiella filmer då det är fotograferingsförbud. Jag vet inte om det hör samma med goodwill eller nåt. Där är ju en policy om att vi ska värna om varumärket. Integritet och sekretess verkar vara lite sekundärt, för hur hårt kan man kontrollera att regler efterföljs efter att man gett ett godkännande?

Det är mycket man glömmer. Plötsligt kom jag ihåg hur det var för tio år sedan när telefontaxan varierade beroende på om man ringde lokalsamtal eller rikssamtal. På jobbet fick man ringa sjukhusväxeln och begära öppen linje för rikssamtal. Samtidigt fick man motivera för få ett godkännande. Typ "jag ska ringa en anhörig till en patient". Var det ett privatsamtal drogs det på lönen. Skulle man ringa ett utlandssamtal var det lite värre. Inget motiverade att ringa utlandet om man inte var doktor.

Dock kunde man komma runt ovan på ett ganska enkelt sätt. Fax med telefonlur. Faxen hade alltid öppen linje.

Varför ter sig vissa saker märkliga i efterhand, där man aldrig ifrågasätter det när det pågår? Lite nazivarning.