Flärdskrivaren

Lyckligtvis fick jag en arbetshelg som gjorde att väntan inte kändes så lång. I dag kom säsong 3-5 av Star Trek Voyager och jag fick bege mig till postutlämningen. Jag brukar aldrig gå dit. Jag brukar ta flärdtjänsten från jobbet direkt till postutlämningen för att slippa backen som ligger mellan oss och bostaden. Tvyärr så 1) jobbar jag inte på några veckor, samt 2) flärdtjänst får inte ske inom stadsdelen (en dum regel kommunen har).

Det är inte långt till postutlämningen. Men uppförsbacken är hemsk. Inte särskilt brant eller lång, men problematisk. Jag har falltendens bakåt när jag går uppför en backe. Av någon anledning kan jag inte skjuta tyngdvikten framåt när jag går uppför. Utan kryckan hade jag fallit baklänges och den risken finns även med en krycka. Men vad är alternativen? Ingen annan kan lösa ut mina paket. Det har postutlämningen gjort klart för mig, att det fungerar inte ens om mitt ombud har min legitimation och en fullmakt med sig. Taxi (inte flärdtjänst) är också lite overkill. Kostnaden blir hög trots 200 meter.

Nåja. Det var behövligt att jag fick mina dvd-boxar. Med risk för liv och hälsa trotsade jag geografin.

En sak kom jag tänka på. Byråkratin jag brukar beskriva i bloggen är där ingen som tror på när jag återberättar det för andra. Andra som har erfarenhet av kommunen. Tydligen är det bara jag som råkar ut för paragrafryttare. Och frågan är om andra kan skicka ombud till sin postutlämning och få med sig paket därifrån?

I morgon kan jag sova till kl. 07. Det är exakt 2,25 timmar längre än vanligt, men jag har förhandlat mig till en sovmorgon. För i morgon är det sjätte arbetsdagen av sju (ledig i måndags) och dagen i dag har inneburit 15 timmars hålligång (arbete+universitetet). Låt oss säga att jag är trött. Det låter bättre så utan att jag drar alla krämpor ansträngningen innebär. I form av ökad tinnitus, oklara tankebanor, smärtande bältros, stickningar i fötterna, obalans, ökat dubbelseende, ofrivilliga skakningar i kroppen o.s.v. Whoops! Jag råkade visst dra krämporna ändå. Och inte blir det bättre av att jag tydligen är skyldig arbetsgivaren karensdagar sju år tillbaka. Trots att jag med säkerhet vet att man dragit karensdagar då det varit aktuellt. För inte menar de väl att de glömt dra karens då jag varit frisk? Hur hårda är egentligen allsmäktiga FK?

Tillägg: Och så låg här en kallelse till tandläkaren. Men det kände jag mig uppiggad av. Skönt, behagligt och vilsamt när man väl får ligga i den där sköna stolen och blir omhändertagen på bästa sätt. Lite som en spaupplevelse. Eller hur?

Med lätt panik stegade jag till banken eftersom jag har en räkning jag behöver betala omgående. Nej, det är inte interneträkningen, utan kåravgiften för att få ut betyg från universitetet.

Till min stora förvåning går det inte att betala räkningar på banken!? För det första var jag inte kund, och för det andra så hantera man inte kontanter. I min enfald trodde jag att man kunde gå in banken med sin bankgiroblankett och kasta upp kontanter på disken. Oh, nä!

Då är min fråga - varför fysiska banker om man inte kan hantera kontanta pengar där? Då räcker det ju med en telefon- och internetbank. Och nämnda bank hade inte någon underrubrik typ "fastighetsförmedling" eller nåt sånt. Har denna bank ett existensberättigande? Egentligen? Om man inte har en traditionell kassa... För vem var denna bank egentligen? Och varför får de kalla sig bank?

Från förra månaden:

Annars är jag mest upprörd över att jag inte får ha arbetskläder längre på jobbet. Det är så urbota dumt att det inte liknar någonting. Vadå inte patientnära arbete? Smittor och skit kan man få på andra sätt i den miljön. Men nu ska det sparas pengar. Märkligt eftersom regelverk för arbetskläder inkluderar alla personalkategorier om man befinner sig i lokaliteter där det finns behandlade patienter. Okunskap där man nu visar hur man värderar vissa personalkategorier som betydelselösa.

Vi är många som retat upp oss enormt på detta. Vi har tvingats köpa arbetskläder privat. Administrativ personal får inte ha arbetskläder på sig inom vården då kostnaden blir för hög då tvätteriet tar betalt för att tvätta. I vintras fick vi särskild utbildning i hygien och om hur viktigt det är att vi använder arbetskläder p.g.a. smittoriskerna. Plötsligt gäller det inte längre eftersom man nu vill spara pengar. Ofta är det så att administrativ personal står i första ledet vid mötet med patienten.

Egentligen är jag inte förvånad. På en plats fick vi stänga då en smittsam patient skulle göra ett besök. All personal fick efteråt skickas på lungröntgen. Utom sekreteraren (jag) som stod och tog emot patienten. Eller de gånger man sitter i kassan och inte får veta att patientens skabb smittar via patientbrickan. Och man vet aldrig när eller hur man smittas, eller av vad. Man är utsatt precis hela tiden. Vi ska dessutom kunna rycka in vid hjärtstopp då vi fått lära oss hjärt-lungräddning.

Obegripligt att hygienrutiner inte ska gälla administrativ personal. Vem vill med privata kläder åka hem efter en dag på jobbet med möten som ovan? Ärligt tycker jag att denna regel borde gälla all vårdpersonal. Använd privata kläder. Ta på en skyddsrock först om det finns risk för kroppsvätskor. Däremellan kan väl alla gå privatklädda? Vårdpersonal arbetar också väldigt mycket administrativt och då finns ingen mening med att de sitter i arbetskläder.

Det är dyrt att köpa privata arbetskläder. Jag köper på rea vilket hittills gått på en tusenlapp. Ordinariepriset skulle vara det dubbla. Mina kollegor känner sig också tvingade att betala för sina egna arbetskläder. Jobbet i sig kräver det, hygienreglerna kräver det, arbetsmiljöverket kräver det. Arbetsgivaren vägrar. För vi är obetydliga i sammanhanget. Och tydligen immuna också.

Oacceptabelt.

Tillägg: Sedan är där ju så fruktansvärt skitigt på jobbet också. Enligt städföreskrifterna får städpersonal inte damma eller städa under skrivbord om där står en stol i vägen. Jag nyser konstant på jobbet. Ännu en anledning till varför man inte precis vill använda privata kläder. Det är ett skitigt jobb. Även för administrativ personal.

Tilägg 2: Nej, vi behöver inte spara pengar. Vi går plus.

Det har gått två år sedan jag och en kollega skrev vår uppsats* på högskolan. Frågan är om det blir en fortsättning till hösten. Jag sökte ht07 och kom in, men fick tacka nej då FK inte tillät studier för någon som har 25 % förtidspension. Jag sökte ht08 och kom in, men fick tacka nej då FK inte tillät studier. Japp, på grund av förtidspensionen. Nu har jag sökt ht09 och kommer förmodligen inte in trots att FK nu tillåter studier vid förtidspension. Men jag vill verkligen studera. Jag börjar bli gammal och studierna är på cirka fem år (halvfart). Det finns inte en plan B.

Jag älskar Cristina Husmark Pehrsson som möjliggör det för förtidspensionärer att leva ett socialt liv med möjlighet till kompetensförhöjning. Dessutom har hon lovat** att en eventuell ny regering*** i framtiden inte kommer att återgå till det gamla regelverket. Så börjar jag studera är jag tacksam om jag får möjlighet att slutföra och inte avbryta mitt under pågående utbildning.

* Omslagsbild på uppsatsen:

** Jag var på ett informationsmöte med henne i höstas.

*** God forbid!

Av en händelse upptäckte jag i dag att det är på dagen sju år sedan jag förtidspensionerades 25 %. Jag börjar väl acceptera det. Och jag är glad att jag inte gick med på FK:s önskemål om 50 %. Det var omotiverat i mina ögon då de basserade sitt beslut på att jag vid tillfället var sjukskriven för ett skov. De såg inte till helheten, till arbetsförmåga över ett helår, eller bakåt i tiden. Men som jag fick tjata. Egentligen ville jag inte förtidspensioneras alls i någon grad, men vi möttes väl på halva vägen. På 25 %. Det är verkligen en tid jag behöver för återhämtning i form av sömn. Märkligt nog är jag just nu glad över att det är permanent, att det inte är tidbegränsat med nya ansökningar och utredningar. Byråkratin är det som tar mest tid och kraft för någon som inte har just tid eller kraft.

Allvarligt. Jag är trött på hemtjänsten. Nu har de förstört min parkett också.

Jag har sagt till dem att inte ösa vatten över parketten. På sin höjd får man fukta ett golv (oavsett underlag). Förutom att min parkett nu spruckit, så har mattorna gått sönder. Gummerad undersida på mattorna - mattor som aldrig får läggas på ett vått golv. Gummit har torkat och frasas sönder. Samt att gummit torkar fast i parketten. Både golvet och mattorna är förstörda.

Så vad gör man? På vems ansvar vilar detta? Kommunen? Knappast. Jag står för hyreskontraktet och är skyldig till alla skador som uppstår i mitt hem även om jag inte är orsaken. En annan dag kanske jag blir förbannad och ringer kommunen, men just nu är jag bara uppgiven och smått less.

De som orsakade skadan för två veckor sedan kom åter i dag. Den här gången observerade jag dem tyst. Jo, de öser verkligen vatten över golven och kastar på mattorna ovanpå. Till och med trasmattan i köket gick inte att rubba.

Jag föredrar ett skitigt hem framför ett skadat hem. Dags att göra sig av med hemtjänsten?

I eftermiddags gjorde jag som så många andra. Jag vallfärdade till Folkets hus för att lyssna på socialförsäkringsminist Cristina Husmark Pehrsson.

Jo, det gäller det nya regelverk som säger att jag från den 1/1 2009 har rätt att på den del jag har permanent "förtidspension" (25%) får lov att arbeta (tjäna pengar), studera och arbete ideellt. Utan att FK någonsin ifrågasätter om jag kanske inte ändå har en arbetsförmåga och drar in min sjukersättning. Jag var tvungen att gå på detta för att höra om det verkligen var sant.

Det är sant. Helt underbart! Detta är nämligen något jag efterfrågat i många år. Med jämna mellanrum har jag deltagit i intervjuer om livet som förtidspensionär och jag har varje gång påtalat just detta hur stelbent det är att med hela handen peka och säga att ens arbetsförmåga är exakt 0 - 25 - 50 - 75 - 100 procent. Så exakt kan inget vara utan är ren och skär idioti. Jag har bättre dagar, jag har sämre dagar. Kanske jag kan jobba 80%, men det är antingen 75 eller 100% enligt byråkrati och regelverk.

Det som också gjort mig vansinnig är att FK tolkat allting som arbetsförmåga. En timmes övertid på jobbet - 100% arbetsförmåga; konsekvens friskförklarad. En kvällskurs i akvarellmålning - 100% arbetsförmåga; konsekvens friskförklarad. Och så vidare. Det är skillnad på att prestera genom förvärvsarbete och att gå en passiv men socialt viktig kvällskurs.

Nu är det alltså fritt fram för mig. Jag får lov att fortsätta arbeta 75% (kommer aldrig orka 100%) och samtidigt studera på universitet 100% livet ut om jag så vill. Utan att förlora min sjukersättning. Den kommer aldrig bli ifrågasatt. Någonsin. Jag får äntligen en egen fritid som inte angår försäkringskassan! Dagens regelverk säger att jag ska arbeta 75%. All övrig tid på dygnet ska jag vara passiv.

Så vad kommer jag att göra nu när nya regelverket träder i kraft? Studera! Kompetenshöjning! Universitetet väntar på mig.

Väldigt sällan, men det händer, så är det kvinnliga flärdtjänstchaufförer. Och det är alltid samma visa - de vet inte hur man backar en bil. De blir förtvivlade när de hämtat mig hemma för man måste backa. Trots gott om utrymme att vända en bil så backar de in i häckar, blomkrukor, kör upp på gräsmattor och in i husväggen. Efter att först ha beklagat sig och halvt snyftande förklarat att de inte kan backa, vilket de sedan bevisar. Ibland är de nära att ringa kollegor som ska komma och backa deras bilar.

Jag förstår det inte. Hur kan de ha körkort och taxikort? Händer det dessutom inte ganska ofta att om man kör taxi så måste man förstå att backa en bil? Och varför är det bara de kvinnliga chaufförerna som inte klarar det? Det är inte konstigt att fördomar uppstår.

Jo, det var en sådan dag i dag. Men det började med att hon ringde mig hemma och undrade var jag bodde. Jo, hon hade min adress. Och hon hade följt GPS. Men hon visste inte vart hon var. Öh, vad mer kunde jag göra? Så jag gick ut och hon höll vid granndörren, två meter bort.

Vi lyckades backa, för vi var så illa tvungna. Hon ville köra rakt fram, men den bommen är sönder. Hon ville köra runt tvättstugan, men där står sopcontainern. När vi äntligen lyckats lämna min innergård så undrade hon hur man hittade till mitt jobb (norra Europas största sjukhus - vem hittar inte dit?!). När vi var framme tyckte jag inte att det var idé att förklara vägen längre. Så hon höll på att köra förbi och jag fick vråla "sväng in". Skyltar där det står sjukhus och med pil - kan det ge en ledtråd?

Männen är inte så mycket bättre. Men de kan backa. Och krocka samt köra av vägen.

Och denna otroliga service betalar jag för. Tack, kommunen!

Tillägg: Jag kände igen dagens kvinnliga chaufför. Läs från 1 juni, under kl. 7.35. Det har inte gått framåt.

Plötsligt är det inte längre lika intressant för mig att bo där jag bor. Det har gått drygt två år och försämringarna verkar komma slag i slag. Då, för två år sedan, lät allt så bra. Handikappsanpassade bostäder med hög servicenivå i området. Kommunen tryckte väldigt på detta. En idyll för de med behov av tillgänglighet.

Hur ser det ut nu? Tja, det började med att återvinningen försvann. Det är numera långt dit, jag kan själv inte gå så långt. Nästa steg var att sätta upp bommar så flärdtjänsten inte kommer in (inga standardnycklar, men det ska väl vara fixat nu). I veckan stängdes sopluckorna och nu ska alla rörelsehindrade (som de i rullstol) ut på andra sidan gården, upp för en hög kantsten, upp för en gräskulle, utan belysning, öppna en lucka i en container och släga sina sopor.

Droppen kom i dag. Posten (eller postutlämningen då) får inte vara kvar i huset, utan ska flyttas fem gator iväg uppför en väldigt brant backe.

Nu finns inga argument för att bo kvar. Just nu klarar jag mig väl, men hur länge då? Hur gör jag sedan? Att jag känner mig ganska sänkt av detta kan väl förklaras av att jag i eftermiddags upptäckte att min högerarm inte längre vill lyda mig. Åtminstone kan jag inte hålla i eller skriva med en penna.

Gjorde jag rätt eller gjorde jag fel? Jag skrev i dag en klagoinsändare till tidningen angående FK:s löjligt långa handläggningstid som nu är uppe i 20 veckor för min del. Får se om de tar in min insändare i morgondagens tidning. Delvis ångrar jag att jag skrev en insändare. För jag är kanske omotiverat gnällig?

Nä, det är jag väl inte. Säger de max sex veckors handläggningstid, och jag väntat i tjugo, så har jag väl all rätt att klaga och låta omvärlden (förutom i min blogg) känna till det. Särskilt som jag inte kan få återkoppling från FK. Kanske jag kan kommunicera via media med dem?

Det som gör att jag ångrar min insändare är att jag inte tror att det leder till någonting. Mitt ärende lär bli liggande som tidigare. Andra som råkar ut för liknande saker blir inte hjälpta. FK kommer inte att svara på min insändare. Så jag lade förmodligen ner tid i onödan när jag skrev en insändare.

Spännande fortsättning följer.

Åter ett samtal med FK. Kundtjänsten förfasar (Herre Gud! var utrycket jag hörde) sig över att jag väntat så länge utan att ens få återkoppling på alla mina anmälningar. Men tydligen kan personalen ingenting göra åt mitt ärende mer än att om och om igen anmäla det till ansvarig enhetschef. Som ingenting gör. Det enda kundtjänsten kunde tipsa om var att jag fortsätter ringa och de göra nya anmälningar till enhetschefen. Utöver det kan ingen göra något annat än att vänta. Vad jag tycker? Det vet ni.

Okej, det är rätt plågsamt att gå på möten ständigt. Man får så lite tid över till ordinarie arbete som måste utföras oavsett hur mycket tid man har till sitt förfogande. Trots att jag bara varit i tjänst två dagar den här veckan så är jag redan helt slutkörd (mentalt uttröttad p.g.a. stress). Lyckligtvis är jag nu ledig enligt mitt schema i ett par dagar.

Vilket också är plågsamt. Ledig. Förutom tvätta så vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag har en förmåga att glömma bort att min förtidspension på 25% ska innebära vila och återhämtning. För inte tusan lägger jag mig ner och vilar bara för att jag är ledig. Det där har FK missuppfattat. Vila gör man när man är sjuk, och då är man sjukskriven Jaja, jag har en sjukdom men jag är inte sjuk, varav min förtidspension. Det finns ingen anledning för mig att bli fullständigt inaktiverad bara för att FK säger så. Just p.g.a. min sjukdom är det viktigt att jag är aktiv om än inte i tjänsten på ett jobb. Jag vet att min begränsning går vid 75% arbete.

På tal om FK. Nej, ännu har jag inget hört efter 18 veckor, 12 veckor över tiden, två anmälningar till FK-chef och tre telefonsamtal. Jag. Vet. Inte. Vad. De. Håller. På. Med. Jag känner förakt mot FK:s personal. De kan inte skylla ifrån sig. De är bara lata. Efter alla påstötningar och anmälningar så kan de inte säga att jag fallit ut ur deras system. De kan helt enkelt inte prioritera rätt. Surfittorna. I morgon ska jag ringa till dem igen. Varför vet jag inte, för det leder ju ingenstans.

Hm. Hur var det nu jag skrev i onsdags om min kontakt med FK?

Det är inte påbörjat. De såg att jag anmält det för tre veckor sedan, men inget har hänt sedan dess. Men att jag kan ringa i slutet av veckan om jag inget hör innan dess. Tja, ska jag ringa efter lunch i dag? Då är det slutet på veckan. Men de skrev ännu en anmälan till chef för snabb åtgärd då det här är ett felaktigt förfarande från deras sida.

Då jag anser en fredag vara slutet av veckan, så ringde jag i dag åter till FK.

Kundservice: - Det här är det mest förskräckliga jag sett. Jag kopplar genast till en handläggare. För ditt ärende är fortfarande inte påbörjat.

Handläggare: - Nej, men så här får det ju inte gå till! Jag skriver genast till ansvarig chef.
Jag: - Jaha, när ska jag ringa nästa gång när inget fortsätter hända?
Handläggare: - Nja... jo... du kan väl ringa... om en vecka eller så...

Så ingenting händer. Absolut ingenting. Många är personerna på FK som förfasar sig men sedan händer inte så mycket mer. Nu är väl FK en offentlig förvaltning och då kan man inte klaga, typ överklaga, eftersom ett ärende ligger. Först när ett ärende är behandlat och slutfört (i form av ett beslut) kan man klaga och kräva skadestånd (vilket jag inte har anledning till). Ett negativt beslut kan jag överklaga, men i brist på beslut - eller ens påbörjat ärende - så kan jag inget göra. Mer än att ringa. Och ringa. Och ringa. Och ringa.

Jag förstår fortfarande inte vad problemet är. Nästa vecka har det gått 18 veckor av sex veckors handläggningstid.

Del 1 : Del 2 : Del 3 : Del 4 : Detta är del 5

För att fortsätta på gårdagens lilla FK-session.

Den 1 september stod det på deras hemsida att handläggningstiden för min typ av ärende var 6-8 veckor. Då hade jag väntat i 14 veckor. Varför jag ringde, de förfasade sig, kopplade mig till handläggare, prioriterade och anmälde till chef för snabb åtgärd.

I dag läser jag på deras hemsida:

Handläggningstiden för nya ansökningar eller ändring i ett pågående ärende är just nu 6 veckor.

Ovan publicerade de i dag den 24 september. Jag har väntat i 17 veckor. Alltså ringde jag och frågade om de bara satt och pillade sig i röven. Nja. Kanske inte riktigt det ordvalet.

Deras svar? Jo, mitt ärende finns kvar. Det är inte påbörjat. De såg att jag anmält det för tre veckor sedan, men inget har hänt sedan dess. Men att jag kan ringa i slutet av veckan om jag inget hör innan dess. Tja, ska jag ringa efter lunch i dag? Då är det slutet på veckan. Men de skrev ännu en anmälan till chef för snabb åtgärd då det här är ett felaktigt förfarande från deras sida. Jag väntar på 17 600 kronor retroaktivt sedan februari.

På tal om råttor. I dag var jag hos tandläkaren och fick min rotfyllning efter 16 veckor. Alla verkar jobba i ultrarapid. Eller om jag menar slowmotion. Nå, men när jag kom ur från tandläkaren sprang en stor fet råtta över mina fötter. Tyvärr var den väldigt snabb, för jag hann inte få upp mobilen för ett fotobevis. Den var väldigt fin, råttan. I motsats till FK-råttorna.