Flärdskrivaren

Det är mycket man glömmer. Plötsligt kom jag ihåg hur det var för tio år sedan när telefontaxan varierade beroende på om man ringde lokalsamtal eller rikssamtal. På jobbet fick man ringa sjukhusväxeln och begära öppen linje för rikssamtal. Samtidigt fick man motivera för få ett godkännande. Typ "jag ska ringa en anhörig till en patient". Var det ett privatsamtal drogs det på lönen. Skulle man ringa ett utlandssamtal var det lite värre. Inget motiverade att ringa utlandet om man inte var doktor.

Dock kunde man komma runt ovan på ett ganska enkelt sätt. Fax med telefonlur. Faxen hade alltid öppen linje.

Varför ter sig vissa saker märkliga i efterhand, där man aldrig ifrågasätter det när det pågår? Lite nazivarning.

Ja, då var det elva år sedan i dag som jag började blogga. Och nej, jag vet inte längre om där finns något syfte med det. Det har blivit en daglig rutin. Jag bara gör det utan att ifrågasätta varför. Däremot ifrågasätter jag ofta vad jag skriver (eller inte skriver), men inte varför jag fortsätter skriva. Det känns viktigt att skriva. Rutinen känns viktig.

En tanke som slog mig nu är att jag skriver mest och personligt när jag är långtidssjukskriven. Det var så det såg ut för elva år sedan. Dagboken blev min enda kontakt med omvärlden. Kanske jag klänger mig fast här för att ha nödlinan intakt om jag en dag skulle behöva den?

Det har i dag gått elva år.

Det var 1999-02-14 som jag publicerade min hemsida. Jag har fortfarande hemsidan kvar, men jag har inte varit där på 1½ år. Det som händer, det händer här i bloggen. Trots allt är bloggen bara en del av min hemsida.

Varför håller man på så här? Egentligen? Fortsättning följer i morgon...

Angående rubriken: Började med hemsidan 1990-talet, fortsatte 2000-talet och nu inne på 2010-talet. Det sträcker sig över tre decennier.

Helt säker är jag inte, men jag har nog inte direkt nämnt Pippi.

Pippi, nymfparakiten jag en gång i tiden hade. Jo, hon hette Pippi. Jag minns inte så mycket men tror vi delade rum när jag gick på låg-/mellanstadiet. Vi köpte henne av en uppfödare i byn. Hon var lika egensinnig som vad Gazzy är. Och med lika stark integritet. Pippi gillade mig aldrig riktigt. Jag var hennes andrahandsval när ömma modern inte var hemma. Ensamma kunde vi gosa och busa lite. Det jag inte uppskattade var att hon tuggad på precis allt. Som mina fina Okej-planscher med Kiss och Boy George.

Nej, det finns inte så mycket att säga. Pippi dog redan efter ett par år och vi vet inte riktigt varför. Hon kunde sista dygnen inte behålla någon mat. Förmodligen dog hon av uttorkning och viktförlust.

Jag har några sparade stjärtfjädrar som minne. Några foton finns, men de börjar blekna. Precis som minnet.

I dag blir det lite egofoton igen. Egentligen beror det på att Kim efterfrågade helkroppsfoton på mig. Jag gillar verkligen inte att visa upp mig i helfigur av förklarliga skäl. Därför fick jag gräva en del i fotoalbumen och det är inte särskilt aktuella fotografier. Samtidigt fann jag några andra som jag också kastar ut här.

Tidigt 90-tal. Jag var den ständiga vikarien och var inskriven hos Arbetsförmedlingen. Trots att jag hade pågående vikariat så tvingades jag gå jobbsökarkurs. Det var här jag för första gången stiftade bekantskap med Windows. Redan då var jag klåfingrig och ändrade alla inställningar till allas fasa. Notera luggen. Alltså - jag hade lugg! Varför tänker jag Lennart Swahn?

Klassträff 1996. Det var tio år efter vi slutade grundskolan. Öh, jag blev full. Det var inte det jag ville ha sagt, utan jag fascinerades åter av frisyren. Precis som på förra fotot var jag blond (ej blonderad). Det har ändrats, kan man säga.

Jag är inte säker, men tror att foto är från 1998. Året före ms. Tror fotot togs av min far då han ville skicka bild av mig till släkten i Finland. Jag ser verkligen butter ut. Ändå har jag i dag kontakt med några kusiner på Facebook, så de måtte inte ha sett det avskräckande fotografiet. Det märkliga är - förutom att luggen fallit bort - att jag här har väldigt mörkt hår. Vad hände med det blonda? Nåja. Ett av få helkroppsfotografier. Säkert därför jag surar, för jag gillar inte helkropp.

Ännu en gång var min far i farten med kameran och tog ett helkroppsfoto. Från 2001 när jag besökte Skåne (flyttade 2000). Jag noterar här att kepsen får dölja mitt icke-existerande hår.

Samma år som fotografiet ovan. Samma skjorta som ovan. Självklart gillar jag inte se min vikt, men det är värre att se mig nyrakad. Jag ska ha stubb eller någon annan typ av ansiktsbehåring. Men, nästan helkroppsavbildning. Hoppas Kim är nöjd.

Jo, säkert. Jag har haft hår på huvudet. Och det var blont.

Det lustiga är att när jag nu tittar på fotot så blir jag tveksam. Föreställer det mig eller min far? Jag vet att det är jag, för jag minns när fotot togs*. Jag lekte på gården, hoppade mellan stenarna. Hur gammal kan jag vara på bilden? Fyra?

Lite skrämmande är det att inse hur mycket jag liknade min far utseendemässigt vid den här åldern. Okej, jag ser ännu i dag många drag av honom i mitt ansikte, men också inslag av min morfar/morbror/kusin.

Jag måste erkänna att jag är inne i en period där jag tänker mycket på min far. Det gör jag varje år så fort adventsbelysningen kommer upp. Det var i december 2005 han var så dålig och nyinsjuknad i lung- och levercancer. Många nattliga samtal, både från honom och från läkare. Jag var alltid så desorienterad av att väckas i natten då det var mörkt att jag alltid hade adventsbelysningen tänd i sovrummet. Det är väl därför jag i år inte riktigt känt för att hänga upp någon belysning. Jag lär göra det, men inte än.

När jag fann ovan foto kom jag tänka på ett annat som jag hade på bloggen 2001. Samma plats, samma fotograf. Mindre hår (under kepsen) och inte fullt lika blond. Sista gången jag besökte platsen.

Varför envisas jag med att ha kortbyxor på mig varje gång jag fotograferas på den här platsen?

* Fotot togs hos min fars fosterbror. När min far var i den åldern var min farbror i 15-årsåldern och kan självklart inte ha köpt och bott i huset som finns på bilden.

Om vi backar klockan lite till tiden före alla modebloggar, internetbank och ipredlagar. Hur såg nätet då ut? Hur såg det ut på nätdagbokens tid när allmänheten så smått började skaffa Internet? Mycket har hänt på dessa tio år. Det är lätt att glömma historiken kring vad som var viktigt på nätet då.

Jag måste erkänna att jag inte var först ut med en egen hemsida. Ändå känns det lite som om jag tillhör första generationen från slutet av 90-talet.

Personliga hemsidor var ofta hemska, men man imponerades ändå över kreativiteten i form av hemska färgkombinationer, bakgrundmusik i form av midi-filer och blinkande animerade gif:ar. Jag var själv med i den svängen även om jag redan då insåg att för många irritationsmoment tog fokus från det textmässiga innehållet. I dag är jag ganska tacksam över min insikt, för jag behöver inte känna för mycket skam när jag tittar på det som varit. För jag har sparat alla sidorna. Mina egenhändigt gjorda html-filer. Första hemsidan skapade jag på hårddisken hösten 1998 när jag gick kvällskurs i html-design. Först i februari 1999 offentliggjorde jag en reviderad hemsida. Dagen efter hemsidans födelse (1999-02-14) bestämde jag mig för att utöka med en nätdagbok då jag ville ha mer innehåll som inte var statisk. Vem kunde väl då tro att 1) nätdagboken några år senare fick stort genomslag som blogg (via omvägen webblogg), 2) att de flesta bloggar eller har bloggat, eller 3) att jag snart bloggat i elva år?

En skärmdump av min första nätdagbok:

Min första hemsida låg på Geocities och jag tror man fick 2 MB i utrymme, vilket senare utökades och som var reklamfinansierat. Någon egen webbadress fick man egentligen inte annat än en anonym delsida. När utrymmet tog slut gick jag över till Passagen (först 7 MB tror jag, men som senare utökades). Därför var nästa steg Telia som jag tror gav 10 MB (som utökades). Men sedan 2001 har jag webbhotell och eget domännamn och detta har inte ändrats. Jo, jag bytte webbhotell då hotell nr 1 bestämde sig för att inte längre vara webbhotell.

Men så mycket mer var annorlunda då. I dag surfar man via mobilen, trådlöst, adsl-modem, usb-modem och så vidare. För tio år sedan hade man uppringande modem som lät tjöt och pep innan koppling med nätet skett. Det var dyrt och spärrade telefonledningen.

Det som gav mig något personligen var dock alla kontakter vilket berodde på att jag var med på Dagbok på Nätet (oj, jag är visst medlemsadministratör där i dag). Vi var inte fler än att vi hann läsa varandra och dessutom kommentera via gästböckerna. Eftersom bloggverktygen ännu inte var riktigt utvecklade hade man gästböcker. Vanligast var gratistjänsterna man kunde koppla till sin hemsida. Axlbook var den största och kanske enda innan vi upptäckte Erimax. Axlbook hade möjlighet till 200 inlägg, därefter raderades äldsta inlägget. Senare utökades detta till 400 inlägg. Och här hände det saker i gästböckerna. Det var inte bara så att man kommenterade det som hände på hemsidan, utan här fanns chatten. Vad hade vi för chatt annars? Jo, Aftonbladets kontaktchatt (som jag besökte för första och sista gången den 16 februari 2000 (min 30-årsdag)). Våra gästbokschattar var betydligt intressantare. Man bjöd in till chatt i gästboken någon sen kväll. Väldigt personligt. Och väldigt oanständigt. Samt fruktansvärt kul. Dock hade jag alltid panik när inläggsgränsen började närma sig, för då gällde det att snabbt byta ut mot en ny gästbok. Jag tror visst att jag sparat någon gästbokschatt.

Ganska snart kom dock Partychat:

Det är märkligt. Vart tog vissa av våra mest aktiva ”dagbokare” vägen? Annars är de flesta av oss kvar fortfarande även om vi uppdaterat våra nätdagböcker till bloggar. De som slutat blogga skriver dock på Facebook

Ändå måste jag säga att vi gick ytterligare ett steg genom att vi lämnade datorerna för att sammanstråla i dagboksträff. Många var vi som på första dagboksträffen 2000 sammanstrålade i Norrköping. Uppföljande träff hade vi sedan i Göteborg. Och på Finlandsfärjan. Sedan har det varit många mindre bloggträffar runt om i landet med nytillkomna bloggare men också med oss gamlingar.

Jag tror att vi var med och startade något. En rörelse. Vi var grunden i bloggosfärens uppkomst. Kanske vi inte borde få cred för det, men ovan är lite av en redogörelse för landets näthistorik. Hur det var och hur det ledde fram till det vi ser i dag.

Varför skriver jag allt detta? Jo, jag kastade ut frågan på Facebook vad dagens bloggtext skulle handla om.

Jag tycker att du ska reflektera över hur det var på den gamla goda tiden när vi alla hade uppringda internetuppkopplingar, spammade varandras gästböcker och partychattade på lördagskvällarna. Det var tider, det! :-)

Tack för förslaget, Susanne!

Förresten – en sak nämnde jag inte. Webbkamerorna som sattes på vid partychat. Där vi klädde av oss. Bäst att låta det falla i glömska... åtminstone bilderna.

Det finns inte så mycket att säga eller göra. Jag är helgledig. Ändå måste jag ju som vanligt kasta ut något här, typ en uppstötning. Grävde lite i arkivet och fann "här är mitt skrivbord". Man tar ett foto av sin datorplats och räknar upp vad man har på skrivbordet. Detta gjorde jag senast 2001 och det inlägget har jag lagt ut som en bild längst ner. Och det är den sidan jag har på bildskärmen.

Från vänster till höger:

• Skrivbordslampa
• Extern hårddisk
• Den ENORMA transformatorn till högtalarna
• Pennställ med pennor och sax
• Högtalarna
• Två tomma snusdosor
• Bildskärm med några år på nacken, bland de första platta 17-tummarna som kom
• Trådlöst tangentbord med dito mus
• Bankdosan
• Mobiltelefonen (LG K900)
• USB-kabel till mobilen
• USB-hub
• Ännu en skrivbordslampa
• Sist men inte minst - en skrivbordsslampa. Hon hoppas på att jag missar musen och greppar hennes bak istället

Datorn då? Den står på annat bord bredvid till höger. Jag har den bärbara datorn som hårddisk där jag kopplat in bildskärm, högtalare och övrig utrustning.

Jämför jag de båda fotografierna måste jag säga att väldigt mycket är utbytt. Inte ens skrivbordet är det samma även om det är vitt. Ändå är allt en kopia, eller uppdaterad version, av hur jag hade det för åtta år sedan. Allt har ändrats, men ändå inte.

Är du helt slut i huvudet eller?
Are you totally finished in your head or?

Pussgurka.
Kisscucumber.

Hajar du?
Do you shark?

Kan och kan, kan kan du.
Can and can, can can you.

Får får får? Nej, får får lamm.
Sheep sheep sheep? No, sheep sheep lamb.

Jag måste slå en sjua.
I must strike a seven.

Påfågel.
Onbird.

Kom inte in här och dammsug när jag är bakfull.
Don’t come in here and dustsuck when I’m backdrunk.

Ursäkta, jag har fått en tupp i halsen.
Excuse me, I’ve got a cock in my throat.

I dag har vi levt tillsammans i nio år.

Ett minne blott...

F?ljande ?r ett hj?rnsl?pp fr?n 2000. Hela h?ndelsef?rloppet finns p? dagens.jontas.com/nypor/nypor.html.

Ett livs?de
Efter den senaste tidens rapporter om det ut?kade anv?ndandet av kl?dnypor fann jag mannen som blev riksk?nd tidigare i ?r. P? ett behandlingshem n?gonstans i landet sitter nu Jontas V. Rickadh. Jag fick som enda reporter en intervju med honom i veckan.

Hur b?rjade det hela?
S? h?r i efterhand vet jag inte s? noga. Mycket har jag f?tt ber?ttat f?r mig. Det var en januarikv?ll, men s? mycket mer minns jag inte. N?gon slog larm d? man sett mig genom k?ksf?nstret. Tydligen hade jag kl?dnypor i hela huvudet. I vanliga fall, vid festliga tillf?llen, brukar jag s?tta en kl?dnypa i ?ronsnibben, men det ?r ocks? allt. Vad som gjorde att jag ?verdoserade s? kraftigt kan jag bara spekulera i. Kanske det var ett uttryck f?r min besvikelse d? jag p? dagen blev bortgl?md av F?rdtj?nst.

Du hamnade initialt p? akuten?
Ja. Det var d?r man fick amputera min ?verl?pp. Jag fick kallbrand i den.

Jag m?ste f? g? tillbaks i tiden och fr?ga dig; n?r uppt?ckte du din b?jelse f?r kl?dnypor?
Jag tror jag alltid vetat om det. Redan som sex?ring fann man mig lekandes med en kl?dnypa. Mor gr?t f?rtvivlat och trodde inte att hennes ende son "var s?dan". D? l?rde jag mig att d?lja mitt verkliga jag. F?r att inte n?gon skulle komma p? mig och tycka att jag var "konstig" s? snusade och r?kte jag n?r jag kom upp i ton?ren. Men det var bara en fasad.

N?r kom du ut?
Jag tog steget ut ur garderoben, d?r jag hade g?mt tv? kl?dnypor, n?r jag var 17 ?r. Det var inte jag sj?lv som gick ut och ber?ttade sanningen. Jag blev "outad" av en kompis som hade samma l?ggning som jag. Inget blev sig likt hemma efter det. ?ret senare fick jag ge mig av hemifr?n. Jag var en skam f?r familjen, sa far.

Hur har man reagerat p? jobbet efter avsl?jandet?
Naturligtvis har jag varit mycket noga med att inte visa mitt intresse f?r kl?dnypor. F?r n?got ?r sedan h?ll man p? att komma p? mig med en papperskl?mma p? n?san. Men jag lyckades slingra mig ur fr?gorna. Jag blev en m?stare p? att d?lja sanningen. N?r jag k?pte kl?dnypor, s? gjorde jag det i olika aff?rer. Ibland kunde jag ?ka flera mil till n?gon aff?r d?r jag visste ingen k?nde mig. Men nu sedan jag avsl?jats med mitt tunga kl?dnypeberoende har jobbet st?ttat mig mycket. Man s?ger att man ser fram mot den dag d? jag kommer ?ter.

Hur har det senaste ?ret varit?
Tufft. Jag har bl a genomg?tt en plastikoperation. Den blev ganska lyckad. Jag kom p? ett s?tt att g? f?rbi de tradionella v?rdk?erna. Jag fick i och f?r sig betala ur egen ficka, men jag kom till omedelbart. Djursjukhuset i Helsingborg har varit fantastiska. De har ?terskapat mitt ansikte och ingen m?rker l?ngre att jag tidigare f?rlorat min ?verl?pp.

Och behandlingshemmet?
Jo, jag har kommit till r?tta. N?sta ?r kanske jag f?r permission. Den f?rsta m?naden rymde jag ofta. Varje g?ng hittade man mig vid ett kl?dstreck i n?gons tr?dg?rd.

Jag h?rde ett rykte som sa att n?gon k?pt optionsr?tten f?r historien om ditt liv?
Ja. Andrew Lloyd Webber har k?pt den r?tten. Han har tre ?r p? sig att g?ra n?got innan r?ttigheten g?r f?rlorad. Senast ig?r var han i kontakt med mig och han har redan gjort tv? l?tar till musikalen "Clothes-peg", som arbetsnamnet ?r.

Det g?r bra f?r dig m?rker jag. D? f?r jag avslutningsvis ?nska dig lycka till i framtiden
Tack.

Efter att ha gjort denna intervjun tidigare i veckan har tyv?rr Jontas f?tt ett sv?rt ?terfall. Man fann 392 kl?dnypor insmugglat p? behandlingshemmet. F?rest?ndare Knut-G?ran Wrang kan inte f?rklara hur detta g?tt till. Som en konsekvens ?r nu Jontas f?rflyttad till S:t B?rjes mentalsjukhus. Troligtvis kommer det att kr?vas Tingsr?ttens godk?nnande f?r ett frisl?ppande i framtiden. Hur det blir med musikalen ?r idag inte k?nt.

Bertha Lindskog-Borre, journalist

Sitter som vanligt och l?ser i mitt enorma bloggarkiv. Fann slumpm?ssigt f?ljande, antecknad f?r drygt fem ?r sedan:

Dessutom tog det p? krafterna att skriva riktigt tragiska och hj?rtesk?rande journaler med mycket sorgligheter. En ljuspunkt var en anh?rig som kom in till mig och var lite nyfiken p? mitt jobb.

Jag vet exakt. Jag vet exakt vad jag skrev om. Jag vet exakt vad det var som var s? tragiskt. Ganska m?rkligt. F?r hur m?nga journalanteckningar har jag egentligen skrivit under 17 ?r? R?knar jag v?ldigt grovt skulle jag gissa 90 000 anteckningar. Faktiskt, jag minns det mesta. D?remot minns jag aldrig namn eller personnummer. Jag minns h?ndelsef?rlopp, allt fr?n familjef?rh?llanden, tidigare sjukdomar och vad man kom fram till som det aktuella besv?ret. D?rf?r att jag lever mig in i det jag skriver. Okej, jag minns inte allt, men mycket. S?rskilt om n?got sticker ut i det jag skriver.

P? ett s?tt t?r det p? krafterna att ryckas med i det man skriver. Dock jag kan l?gga det bakom mig direkt, f?r d? kommer n?sta livs?de som ska tecknas ner. Men n?gonstans i bakhuvudet lever mycket kvar. V?rst var det dock p? den tiden d? jag ocks? hade ansikte p? den jag skrev om. Numera ?r det s?llan jag ser n?got annan ?n arbetskamrater. Ganska sk?nt - f?r mina nerver.

Fr?gan ?r hur annan personal uppfattar det hela, de som befinner sig i det direkta v?rdarbetet. Jo, de minns ocks?, det vet jag. Vi ?r ocks? m?nniskor, som m?ter andra m?nniskor som ?r i en utsatt situation. Man minns sina medm?nniskor. Ibland endast fragment, ibland mer ?n vad man vill.

?nd?. Jag tycker det ?r kul att skriva. Det ger mig n?got. Tror visst att jag i tidningsintervjun f?r fem ?r sedan f?rklarade det hela med att jag utifr?n beskrivna symtom kan beskriva vilken sjukdom det ?r innan doktorn kommit till det i journalen. Man l?r sig saker. Och det omfattar ocks? ett livs?de. Skulle det bli betungande skulle jag nog ?vergett yrket f?r flera ?r sedan.

Det ?r v?l d?rf?r jag ofta inte har ork att l?sa sk?nlitteratur p? min fritid. Jag l?ser v?ldigt mycket.

Tio ?r p? n?tet. Jag sitter ofta och l?ser igenom mitt arkiv och m?ste s?ga att min topp (peak) hade jag 2001. ?tminstone f?rundras jag ?ver det jag d? skrev. Den elaka humorn. Kanske den inte lyser igenom lika ofta nu i det jag skriver.

D?r i arkiven fann jag det f?rsta fotot jag lade ut av mig sj?lv 1999. Jag hade en skanner men inget aktuellt foto p? mig sj?lv, s? jag tog bussen till Domus och fotoautomaten d?r.

Jag blev nyfiken. Hur illa har jag ?ldrats p? tio ?r? Tja, jag vet inte. Inte s? v?rst, tror jag. Fett ?r bra att sp?nna ut rynkor med. Mina j?mn?riga ser absolut ?ldre ut.

29 versus 39 ?r.

Där är något rogivande över det. Därför brukar jag nattetid gilla att titta på trafikkamerorna över Göteborg. Kanske lite märkligt. Och jag gillar att höra nattrafiken genom sovrumsfönstret.

Jag har nog alltid gillat nätter p.g.a. mörkret. Där ljud färdas över långa avstånd. Där man känner sig inbäddad av mörkret. Universum känns då oändligt. Och vardagen obetydlig och avlägsen.

Fortfarande minns jag nätterna på landet då jag som liten kunde stå timmar ute på gården i mörkret. Jag har alltid haft mörkret med mig. Det inger en trygghetskänsla.

För tio år sedan fanns det en undertryckt panik. Då var vi så nära millennieskiftet och man kände spänningen. Det var något märkvärdigt vi skulle få uppleva. Jag förstod väl själv aldrig hypen riktigt, men just ordet millennium förekom överallt. Ofta var det dessutom felstavat i media (millenium). I dag är det väl inte många som tänker på millennieskiftet, nästan tio år har gått. Hur märkvärdigt var det egentligen då på nyårsafton? Och inträffade allt det där som profetian förtäljde? Jorden undergång. Rymdvarelser skulle göra sig synliga för oss. Eller vad man nu i vissa kretsar trodde.

Vad associerar jag till millennium i dag? Två saker. Låten med Robbie Williams samt tv-serien med Lance Henriksen. Tv-serien skrev namnet MillenniuM. Två stora M. Romerska siffror för 2000. Det tyckte jag var lite underfundigt.

I övrigt betydde millennieskiftet ingenting för mig. Varken före eller efter. När jag var liten brukade jag fasa lite inför år 2000 eftersom det skulle innebära att jag var 30 (kändes avlägset - lika avlägset nu bakåt känns det som). Och all den teknologi vi skulle ha i form av flygande bilar och kolonier på månen eller andra himlakroppar.

Men en sak undrar jag. Hur löste man millenniebuggen? Den som skulle få alla kärnkraftverk att explodera och flygplan att falla ner från himlen? Uppgraderade man datorernas årtal från två till fyra siffror? Struntade man i det och inget hände? Eller exploderade några kärnkraftverk och flygplan föll ner från himlen som jag inte hört något om? Rent konspiratoriskt kan det väl vara så att rymdvarelserna skyddat oss alternativt dolt dessa katastrofer för att inte skapa panik? Hm.

Och nytt millennium blev det först 1 januari 2001. Det var då vi gick in på tredje* årtusendet. Som vi själva markerat genom att hitta på en tidpunkt som vi satt till år 0 för Jesu födelse. Trots att det inte stämmer. Samt, varför skulle allt magiskt kretsa kring hans födelse och händelseutveckling några tusen år senare? Och om man nu var så orolig för år 2000 - vad händer år 1000 som var så märkvärdigt och omvälvande?

Tänk så mycket år 2000 gav upphov till. I form av spekulationer.

* Markoolio hade fel som sjöng om millennium 2. Den 1 januari 2000 var 999 år efter millennium 2.

Observera att Markoolios låt stavas Millenium 2. Ett n... för lite.