Flärdskrivaren

Nästa år är det 25 år sedan jag gick ut grundskolan. Av någon anledning har man i en tråd hos mig på Facebook börjat planera en återträff till nästa vår. Jag vet inte ens om jag kommer att ta på den träffen. Det är svårt att planera något så här långt innan. Av två kända anledningar. Brist på kattvakt. Oförutsägbar ms. I vilket fall som helst har jag kunnat bistå i planeringen genom att lägga ut klassfoton (väcker minnen hos många) och delge en klasslista med allas våra personnummer. Det är nog därför jag sparat klasslistan, för att kunna komma i kontakt med de andra via personnummer vid typ återträff. Vi är verkligen skingrade för vinden. Inte många bor kvar i hålan. Inte många har kvar sina ursprungliga efternamn (jag är ett exempel).

Även om det är kul att hålla kontakt med dem som man umgicks med dagligen under minst nio år (plus lekskola, plus gymnasium), så har det inte blivit så. Delvis har vi kontakt via Facebook. Det jag kan känna mig tveksam till är detta att träffas efter så många år. I dag har vi inte mycket gemensamt mer än vår bakgrund och skoltid. När vi träffades efter tio år (jag var inte med efter 20 år) kände jag efteråt en saknad samtidigt som jag blev lite upprörd över mitt eget beteende. Där jag föll tillbaka till den person jag var under skoltiden. Kanske den risken inte förligger nu när jag lagt ännu mera tid mellan mig och skoltiden? Jag vet inte. Det är med blandade känslor jag försöker komma fram till om jag på något vis kan närvara på träffen nästa år.

Det är tisdag i dag. För elva år sedan var det också en tisdag. Och precis som i dag bloggade jag för elva år sedan. Då beskrev jag min dag som långtidssjukskriven, vilket i sig kanske påminner om hur det är att ha semester i dag. Eller?

Jag förstår inte vart dagarna tar vägen. Man hinner ju inte gnugga sig i ögonen på morgonen (kl 10.30), förrän det är kväll och dags att lägga sig (kl 02.00). Av någon anledning så trodde jag att det var drygt att gå långtidssjukskriven. Men icke! Trots att jag inte orkar så mycket fysiskt så går tiden. Pular med datorn, kollar teven (CNN), kollar datorn, spanar in TV3 (Våra bästa år), läser mejlen, läser text-TV, skickar mejl, tittar på Nyhetstecken (teckenspråk - fascinerande), uppdaterar dagboken, följer Rapport, ICQ:ar osv... :-) Min dag i ett nötskal? Nja, inte riktigt... Jag är ofta ute hos lilla mor som har villa och trädgård.

Nej, jag har backat dygnet två timmar jämfört med för elva år sedan. Natt är det hos mig mellan midnatt och kl. 08.

Fixar med datorn gör jag aldrig. Jag surfar nätet, läser rss-flöden, följer vad som händer på Facebook och bloggar. ICQ har jag inte installerat och använder inte ens Messenger. Mejl skickar jag inga då jag inte får något mejlprogram att fungera. Jo, programmen fungerar säkert men Telias och webbhotellets mejlinställningar fungerar inte för utsändande mejl.

CNN hade jag gärna tittat på om jag hade haft det i mitt kabelutbud, men kanalen blev jag av med i och med flytten till Göteborg för tio år sedan. Våra bästa år följer jag fortfarande men ligger någon vecka back så jag inte slaviskt tittar på det dagligen (spelar in cirka tre veckor för att sedan snabbspola igenom). Över huvud taget tittar jag väldigt lite på tv - jag spelar in på dvd som jag sedan tittar på vid tillfälle (sena kvällar/nätter). Däremot så brukar jag läsa på text-tv.

Även om min dag inte riktigt ser ut som för elva år sedan, så är sig det mesta likt. Dator och tv finns kvar i mitt liv, men inte i samma utsträckning. Men jag tror att det var då, för elva år sedan, som jag integrerade tv och dator i mitt liv. Då väldigt intensivt, numera... en del i allt annat.

En sak ger mig ångest. Jag har inte varit hemma hos ömma modern på över fyra år. Anledningen är att jag inte får kattvakt. Jag har fiskat rejält efter detta utan framgång. I princip har jag frågat alla jag stött ihop med under åren, men ingen är intresserad. Och märkligt många är kattallergiker?

På tal om katt. Gazzy har mått dåligt i värmen under ett par veckors tid. Hon är sjuklig av sig och vi lider båda av värmen. Som hon mår nu kan jag inte lämna henne även om en kattvakt mirakulöst nog skulle uppenbara sig.

Nätdagboken blev en blogg. Typ dagbok blev Flärdskrivaren. Det ursprungliga målet med att jag startade upp en nätdagbok berodde på att jag behövde ett tidsfördriv. I januari 1999 fick jag en synnervsinflammation vilket gjorde att jag inte kunde se särskilt mycket. Förutom det som en bakgrundsupplyst bildskärm kunde visa.

Anledningen till att jag fortsatte med dagboken/bloggen beror på alla de jag lärt känna via nätet. Det är helt enkelt ett socialt forum. Men det som gjort den enskilt största skillnaden är dagboksträffen 2000. Det som håller mig kvar i bloggosfären är att jag också i verkliga livet träffat andra bloggare och fått vänner som jag annars aldrig skulle mött p.g.a. geografiska avstånd.

Just i dag är det tio år sedan vi hade den första dagboksträffen. Den 3-4 juni 2000 sammanstrålade vi i Norrköping. Därför publicerar jag i dag den text jag då skrev som sammanfattade mina intryck från de båda dagarna. Jag länkar inte till personerna i texten (några finns kvar i min blogroll eller återfinns numera enbart på Facebook).

Jag var inte nervös inför dagboksträffen i Norrköping. Varför skulle jag vara det? Detta är ett gäng som jag känner mig trygg hos sedan tidigare. Jag kunde inte föreställa mig att det skulle vara så stor skillnad på IRL och URL... och det var det inte heller. Alla var precis lika underbara som jag föreställt mig. Så jag fick egentligen det bara bekräftat.

Vilka var där? Okej, då räknar jag bort Richard Herrey, Charlotte Nilsson, Christer Björkman och några tusen norrköpingsbor. Istället var det Arto (r2), Birgitta, Fredrik, Klas (kolas), Linda (lorei), Louise, Maria (smulmia), Johan (nahoj), Pia, Susanne (sajbersus), Tiina, Tobbe, Ulrika (Uje), Ulrika (Rosentaggen). Glömde jag någon nu tro? Hoppas inte... Men nu är det kul att se hur lika/olika vi skrivit om denna stora händelse - när IRL och URL integrerades en gång för alla.

I lördags kl 09.55 åkte jag från Hässleholms tågstation och efter en dryg halvtimme var jag i Alvesta där Ulrika (Rosentaggen) steg på tillsammans med Ronny och Paula. Så för mig blev det en liten mjukstart på träffen. I Norrköping gick vi rätt direkt och hamnade på hotellet där vi skulle träffas och bo. Det var samling i foajén där alla fick gissa vem som var vem. Två kände jag inte igen trots att jag sett foton av alla. Ack, ja... men alla gissningar var kul och märkligt nog kunde ingen missta sig på mig.

Efter att ha checkat in och dumpat packningen drog vi ut på picknick och hamnade på en träbrygga ute i strömmen. Det var där jag brände flinten. Vad kan jag annars säga? Vi hade kul! För sedan fortsatte vi till öltältet på torget där det var artistuppträde på en scen. Där fick mina schlagerlustar utlopp när där var ett schlagermedly. Blev ju nästan allsång... så det är nog fler än jag som är schlagerfrälst.

Sedan var det dags att göra sig vackra inför kvällens middag som var på en pub. Vissa fick mat i tid, andra fick vänta. Och vänta. Och vänta. Och Tobbe har rätt. Fläskkarré heter i Skåne grishals och det står faktiskt så på förpackningarna. Allt var trevligt om man bortser från ett par saker. JAG HAR FORTFARANDE INTE FÅTT TILLBAKS MINA 13 KRONOR. Servitrisen skulle ge mig tillbaks lite pengar men glömde (?) mig och var sedan bara försvunnen. Men hon hann åtminstone spilla ut saltet på mig och säga "åh, jävlar" innan hon försvann. Ja, alltså... hon gjorde inget, bara konstaterade med en svordom att hon gjort något mindre lyckat. Att jag sedan hällde ut min öl på byxorna och blev blöt nere i skorna, tänker jag inte nämna här...

Och efter middagen försvann jag och r2 och hade en liten minifest privat. (Haha! Vill bara retas! Utvecklar det inte närmare.)

Åter på puben fick jag en mycket trevlig överraskning. Jag fick träffa mina norrköpingsgroupies! Med det menar jag att jag fick träffa några av mina läsare som aldrig tidigare hört av sig. Väldigt, väldigt kul eftersom jag är nyfiken på vilka som läser här.

Som ni märker börjar jag nu sväva ut lite... pub... dricka... osv... *blackout* Äsch, vi tröttnade på den skräniga puben och drog ut på stan till nästa pub som var lika högljudd. Ganska snart insåg vi att om vi över huvudtaget skulle kunna föra en diskussion så fick vi nog söka upp en lugn plats. Den platsen råkade bli i en dubbelsäng. Och med "vi" menar jag... ähum... tja... kanske bildbevis kommer någon annanstans, i någon annans dagbok. Vem vet?

I min egen säng hamnade jag vid tretiden. Kunde jag sova? Nähä, då! För många tankar och intryck att smälta. Men jag slocknade av utmattning efter en stund.

Efter en gemensam frukost började folket dra sig hemåt. Vissa mer stressade än andra. Ulrika & Co fick springa med barnvagn för att hinna med tåget. Arto fick springa till bussen med andan i halsen. Men så fanns där undantaget. Man bör checka ut före kl 12.

Jag är elak. Jag skriver inte ut så mycket om vad som hände i Norrköping. Jag vet inte ens om jag lägger ut några av de fotografier jag tog. Det är svårt att skriva objektivt när det hela ligger så nära i tiden. Intrycken var som sagt många. Enbart positiva intryck.

Jag var den siste dagboksnörden som lämnade Norrköping. Tiina vinkade av mig! Det var en kanonhelg och jag ångrar inte för ett ögonblick att jag deltog. Jag undrar, jag undrar... om det blir fler sådana här dagboksträffar? Jag hoppas.

För att besvara sista frågan: Jo, det blev fler dagboksträffar. Och väldigt många enskilda möten. Internet är fantastiskt!

I morgon den 3 juni är det tio år sedan vi hade den första (för mig kända) officiella dagboksträffen (dagbok = kallas i dag för blogg). Som ett minne av den händelsen tänker jag i morgon publicera det jag skrev för tio år sedan, om hur denna träff gick.

När jag sökte i mitt arkiv fann jag hemresan från nämnda dagboksträff. Det var en historia i sig...

Fy, så trist! X2000 hem från Norrköping tidigare i dag var ingen höjdare. Jag och tåg... Jag hittade min förbokade plats, bara det att jag befann mig i fel vagn. I och för sig ingen jättekatastrof, men när jag väl hittade rätt vagn så började det gå fel. Jag hade fått fönsterplatsen, men en vietnamesisk kvinna satt på ytterplatsen med sitt bagage vid fötterna. Inte kunde jag kommer förbi henne! Hon satt och pratade oavbrutet när jag försökte uppmärksamma henne på att jag vill sätta mig. Ingen reaktion alls. Kunde inte förstå vem hon pratade med eftersom hon tittade förbi mig. Då vänder sig en annan passagerare mot mig och säger att "hon har betett sig märkligt här hela tiden". Jo, tack! Det vill jag lova. Jag trodde ju fortfarande att hon pratade med någon annan, men si... Det gjorde hon inte. Jag tog det stora klivet över henne till min plats samtidigt som jag sparkade undan hennes bagage. Nu reagerade hon. Förutom att hon fortsatte att prata oavbrutet på vietnamesiska så började hon sparka på sätet framför hej vilt. Inte heller det brydde jag mig om. Istället föll jag väldigt fort i "sömn" och ignorerade henne totalt. Hon fortsatte prata. Oavbrutet. Plötsligt hade hon börjat prata engelska och det var då jag började förstå vad det var jag hade bredvid mig - en kvinna med långt gången syfilis, förmodligen i slutstadiet, för jag har aldrig hört någon värre rappakalja.

Hon satt och dömde ut alla passagerarna. Att de var oanständiga som inte var gifta... att detta tåget (X2000 till Malmö) var "one way ticket to heaven"... om vi kunde finna vägen till himlen själva... om vi kunde finna vägen till hennes hjärta... Just det där med "one way ticket to heaven" upprepade hon säkert några hundra gånger. Inte för att hon vände sig till någon särskild, hon bara satt och pratade rakt ut i luften. Hon pendlade hela tiden mellan engelska och vietnamesiska. När tågmästaren frågade efter nypåstinga i Linköping högg hon tag i tågmästarens arm och skrek "have you seen the lions"? Tågmästaren stirrade lite och slet sig sedan loss och gick skyndsamt sin väg. Då hör jag kvinnan muttra något om "she couldn't see the sign...." Och där satt jag... fortfarande lika "sovandes". I en och en halv timme höll denna märkliga kvinna igång. Sedan hände något. Hon skrek rakt ut, tog sitt pick och pack och sprang iväg. Var vet jag inte, förmodligen till restaurangvagnen. Så sista timmen var lugn i vagnen. Folk började röra på sig, prata med varandra och stämningen blev väldigt lättad. Min enkla och självklara förklaring måste vara syfilis... kan inte komma på något annat... Antingen har jag rätt eller också så är jag väldigt elak. Förmodligen är jag väldigt elak. Och grinig. Jag har ju världens huvudvärk efter begivenheterna i går/i natt/i dag...

Det har faktiskt hänt att jag stått på ett skidor. För drygt 35 år sedan.

Visst hade jag en snygg mössa och fräsig polkagrisrandig halsduk?

Ibland funderar jag på bloggens framtid. Fem scenarier finns:

1. Jag slutar blogga! Raderar hela skiten!
2. Jag fortsätter som i dag. Daglig prestationsångest.
3. Jag lägger ut mitt kompletta bloggarkiv från 1999 och framåt.
4. Jag raderar alla tidigare inlägg och börjar om från början. Fräscht!
5. Jag behåller bloggen som den är men låtsas att jag börjat om från början och aldrig bloggat.

Alternativ nr 2 verkar mest självklar eftersom jag inte har tålamod att tänka i nya banor. Som vanemänniska lär jag köra på som vanligt.

Ibland glömmer jag hur mycket bloggen varit med om. Den har följt mig och jag har skrivit om allt. Sedan februari 1999 har jag:

- Fått diagnosen ms.
- Sagt upp mig från mitt arbete.
- Fått nytt arbete.
- Flyttat två gånger (tre bostäder).
- Flyttat från Skåne till Göteborg.
- Blivit med katt.
- Nu börjat på min tredje högskolekurs/-utbildning.
- Läst finska.
- Gått sångkurs.
- Varit på minst tre dagboks-/bloggträffar.
- Haft fem par glasögon.
- Förbrukat två tv- och en dvd-apparat/-er.
- Haft sju datorer, från Windows 95 till Windows 7 (ett OS jag får i nästa vecka).
- Varit med i tidningar minst 3-4 gånger.
- Intervjuats i radio.
- Tagit cirka 2 000 sprutor.
- Begravit min far (nåja, kyrkvaktmästaren tog hand om askan).
- Börjat snusa, slutat snusa, börjat snusa.
- Gjort studiebesök och deltagit i konferenser riket runt.
- Fått diagnosen bältros.

Jag glömmer allt det här. Visst, ibland känns det som om livet stod still, men så är inte fallet. Det jag inte nämnt ovan är min berg-och-dalbana till kärleksliv. Dels är det väl relativt lugnt på den fronten, men det är också något som jag har valt att aldrig skiva om i min blogg. Däremot har jag ofta skrivit om alla de gånger jag träffat url-vänner som blivit irl-vänner. Det som fått mig att fortsätta skriva denna meningslösa blogg.

Det är mycket man glömmer. Plötsligt kom jag ihåg hur det var för tio år sedan när telefontaxan varierade beroende på om man ringde lokalsamtal eller rikssamtal. På jobbet fick man ringa sjukhusväxeln och begära öppen linje för rikssamtal. Samtidigt fick man motivera för få ett godkännande. Typ "jag ska ringa en anhörig till en patient". Var det ett privatsamtal drogs det på lönen. Skulle man ringa ett utlandssamtal var det lite värre. Inget motiverade att ringa utlandet om man inte var doktor.

Dock kunde man komma runt ovan på ett ganska enkelt sätt. Fax med telefonlur. Faxen hade alltid öppen linje.

Varför ter sig vissa saker märkliga i efterhand, där man aldrig ifrågasätter det när det pågår? Lite nazivarning.

Ja, då var det elva år sedan i dag som jag började blogga. Och nej, jag vet inte längre om där finns något syfte med det. Det har blivit en daglig rutin. Jag bara gör det utan att ifrågasätta varför. Däremot ifrågasätter jag ofta vad jag skriver (eller inte skriver), men inte varför jag fortsätter skriva. Det känns viktigt att skriva. Rutinen känns viktig.

En tanke som slog mig nu är att jag skriver mest och personligt när jag är långtidssjukskriven. Det var så det såg ut för elva år sedan. Dagboken blev min enda kontakt med omvärlden. Kanske jag klänger mig fast här för att ha nödlinan intakt om jag en dag skulle behöva den?

Det har i dag gått elva år.

Det var 1999-02-14 som jag publicerade min hemsida. Jag har fortfarande hemsidan kvar, men jag har inte varit där på 1½ år. Det som händer, det händer här i bloggen. Trots allt är bloggen bara en del av min hemsida.

Varför håller man på så här? Egentligen? Fortsättning följer i morgon...

Angående rubriken: Började med hemsidan 1990-talet, fortsatte 2000-talet och nu inne på 2010-talet. Det sträcker sig över tre decennier.

Helt säker är jag inte, men jag har nog inte direkt nämnt Pippi.

Pippi, nymfparakiten jag en gång i tiden hade. Jo, hon hette Pippi. Jag minns inte så mycket men tror vi delade rum när jag gick på låg-/mellanstadiet. Vi köpte henne av en uppfödare i byn. Hon var lika egensinnig som vad Gazzy är. Och med lika stark integritet. Pippi gillade mig aldrig riktigt. Jag var hennes andrahandsval när ömma modern inte var hemma. Ensamma kunde vi gosa och busa lite. Det jag inte uppskattade var att hon tuggad på precis allt. Som mina fina Okej-planscher med Kiss och Boy George.

Nej, det finns inte så mycket att säga. Pippi dog redan efter ett par år och vi vet inte riktigt varför. Hon kunde sista dygnen inte behålla någon mat. Förmodligen dog hon av uttorkning och viktförlust.

Jag har några sparade stjärtfjädrar som minne. Några foton finns, men de börjar blekna. Precis som minnet.

I dag blir det lite egofoton igen. Egentligen beror det på att Kim efterfrågade helkroppsfoton på mig. Jag gillar verkligen inte att visa upp mig i helfigur av förklarliga skäl. Därför fick jag gräva en del i fotoalbumen och det är inte särskilt aktuella fotografier. Samtidigt fann jag några andra som jag också kastar ut här.

Tidigt 90-tal. Jag var den ständiga vikarien och var inskriven hos Arbetsförmedlingen. Trots att jag hade pågående vikariat så tvingades jag gå jobbsökarkurs. Det var här jag för första gången stiftade bekantskap med Windows. Redan då var jag klåfingrig och ändrade alla inställningar till allas fasa. Notera luggen. Alltså - jag hade lugg! Varför tänker jag Lennart Swahn?

Klassträff 1996. Det var tio år efter vi slutade grundskolan. Öh, jag blev full. Det var inte det jag ville ha sagt, utan jag fascinerades åter av frisyren. Precis som på förra fotot var jag blond (ej blonderad). Det har ändrats, kan man säga.

Jag är inte säker, men tror att foto är från 1998. Året före ms. Tror fotot togs av min far då han ville skicka bild av mig till släkten i Finland. Jag ser verkligen butter ut. Ändå har jag i dag kontakt med några kusiner på Facebook, så de måtte inte ha sett det avskräckande fotografiet. Det märkliga är - förutom att luggen fallit bort - att jag här har väldigt mörkt hår. Vad hände med det blonda? Nåja. Ett av få helkroppsfotografier. Säkert därför jag surar, för jag gillar inte helkropp.

Ännu en gång var min far i farten med kameran och tog ett helkroppsfoto. Från 2001 när jag besökte Skåne (flyttade 2000). Jag noterar här att kepsen får dölja mitt icke-existerande hår.

Samma år som fotografiet ovan. Samma skjorta som ovan. Självklart gillar jag inte se min vikt, men det är värre att se mig nyrakad. Jag ska ha stubb eller någon annan typ av ansiktsbehåring. Men, nästan helkroppsavbildning. Hoppas Kim är nöjd.

Jo, säkert. Jag har haft hår på huvudet. Och det var blont.

Det lustiga är att när jag nu tittar på fotot så blir jag tveksam. Föreställer det mig eller min far? Jag vet att det är jag, för jag minns när fotot togs*. Jag lekte på gården, hoppade mellan stenarna. Hur gammal kan jag vara på bilden? Fyra?

Lite skrämmande är det att inse hur mycket jag liknade min far utseendemässigt vid den här åldern. Okej, jag ser ännu i dag många drag av honom i mitt ansikte, men också inslag av min morfar/morbror/kusin.

Jag måste erkänna att jag är inne i en period där jag tänker mycket på min far. Det gör jag varje år så fort adventsbelysningen kommer upp. Det var i december 2005 han var så dålig och nyinsjuknad i lung- och levercancer. Många nattliga samtal, både från honom och från läkare. Jag var alltid så desorienterad av att väckas i natten då det var mörkt att jag alltid hade adventsbelysningen tänd i sovrummet. Det är väl därför jag i år inte riktigt känt för att hänga upp någon belysning. Jag lär göra det, men inte än.

När jag fann ovan foto kom jag tänka på ett annat som jag hade på bloggen 2001. Samma plats, samma fotograf. Mindre hår (under kepsen) och inte fullt lika blond. Sista gången jag besökte platsen.

Varför envisas jag med att ha kortbyxor på mig varje gång jag fotograferas på den här platsen?

* Fotot togs hos min fars fosterbror. När min far var i den åldern var min farbror i 15-årsåldern och kan självklart inte ha köpt och bott i huset som finns på bilden.

Om vi backar klockan lite till tiden före alla modebloggar, internetbank och ipredlagar. Hur såg nätet då ut? Hur såg det ut på nätdagbokens tid när allmänheten så smått började skaffa Internet? Mycket har hänt på dessa tio år. Det är lätt att glömma historiken kring vad som var viktigt på nätet då.

Jag måste erkänna att jag inte var först ut med en egen hemsida. Ändå känns det lite som om jag tillhör första generationen från slutet av 90-talet.

Personliga hemsidor var ofta hemska, men man imponerades ändå över kreativiteten i form av hemska färgkombinationer, bakgrundmusik i form av midi-filer och blinkande animerade gif:ar. Jag var själv med i den svängen även om jag redan då insåg att för många irritationsmoment tog fokus från det textmässiga innehållet. I dag är jag ganska tacksam över min insikt, för jag behöver inte känna för mycket skam när jag tittar på det som varit. För jag har sparat alla sidorna. Mina egenhändigt gjorda html-filer. Första hemsidan skapade jag på hårddisken hösten 1998 när jag gick kvällskurs i html-design. Först i februari 1999 offentliggjorde jag en reviderad hemsida. Dagen efter hemsidans födelse (1999-02-14) bestämde jag mig för att utöka med en nätdagbok då jag ville ha mer innehåll som inte var statisk. Vem kunde väl då tro att 1) nätdagboken några år senare fick stort genomslag som blogg (via omvägen webblogg), 2) att de flesta bloggar eller har bloggat, eller 3) att jag snart bloggat i elva år?

En skärmdump av min första nätdagbok:

Min första hemsida låg på Geocities och jag tror man fick 2 MB i utrymme, vilket senare utökades och som var reklamfinansierat. Någon egen webbadress fick man egentligen inte annat än en anonym delsida. När utrymmet tog slut gick jag över till Passagen (först 7 MB tror jag, men som senare utökades). Därför var nästa steg Telia som jag tror gav 10 MB (som utökades). Men sedan 2001 har jag webbhotell och eget domännamn och detta har inte ändrats. Jo, jag bytte webbhotell då hotell nr 1 bestämde sig för att inte längre vara webbhotell.

Men så mycket mer var annorlunda då. I dag surfar man via mobilen, trådlöst, adsl-modem, usb-modem och så vidare. För tio år sedan hade man uppringande modem som lät tjöt och pep innan koppling med nätet skett. Det var dyrt och spärrade telefonledningen.

Det som gav mig något personligen var dock alla kontakter vilket berodde på att jag var med på Dagbok på Nätet (oj, jag är visst medlemsadministratör där i dag). Vi var inte fler än att vi hann läsa varandra och dessutom kommentera via gästböckerna. Eftersom bloggverktygen ännu inte var riktigt utvecklade hade man gästböcker. Vanligast var gratistjänsterna man kunde koppla till sin hemsida. Axlbook var den största och kanske enda innan vi upptäckte Erimax. Axlbook hade möjlighet till 200 inlägg, därefter raderades äldsta inlägget. Senare utökades detta till 400 inlägg. Och här hände det saker i gästböckerna. Det var inte bara så att man kommenterade det som hände på hemsidan, utan här fanns chatten. Vad hade vi för chatt annars? Jo, Aftonbladets kontaktchatt (som jag besökte för första och sista gången den 16 februari 2000 (min 30-årsdag)). Våra gästbokschattar var betydligt intressantare. Man bjöd in till chatt i gästboken någon sen kväll. Väldigt personligt. Och väldigt oanständigt. Samt fruktansvärt kul. Dock hade jag alltid panik när inläggsgränsen började närma sig, för då gällde det att snabbt byta ut mot en ny gästbok. Jag tror visst att jag sparat någon gästbokschatt.

Ganska snart kom dock Partychat:

Det är märkligt. Vart tog vissa av våra mest aktiva ”dagbokare” vägen? Annars är de flesta av oss kvar fortfarande även om vi uppdaterat våra nätdagböcker till bloggar. De som slutat blogga skriver dock på Facebook

Ändå måste jag säga att vi gick ytterligare ett steg genom att vi lämnade datorerna för att sammanstråla i dagboksträff. Många var vi som på första dagboksträffen 2000 sammanstrålade i Norrköping. Uppföljande träff hade vi sedan i Göteborg. Och på Finlandsfärjan. Sedan har det varit många mindre bloggträffar runt om i landet med nytillkomna bloggare men också med oss gamlingar.

Jag tror att vi var med och startade något. En rörelse. Vi var grunden i bloggosfärens uppkomst. Kanske vi inte borde få cred för det, men ovan är lite av en redogörelse för landets näthistorik. Hur det var och hur det ledde fram till det vi ser i dag.

Varför skriver jag allt detta? Jo, jag kastade ut frågan på Facebook vad dagens bloggtext skulle handla om.

Jag tycker att du ska reflektera över hur det var på den gamla goda tiden när vi alla hade uppringda internetuppkopplingar, spammade varandras gästböcker och partychattade på lördagskvällarna. Det var tider, det! :-)

Tack för förslaget, Susanne!

Förresten – en sak nämnde jag inte. Webbkamerorna som sattes på vid partychat. Där vi klädde av oss. Bäst att låta det falla i glömska... åtminstone bilderna.

Det finns inte så mycket att säga eller göra. Jag är helgledig. Ändå måste jag ju som vanligt kasta ut något här, typ en uppstötning. Grävde lite i arkivet och fann "här är mitt skrivbord". Man tar ett foto av sin datorplats och räknar upp vad man har på skrivbordet. Detta gjorde jag senast 2001 och det inlägget har jag lagt ut som en bild längst ner. Och det är den sidan jag har på bildskärmen.

Från vänster till höger:

• Skrivbordslampa
• Extern hårddisk
• Den ENORMA transformatorn till högtalarna
• Pennställ med pennor och sax
• Högtalarna
• Två tomma snusdosor
• Bildskärm med några år på nacken, bland de första platta 17-tummarna som kom
• Trådlöst tangentbord med dito mus
• Bankdosan
• Mobiltelefonen (LG K900)
• USB-kabel till mobilen
• USB-hub
• Ännu en skrivbordslampa
• Sist men inte minst - en skrivbordsslampa. Hon hoppas på att jag missar musen och greppar hennes bak istället

Datorn då? Den står på annat bord bredvid till höger. Jag har den bärbara datorn som hårddisk där jag kopplat in bildskärm, högtalare och övrig utrustning.

Jämför jag de båda fotografierna måste jag säga att väldigt mycket är utbytt. Inte ens skrivbordet är det samma även om det är vitt. Ändå är allt en kopia, eller uppdaterad version, av hur jag hade det för åtta år sedan. Allt har ändrats, men ändå inte.

Är du helt slut i huvudet eller?
Are you totally finished in your head or?

Pussgurka.
Kisscucumber.

Hajar du?
Do you shark?

Kan och kan, kan kan du.
Can and can, can can you.

Får får får? Nej, får får lamm.
Sheep sheep sheep? No, sheep sheep lamb.

Jag måste slå en sjua.
I must strike a seven.

Påfågel.
Onbird.

Kom inte in här och dammsug när jag är bakfull.
Don’t come in here and dustsuck when I’m backdrunk.

Ursäkta, jag har fått en tupp i halsen.
Excuse me, I’ve got a cock in my throat.