Flärdskrivaren

Bloggtext för fem år sedan:

För första gången har jag testat att ladda ner en låt från cdon.com. Jag är inte imponerad. Mot betalning har jag fått en låt med knaster, som det i filens egenskaper står att det är spår 2 och i början av låten finns en bit av spår 1. Är det seriöst? Ska man betala för sådan skit? Första och sista gången.

Det känns som om den tekniska utvecklingen går snabbt framåt. CD-skivan fick en kort storhetstid under knappt 20 år. Jag såg att LP-skivan dock fortfarande lever och mår bra, men att CD-skivan inte mår något vidare. Den enda reklam jag numera ser kring musik på CD, är från Statoil. Hemska samlingar av diverse "musik".

För två år sedan började jag ladda ner rejält med musik via iTunes till min iPod. Till och med det känns lite förlegat nu och det är Spotifys fel. Eller, Spotify är kanon! Det jag inser är att (åtminstone) jag konsumerar musik. Däremot varken vill eller behöver jag äga musiken jag lyssnar till. Det är som radio, men med total kontroll över vad jag lyssnar på och när. Det sorgliga är all den musik jag faktiskt äger. I form av LP, CD, kassetter och ljudfiler som jag betalat för. Jag äger produkterna men till ingen nytta då jag är konsument. Jag förbrukar musik och går vidare. Inte ser jag något behov av att ta fram mina gamla LP, CD-kassetter och ljudfiler.

Vill jag betala för musik? Nej. Anser jag att musikerna ska ha betalt för det jag förbrukar? Ja. Men i min värld räcker det om de genom reklamintäkterna (via Spotify) och konserter får det att gå runt ekonomiskt. Förmodligen kan detta anses vara arrogant av mig. Samtidigt är detta musikbranschens enda överlevnadsmöjlighet, för fler än jag besitter denna arrogans. Vill man inte betala i reda pengar så är alternativet illegal nedladdning.

Frågan är vad som kommer efter Spotify? Jag kunde inte för några år sedan förutsäga Spotifys uppkomst. Musikbranschen kan aldrig gå tillbaka till det som varit utan att det uppstår ett behov som växt fram genom en attitydsförändring hos konsumenterna. Det finner jag inte troligt.

Natten blev kortare än planerat. Jag somnade runt midnatt men blev väckt kl. 2.30 och kunde sedan inte somna om innan arbetsdagen började.

Vad hände kl. 2.30? Jo, en crash and grab i butiken under mig. Kras och klirr av fönsterrutor. En stulen bil fanns med i bilden och som körde på fälgarna (hördes det som). Jag såg inte eländet men hörde det desto mer. Därefter skulle man kunna tro att det blev lugnt och tyst igen, men nä. Efter en halvtimme kom någon för att plocka bort resterande glassplitter (klirr-klirr-kras). Dessutom pratade de samtidigt som de sågade till brädor med handsåg, bräda för bräda, som sedan spikades för det saknade fönstret. När de var färdiga var det dags för mig att göra mig redo inför arbetsdagen.

Det jag inte kan förstå är varför man rånar ett parfymeri. I butikerna bredvis finns 1) fotoaffär, 2) tobaksaffär, 3) ostaffär (osten är dyr och säkert värdefull), 4, väskaffär (massor av läder) och en 5) klockaffär. Vad tusan skulle de med parfymer till? Jag kan förstå att de hoppade över frisören och fiket, men parfym?!

Dagen har känts lite seg efter detta tidiga uppvaknande, men jag hann ändå trimma mitt Littorinskägg. Jag måste ju sympatisera med en man som utses till förövare för påstådda sexköp. Kvinnan däremot påstås vara ett offer trots att hon sålt sex. Det är lika moraliskt förkastligt (om man nu ska se på det som något omoraliskt, det är snarare en politisk åskådning än en moralisk). Oavsett vem som sitter inne med sanningen, så tycker jag att det hela är märkligt. Media gör kvinnan till den goda och mannen till den onde. Rent politiskt tycker jag inte att detta ska ha någon inverkan, för om (big if, får väl se vad han själv säger) då Sven Otto inte var statsråd vid det påstådda sexköpet, det är preskriberat och han har avgått. Jag ser ingen poäng i att gräva i det här. Tyvärr håller väl inte Aftonbladet, och övrig media som hänger på, med.

Ibland funderar jag på att skriva mitt fullständiga namn här. De flesta vet vad jag heter och hur de kommer i kontakt med mig (hemadress, telefon). Samtidigt har jag dragit mig för det utan att klart vara medveten om varför. Det har varit mer känsla än tanke.

För drygt tio år sedan hade jag här problem med en stalker som fann ut hur man fick tag i mig i verkligheten, långt från nätet. Trevlig-url blev mardröms-irl. Ändå känns detta ganska passerat samtidigt som jag blivit äldre och mindre rädd och feg. Visst kan det kännas lite otäckt med att inte veta vem som läser min blogg eller vad de kan tänkas ta sig till. Men jag kan (förhoppningsvis) handskas med det.

I går kom jag dock till insikt om varför jag inte bör namnge mig själv här. Varför jag inte behöver underlätta genom att ge den typen av information. Det var då jag skickade handlingar till en patient som jag insåg att mitt namn stod i klartext. Skulle de få för sig att googla mitt namn så behöver inte den här sidan poppa upp. Här försöker jag vara personlig och har alla gånger inte spärrar i det jag skriver. Det handlar helt enkelt om att jag i ett större sammanhang representerar min arbetsgivare genom mitt namn, och det handlar om att inge förtroende och respekt. Gentemot patienter vill jag inte misskreditera min arbetsgivare genom vem jag är som privatperson. Som jag ser det står patienter ofta i beroendeställning till sjukvården, och de behöver känna förtroende för att de behandlas med respekt och hänsyn. Av den anledningen vill jag inte skapa oro eller misstänksamhet. Det hanlar alltså inte om relationen mellan mig och arbetsgivaren, utan om förtroendet mellan patienten och vårdinrättningen där jag inte vill bli en kil som skapar problem i deras relation.

Låter detta logiskt och acceptabelt? Jag försöker visa hänsyn gentemot flera parter.

Ibland diskuteras yttrandefriheten. Med den rättigheten kommer också skyldigheter. Man ska inte i alla lägen framhålla sin rättighet till att säga och tycka vad man vill om det kan skada någon. Vi har också rättigheten att undanhålla offentligheten vad vi tycker. Ibland är det också en skyldighet. Det kallas respekt. Förutom att detta stämmer in på ovan så anser jag att de med "konstnärlig frihet" också borde tänka på det. Några som verkligen inte tänkt är Mr Rondellhund och Mr Cancersvulst. Lagliga rättigheter står inte över moraliska skyldigheter. Det är dessutom våra lagars intention. Sunt förnuft är inte lagstadgat då man förutsätts ha sunt förnuft.

Nu förstår jag varför arbetssökande inte får några tjänster via arbetsförmedlingen. Med tanke på vad de har på sin hemsida.

Officiellt tillhör jag andra generationens invandrare då en förälder är född i annat land än Sverige. Känner jag mig då som invandrare i andra led? Nej, knappast. Jag är en produkt av invandring, men så tänker jag inte. Kanske jag inte tänker på det alls eftersom jag inte möter andras reaktioner i form av att jag skulle vara invandrare med icke-ariskt utseende. Och nämnar jag Finland så förstår ingen det där med invandring från annat land. Finland är inget annat land enligt många. Som grannland där vi för ett par hundra år sedan var en nation, ses det inte som "vi" eller "dem". Finlands sak, är vår sak - och allt det där. Tror jag. Men ändå så kan man inte komma ifrån att jag faktiskt tillhör andra generationens invandrare definitionsmässigt.

Därför var det en märklig undersökning man kunde läsa i dag. Majoritet positiv till invandring. Även om jag känner mig svensk, som infödd sådan, så börjar jag fundera över undersökningens resultat. Ja, frågeställningen får mig också att fundera.

Har invandringen under de senaste 20 åren i huvudsak varit bra för Sverige?

Eh, vad är det för typ av fråga egentligen? Vi har alltid behövt arbetsinvandring. Det tråkiga är bara att vi inte förmår utnyttja kompetensen i form av akademiskt utbildade människor. De får skitjobben. I en lågkonjunktur är inte ens det tillgängligt. Många trakaseras p.g.a. religionstillhörighet. De som gör skit för invandrare är sådana som jag - infödda svenskar. Naturligtvis kan man ifrågasätta mycket kring hur vi behandlar nysvenskarna. Vi kan till och med ifrågasätta omfattningen av invandring. Någonstans möts väl här samhällsansvar och politik, vilket man också kan ifrågasätta huruvida vem som har ansvar, makt och möjlighet.

Precis som undersökningen visade så svarar jag också ja på frågan. I huvudsak, ja. Det som inte varit bra rör inte själva invandringen utan allt det där runt omkring, den svenska byråkratin, den svenska trångsyntheten, den svenska rädslan. Fokuserar man på invandringen så har den varit bra. Vi har fått arbetskraft. Vi har tagit hand om flyktingar och krigsoffer. Vi har blivit mångkulturella och fått nya och berikande möten i vardagen. Men framför allt har vi fått (okej, nu blir jag privat) vänner.

Ja, det anser åtminstone många, förutom de där mest inskränkta och rädda små människorna som verkar växa i antal.

Sverigedemokraternas väljare var mest negativa och 93 procent ansåg att invandringen varit negativ för Sverige.

Hur tror de att Sverige sett ut utan invandringen? På vilket sätt har invandringen varit negativ? Jag har faktiskt aldrig hört några hållbara argument (som inte bygger på inskränkthet och rädsla). Jag tycker att SD är negativa, inte invandringen. Ja, SD har en negativ attityd.

För att citera gårdagen:

Jag kommer att få biverkning i form av feber, värk och allmän influensakänsla vilket är ofarligt om än besvärligt.

Nej, jag fick inte feber värk eller allmän influnsakänsla. När jag tog tempen i går kväll hade jag 35,9 vilket är fullt normalt för mig (som jag tidigare sagt fick jag inte lämna sjukhus när jag hade 36,2 då det sågs som hög feber). Värk är väl kanske annars det jag kommer närmast, för jag har känning av vaccineringen. Dock är det mer diffust än så, jag vill kalla det för stelhet i muskulaturen. Det vaccinet gjort är att det triggat igång mitt immunförsvar och jag återfått några av de tidigare ms-symtom jag haft. Helt okej och självklart. Väldigt väntat.

Annars har jag mest bara mött gnälliga läkare i dag som tagit sin spruta tidigare i veckan. De har så ont i stickarmen. Själv känner jag inte av det. Det ömmar mer i mina lår där jag dagligen sätter mina ms-sprutor, även om det inte gör ont.

Nu hoppas jag bara vaccinet har avsedd effekt. Och precis som i går tycker jag att man ska influensavaccinet.

Och jag har inte varit sämre än att jag kunnat jobba utan problem i dag.

Då var det avklarat.

Åtminstone för den här gången. Om tre veckor är det spruta nr 2. Efter ytterligare tre veckor är det dags för vanliga säsongsvaccinet.

Min inställning har inte ändrats. Man ska ta vaccin när sådant erbjuds. Jag kommer att få biverkning i form av feber, värk och allmän influensakänsla vilket är ofarligt om än besvärligt. The real deal är så mycket värre och varför tro "jag kommer inte att drabbas av nya influensan och får jag det så blir det inte så farligt"? Och den som tar vaccinet och får väldigt uttalade biverkningar - hur hade det då varit med riktig influensa? Trots allt är det här ett avdödat virus i vaccinationsform.

Några kommentarer jag skrivit på Facebook i ämnet:

Sure, baby! Jag måste. Tyvärr lär jag få biverkning i form av feber o.s.v. men hellre det än själva influensan med tanke på mina dåliga lungor som knappt klarar en vanlig förkylning. Onsdag/torsdag har vårdcentralerna drop-in för vår åldersgrupp och riskgrupp. Nåja, jag är riskgrupp p.g.a. mina sprutor som drar ner immunförsvaret.

Me and you both. Jag ställer in min kväll på skolan då jag vet att jag kommer att få frossa och feber. Hellre biverkning än the real deal i form av influensa. Själv ser jag vaccineringen som ett samhällsansvar, som att rösta men viktigare.

Jag gick till vårdcentralens drop-in, kom till direkt och kunde sedan gå hem. En hel kvart var jag i väg. Egentligen ska jag vaccineras på jobbet men vårdpersonal får inte förrän i nästa vecka och varför vänta? Trots allt tillhör jag två riskgrupper.

Med lätt panik stegade jag till banken eftersom jag har en räkning jag behöver betala omgående. Nej, det är inte interneträkningen, utan kåravgiften för att få ut betyg från universitetet.

Till min stora förvåning går det inte att betala räkningar på banken!? För det första var jag inte kund, och för det andra så hantera man inte kontanter. I min enfald trodde jag att man kunde gå in banken med sin bankgiroblankett och kasta upp kontanter på disken. Oh, nä!

Då är min fråga - varför fysiska banker om man inte kan hantera kontanta pengar där? Då räcker det ju med en telefon- och internetbank. Och nämnda bank hade inte någon underrubrik typ "fastighetsförmedling" eller nåt sånt. Har denna bank ett existensberättigande? Egentligen? Om man inte har en traditionell kassa... För vem var denna bank egentligen? Och varför får de kalla sig bank?

Fortfarande är det så att jag avskyr källsortering. Och än värre är det att se hur andra källsorterar, eller hur soprummet ser ut. Mitt blodtryck höjs varje gång bara man säger "sopa".

1. Kartong
Varför fyller man kärlet så att innehållet hamnar utanför? Och varför är där mer wellpapp än kartong i kärlet? Wellpapp har två egna kärl som i princip var tomma.

2. Kartong II
Det går inte att skylla på att kartongkärlet var fullt, för bredvid stod ännu ett kärl avsett för kartong och som inte var fylld till hälften. Av någon anledning har man kastat ner en ballong som sticker upp. Vad är likheten mellan kartong och ballong?

3. Brännbart restavfall
De klassiska soppåsarna som genom källsortering ska minskas till det minimala. Här slänger de flesta trots källsortering varför antalet kärl på ett år utökats från ett till sex. Frågan är varför man fyller på i ett kärl så locket inte går igen. Övriga fem kärl var tomma.

4. Miljöfarligt
Tre små hinkar med miljöfarligt avfall. På golvet ligger ett flingpaket med en tidning och gasflaska. Tydligen var det svårt att dela på de olika beståndsdelarna som man själv satt ihop, varför det naturligtvis lades på golvet.

Hopplöst och meningslöst. Samt väldigt irriterande. I ärlighetens namn är jag nog mer irriterad över soprummets tillkomst. I lokalen var det tidigare förråd av typen källarförråd till de boende. I dag ligger det i ett annat hus källare. Med tanke på att detta är ett hus för fysiska funktionshinder är det anmärkningsvärt. Särskilt som det inte finns hiss till källaren i huset där förråden hamnat. När jag påtalat bristen av logik har jag fått höra av bostadsvärden att "kan man inte ta sig ner till källarförrådet har man inget behov av förrådet". Que?

1. Inför sopnedkasten igen!
Inte ens över tid kan man få 150 familjer att källsortera.

2. Återinför förråd på markplan!
Tydligen är miljötänkande (som inte fungerar) vikigare än tillgänglighet till de utrymmen man betalar för genom hyra i ett bostadsbestånd riktat till fysiska funktionshinder.

I torsdags blev det klart mellan Läkemedelsverket och Socialstyrelsen kring om jag ska få ta influensavaccinet Pandemrix H1N1*. Ja, de har väl inte diskuterat mig som person, men om det är lämpligt att ta vid autoimmuna sjukdomar (som multipel skleros).

Kontentan är att det naturligtvis finns en viss risk att grundsjukdomen förvärras av vaccinet, men riskerna med nya influensan överstiger den minimala risken för grundsjukdomen. Tja, man kan alltid hoppas. Det är så mycket värre att få komplikationer till följd av att inte ta influensavaccinet, att jag hellre tar risken att bli sämre i min ms. Det är ett enkelt beslut från min sida och det hade kvittat vad Läkemedelsverket hade kommit fram till. Så fort jag hörde om hur svår influensan är mot oss med kroniska sjukdomar fanns det inte utrymme till att ens tveka. Nu hoppas jag bara att alla friska personer också tar vaccinet då det ändå föreligger en risk att smittas då man inte kan säga att jag får fullgott skydd av vaccinet. Egentligen tycker jag att det är var och ens skyldighet att verkligen ta vaccinet. Inte bara för oss som inte vill bli smittade, men även för egen del. Hur många skulle inte ångra sig om de fick svåra komplikationer? Dödligheten är låg (än så länge) och nu vid första toppen, men influensan kommer tillbaka till våren i större omfattning.

Men just detta att själv undvika svår sjukdom tyder på intelligens, där man inte blundar för farorna. Jag har hört många säga att det är rena hysterin och skrämselpropagandan i massmedia vilket jag inte märkt något av. Det enda jag gjort är att läsa de offentliga myndigheternas information och fakta. Jag har aldrig känt något behov av att läsa massmedias rapporter. Kanske man också ser på det annorlunda när man arbetar inom vården, för där ser man verkligen konsekvenser och svårt lidande. Och vad är väl ett par sprutor om det kan förhindra plågsamheter oavsett om det handlar om en egen simpel sjukskrivning eller nära anhörigs död där man varit smittobäraren?

En annan sak. Det pratas om att vaccinet inte är testat. Så vad? Säsongsinfluensernas vaccin brukar också ges i blindo efter godkännande. Så jag tror inte på biverkningar. Att framställa vaccin görs inte på en höft.

* Pandemrix finns i många utföranden, senaste versionen var för H5N1 (fågelinfluensan).

Mitt klagomål gick hem. Min doktors chef ringde hem till mig.

Instämmer! Du har helt rätt. Så får det inte gå till.

En upprättelse som kanske inte hjälper mig här och nu, men kanske för alla patienter i min situation vad gäller framtiden? Vi ska inte hänvisas till akutmottagningen eller vänta i evighet på bedömning/åtgärd vid akut insjuknande.

Bakgrunden till ovan skrev jag om i går.

Precis så gjorde jag en sökning i min egen blogg efter ordet transandet, men fick inte upp några resultat. Jag trodde att jag skrivit om transandet. Eftersom jag inte gjorde det får jag väl göra det nu.

Mina erfarenheter av att transa. Nej, nu uttryckte jag mig fel. Vi tar det från början.

I går läste jag på SVT-Text om att vi i Sverige kan bli först i EU med införandet av homo-äldreboende. Min första reaktion och tanke var att det är ett utmärkt bra förslag.

För det första: Vi har särskilda äldreboenden för bl.a. finskspråkiga personer. Äldre tappar nya språket (svenska that is) när demensen kommer. Många i landet är ursprungligen just finsktalande. Jag har för mig att det finns avdelningar också för andra språk och där behovet troligtvist är stort om inte anhörigvården varit så stor för andra kulturer.

För det andra: Homo-, bi- och transpersoner är marginaliserade i vårt samhälle trots alla lagar som tillkommit för att ge alla människor lika värde. Fortfarande är det så inom vården (I should know) att homosexuella inte räknas som närmast anhörig även om de är sambo/ingått äktenskap. Synen är skev och jag kan väl bara förklara det som (främst) generationsbundet.

På SVT-Text fanns en fördjupningssida gällande HBT-samhällets utveckling historiemässigt. Som att Socialstyrelsen tog bort begreppet homosexuell som en klinisk sjukdom. Men en sak störde mig – man nämnde inte att man nu också tagit bort transvestism som sjukdomsbegrepp. Och detta var något jag trodde mig ha skrivit om tidigare (därav söktermen trans). För det hela är ett missförstånd. Transvetism har aldrig varit ett sjukdomsbegrepp. Det har däremot varit ”en faktor av betydelse” (inom begreppet "psykiska sjukdomar och syndrom samt beteendestörningar*) om man till exempel sökt vård p.g.a. en sjukdom som kan härledas till transvetism. Som vid en depression, vilket är ett sjukdomstillstånd. För att visa att depressionen beror på någonting har man också lagt till transvestism för att visa orsak och verkan. Inte att man blir deprimerad av att vara transvestit, men man kanske blir utstött av sin omgivning p.g.a. det, som i sin tur leder till en djup depression. Nu har Socialstyrelsen tagit bort en viktig del av beskrivningen kring ett förlopp vilket gör det svårt att uttala sig om varför en viss person lider av en depression. Missförståndet ligger i att den berömda lobbyverksamheten inte varit införstådda med syfte, samt att Socialstyrelsen var vek. Regelverket är internationellt, så det är märkligt hur en generaldirektör kan ta ett enhälligt beslut utan att lyssna till den juridiska expertis som faktiskt opponerade sig inom myndigheten. Det är detta som gör mig upprörd. Och att juristen fick sparken. (Allt detta har stått i Dagens medicin, förra året?).

För att återgå till homo-äldreboenden. Jag hoppas det blir verklighet. I min värld är det ett bevis på samhällets tillstånd. Icke fördömande. Accepterande. Lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter.

* Ingen har någonsin påstått att transvestism är en sjukdom bara för att tillståndet finns under detta kapitel i klassificeringen. Hit hör också om man är beroende av kaffe. En otroligt viktig faktor för att beskriva riskfaktorer för andra sjukdomar. Eller om man intoxikerar sig på koffein (kan man säkert).

Tillägg: Ovan är en omskrivning av ursprunglig text då jag uppmärksammades på att jag blandat ihop begrepp. Det blir så när man inte tänker till ordentligt, hastar, missar faktakontrollen. Och tror sig minnas rätt efter ett år. Fel av mig. Sorry.

Det som uteslöts ur den svenska versionen (med omedelbar verkan någon gång förra året) av den internationella klassificeringen var:

• Transvestism med dubbla roller
• Könsidentitetsstörning i barndomen
• Fetischism
• Fetischistisk transvestism
• Sadomasochism
• Multipla störningar av sexuell preferens

Om detta har jag skrivit tidigare. Nu råkade det bli aktuellt i dag igen via medias rapportering. Samt att jag raderat mitt bloggarkiv för 1999-2007.

Jag har aldrig gjort lumpen. I dag kan många svenska män säga det, men kanske inte de av min årgång. I kanske fem år innan jag mönstrade våndades jag väldigt över detta med lumpen. Skulle jag inte få vapenfri tjänst skulle jag helt vapenvägra med fängelse som följd. Vad som helst, men inte göra vapentjänstgöring. Jag var med i Svenska freds och kände andra som gjort vapenfri tjänst, så jag hade stöd. Men jag mådde dåligt av att veta att jag skulle mönstra och eventuellt tvingas lumpen.

Egentligen våndades jag i onödan. Men kanske hellre det än om jag vetat vad som skulle komma.

Jo, jag mönstrade. I april 2008. Också detta var något jag inte ville, men var tvungen. Jag var på helspänn även om det inte var så illa när jag väl var där. Två dagar skulle jag vara där. Det började med någon form av intelligenstest där man skulle besvara frågor skriftligen. I pauserna visades MTV, första gången för min del som varken hade satellit eller kabel.

Det gick bra fram tills läkrens fysiska undersökning. Det var precis innan jag skulle kliva på testcyklingen. Det var då de upptäckte knölen i testikeln. Remiss skickades akut till sjukhuset och jag skickades hem. Mönstringen var avbruten, efter en halv dag.

Jag kom ganska snart till kirurgen som beslutade för att operera mig, vilket gjordes. Ett par dagar efter att mormor dött hemma hos oss på ett kalas. Om knölen var god- eller elakartad visste man inte vid operationstillfället.

En månad senare gick jag ut gymnasiet, fick komplikationer till operationen, gick ner 40 kg, började jobba, mina föräldrar separerade, jag flyttade hemifrån, började gå upp i vikt igen. Ett kaosartat år som inleddes med mönstringen. Därför blev jag lite förvånad över att ett år efter den avbrutna mönstringen bli kallad tillbaka. Jag skulle göra om mönstringen. Dock skulle jag först prata med en psykolog. Som skickade hem mig direkt och sa att jag inte skulle göra lumpen. Jag var frikallad. Förmodligen p.g.a. att jag hade för mycket kaos i mitt liv. Jag var oförberedd på detta, trodde att jag skulle mönstra mina två dagar och åter behöva kämpa för vapenfri tjänst eller vapenvägra. Men det kändes skönt att slippa, jag hade som sagt andra problem att tampas med.

Däremot vet jag fortfarande inte vilken den officiella grunden till att frikalla mig var. Tjugo år har gått men jag vet faktiskt inte om det kanske handlade om att neddragningarna inom militären, om mitt kaosartade liv eller att jag inte var i gott fysiskt skick.

Och jo, jag fick också med tiden ett brev från sjukhuset där knölen diagnostiserats. Dock – det dröjde tio år innan jag öppnade brevet. Det kunde slutat illa med tanke på att där kanske fanns något elakartat där jag själv också skulle ta kontakt med vården som glömt mig. Men det var en godartad fettknöl/bråck/tumör (svårt att avgöra – min tolkning efter att jag lärt mig medicinsk terminologi). Och jag vet vad som utlöste knöltillväxten. Tre år tidigare hade jag voltat med cykeln och ramen hade träffat lite smärtsamt.

Och kirurgen som opererade mig. En gång i tiden Sveriges bästa kirurg på könsoperationer från man till kvinna. Jag är fortfarande man. Jag lova. Och båda testiklarna har jag på plats.

Så vad ville jag ha sagt med denna utläggning? Jo, allmän värnplikt avskaffas nu efter ett riksdagsbeslut i dag. Det är jag väldigt glad för. Tvång är något jag är allergisk mot. Hellre ett professionellt insatsförsvar, hur nu det ska se ut. Förhoppningsvis kan man då sålla bättre bland sökande. Både för att bli av med de labila främlingsfientliga personerna, men också då frivillig basis ger bättre engagemang. Det blir kostnadseffektivt, hoppas jag. Men jag lägger ingen värdering i om försvaret behöver mer eller mindre pengar. Trots allt är jag vapenvägrare in heart and soul.

De två senaste nätterna har jag sovit max sju timmar. Totalt, tillsammans. Jag har nämligen väldigt magont. Först nu, efter någon dag, har jag förstått vad det är. Ms-smärta, ytlig, på huden, fast egentligen hjärnans misstolkning p.g.a. dåliga nervimpulser.

Benen är också konstiga. Tunga som bly, kan inte lyfta dem. Ändå känns det som om de var fyllda av helium på väg att sväva upp i det blå. Motsägelsefullt? Nej, inte när det kommer till ms. Känselförnimmelserna spökar.

Så här blir det alltid när det är för vamt ute. Ja, det är +15 men det räcker. De symtom jag får yttrar sig inte likadant år efter år, de varierar men har några saker gemensamt: neurogen smärta, domningar, känselbortfall. Jobbigt är det bara när det hindrar mig i mitt dagliga utförande. Det stör min koncentration. Allt som oftast, med andra ord. Plågsamt är det inte, bara störande och obehagligt. Men jag vet ju vad det är, så då anpassar jag mig trots allt till det. Till en viss grad.

Såg i tidningen i dag att man funderade på att ta bort dyra läkemedel för vissa patientgrupper (som dit jag hör). Ganska märkligt när man inom vården går ut med något sådant här och påstår att pengarna tas från verksamheternas budget. Mig veterligen så betalas sjukvård och läkemedel av skattepengar och statsbidrag. Det är inte verksamheternas pengar. De kan heller inte exkludera behandlingar p.g.a. kostsamhet då hälsotillstånd ska avgöra behandling. Detta är en politisk fråga om prioriteringar. Visst, ekonomin är begränsad och ska räcka till mycket. Vill man ha mer pengar inom vården så kanske man ska börja med att avgiftsbelägga läkarbesök för barn? Som exempel.

Det är lågt när vården går ut och försöker skapa opinion genom att stressa patientgrupper som i sin tur ska beklaga sig hos styrande. Man går omvägar över de som man ska vårda.

Det har gått två år sedan jag och en kollega skrev vår uppsats* på högskolan. Frågan är om det blir en fortsättning till hösten. Jag sökte ht07 och kom in, men fick tacka nej då FK inte tillät studier för någon som har 25 % förtidspension. Jag sökte ht08 och kom in, men fick tacka nej då FK inte tillät studier. Japp, på grund av förtidspensionen. Nu har jag sökt ht09 och kommer förmodligen inte in trots att FK nu tillåter studier vid förtidspension. Men jag vill verkligen studera. Jag börjar bli gammal och studierna är på cirka fem år (halvfart). Det finns inte en plan B.

Jag älskar Cristina Husmark Pehrsson som möjliggör det för förtidspensionärer att leva ett socialt liv med möjlighet till kompetensförhöjning. Dessutom har hon lovat** att en eventuell ny regering*** i framtiden inte kommer att återgå till det gamla regelverket. Så börjar jag studera är jag tacksam om jag får möjlighet att slutföra och inte avbryta mitt under pågående utbildning.

* Omslagsbild på uppsatsen:

** Jag var på ett informationsmöte med henne i höstas.

*** God forbid!