Flärdskrivaren

Officiellt tillhör jag andra generationens invandrare då en förälder är född i annat land än Sverige. Känner jag mig då som invandrare i andra led? Nej, knappast. Jag är en produkt av invandring, men så tänker jag inte. Kanske jag inte tänker på det alls eftersom jag inte möter andras reaktioner i form av att jag skulle vara invandrare med icke-ariskt utseende. Och nämnar jag Finland så förstår ingen det där med invandring från annat land. Finland är inget annat land enligt många. Som grannland där vi för ett par hundra år sedan var en nation, ses det inte som "vi" eller "dem". Finlands sak, är vår sak - och allt det där. Tror jag. Men ändå så kan man inte komma ifrån att jag faktiskt tillhör andra generationens invandrare definitionsmässigt.

Därför var det en märklig undersökning man kunde läsa i dag. Majoritet positiv till invandring. Även om jag känner mig svensk, som infödd sådan, så börjar jag fundera över undersökningens resultat. Ja, frågeställningen får mig också att fundera.

Har invandringen under de senaste 20 åren i huvudsak varit bra för Sverige?

Eh, vad är det för typ av fråga egentligen? Vi har alltid behövt arbetsinvandring. Det tråkiga är bara att vi inte förmår utnyttja kompetensen i form av akademiskt utbildade människor. De får skitjobben. I en lågkonjunktur är inte ens det tillgängligt. Många trakaseras p.g.a. religionstillhörighet. De som gör skit för invandrare är sådana som jag - infödda svenskar. Naturligtvis kan man ifrågasätta mycket kring hur vi behandlar nysvenskarna. Vi kan till och med ifrågasätta omfattningen av invandring. Någonstans möts väl här samhällsansvar och politik, vilket man också kan ifrågasätta huruvida vem som har ansvar, makt och möjlighet.

Precis som undersökningen visade så svarar jag också ja på frågan. I huvudsak, ja. Det som inte varit bra rör inte själva invandringen utan allt det där runt omkring, den svenska byråkratin, den svenska trångsyntheten, den svenska rädslan. Fokuserar man på invandringen så har den varit bra. Vi har fått arbetskraft. Vi har tagit hand om flyktingar och krigsoffer. Vi har blivit mångkulturella och fått nya och berikande möten i vardagen. Men framför allt har vi fått (okej, nu blir jag privat) vänner.

Ja, det anser åtminstone många, förutom de där mest inskränkta och rädda små människorna som verkar växa i antal.

Sverigedemokraternas väljare var mest negativa och 93 procent ansåg att invandringen varit negativ för Sverige.

Hur tror de att Sverige sett ut utan invandringen? På vilket sätt har invandringen varit negativ? Jag har faktiskt aldrig hört några hållbara argument (som inte bygger på inskränkthet och rädsla). Jag tycker att SD är negativa, inte invandringen. Ja, SD har en negativ attityd.

För att citera gårdagen:

Jag kommer att få biverkning i form av feber, värk och allmän influensakänsla vilket är ofarligt om än besvärligt.

Nej, jag fick inte feber värk eller allmän influnsakänsla. När jag tog tempen i går kväll hade jag 35,9 vilket är fullt normalt för mig (som jag tidigare sagt fick jag inte lämna sjukhus när jag hade 36,2 då det sågs som hög feber). Värk är väl kanske annars det jag kommer närmast, för jag har känning av vaccineringen. Dock är det mer diffust än så, jag vill kalla det för stelhet i muskulaturen. Det vaccinet gjort är att det triggat igång mitt immunförsvar och jag återfått några av de tidigare ms-symtom jag haft. Helt okej och självklart. Väldigt väntat.

Annars har jag mest bara mött gnälliga läkare i dag som tagit sin spruta tidigare i veckan. De har så ont i stickarmen. Själv känner jag inte av det. Det ömmar mer i mina lår där jag dagligen sätter mina ms-sprutor, även om det inte gör ont.

Nu hoppas jag bara vaccinet har avsedd effekt. Och precis som i går tycker jag att man ska influensavaccinet.

Och jag har inte varit sämre än att jag kunnat jobba utan problem i dag.

Då var det avklarat.

Åtminstone för den här gången. Om tre veckor är det spruta nr 2. Efter ytterligare tre veckor är det dags för vanliga säsongsvaccinet.

Min inställning har inte ändrats. Man ska ta vaccin när sådant erbjuds. Jag kommer att få biverkning i form av feber, värk och allmän influensakänsla vilket är ofarligt om än besvärligt. The real deal är så mycket värre och varför tro "jag kommer inte att drabbas av nya influensan och får jag det så blir det inte så farligt"? Och den som tar vaccinet och får väldigt uttalade biverkningar - hur hade det då varit med riktig influensa? Trots allt är det här ett avdödat virus i vaccinationsform.

Några kommentarer jag skrivit på Facebook i ämnet:

Sure, baby! Jag måste. Tyvärr lär jag få biverkning i form av feber o.s.v. men hellre det än själva influensan med tanke på mina dåliga lungor som knappt klarar en vanlig förkylning. Onsdag/torsdag har vårdcentralerna drop-in för vår åldersgrupp och riskgrupp. Nåja, jag är riskgrupp p.g.a. mina sprutor som drar ner immunförsvaret.

Me and you both. Jag ställer in min kväll på skolan då jag vet att jag kommer att få frossa och feber. Hellre biverkning än the real deal i form av influensa. Själv ser jag vaccineringen som ett samhällsansvar, som att rösta men viktigare.

Jag gick till vårdcentralens drop-in, kom till direkt och kunde sedan gå hem. En hel kvart var jag i väg. Egentligen ska jag vaccineras på jobbet men vårdpersonal får inte förrän i nästa vecka och varför vänta? Trots allt tillhör jag två riskgrupper.

Med lätt panik stegade jag till banken eftersom jag har en räkning jag behöver betala omgående. Nej, det är inte interneträkningen, utan kåravgiften för att få ut betyg från universitetet.

Till min stora förvåning går det inte att betala räkningar på banken!? För det första var jag inte kund, och för det andra så hantera man inte kontanter. I min enfald trodde jag att man kunde gå in banken med sin bankgiroblankett och kasta upp kontanter på disken. Oh, nä!

Då är min fråga - varför fysiska banker om man inte kan hantera kontanta pengar där? Då räcker det ju med en telefon- och internetbank. Och nämnda bank hade inte någon underrubrik typ "fastighetsförmedling" eller nåt sånt. Har denna bank ett existensberättigande? Egentligen? Om man inte har en traditionell kassa... För vem var denna bank egentligen? Och varför får de kalla sig bank?

Fortfarande är det så att jag avskyr källsortering. Och än värre är det att se hur andra källsorterar, eller hur soprummet ser ut. Mitt blodtryck höjs varje gång bara man säger "sopa".

1. Kartong
Varför fyller man kärlet så att innehållet hamnar utanför? Och varför är där mer wellpapp än kartong i kärlet? Wellpapp har två egna kärl som i princip var tomma.

2. Kartong II
Det går inte att skylla på att kartongkärlet var fullt, för bredvid stod ännu ett kärl avsett för kartong och som inte var fylld till hälften. Av någon anledning har man kastat ner en ballong som sticker upp. Vad är likheten mellan kartong och ballong?

3. Brännbart restavfall
De klassiska soppåsarna som genom källsortering ska minskas till det minimala. Här slänger de flesta trots källsortering varför antalet kärl på ett år utökats från ett till sex. Frågan är varför man fyller på i ett kärl så locket inte går igen. Övriga fem kärl var tomma.

4. Miljöfarligt
Tre små hinkar med miljöfarligt avfall. På golvet ligger ett flingpaket med en tidning och gasflaska. Tydligen var det svårt att dela på de olika beståndsdelarna som man själv satt ihop, varför det naturligtvis lades på golvet.

Hopplöst och meningslöst. Samt väldigt irriterande. I ärlighetens namn är jag nog mer irriterad över soprummets tillkomst. I lokalen var det tidigare förråd av typen källarförråd till de boende. I dag ligger det i ett annat hus källare. Med tanke på att detta är ett hus för fysiska funktionshinder är det anmärkningsvärt. Särskilt som det inte finns hiss till källaren i huset där förråden hamnat. När jag påtalat bristen av logik har jag fått höra av bostadsvärden att "kan man inte ta sig ner till källarförrådet har man inget behov av förrådet". Que?

1. Inför sopnedkasten igen!
Inte ens över tid kan man få 150 familjer att källsortera.

2. Återinför förråd på markplan!
Tydligen är miljötänkande (som inte fungerar) vikigare än tillgänglighet till de utrymmen man betalar för genom hyra i ett bostadsbestånd riktat till fysiska funktionshinder.

I torsdags blev det klart mellan Läkemedelsverket och Socialstyrelsen kring om jag ska få ta influensavaccinet Pandemrix H1N1*. Ja, de har väl inte diskuterat mig som person, men om det är lämpligt att ta vid autoimmuna sjukdomar (som multipel skleros).

Kontentan är att det naturligtvis finns en viss risk att grundsjukdomen förvärras av vaccinet, men riskerna med nya influensan överstiger den minimala risken för grundsjukdomen. Tja, man kan alltid hoppas. Det är så mycket värre att få komplikationer till följd av att inte ta influensavaccinet, att jag hellre tar risken att bli sämre i min ms. Det är ett enkelt beslut från min sida och det hade kvittat vad Läkemedelsverket hade kommit fram till. Så fort jag hörde om hur svår influensan är mot oss med kroniska sjukdomar fanns det inte utrymme till att ens tveka. Nu hoppas jag bara att alla friska personer också tar vaccinet då det ändå föreligger en risk att smittas då man inte kan säga att jag får fullgott skydd av vaccinet. Egentligen tycker jag att det är var och ens skyldighet att verkligen ta vaccinet. Inte bara för oss som inte vill bli smittade, men även för egen del. Hur många skulle inte ångra sig om de fick svåra komplikationer? Dödligheten är låg (än så länge) och nu vid första toppen, men influensan kommer tillbaka till våren i större omfattning.

Men just detta att själv undvika svår sjukdom tyder på intelligens, där man inte blundar för farorna. Jag har hört många säga att det är rena hysterin och skrämselpropagandan i massmedia vilket jag inte märkt något av. Det enda jag gjort är att läsa de offentliga myndigheternas information och fakta. Jag har aldrig känt något behov av att läsa massmedias rapporter. Kanske man också ser på det annorlunda när man arbetar inom vården, för där ser man verkligen konsekvenser och svårt lidande. Och vad är väl ett par sprutor om det kan förhindra plågsamheter oavsett om det handlar om en egen simpel sjukskrivning eller nära anhörigs död där man varit smittobäraren?

En annan sak. Det pratas om att vaccinet inte är testat. Så vad? Säsongsinfluensernas vaccin brukar också ges i blindo efter godkännande. Så jag tror inte på biverkningar. Att framställa vaccin görs inte på en höft.

* Pandemrix finns i många utföranden, senaste versionen var för H5N1 (fågelinfluensan).

Mitt klagomål gick hem. Min doktors chef ringde hem till mig.

Instämmer! Du har helt rätt. Så får det inte gå till.

En upprättelse som kanske inte hjälper mig här och nu, men kanske för alla patienter i min situation vad gäller framtiden? Vi ska inte hänvisas till akutmottagningen eller vänta i evighet på bedömning/åtgärd vid akut insjuknande.

Bakgrunden till ovan skrev jag om i går.

Precis så gjorde jag en sökning i min egen blogg efter ordet transandet, men fick inte upp några resultat. Jag trodde att jag skrivit om transandet. Eftersom jag inte gjorde det får jag väl göra det nu.

Mina erfarenheter av att transa. Nej, nu uttryckte jag mig fel. Vi tar det från början.

I går läste jag på SVT-Text om att vi i Sverige kan bli först i EU med införandet av homo-äldreboende. Min första reaktion och tanke var att det är ett utmärkt bra förslag.

För det första: Vi har särskilda äldreboenden för bl.a. finskspråkiga personer. Äldre tappar nya språket (svenska that is) när demensen kommer. Många i landet är ursprungligen just finsktalande. Jag har för mig att det finns avdelningar också för andra språk och där behovet troligtvist är stort om inte anhörigvården varit så stor för andra kulturer.

För det andra: Homo-, bi- och transpersoner är marginaliserade i vårt samhälle trots alla lagar som tillkommit för att ge alla människor lika värde. Fortfarande är det så inom vården (I should know) att homosexuella inte räknas som närmast anhörig även om de är sambo/ingått äktenskap. Synen är skev och jag kan väl bara förklara det som (främst) generationsbundet.

På SVT-Text fanns en fördjupningssida gällande HBT-samhällets utveckling historiemässigt. Som att Socialstyrelsen tog bort begreppet homosexuell som en klinisk sjukdom. Men en sak störde mig – man nämnde inte att man nu också tagit bort transvestism som sjukdomsbegrepp. Och detta var något jag trodde mig ha skrivit om tidigare (därav söktermen trans). För det hela är ett missförstånd. Transvetism har aldrig varit ett sjukdomsbegrepp. Det har däremot varit ”en faktor av betydelse” (inom begreppet "psykiska sjukdomar och syndrom samt beteendestörningar*) om man till exempel sökt vård p.g.a. en sjukdom som kan härledas till transvetism. Som vid en depression, vilket är ett sjukdomstillstånd. För att visa att depressionen beror på någonting har man också lagt till transvestism för att visa orsak och verkan. Inte att man blir deprimerad av att vara transvestit, men man kanske blir utstött av sin omgivning p.g.a. det, som i sin tur leder till en djup depression. Nu har Socialstyrelsen tagit bort en viktig del av beskrivningen kring ett förlopp vilket gör det svårt att uttala sig om varför en viss person lider av en depression. Missförståndet ligger i att den berömda lobbyverksamheten inte varit införstådda med syfte, samt att Socialstyrelsen var vek. Regelverket är internationellt, så det är märkligt hur en generaldirektör kan ta ett enhälligt beslut utan att lyssna till den juridiska expertis som faktiskt opponerade sig inom myndigheten. Det är detta som gör mig upprörd. Och att juristen fick sparken. (Allt detta har stått i Dagens medicin, förra året?).

För att återgå till homo-äldreboenden. Jag hoppas det blir verklighet. I min värld är det ett bevis på samhällets tillstånd. Icke fördömande. Accepterande. Lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter.

* Ingen har någonsin påstått att transvestism är en sjukdom bara för att tillståndet finns under detta kapitel i klassificeringen. Hit hör också om man är beroende av kaffe. En otroligt viktig faktor för att beskriva riskfaktorer för andra sjukdomar. Eller om man intoxikerar sig på koffein (kan man säkert).

Tillägg: Ovan är en omskrivning av ursprunglig text då jag uppmärksammades på att jag blandat ihop begrepp. Det blir så när man inte tänker till ordentligt, hastar, missar faktakontrollen. Och tror sig minnas rätt efter ett år. Fel av mig. Sorry.

Det som uteslöts ur den svenska versionen (med omedelbar verkan någon gång förra året) av den internationella klassificeringen var:

• Transvestism med dubbla roller
• Könsidentitetsstörning i barndomen
• Fetischism
• Fetischistisk transvestism
• Sadomasochism
• Multipla störningar av sexuell preferens

Om detta har jag skrivit tidigare. Nu råkade det bli aktuellt i dag igen via medias rapportering. Samt att jag raderat mitt bloggarkiv för 1999-2007.

Jag har aldrig gjort lumpen. I dag kan många svenska män säga det, men kanske inte de av min årgång. I kanske fem år innan jag mönstrade våndades jag väldigt över detta med lumpen. Skulle jag inte få vapenfri tjänst skulle jag helt vapenvägra med fängelse som följd. Vad som helst, men inte göra vapentjänstgöring. Jag var med i Svenska freds och kände andra som gjort vapenfri tjänst, så jag hade stöd. Men jag mådde dåligt av att veta att jag skulle mönstra och eventuellt tvingas lumpen.

Egentligen våndades jag i onödan. Men kanske hellre det än om jag vetat vad som skulle komma.

Jo, jag mönstrade. I april 2008. Också detta var något jag inte ville, men var tvungen. Jag var på helspänn även om det inte var så illa när jag väl var där. Två dagar skulle jag vara där. Det började med någon form av intelligenstest där man skulle besvara frågor skriftligen. I pauserna visades MTV, första gången för min del som varken hade satellit eller kabel.

Det gick bra fram tills läkrens fysiska undersökning. Det var precis innan jag skulle kliva på testcyklingen. Det var då de upptäckte knölen i testikeln. Remiss skickades akut till sjukhuset och jag skickades hem. Mönstringen var avbruten, efter en halv dag.

Jag kom ganska snart till kirurgen som beslutade för att operera mig, vilket gjordes. Ett par dagar efter att mormor dött hemma hos oss på ett kalas. Om knölen var god- eller elakartad visste man inte vid operationstillfället.

En månad senare gick jag ut gymnasiet, fick komplikationer till operationen, gick ner 40 kg, började jobba, mina föräldrar separerade, jag flyttade hemifrån, började gå upp i vikt igen. Ett kaosartat år som inleddes med mönstringen. Därför blev jag lite förvånad över att ett år efter den avbrutna mönstringen bli kallad tillbaka. Jag skulle göra om mönstringen. Dock skulle jag först prata med en psykolog. Som skickade hem mig direkt och sa att jag inte skulle göra lumpen. Jag var frikallad. Förmodligen p.g.a. att jag hade för mycket kaos i mitt liv. Jag var oförberedd på detta, trodde att jag skulle mönstra mina två dagar och åter behöva kämpa för vapenfri tjänst eller vapenvägra. Men det kändes skönt att slippa, jag hade som sagt andra problem att tampas med.

Däremot vet jag fortfarande inte vilken den officiella grunden till att frikalla mig var. Tjugo år har gått men jag vet faktiskt inte om det kanske handlade om att neddragningarna inom militären, om mitt kaosartade liv eller att jag inte var i gott fysiskt skick.

Och jo, jag fick också med tiden ett brev från sjukhuset där knölen diagnostiserats. Dock – det dröjde tio år innan jag öppnade brevet. Det kunde slutat illa med tanke på att där kanske fanns något elakartat där jag själv också skulle ta kontakt med vården som glömt mig. Men det var en godartad fettknöl/bråck/tumör (svårt att avgöra – min tolkning efter att jag lärt mig medicinsk terminologi). Och jag vet vad som utlöste knöltillväxten. Tre år tidigare hade jag voltat med cykeln och ramen hade träffat lite smärtsamt.

Och kirurgen som opererade mig. En gång i tiden Sveriges bästa kirurg på könsoperationer från man till kvinna. Jag är fortfarande man. Jag lova. Och båda testiklarna har jag på plats.

Så vad ville jag ha sagt med denna utläggning? Jo, allmän värnplikt avskaffas nu efter ett riksdagsbeslut i dag. Det är jag väldigt glad för. Tvång är något jag är allergisk mot. Hellre ett professionellt insatsförsvar, hur nu det ska se ut. Förhoppningsvis kan man då sålla bättre bland sökande. Både för att bli av med de labila främlingsfientliga personerna, men också då frivillig basis ger bättre engagemang. Det blir kostnadseffektivt, hoppas jag. Men jag lägger ingen värdering i om försvaret behöver mer eller mindre pengar. Trots allt är jag vapenvägrare in heart and soul.

De två senaste nätterna har jag sovit max sju timmar. Totalt, tillsammans. Jag har nämligen väldigt magont. Först nu, efter någon dag, har jag förstått vad det är. Ms-smärta, ytlig, på huden, fast egentligen hjärnans misstolkning p.g.a. dåliga nervimpulser.

Benen är också konstiga. Tunga som bly, kan inte lyfta dem. Ändå känns det som om de var fyllda av helium på väg att sväva upp i det blå. Motsägelsefullt? Nej, inte när det kommer till ms. Känselförnimmelserna spökar.

Så här blir det alltid när det är för vamt ute. Ja, det är +15 men det räcker. De symtom jag får yttrar sig inte likadant år efter år, de varierar men har några saker gemensamt: neurogen smärta, domningar, känselbortfall. Jobbigt är det bara när det hindrar mig i mitt dagliga utförande. Det stör min koncentration. Allt som oftast, med andra ord. Plågsamt är det inte, bara störande och obehagligt. Men jag vet ju vad det är, så då anpassar jag mig trots allt till det. Till en viss grad.

Såg i tidningen i dag att man funderade på att ta bort dyra läkemedel för vissa patientgrupper (som dit jag hör). Ganska märkligt när man inom vården går ut med något sådant här och påstår att pengarna tas från verksamheternas budget. Mig veterligen så betalas sjukvård och läkemedel av skattepengar och statsbidrag. Det är inte verksamheternas pengar. De kan heller inte exkludera behandlingar p.g.a. kostsamhet då hälsotillstånd ska avgöra behandling. Detta är en politisk fråga om prioriteringar. Visst, ekonomin är begränsad och ska räcka till mycket. Vill man ha mer pengar inom vården så kanske man ska börja med att avgiftsbelägga läkarbesök för barn? Som exempel.

Det är lågt när vården går ut och försöker skapa opinion genom att stressa patientgrupper som i sin tur ska beklaga sig hos styrande. Man går omvägar över de som man ska vårda.

Det har gått två år sedan jag och en kollega skrev vår uppsats* på högskolan. Frågan är om det blir en fortsättning till hösten. Jag sökte ht07 och kom in, men fick tacka nej då FK inte tillät studier för någon som har 25 % förtidspension. Jag sökte ht08 och kom in, men fick tacka nej då FK inte tillät studier. Japp, på grund av förtidspensionen. Nu har jag sökt ht09 och kommer förmodligen inte in trots att FK nu tillåter studier vid förtidspension. Men jag vill verkligen studera. Jag börjar bli gammal och studierna är på cirka fem år (halvfart). Det finns inte en plan B.

Jag älskar Cristina Husmark Pehrsson som möjliggör det för förtidspensionärer att leva ett socialt liv med möjlighet till kompetensförhöjning. Dessutom har hon lovat** att en eventuell ny regering*** i framtiden inte kommer att återgå till det gamla regelverket. Så börjar jag studera är jag tacksam om jag får möjlighet att slutföra och inte avbryta mitt under pågående utbildning.

* Omslagsbild på uppsatsen:

** Jag var på ett informationsmöte med henne i höstas.

*** God forbid!

Okej, jag gjorde också DN:s EU-valtest.

Märkligt nog får jag alltid upp samma oavsett om det rör sig om riksdagsval 2006 eller EU-val 2009. Förmodligen har jag mina åsikter ganska glasklara. Ingen överraskning här inte.

Självklart släckte jag inte några lampor i går kväll. Med tanke på att jag är motståndare till att sortera sopor eller handla ekologiskt så följer jag min egen linje och mitt eget resonemang.

För det första. Syftet med att släcka ner. Medvetengöra politiker att arbeta mot vidare global uppvärmning. På vilket vis sätter en släckt lampa press på politiker och andra i FN? De förlorar inget ekonomiskt på att vi indirekt sparar på el. Och de är väl medvetna om global uppvärmning, att det finns, att det behöver åtgärdas och att majoriteten (???) av jordens befolkning anser detta. Meningslöst jippo.

För det andra. Detta jippo har ett helt annat syfte än det jag angav ovan. Syftet är att utnyttja människors dåliga samvete. Och många tror att de gör en insats som har betydelse och mår genast bättre. En pseudoåtgärd. En konsekvens blir också att många tror att de inte behöver engagera sig mer än så här. Det finns bättre sätt att påverka och inverka, även om jag personligen tar ett steg bakåt och vägrar beblanda mig i detta.

Jag ömkar alla som nappade på det meningslösa jippot i går. De har säkert argument som jag inte kan bemöta av den enkla anledning att det är känsloargument. Sånt kan man inte bemöta, för det innebär inte en dialog.

Tja. Nu sparar vi ju på miljö och energi p.g.a. sommartiden. Om man gillar illusioner. Kanske vi gjorde det för 30 år sedan när vi införde sommartid, men vårt samhälle ser annorlunda ut i dag. Numera har vi hur mycket elektronik som helst som står i stand by-läge om vi nu inte använder det mer aktivt dygnets alla timmar.

Men nu ska jag göra något miljövänligt. Betala räkningarna via dator. Elförbrukningen är där ju, men jag skriver inte en massa lapppar som ska skicka i väg och jag har en del e-fakturer. Jag är inte medvetet miljövänlig. Det är en bekvämlighetsfråga. Och det är väl det perspektivet man får ha om och när man ska göra förbättringar i miljöarbetet - se till att alternativet är bekvämare och miljövänligt.

Det var betydligt jobbigare än jag trodde. Att återgå till tjänsten jag inte varit på de senaste fyra åren. Det jobbiga bestod i att jag inte suttit på nästan hela dagen. Min lekamen är inte längre avsedd för rörelse. Omtöcknad och trött. För att inte somna och missa Andra chansen har jag redan satt igång med kvällsmat, trots att klockan inte ens är fem. Jag har sena matvanor - men inte i dag.

Väldigt sällan skriver jag om sådant medier eller andra bloggar tagit upp. Det betyder inte att jag är utan åsikter eller inte följer surret. Till exempel detta med läkarens som åklagaren utreder för barmhärtighetsmord. Jag förstår inte. Med de fakta media erhållit så här långt ser jag inget brott begånget. Jag tror inte folk riktigt förstår. Och med det sagt menar jag inte att man mörkar inom sjukvården. Kanske mitt synsätt är mindre komplicerat eftersom jag förstår orsak och verkan ur ett annat perspektiv och med annan erfarenhet. Morfin ska ges frikostligt (inte överdoseras) för att lindra och göra övergången mindre dramatisk vid dödlig sjukdom där inget återstår. Men naturligtvis inte ta livet av någon med hjälp av morfin. Tills andra fakta framkommer så tror jag faktiskt inte att spädbarnet bragts om livet.

Trots bärbar dator och trådlöst nätverk måste datorn stå på sin plats - på skrivbordet. Om katten själv får bestämma (måste jag lyda) så får det bli så. Det är tydligen inte lika rogivande att ligga vid datorn när den flyger runt i bostaden. På skrivbordet kan hon lugnt vila huvudet på tangentbordet (jag når inte översta tangenterna till vänster då där ligger ett huvud) samtidigt som halogenskrivbordslamporna värmer den frusna, pälsklädda, lekamen.

Okej, jag föredrar också att ha datorn på skrivbordet. Man sitter bättre på riktig kontorsstol samt att jag kan ha bildskärm nr 2 inkopplad.

I dag besökte jag soprummet för första gången i egenskap av källsorterare. Ska dit en runda i morgon också. Men jag reagerade i dag på att jag tyvärr fick rätt. Folk kan inte sortera i rätt kärl trots stora skyltar där det står vad man får och inte får slänga i de olika kärlen. I hårdplast låg plastpåsar och sugrör, sånt som vi i denna kommun sagt går som restavfall/brännbart/deponi. Så hela systemet har fallit redan efter tre dagar.

Jag tycker fortfarande att vi ska betala mer i hyra för att låta allt gå till förbränning då det ger värme och el. Sortera är slöseri med min tid, ställer till med problem då sorteringen inte fungerar plus att man ibland tömmer alla kärl blandat i samma sopbil. Källsorteringen är som jag sagt tidigare en politiskt vision mer än en fungerande realitet för bättre miljö.