Flärdskrivaren

Sista dagen i 30-dagarsutmaningen!

Dag 30: Något som kittlar din fantasi.

Och fantasi handlar det om också. Livlig fantasi. Om man nu inte tror på Brian Weiss Många liv, många mästare. Det har gått många år sedan jag läste boken och jag tror att jag gav bort den till Snusan.

Brian Weiss, M.D., is an American psychiatrist. His research includes reincarnation, past life regression, future-life progression and survival of the human soul after death.

Jo, jag tror att jag tror. Själv kan jag inte påstå att jag minns några tidigare liv (för det gör jag inte), men något som kan liknas vid det är den fjärrskådning jag emellanåt besitter. Lite utanför-kroppen-upplevelse där jag ser platser, hör personer i miljöer där jag aldrig varit.

Nu kom jag ifrån ämnet det första jag gjorde. Sorry!

När det gäller reinkarnation så påstår en vän att jag inte kommer att reinkarneras då jag kommit så långt i själsutvecklingen att jag väljer att inte gå ner fler gånger. Hur det är med det låter jag vara osagt.

Däremot så kan jag låta tanken kittla mig en stund om jag tänker på i vilka lägen jag skulle vilja återfödas. Det finns några alternativ.

- Som asiat, i Kina. Jag kommer att leda folket ut ur den kommunistiska diktaturen. Istället gör jag det till en marknadsanpassad diktatur där jag utropar mig som president och högsta beslutande organ. Ungefär som i f.d. Sovjetunionen. Inte nog med det. Jag föds som man men kommer att genomgå en smärre operation där jag blir en she male med enorma bröst och liten snopp. Det är väl härefter jag i mitt missnöje tar makten över Kina. Jag blir 32 år. Dödsorsak: Radioaktiva bröstimplantat importerade från Nordkorea.

- Som en loca chica (galen flicka) kommer jag att rymma från El Salvador, tar mig till USA där jag mörkar mitt förflutna och blir första latinamerikanska kvinna som blir president. Min käre make är senator men det framkommer att han vänsterprasslar med min manliga assistent och det blir stor skandal. För att flytta fokus från sig själv avslöjar min man att jag inte är född i USA och därmed inte har rätt att inneha posten som president. Innan det leder till åtal är jag försvunnen. Jag har överdoserat metamfetamin och mitt lik göms av min stab. De tycker det räcker med skandaler.

- Som dansk impotent man flyttar jag till Sverige vid 62 års ålder. När jag dessutom får lungcancerdiagnos blir jag så deprimerad att jag kör in i Turning Torso och omkommer. Till en avlägsen faster efterlämnar jag inget av värde, mer än de 95 miljoner euro som jag kommit över vid ett svindleri vid 19 års ålder mot en bank i England.

Sådana här historier är roliga att hitta på. Lite kittlande är det allt... Även om det är nonsens.

30-dagarsutmaningen.

Dag 29: Hopp, drömmar och planer för nästkommande 365 dagarna.

Allt är hopplöst. Allt är en mardröm. Planerna läggs för evigt på is.

Nähä, var det att komma undan för lätt?

Jag har lärt mig att alltid sträva framåt och ha mål samtidigt som att jag inte tillåter mig att ha det fullt ut. Mina mål är reella, jag vet att de infaller även om jag inte gör något aktivt för att uppfylle dem. Ms kommer in lite i detta som begränsar mig. Mentalt. Jag vill inte ha storslagna planer eller drömmar, för skulle jag inte kunna uppfylla dem så vet jag inte hur jag skulle orka gå vidare.

Det finns absolut inte något som jag satt upp som "måste hända" nästkommande 365 dagarna. För samtidigt är där väldigt mycket vardag med sina krav som måste fungera.

Men om jag tillåter mig själv att för en liten stund fantisera då? Det är svårt. Jag har under ett års tid varit väldigt fokuserad på mina studier. De har ingått i senare års hopp/dröm/plan. Därför är det svårt att just i dag finns något nytt fokus. Vad vill jag nu? Där är lite småsaker som ännu inte uppfyllts och som hänger ihop med studierna. Och det är inte intressant ur det här perspektivet då det handlar om förra årets påverkan av nuet.

Nej, jag har som sagt i dag inga reella mål för nästkommande år. Min kalender är fulltacknad åtminstone fram till jul och jag väljer att fokusera på det för stunden. Men i övrigt? I mitt privatliv? Så dumt det låter, privatliv. Allt sker i mitt liv och det är mitt privata liv. Även om det är under betald arbetstid.

Jag kommer inte över den där tröskeln. Där jag ens kan fantisera om framtiden. Det är absolut inte mörk eller deprimerande. Den är bara suddig. Jag har inte landat efter de 365 dagar som varit. Ska det klarna för mig behöver jag semester så jag kan koppla ifrån vardagen.

Låter jag ambivalent? Nä, jag är frustrerad. Över att behöva svara på dagens utmaning.

Dag 26-28 i 30-dagarsutmaningen ser jag som i princip omöjliga.

Dag 26: Din vecka, utförligt beskriven.
Dag 27: Nuvarande månad, utförligt beskriven.
Dag 28: Senaste året, utförligt beskriven.

Men skam den som ger sig utan att göra ett försök.

Det enklaste är att hänvisa till mitt bloggarkiv. Kanske min blogg inte utförligt beskriver dagarna som gått, men man får en god bild.

I dag är det en vecka sedan jag skrev sista tentan och sent i går kväll fick jag veta att där finns ett resultat. Som jag inte vet något om. Betygen har inte matats in hos studera.nu än. Det tar väl någon dag. Ändå känner jag mig lite mer positiv/peppad i dag än direkt efter skrivningen. Klart jag ska ha klarat tentan! Eller? Efter att ha avslutat grundutbildningen har jag nu sista veckan känt att livet och livslustan börjat återvända. Jag känner mig inte konstant pressad som jag gjort sista året. Därför gjorde jag något väldigt impulsivt i dag. Jag sökte fortsättningen på utbildningen, så kanske jag har ännu ett år av studier framför mig. Kanske. Problemet är att jag sökt 1½ månad efter sista ansökningsdagen. Frågan är om detta är en utbildning som blir fulltecknad, jag är tveksam. Om jag kommer in så vet jag inte hur jag ställer mig till fortsatta studier i höst. Trots allt så ska jag i tjänsten dessutom genomgå en annan utbildning i december där förarbetet (uppgifter och skrivning inför utbildningsdagarna) lär ta hela hösten.

Nu börjar jag dessutom bli av med den envisa förkylningen som jag dragits med de senaste veckora. Som dessutom varvats med migrän. Det i kombination med arbete och tentaläsning blev lite mycket och jag kommer inte ihåg så mycket av den senaste månaden. Det mesta flyter ihop.

Senaste året är ännu omöjligare att sammanfatta, än mindre utförligt återberätta utförligt. Jag minns inte ens förra sommaren. Hade jag semester? När? Hur länge? Där var problem under sommaren med läkarintyg i samband med att jag fick mitt ms-skov med ögonskakningar och dubbelseende. Jag fick inte träffa doktor. Efter som jag inte träffade doktor vägrade de sjukskriva mig. Alltså gjorde jag det enda (x2) rätta. Jag sjukskrev mig själv en vecka, arbetade en dag, sjukskrev mig en vecka igen och så vidare. Samt att jag anmälde vårdinrättningen till deras högsta chef som gav mig fullständigt rätt i mina åsikter. Jag hade rätt, de hade fel. Chefen beklagade det inträffade och sände min anmälan vidare till sektionsansvarig chef/läkare. Som efter drygt ett halvår skickade det otrevligaste brev jag någonsin fått. Där anklagades jag för att inte vara behandlngsbar vid skov då jag hade fått klaustrofobi för tre år sedan när jag skulle gjort en magnetröntgen. Något samband eller röd tråd i det hela ser jag inte. Bara dåliga ursäkter där man försöka lägga skulden på mig och inte på sig själva.

Annars har året rullat på som vanligt med arbete och studier. Det finns inte mycket jag kan (vill) säga om jobbet mer än att min situation ser annorlunda ut i dag jämfört med för ett år sedan. Bredare, djupare och mer avancerade arbetsuppgifter med större ansvar. Jämfört med två år sedan är skillnaden ännu större.

De få stunder av ledighet jag tagit mig (har egentligen inte ledighet när man jobbar och studerar) har jag mest tillbringat på Facebook och då särskilt FarmVille. Sista månaden har jag varit ganska frånvarande men börjar nu återvända till Facebook. Det där med tv... nä. Man kan väl säga att jag sovit väldigt lite sista året och återigen får jag skylla på studier och arbete. Så kanske det hade varit skönt med ett studieupphåll, men samtidigt så saknar jag det redan efter en vecka samtidigt som jag värdesätter det jag lär mig så otroligt mycket.

Ska jag inkludera Gazzy i året som gått? Hon börjar bli väldigt gammal och trött, det märks att hon börjar tackla av vilket är plågsamt. Särskilt som hon får matallergi av precis allt även om kyckling är värst. Ändå mår hon relativt bra. Så länge hon äter och dricker med oförändrad aptit känns det bra. Det svåra är att aktivera henne då inget lockar henne längre. Hon vill vara ifred för det mesta.

Det finns inte så mycket mer att säga. Möjligen att jag nog aldrig varit så här aktiv någon gång tidigare. Aldrig har jag väl heller träffat så mycket nya människor heller. Synd bara att jag inte kommer ihåg namn eller ansikten. Åtminstone tror jag att det är nya människor jag träffar.

Ännu en dag i 30-dagarsutmaningen. Dagen i dag. En sådan dag.

Dag 25: Din dag, utförligt beskriven.

Nja. Utförligt vet jag inte. Och det återstår dessutom 3½ timme av denna dag. Men okej!

Klockan ringde 04.45. Det betyder i teorin att jag sovit nästan fyra timmar i natt. I realiteten inte riktigt så länge då det varit varmt och kvavt hela natten vilket stört min nattsömn.

Som sagt gick jag upp kl. 04.45. Precis som alla dagar började jag med att starta datorn och under tiden uppstarten pågick passade jag på att ta mina morgonmediciner. Inget hade hänt på nätet de få timmar jag varit frånvarande. Alltså kunde jag göra morgontoalett (rakning, det händer inte för ofta) och äta frukost (flingor med mjölk). Mina väskor tog också sin tid att packa.

Strax innan flärdtjänsten skulle hämta mig gick jag ut med min packning. I dag var bilen punktligt även om bilen snurrade runt på gården innan han upptäckte min adress och mig. Sedan bar det i väg. Jag blev hämtad kl. 06.45 och var lite stressad av den sena hämttiden. Mer stressande var att han valde den lååånga vägen till jobbet. De tror alltid att det också är den snabbaste vägen. Vad som händer är att vi alltid fastnar i kön ner till Tingstadstunneln (som vi aldrig kör in i). Däremot så kör man i Götatunneln, vilket i och för sig går snabbt. Tills man kommer till Gatan Väggupp Och Rödljus, också känt som Linnégatan. I dag hade jag dock inte anledning till att känna mig stressad. I dag flöt det på och jag var framme på jobbet kl. 07.00. Och det utan att köra på en enda cyklist! Jag har slutat varna för cyklisterna då 1) det är chaufförens ansvar att ha uppsikt över trafiken, samt 2) göteborgscyklister får skylla sig själva då inte heller de följer trafikreglerna.

Snabbt in på arbetsrummet för att kasta av mig väskorna. Därefter slet jag av mig kläderna för att byta till arbetskläder. Därefter kunde jag stämpla in kl. 07.05.

Resten av arbetsdagen är som ett töcken. Ett töcken av sekretess. Alltså, jag kan inte skriva exakt vad jag varit med om. Några övergripande punkter:

- Kl. 08.00 gick jag till Pressbyrån för att köpa en stor latte och en färdigbredd frukostbulle.
- Kl. 08.30 hade jag redan ätit bullen men tog med mig kaffet in till arbetskamraterna som tryckt ihop sig ett litet rum då vi var utestängda från personalrummet då vi tillhör "fel" arbetskategori som hade möte.
- Kl. 11.10 köpte jag lunch. Aldrig har jag betalat så mycket (55 kr) för så lite (tre potatisar och 50 gram fläskkött i något som hette rotsakslåda vilket i sin tur innebar 2 morotsstavar och 2 kålrotsstavar i vattnig sås).
- Kl. 11.27 lunchutstämpling.
- Kl. 11.58 åter från lunch.
- Kl. 14.30 en pinsamt lång eftermiddagsfika (jag säger inte hur länge jag satt).
- Kl. 16.30 stämplade ut för dagen.
- Kl. 16.45 hämtade flärdtjänsten mig.

Ett par saker vill jag flika in här.

Flärdtjänsten i dag innebar att jag fick åka direkt mellan bostad och arbete. Ingen samåkning och det är sällsynt med "egen" bil. Hemfärden var lite oroande. Chauffören svängde fel hela tiden och frågade mig då varje gång om det hade varit bättre om han svängt åt andra hållet. Jo, men då är det ju så dags. Till sist fick jag lotsa honom genom mörka bakgator för att jag alls skulle komma hem och inte bli stående i rusningstrafiken de omvägar han valt. Hemma var jag exakt 17.00.

Flik nr 2: Vad gjorde jag på jobbet mer än att bara ha matrelaterade raster? Jo, jag skrev några journaler, men inte särskilt många. Jag har istället suttit i telefon samt hjälpt andra verksamheter som stött på problem. Jag är lite kontaktperson på ett övergripande plan för många kollegor. Dessutom skrev jag ett protokoll från ett möte för några veckor sedan som förkylning och tenta dragit ut på. Lite privata saker hann jag också på min lunchrast (jag äter på tio minuter, måste ha rast trettio minuter). Till exempel skrev jag ett brev som jag postade innan jag åkte hem. Och så ringde jag banken där jag beställde nytt bankkort (då nuvarande håller på att trasas i sönder i bankomaten).

Som sagt - hemkommen kl. 17.00. Det första jag gjorde hemkommen var att 1) klia den kattnos som mötte mig i dörren. 2) Starta tvättmaskinen. 3) Skörde på FarmVille. 4) Äta ett par smörgåsar. 5) Pratat med ömma modern. 6) Kopplat mina Visakort till något som heter Verified by Visa, eller nåt. Görs på internetbanken. 7) Skriver dessa ord.

Hur ser kvällen ut i övrigt? 1) Jag ska om en halvtimme ta min dagliga spruta Copaxone. 2) Jag ska hänga upp tvätten som snart är klar. 3) Vara lite social på Facebook. 4) Titta på Biggest loser som jag spelat in i kväll. 5) Kanske mer tv? Kanske mer Internet?

Detta är en helt typisk dag i mitt liv. I stora drag, inte alls så utförligt som utmaningen förordat. Sänggående? Tja, efter kl. 23. Förmodligen kring midnatt. Sannolikt före kl. 01. Jo, mina dagar är så här långa.

PS! Va? Jobbade jag över i dag? Ja, 54 minuter. Då jag ligger drygt 2½ timme minus på flexen måste jag vända trenden.

Då det kommer till dag 24 i 30-dagarsutmaningen, vill jag knyta an till dag 12 då det delvis är en fortsättning.

Dag 24: Något som kittlar din fantasi.

För något år sedan fann jag på okänd webbsida en engelsk affirmationslista för ledarskap. Då jag är lat lät jag Google översätta listan, med tveksamt resultat. Vissa uppenbara felöversättningar ändrade jag manuellt, men det viktiga är andemeningen. Jag känner mig som en ledare. Kanske listan är så allmängiltig att alla känner igen sig?

• Din stabila grund i det praktiska livet tillsammans med din självsäkerhet och din vilja att uppskatta nya saker gör dig till en ledare.

• Du är i kontakt med vad som händer omkring dig, har fötterna på jorden och är logisk.

• Även om du är detaljorienterad innebär inte detta att du går miste om helheten.

• Du tenderar att hitta skönhet i form och effektivitet, i motsats till att finna den i breda och abstrakta begrepp.

• För att aldrig gå miste om ett äventyr söker och finner du konsekvent nya upplevelser, även i din omedelbara omgivning.

• På grund av denna iver att införskaffa nya erfarenheter har du lärt dig mycket. Din känsla för detaljer gör att du erhåller mycket från dina äventyr.

• Den intellektuella nyfikenhet som driver dig får dig att försöka finna bakomliggande orsaker och skäl.

• Ditt självförtroende ger dig potential att ta med dig de huvudsakliga kunskaperna och kanalisera det till ledarskap.

• Du är inte inställd på att göra saker på endast ett sätt, och du har ofta kompetensen och uthålligheten som behövs för att hitta innovativa sätt att möta utmaningar.

• Du har god kännedom om dina talanger och kan hantera de flesta problem som du ställs inför.

• Du går din egen väg när det gäller kläder då du styrs mer av det praktiska än av andra människors uppfattning om stil.

• Du tenderar att tro att saker händer av vissa skäl och att allt inte går att kontrolla.

Nu är jag inne på sista veckan i 30-dagarsutmaningen. Det känns både jobbigt och skönt så här på upploppet.

Ännu en svår dag i 30-dagarsutmaningen.

Dag 23: En YouTube-video.

Det är inte ofta jag befinner mig på YouTube. Där är så mycket skit. En jungel att hitta i. Samtidigt finns där mycket informativa filmer, som ICD iCamp. Men det är bara intressant för mig och i mitt arbete.

Nu när jag suttit och försökt hitta något värt att dela med sig av, så sökte jag på vinst och förlust på Socialstyrelsen och fick upp ett inslag från Rapport som Kungliga Biblioteket lagt ut.

Inslaget är 25 år gammalt. Det enda roliga i sammanhanget var att RFSL representerades av min namne Gardell.

Och ska jag säga något om Socialstyrelsens arbete av i dag? De är betydligt mer medgörliga vilket i vissa sammanhang kanske inte ska ses som något positivt. Ibland blir jag förfärad av beslut som tas på känslomässiga grunder av en statlig myndighet.

För att gå direkt på dag 22 i 30-dagarsutmaningen:

Dag 22: En webbsida.

Det finns några webbsidor på nätet. Några direkta favoriter har jag inte. Rättelse: Jag har många favoriter, men inget som skulle intressera någon annan då det ofta rör sig om väldigt smala men arbetsrelaterade webbsidor som jag använder både i tjänst och på fritid.

För någon månad sedan listade jag några av mina webbsidor och väljer en utav dem. Lite kändisskvaller med väldigt snygga bilder. Zimbio.

Okej, om någon är intresserad av mina verkliga favoritsidor:
Socialstyrelsen
WHO
SKTFtidningen
Arbetsförmedlingen

Dag 21 i 30-dagarsutmaningen.

Dag 21: Ett matrecept.

Sådant kan man finna i en kokbok. Däremot så kan man ingenstans finna hur man får mannagrynsgröten riktig len i mun. Och väldigt söt.

Ja, mannagrynsgröt kokar man som vanligt. 1 msk gryn per deciliter mjölk, i med lite salt, koka på svag värme i fyra minuter (bränn in mjölken när den kokar upp).

Jag gillar inte att hälla mjölk på mannagrynsgröt då den redan innehåller så mycket mjölk. Sylt lockar mig inte heller. Absolut inget strösocker.

Finessen är att pudra rejält med kanel samt ringla ljus sirap över gröten. Dessutom man man koka upp gröten med lite vaniljsocker.

Låter det hemskt? Det är det absolut inte. Under närmare tio år har detta varit standardfrukost mina arbetshelger för mig och mina arbetskamrater.

Godare gröt finns inte. Prova.

Dag 21 i 30-dagarsutmaningen sparar jag till dag 22, men först dag 20.

Dag 20: En hobby som du har.

Hm. Något jag gör på min fritid för nöjes skull. Jag väljer att inte svara Internet, tv, böcker eller annat som är ett tidsfördriv utan att uppnå något annat än förströelse. En hobby för mig är något jag är beredd att låta vara kostsamt, samt har en måluppfyllelse.

Nu gjorde jag det direkt väldigt svårt för mig. Varför svarade jag inte helt enkelt FarmVille? Nä, för det skulle inte vara sant och för enkelt. Meningen med utmaningen är att man ska försöka tänka till.

Hobby för mig har tidigare varit att samla på något. Smurfar när jag var liten. Amerikanska serietidningar tills jag var 30. Men sedan? Jag samlar inte på något men det är ändå inte synonymt med en hobby. Det kan vara en hobby, men är det inte.

Något jag gör på min fritid för nöjes skull. Studera på universitetet stämmer in på beskrivningen, men det är mer seriöst än att vara en hobby. Ett intresse som jag förväntar mig få en nytta utav i mitt förvärvsliv. Ingen hobby alltså.

Frågan är om jag har någon hobby. Nej, ingen medveten åtminstone. Jag kan inte avgränsa något fritidsintresse till att vara en hobby. Dock har jag lyft ut ett arbetsintresse som jag när även på min fritid, oavlönat, men som jag har nytta av på jobbet och som jag då för betalt för. En kunskap införskaffad på obetald fritid används under betald arbetstid. Förmodligen är detta det närmaste jag kan komma en hobby. Så jag säger: Vetgirighet. Det är min hobby. Lite vagt uttryckt, men det närmaste en sanning man kan komma.

Det börjar närma sig slutet för 30-dagarsutmaningen. Betydligt jobbigare än jag trodde. Men piskan gör gott.

Dag 19: En förmåga/talang du har.

Det är tveksamt om det är en talang, möjligen en förmåga. Och den skrämmer mig.

Jag har förmågan att vara förtroendeingivande. För detta visas jag stor vördnad och respekt. Kanske min sävlighet gör att man tror att jag är eftertänksam och väger mina kloka ord på guldvåg innan jag delar med mig? Jag vet inte vad det handlar om. Men många verkar ha ett stort förtroende till mig. En fras jag ofta får höra på jobbet är "har Jonas sagt att det är så, så stämmer det". Jag ifrågasätts inte i vissa hänseenden. Det är just detta som skrämmer mig. Jag sitter inte på någon sanning som inte är diskutabel.

Det är inte enbart på jobbet jag möts av den här blinda tilltron. Ansvaret är betungande när jag får höra saker som sägs i förtroende. Jag vet inte vad det är som inbjuder till det. Är det mitt lugn? Är det min förmåga att lyssna? Är det min förmåga att vara uppriktig med obehagliga sanningar? Är det min förmåga att vara grundlig? Något är det tydligen hos mig som inger trygghet. Är jag en fadersfigur?

Kanske någon skulle vilja påstå att det är en talang, att det är något som kan avundas. Problemet är att jag inte vet källan, varken hos mig eller andra. Jag är inte helt övertygad om att jag uppskattar denna förmåga som jag aldrig eftersträvat. Det jag brukar säga när man vill diskutera med mig, är att jag inte är psykoterapeut. Jag är snarare filosofen som vrider och vänder på problematiken om sådan finns. Att man lyssnar på mig när jag kommer med påståenden handlar nog mer om att det är stort om jag öppnar munnen. Jag håller tyst fram tills jag har något att säga. (Därför gillar jag inte heller kallprat). Ibland känns det som om uppfattningen finns att jag oralt värper guldägg.

Naturligtvis är detta så långt ifrån sanningen man kan komma. I all min enkla mänsklighet så kommer där mycket verbal dynga ur mig (eller skriftlig, som här). Jag kan komma med tvärsäkra påståenden utan faktakontroll. Jag kan råka försäga mig eller köra med förtal och elakt skvaller. Det hela handlar om situationer.

"Förmågan" är nog mer hur andra uppfattar mig. Själv blir jag mest bara förvirrad när jag hör om den. Hur har jag kunnat förtjäna tilltron till en förmåga jag inte äger?

Okej, en talang som jag har: Musikaliskt gehör där jag kan improvisera på de flesta instrument som inte är stränginstrument. Det är medfött.

Här går det undan i 30-dagarsutmaningen.

Dag 18: Något som kittlar din fantasi.

Just det där som kittlar ens fantasi är återkommande i utmaningen. I dag väljer jag att berätta något gammalt som inte längre är aktuellt, som inte längre kittlar min fantasi.

Så länge jag var barn hade jag en återkommande dröm. Författarskap. Jag vet inte riktigt vad det var som lockade. För jag tror inte det var kändisskap eller rikedom. Att sprida historier till allmänheten var heller inte ett mål.

I dag kan jag som vuxen lägga in de aspekter i målet med ett författarskap som jag precis exluderade som anledning då jag var barn. Kändiskap och pengar är inte längre abstrakta företeelser. Men jag när inte längre en dröm om författarskap (jag har ju en okänd och kostsam blogg).

Jag tror mig förstå vad jag tänkte som barn, varför det kittlade min fantasi att vara författare. Jag gillade helt enkelt den bild som jag fått genom media om hur en författare arbetade. Antingen gjorde de faktakontroll där de plöjde igenom gamla historiska dokument för att skapa sin berättelse. Eller så satt man bara på kammaren och spånade ihop en historia.

Det som lockade mig var ensamarbetet. Att låsa in sig på kammaren och slippa omvärlden som bara gett mig besvikelser, samtidigt som sinnet vid berättande/skrivande inte begränsas av den fysiska avgränsningen.

Kanske jag till viss del lever det liv som barnet i mig önskade. Jag är väldigt medvetet fysiskt avskärmad. Men sinnet låter jag vandra. Kanske jag fått det bättre än om jag hade varit författare. Med Internets hjälp låter jag tankarna vandra fritt över nationsgränser samtidigt som jag får direkt interaktiv respons.

Jag inser att hela det här inlägget är sorligt. Jag antyder saker jag varit med om och som begränsat mig som barn och som begränsar mig som vuxen. Det är svårt att lämna det som sårat. Kanske jag gav upp de försöken. Inte mycket kittlar min fantasi i dag. Åtminstone inte det som var så lockande en gång i tiden.

Dag 17 i 30-dagarsutmaningen.

Dag 17: Ett konstverk (teckning, målning, skulptur etc).

Kan man ta med ett eget konstverk? Om det nu kan ses som ett sådant...

Denna lilla skulptur, knappt 10 cm hög, gjorde jag i gymnasiet under en bild- och formlektion. Uppdraget var att skapa något i lera. Varför jag gjorde denna minibyst vet jag inte. En ingivelse. Klasskamraterna drejade krukor, vilket jag inte var intresserad av då jag redan gjort det några gånger under högstadiet.

Den (lerklumpen?) är inte särskilt detaljerad. Det är medvetet från min sida. Tanken var att det skulle vara lite manliga drag men nästan androgynt. Ansiktsformen var viktigare än detaljerna. Tyvärr blev där en frisyr. Min konstnärliga frihet fick inte fritt spelrum av min lärarinna. Därför blev det en kompromiss. Man kan faktiskt se håret som en antydan likt att ögonen saknas. Det här var omkring 1987 då alla skulle ha stort krulligt hår. Ursprungstanken var att det skulle vara ett helt bart huvud.

Jag gillar mitt lilla lerhuvud (märklig mening). Just på grund av att detaljer saknas. Man kan själv fylla i luckorna.

Nu förjar jag förstå att 30-dagarsutmaningen inte är helt lätt.

Dag 16: En låt som får dig att gråta (eller nästan).

Vilken låt skulle det vara? Där björkarna susa under någon begravningsakt? Sorry, men jag gråter väldigt sällan. Inte ens i sorgliga sammanhang. Än mindre på grund av en låt.

Men där är brasklappen "nästan". Låtar som berör, som tar andan ur mig. Teoretiskt sett kanske jag gråter inombords av känslostormarna? En lista på sådana låtar har jag sammanställt tidigare här. Och där är en röd tråd för alla de låtarna, om någon kan finna ut den.

Där finns dock en sorglig låt, som jag varken tycker är bra eller som får mig att gråta. Dancing With Tears In My Eyes, Ultravox.

Halvvägs i 30-dagarsutmaningen.

Dag 15: Fanfiction.

Jo, det finns en förklaring till begreppet på Wikipedia.

Fanfiction är en term för skönlitterära berättelser skapade av amatörer, alternativt professionella skribenter utan tillstånd, och som utspelar sig i redan existerande fiktiva universum. Företeelsen är vanligt förekommande inom populärkultur, och uppkommer vanligen i kölvattnen till populära tv-serier, tecknade serier, och serier av filmer, romaner och datorspel.

Frågan är om jag läst/sett något som ingår i begreppet fanfiction. Hur ska jag kunna bedöma om de haft tillstånd?
Ibland är det uppenbart att tillstånd finns. Som med Kitty-böckerna som fortsatt produceras efter författarinnans död. Och i hennes namn. Ungefär som med Blomblad för vinden-serien. Populära koncept brukar förläggare med äganderätt till produktionen se till att mjölka pengar ur. De anställer helt enkelt någon annan som får uppdraget att fortsätta skriva.

Dock finns där tillfällen där det är uppenbart att tillstånd inte finns. Ett exempel som jag angav i en kommentar så fanns (finns?) där ett amerikanskt förlag som snott Betty i serietidningen Acke (någon som minns?), döpt om henne till Cherry och är helt enkelt tecknad hårdporr med övriga karaktärer från Acke. Precis som det skrivs om på Wikipedia så brukar fanfiction har grova sexuella inslag. Åtminstone den tecknade varianten.

Det jag vet med mig att jag läst är fjortisar försök till att teckna superhjältar. Det har de självklart inte tillstånd till, men jag tror knappast att något förlag bryr sig. För detta är oftast privata alster utan ekonomiska inlsag som på ett eller annat sätt kan börja cirkulera. Som på nätet.

Jag har också tecknat. 91:an. Men jag hade tillstånd.

En annan form av fanfiction är väl när någon skådespelare tar upp en gammal roll och spelar den i någon sketch i något humorprogram på tv? Saturday night live brukar väl vara ganska kända för det? Jag är tveksam till om de har tillstånd. Och det kan vara kul.

Annars tycker jag att fanfiction inte tillför något. Kanske jag är för gammal att uppskatta den typen av konstnärliga uttryck.

Dag 14 i 30-dagarsutmaningen. Jo, både dag 13 och dag 14 kommer i dag så att jag kan hålla schemat. I går kunde jag skylla på migrän och då hoppa över dagen. I dag kan jag inte skylla på den dunderförkylning jag fått. Det är svårt att skriva med huvudvärk, men det är inte särskilt plågsamt att skriva med halsont.

Dag 14: En faktabok.

Se så bra det föll sig att jag skriver dag 13 och 14 i princip samtidigt. För nu kan jag ju hänvisa till det jag skrev under dag 13. Med en skillnad:

Vadå? En skönlitterär bok faktabok vadå? Ska jag bara nämna en bok? Ska den betyda något för mig? Något jag rekomenderar? Avråder från att läsa? En bok som betytt något speciellt? En bok jag vill läsa? Den senaste jag läst?

En faktabok? Jag läser just nu flera stycken. De är faktaböcker, men jag kallar dem för studielitteratur. Om jag skulle ta och räkna upp de böcker jag läst sedan september förra året? På åtta månader har jag läst:

• Bokföring från början (276s)
• Bokföring från början, lösningar (140s)
• Demokratisk och effektiv styrning (646s)
• Hur moderna organisationer fungerar (575s)
• Organisering och intersektionalitet (206s)
• Kommunalpolitik (245s)
• Hälso- och sjukvårdens organisation i Sverige (143s)
• The Health Care Policy Process (187s)
• Så fungerar kommunens ekonomi (77s)
• Styrning och organisering inom hälso- och sjukvård (217s)
• Regler eller Juridik? (299s)
• I lagens anda, en handbok i arbetsmiljörätt (96s)
• En introduktion till förvaltningsrätten (139s)
• Hälso- och sjukvårdslag med kommentarer (386s)
• Personalansvar och medarbetarskap (155s)

Femton (15) böcker och 3 782 sidor. Men det räcker inte. Jag har dessutom stenciler/lösblad motsvarande fem pärmar, text på båda sidor, cirka 5 000 sidor.

Okej, det är en överdrift att säga att jag läst allt då det skulle innebära nästan 9 000 sidor. Kanske jag läst 6 000 sidor. Frågan är då - hur mycket har egentligen fastnat? Jo, det viktiga. Det är inte så att jag läst några sensatinonella nyheter, utan det mesta har jag varit fullt medveten om men nu fått lite struktur på samt kan dra paralleller mellan teori (studierna) och praktik (mitt jobb).

Det finns trots ovan en bonusbok som jag just nu läser. Hälso- och sjukvårdsrätt (340s). Bara för att det är så kul. Trots att jag har en tenta i nästa vecka som jag borde koncentrera mig på.

Böckerna jag listat ovan är inte alla någon höjdarlitteratur. Men där finns guldkorn. Märkligt nog kan jag inte rekommendera någon. För det krävs att man ska vara nörd och verkligen vill veta. För böckerna är tunga (mentalt) och inte många delar mitt intresse. Gör man det ska man gå den utbildning jag strax avslutar. För samtidigt är det så att helheten av litteraturen ger mer än en enstaka bok.