Flärdskrivaren

Ännu en gång har jag sett en imponerande uppvisning i So you think you can dance. Brandon och Janette är dansanta tjuvar.

Och jag gillar musiken. Roisin Murphys Ruby Blue.

Plötsligt dök ett minne upp. För snart 30 år sedan gillade jag och en kompis att lyssna på Donna Summers Romeo (från Flashdance). Vi satte LP-skivan på 45 varv. Vi var lättroade. Vi var barn.

Men det gjorde verkligen låten bättre än vad den var, upptäcker jag nu.

Sedan det underbara eurovisioneländet i maj har jag inte aktivt lyssnat på musik. Jag har inte hunnit. Tiden då jag kunde sitta med min iPod på jobbet är förbi då mina öron numera (efter fyra år) är upptagna med att skriva journalhandlingar utifrån läkardiktat. Mig gör det inget, för det är väldigt uppfriskande att ha återtagit en del av min grundanställning. Nu under sommaren har jag släppt mina ordinarie uppgifter för att vara skrivhjälp. Efter väldigt många års frustration har arbetsglädjen kommit tillbaka. Dels för att jag nu har så skiftande arbetsuppgifter, men också p.g.a. att jag börjat få cred mitt jobb. Gudarna ska veta att jag kämpat, marknadsfört mig, lagt mig i, haft synpunkter, engagerat mig och så vidare. Samtidigt som jag försöker prestera på topp.

Nu gled jag från ämnet. Musik. Nu håller jag på att trappa ner inför semestern och har därmed lyft upp min iPod från det hörn där den legat och samlat damm de senaste månaderna. Samtidigt tyckte jag att jag behövde ladda den med lite nytt material. Tidigare laddade jag ner från cdon.com men är överlycklig för att iTunes finns.

Så vad har jag laddat min iPod med för nytt? Jo, min stora favorit som alltid har en hög mysfaktor i sin techno med gamla samplingar. Moby. Och skivan Wait for Me. Därför gillar jag iTunes. Där finns ofta bonuslåtar när man köper hela album. Vad jag kan säga om Wait for Me? Den känns som den naturliga fortsättningen på Play, den bästa skiva Moby någonsin gjort.
På Wait for Me finns en märklig låt (Pale Horses), men texten tilltalar mig. Den är mörk. Jag kan relatera till den. Refrängen är en upprepning av frasen "All my family died". Deprimerande, vilket också har sina fördelar.

Moby var ett impulsköp som jag inte hade tänkt mig. Att jag skulle köpa albumet var jag på det klara med, men inte just nu. Mitt mål med nedladdning var något helt annat. Följande två låtar.

Covern:

Originalet:

Anskrämlig låttext som låter fullt acceptabel med Milow. Första refrängraden kan jag skriver under på, men den andra? Det handlar trots allt om en strippa och vad man kan göra med henne. Och att hon gillar det.

Ayo, I'm tired of using technology,
Why don't you sit down on top of me?

40 år sedan.

Låten inledde säsong 2 av Lost. Jag har bara tre avsnitt kvar på dvd nu. Det intressanta är extramaterialet samt att jag endast följde Lost sporadiskt första åren eftersom jag störde mig på återblickarna. I en kommentar på dvd:n förklarade man varför man har Mama Cass låt med. De ville ha en töntig och käck låt som skulle vara en kontrast till det mörka och skrämmande som Lost är. Det lustiga är också att de ville ha en okänd låt som skulle vara drygt 30 år gammal. Men är låten verkligen töntig och käck?

För tio år sedan fanns det en undertryckt panik. Då var vi så nära millennieskiftet och man kände spänningen. Det var något märkvärdigt vi skulle få uppleva. Jag förstod väl själv aldrig hypen riktigt, men just ordet millennium förekom överallt. Ofta var det dessutom felstavat i media (millenium). I dag är det väl inte många som tänker på millennieskiftet, nästan tio år har gått. Hur märkvärdigt var det egentligen då på nyårsafton? Och inträffade allt det där som profetian förtäljde? Jorden undergång. Rymdvarelser skulle göra sig synliga för oss. Eller vad man nu i vissa kretsar trodde.

Vad associerar jag till millennium i dag? Två saker. Låten med Robbie Williams samt tv-serien med Lance Henriksen. Tv-serien skrev namnet MillenniuM. Två stora M. Romerska siffror för 2000. Det tyckte jag var lite underfundigt.

I övrigt betydde millennieskiftet ingenting för mig. Varken före eller efter. När jag var liten brukade jag fasa lite inför år 2000 eftersom det skulle innebära att jag var 30 (kändes avlägset - lika avlägset nu bakåt känns det som). Och all den teknologi vi skulle ha i form av flygande bilar och kolonier på månen eller andra himlakroppar.

Men en sak undrar jag. Hur löste man millenniebuggen? Den som skulle få alla kärnkraftverk att explodera och flygplan att falla ner från himlen? Uppgraderade man datorernas årtal från två till fyra siffror? Struntade man i det och inget hände? Eller exploderade några kärnkraftverk och flygplan föll ner från himlen som jag inte hört något om? Rent konspiratoriskt kan det väl vara så att rymdvarelserna skyddat oss alternativt dolt dessa katastrofer för att inte skapa panik? Hm.

Och nytt millennium blev det först 1 januari 2001. Det var då vi gick in på tredje* årtusendet. Som vi själva markerat genom att hitta på en tidpunkt som vi satt till år 0 för Jesu födelse. Trots att det inte stämmer. Samt, varför skulle allt magiskt kretsa kring hans födelse och händelseutveckling några tusen år senare? Och om man nu var så orolig för år 2000 - vad händer år 1000 som var så märkvärdigt och omvälvande?

Tänk så mycket år 2000 gav upphov till. I form av spekulationer.

* Markoolio hade fel som sjöng om millennium 2. Den 1 januari 2000 var 999 år efter millennium 2.

Observera att Markoolios låt stavas Millenium 2. Ett n... för lite.

I morgon ska jag rösta i EU-valet. Det kan jag göra på jobbet där man kan lämna sin förtida röst under veckans alla dagar. Jag såg det i dag när jag utforskade miljön lite mer innegående på jobbet. Och nog tror jag mig veta vad jag ska rösta på. I och för sig blir det en chansning, men informationen har varit väldigt mager. Det verkar som om politikerna förmodar ett lågt valdeltagande och därmed struntar att gå ut med något budskap. Bara det skulle straffa ut dem som valbara.

Kanske jag borde tillägna dem denna sång:

Nej, jag har inga problem med att Norge vann schlagereländet. Jag uthärdar låten i sig, men sången är bedrövlig - på den punkten kommer jag aldrig att ändra mig.

Nu börjar väl klagolåten för Sveriges del, den om vad vi gör för "fel" som aldrig vinner och alltid hamnar så långt ner i resultatlistan.

Alltså.

1. Det är över fyrtio länder som röstar i finalen.
2. Till final går 25 länder.
3. Vi vann för tio år sedan.
4. Vårt bidrag i år skrevs av Fredrik Kempe, precis som förra året då vi kom på plats 18.

Självklart kan vi inte falla alla i smaken, särskilt inte som det faktiskt finns bättre låtar att rösta på än det vi skickar. Ser jag till de bidrag vi hade i melodifestivalen så tror jag inte att där finns ett endaste som skulle komma på en högre placering än Malena. Vi hjälper hellre andra länder med deras bidrag. Arash var dessutom missnöjd med tävlingens upplägg i Sverige. Så han gjorde rätt som flydde till Azerbajdzjan. En imponerande tredjeplacering.

Ändå kan man inte säga att öststatsländernas kompisröstning skulle påverka (alla länder kompisröstar). Man får väl ändå säga att det blev väldigt nordiskt i topp med Norge och Island.

Om där nu är över fyrtio tävlande länder tycker jag att vi har en bra statistik om vi vann för tio år sedan. Hur många länder har egentligen vunnit mer än en gång sedan ESC utökades med antal länder? Vår tid kommer nog igen, någongång. När vi har något vettigt att skicka.

Ja, jag tror att vi har två problem. Det är inte de bästa låtana som skickas in till melodifestivalen. Och vårt omständliga upplägg med deltävlingar, andra chanser, jury- och telefonröster. En soppa.

I går röstade jag på fem låtar. Dock har jag två favoriter.

Sjätteplacering:

Sjuttondeplacering:

Finland gillade jag inte även om de var duktiga. De kom på jumbo. Det förtjänade de absolut inte.

Norden:
Placering 1: Norge 387 poäng (i semi 2 fick de placering 1 med 201 poäng)

Placering 2: Island 218 poäng (i semi 1 fick de placering 1 med 174 poäng)

Placering 13: Danmark 74 poäng (i semi 2 fick de placering 8 med 69 poäng)

Placering 21: Sverige 33 poäng (i semi 1 fick vi placering 4 med 105 poäng)

Placering 25: Finland 22 poäng (i semi 1 fick de placering 12 med 42 poäng - juryn fick med Finland och slog ut Makedonien* som annars skulle fått tiondeplatsen av de som gick till final)

Resultatlistan.

* Makedonien hade hårdrock - vilken ironi. Ett koncept Finland övergett och som visade sig vara ett misstag i slutändan.

PS. Läste lite kommentarer i USA. De konstaterade att vi i Europa som vanligt röstade fram ett töntigt bidrag och att Alexander Rybak är han med de sjungande ögonbrynen.

En av mina favoritlåtar som jag brukar sjunga till. Det är väl dags att ladda upp inför Eurovision Song Contest på tisdag...

Je suis une poupée de cire
Une poupée de son
Mon cœur est grave dans mes chansons
Poupée de cire poupée de son

Suis-je meilleure suis-je pire
Qu'une poupée de salon
Je vois la vie en rose bonbon
Poupée de cire poupée de son

Mes disques sont un miroir
Dans lequel chacun peut me voir
Je suis partout à la fois
Brisée en mille eclats de voix

Autour de moi j'entends rire
Les poupées de chiffon
Celles qui dansent sur mes chansons
Poupée de cire poupée de son

Elles se laissent seduire
Pour un oui pour un nom
L'amour n'est pas que dans les chansons
Poupée de cire poupée de son

Mes disques sont un miroir
Dans lequel chacun peut me voir
Je suis partout à la fois
Brisée en mille eclats de voix

Seule parfois je soupire
Je me dis a quoi bon
Chanter ainsi l'amour sans raison
Sans rien connaitre des garçons

Je suis qu'une poupée de cire
Qu'une poupée de son
Sous le soleil de mes cheveux blonds
Poupée de cire poupée de son

Mais un jour je vivrai mes chansons
Poupée de cire poupée de son
Sans craindre à la chaleur des garçons
Poupée de cire poupée de son

Texten jag fann på nätet var inte helt korrekt, så jag ändrade den. Nu ska det stämma. N'est-ce pas?

Schyssta killens sång, Loke.

Okej, jag läser Edith Södergran ändå.

Nu finns Gazzy på YouTube.

Hon blir tokig när cd-luckan stängs på den bärbara datorn. På slutet blev det lite våldsamt då hon fick tag på handlovsremmen till kameran.

Föga överraskande slutade schlagereländet på enda möjliga sätt. En vann.

Folkets röster avgjorde och man var lika eniga som i delfinalerna. Jurygrupperna däremot spretade och kunde inte bestämma sig för att hålla en enhetlig linje, vilket jag tolkar som att jag hade rätt. Årets bidrag var urusla och hur väljer man då något som är "bäst"? Jurygrupperna består bl.a. av branschfolk.

Därför var det så lätt för folkets röster att köra över jurygruppernas val. Jag hade verkligen blivit skräckslagen om Sarah Dawn Finer vunnit eftersom hon fått kämpa sig igenom Andra chansen och alltså inte hade folket med sig. Att Caroline af Ugglas kom på silverplats kanske också kan tyckas märklig då också hon fick ta sig via Andra chansen, men där har vi en låt, en röst och en personlighet som växer - något jag sagt hela tiden.

Men jag är ändå skräckslagen. Jag har absolut inget emot La voix med Malena Ernman. Den är helt okej. Däremot är frågan om det gör någon skillnad i ESC när årets upphovsman är den samma som förra året - Fredrik Kempe. Och då hamnade vi på 18:e plats.

Sedan kanske man också ska fundera på hur det kan komma sig att en inplockad joker går och vinner. Visar det inte också på att vi inte skickar in tillräckligt bra bidrag till tävlingen? Ett beställningsjobb vinner.

Jag har också hört det där argumentet att vi måste finna en vinnarlåt som dessutom kan ta hem hela Eurovision. Varför? Vår inhemska final är väl den vi värdesätter mer? Ser man till skivbranschen här i Sverige är man bara intresserad av den nationella marknaden. Majoriteten av bidrag ligger på listor över hela året och genererar pengar. Varför satsa på osäkra kort att skicka ESC där vi, även vid eventuell vinst, inte får någon utlandsmarknad försäljningsmässigt. Så jag förstår att det är samma upphovsmän år efter år i mer än ett bidrag. Pengarna finns i landet - inte i övriga Europa. Fokus kommer alltid att ligga på vår egen marknad och därför låter bidragen samma år efter år. Vi har sopat in oss själva i ett hörn. Och med "vi" menar jag svenska musikbranschen. För vi vill ha det så här.

Min favorit slogs ut ganska tidigt. Sverige är inte redo för bossapop. Maja Gullstrands bidrag Här för mig själv var i mitt tycke årets bästa låt. Och Caroline därefter.

I årets melodifestival har Fredrik Kempe fått med fyra låtar. Två har gått till final (La Voix, Malena Ernman samt Hope & Glory, Måns Zelmerlöw) och två till Andra chansen (You're not alone, BWO samt Moving on, Sarah Dawn Finer).

Jag saknar hans solokarriär. För mycket låtskrivande till melodifestivalen. Men man får väl se det som en bedrift att årets fyra mellolåtar gått så långt, att ingen ännu slagits ut. Förra året gick det hela vägen med Hero. Och tvärstopp i Eurovision Song Contest.

Undrar vad som händer kommande två veckor. Vinner ingen av låtarna kanske han kan återgå till sin solokarriär som popartist? Eller är han bara ute efter pengarna som låtskrivare? Det verkar vara en säker inkomstkälla att få med flera låtar i melodifestivalen och utan att behöva ta en ton.

YouTube-låten: Jerusalem

En åttaårig era är äntligen till ända. Precis som många andra bloggare stämmer jag in i följande sång.

Na na hey hey (kiss him) goodbye, George W Bush!

Matt Alber var en överraskning för mig. En amerikansk blogg länkade till honom och nu sitter jag här med Matts skiva. Den är inte utgiven i Sverige så jag fick snällt registrera mig på iTunes och ladda ner skivan därifrån. Väldigt värt besväret, för det har tagit mig hela kvällen att söka fram mer information om denne artist, leta skiva, ladda ner, föra över till iPod och sedan lyssna, lyssna och lyssna. Det är inte ofta jag hittar en nyhet som jag gillar*.

Vem han är? Amerikan, strax över 30 år, bröllopssångare, skriver låtar med sin bror, debutskivan har han spelat in hemma på sina datorer. Jag kan inte säga att han sjunger perfekt då många ord är oartikulerade, men som låtskrivare är han bra plus att hans texter handlar om hans liv. Ett biografiskt album. Soft musik med mycket piano och stråkar.

Jag hoppas hans skiva kommer till Sverige så kanske fler får upptäcka honom. I väntan gör jag mitt bästa att sprida kunskapen om hans existens.

* Årets andra nedladdade album.

Matt Alber