Flärdskrivaren

Ljud och bild är inte synkade, but so what?!

Tror minsann att jag behåller dagen för mig själv.

När det ringde på dörren kl. 14.20 visste jag precis vad saken gällde. Mycket riktigt stod min brevbärare där med en leverans. Jag var lite rädd att jag själv skulle behöva hämta paktet i morgon, men jag hade tur. Jag var hemma och behövde bara i all hast dra på mig ett par byxor (jag har 28 grader inne - man går inte runt i byxor då). Tidigare har jag nämnt att jag kör med dvd-filmer sommartid. Tanken var att jag i år enbart skulle köra med långfilmer istället för tv-serier. Men suget blev för starkt. Dyra dvd-skivor men jag får det fraktfritt eftersom mitt Mecenatkort fortfarande gäller (fördel att vara student). Därför kostade jag mig på säsong 1 och 2 (av 7) av Star Trek: Voyager. Behållningen är Captain Janeway och The Doctor. Tyvärr får jag vänta ända till säsong 4 innan Seven of Nine dyker upp.

Jo, jag såg serien när den gick på tv (okej, TV4 Sci-Fi sänder den, men jag har inte den kanalen), men minns inte så mycket. Det har gått femton år sedan serien började sändas (1998 i Sverige).

Som sagt ser jag på dvd sommarnätter när jag inte kan sova. I dag har jag kunnat se fem avsnitt eftersom vädret varit så uselt. Fuktigt, hett och åskskurar (utan åska trots att de lovat det nu i flera dagar).

Seven of Nine och The Doctor.

I ungefär en veckas tid har jag plågats av en låt som sätter sig på hjärnan. Frågan är om det är årets sommarplåga.

Om en vecka kommer de till Göteborg på sin turné. Tror inte att jag kommer att gå dit. Vad jag kan förstå så är det två dj:s. Klubbmusik?

Yolanda Be Cool & DCUP, We No Speak Americano.

Ännu en svår dag i 30-dagarsutmaningen.

Dag 23: En YouTube-video.

Det är inte ofta jag befinner mig på YouTube. Där är så mycket skit. En jungel att hitta i. Samtidigt finns där mycket informativa filmer, som ICD iCamp. Men det är bara intressant för mig och i mitt arbete.

Nu när jag suttit och försökt hitta något värt att dela med sig av, så sökte jag på vinst och förlust på Socialstyrelsen och fick upp ett inslag från Rapport som Kungliga Biblioteket lagt ut.

Inslaget är 25 år gammalt. Det enda roliga i sammanhanget var att RFSL representerades av min namne Gardell.

Och ska jag säga något om Socialstyrelsens arbete av i dag? De är betydligt mer medgörliga vilket i vissa sammanhang kanske inte ska ses som något positivt. Ibland blir jag förfärad av beslut som tas på känslomässiga grunder av en statlig myndighet.

Det är dags för mig att besvara listan från 30-dagarsutmaningen.

Dag 1: Din favoritlåt.

Min första tanke är att det är omöjligt. Jag förverkar låtar på löpande band. Det som är bra i dag håller inte i morgon. Några guldkorn stannar kvar, men är de egentligen favoriter? Är där verkligen en låt som är så mycket större än andra? När jag pratar om guldkorn så innebär det bara att jag kan återvända till gamla låtar, men bara om jag är i rätt sinnesstämning vid tillfället för en specifik låt.

Jag har verkligen funderat. Och jag funderar fortfarande. Snabbt spelar jag i mitt minne upp alla låtar jag någonsin hört. Är där någon som sticker ut? Jo, faktiskt. Kanske inte det man hade tänkt sig.

(Inte officiell video)

(Inte officiell video)

En annan favorit som inte finns på YouTube är Fredrik Kempes Jerusalem, men den finns på Spotify.

Ett urval. Ingen är bättre än den andra då det hela handlar om sammanhang.

Självklart har jag favoritlåtar utav i dag. Men de känns inte relevanta då jag inte vet om de kommer att förbli favoriter.

Det kan inte hjälpas. Jag måste erkänna att jag beundrar Lady Gaga. Tyvärr blir man snabbt trött på låtarna, men hon fullkomligen spottar ur sig låtar. Jo, hon skriver sina egna låtar. Bra låtar. Jag kan förstå att ungdomar av i dag inte riktigt vet vem Madonna är och tycker att hon är en gammal tant. Ändå ser jag likheterna. Madonna stod också för något nytt när hon dök upp och var trendsättare för mode. Men vad Lady Gaga har för stil vet jag inte riktigt. Har hon stil? Klass?

Här är alla hennes stilar från musikvideon Telephone.

Och här är musikvideon. Regi: Jonas Åkerlund.

Ja, äntligen fungerar Youtube på min blogg igen!

Ännu en gång har jag sett en imponerande uppvisning i So you think you can dance. Brandon och Janette är dansanta tjuvar.

Och jag gillar musiken. Roisin Murphys Ruby Blue.

Plötsligt dök ett minne upp. För snart 30 år sedan gillade jag och en kompis att lyssna på Donna Summers Romeo (från Flashdance). Vi satte LP-skivan på 45 varv. Vi var lättroade. Vi var barn.

Men det gjorde verkligen låten bättre än vad den var, upptäcker jag nu.

Sedan det underbara eurovisioneländet i maj har jag inte aktivt lyssnat på musik. Jag har inte hunnit. Tiden då jag kunde sitta med min iPod på jobbet är förbi då mina öron numera (efter fyra år) är upptagna med att skriva journalhandlingar utifrån läkardiktat. Mig gör det inget, för det är väldigt uppfriskande att ha återtagit en del av min grundanställning. Nu under sommaren har jag släppt mina ordinarie uppgifter för att vara skrivhjälp. Efter väldigt många års frustration har arbetsglädjen kommit tillbaka. Dels för att jag nu har så skiftande arbetsuppgifter, men också p.g.a. att jag börjat få cred mitt jobb. Gudarna ska veta att jag kämpat, marknadsfört mig, lagt mig i, haft synpunkter, engagerat mig och så vidare. Samtidigt som jag försöker prestera på topp.

Nu gled jag från ämnet. Musik. Nu håller jag på att trappa ner inför semestern och har därmed lyft upp min iPod från det hörn där den legat och samlat damm de senaste månaderna. Samtidigt tyckte jag att jag behövde ladda den med lite nytt material. Tidigare laddade jag ner från cdon.com men är överlycklig för att iTunes finns.

Så vad har jag laddat min iPod med för nytt? Jo, min stora favorit som alltid har en hög mysfaktor i sin techno med gamla samplingar. Moby. Och skivan Wait for Me. Därför gillar jag iTunes. Där finns ofta bonuslåtar när man köper hela album. Vad jag kan säga om Wait for Me? Den känns som den naturliga fortsättningen på Play, den bästa skiva Moby någonsin gjort.
På Wait for Me finns en märklig låt (Pale Horses), men texten tilltalar mig. Den är mörk. Jag kan relatera till den. Refrängen är en upprepning av frasen "All my family died". Deprimerande, vilket också har sina fördelar.

Moby var ett impulsköp som jag inte hade tänkt mig. Att jag skulle köpa albumet var jag på det klara med, men inte just nu. Mitt mål med nedladdning var något helt annat. Följande två låtar.

Covern:

Originalet:

Anskrämlig låttext som låter fullt acceptabel med Milow. Första refrängraden kan jag skriver under på, men den andra? Det handlar trots allt om en strippa och vad man kan göra med henne. Och att hon gillar det.

Ayo, I'm tired of using technology,
Why don't you sit down on top of me?

40 år sedan.

Låten inledde säsong 2 av Lost. Jag har bara tre avsnitt kvar på dvd nu. Det intressanta är extramaterialet samt att jag endast följde Lost sporadiskt första åren eftersom jag störde mig på återblickarna. I en kommentar på dvd:n förklarade man varför man har Mama Cass låt med. De ville ha en töntig och käck låt som skulle vara en kontrast till det mörka och skrämmande som Lost är. Det lustiga är också att de ville ha en okänd låt som skulle vara drygt 30 år gammal. Men är låten verkligen töntig och käck?

För tio år sedan fanns det en undertryckt panik. Då var vi så nära millennieskiftet och man kände spänningen. Det var något märkvärdigt vi skulle få uppleva. Jag förstod väl själv aldrig hypen riktigt, men just ordet millennium förekom överallt. Ofta var det dessutom felstavat i media (millenium). I dag är det väl inte många som tänker på millennieskiftet, nästan tio år har gått. Hur märkvärdigt var det egentligen då på nyårsafton? Och inträffade allt det där som profetian förtäljde? Jorden undergång. Rymdvarelser skulle göra sig synliga för oss. Eller vad man nu i vissa kretsar trodde.

Vad associerar jag till millennium i dag? Två saker. Låten med Robbie Williams samt tv-serien med Lance Henriksen. Tv-serien skrev namnet MillenniuM. Två stora M. Romerska siffror för 2000. Det tyckte jag var lite underfundigt.

I övrigt betydde millennieskiftet ingenting för mig. Varken före eller efter. När jag var liten brukade jag fasa lite inför år 2000 eftersom det skulle innebära att jag var 30 (kändes avlägset - lika avlägset nu bakåt känns det som). Och all den teknologi vi skulle ha i form av flygande bilar och kolonier på månen eller andra himlakroppar.

Men en sak undrar jag. Hur löste man millenniebuggen? Den som skulle få alla kärnkraftverk att explodera och flygplan att falla ner från himlen? Uppgraderade man datorernas årtal från två till fyra siffror? Struntade man i det och inget hände? Eller exploderade några kärnkraftverk och flygplan föll ner från himlen som jag inte hört något om? Rent konspiratoriskt kan det väl vara så att rymdvarelserna skyddat oss alternativt dolt dessa katastrofer för att inte skapa panik? Hm.

Och nytt millennium blev det först 1 januari 2001. Det var då vi gick in på tredje* årtusendet. Som vi själva markerat genom att hitta på en tidpunkt som vi satt till år 0 för Jesu födelse. Trots att det inte stämmer. Samt, varför skulle allt magiskt kretsa kring hans födelse och händelseutveckling några tusen år senare? Och om man nu var så orolig för år 2000 - vad händer år 1000 som var så märkvärdigt och omvälvande?

Tänk så mycket år 2000 gav upphov till. I form av spekulationer.

* Markoolio hade fel som sjöng om millennium 2. Den 1 januari 2000 var 999 år efter millennium 2.

Observera att Markoolios låt stavas Millenium 2. Ett n... för lite.

I morgon ska jag rösta i EU-valet. Det kan jag göra på jobbet där man kan lämna sin förtida röst under veckans alla dagar. Jag såg det i dag när jag utforskade miljön lite mer innegående på jobbet. Och nog tror jag mig veta vad jag ska rösta på. I och för sig blir det en chansning, men informationen har varit väldigt mager. Det verkar som om politikerna förmodar ett lågt valdeltagande och därmed struntar att gå ut med något budskap. Bara det skulle straffa ut dem som valbara.

Kanske jag borde tillägna dem denna sång:

Nej, jag har inga problem med att Norge vann schlagereländet. Jag uthärdar låten i sig, men sången är bedrövlig - på den punkten kommer jag aldrig att ändra mig.

Nu börjar väl klagolåten för Sveriges del, den om vad vi gör för "fel" som aldrig vinner och alltid hamnar så långt ner i resultatlistan.

Alltså.

1. Det är över fyrtio länder som röstar i finalen.
2. Till final går 25 länder.
3. Vi vann för tio år sedan.
4. Vårt bidrag i år skrevs av Fredrik Kempe, precis som förra året då vi kom på plats 18.

Självklart kan vi inte falla alla i smaken, särskilt inte som det faktiskt finns bättre låtar att rösta på än det vi skickar. Ser jag till de bidrag vi hade i melodifestivalen så tror jag inte att där finns ett endaste som skulle komma på en högre placering än Malena. Vi hjälper hellre andra länder med deras bidrag. Arash var dessutom missnöjd med tävlingens upplägg i Sverige. Så han gjorde rätt som flydde till Azerbajdzjan. En imponerande tredjeplacering.

Ändå kan man inte säga att öststatsländernas kompisröstning skulle påverka (alla länder kompisröstar). Man får väl ändå säga att det blev väldigt nordiskt i topp med Norge och Island.

Om där nu är över fyrtio tävlande länder tycker jag att vi har en bra statistik om vi vann för tio år sedan. Hur många länder har egentligen vunnit mer än en gång sedan ESC utökades med antal länder? Vår tid kommer nog igen, någongång. När vi har något vettigt att skicka.

Ja, jag tror att vi har två problem. Det är inte de bästa låtana som skickas in till melodifestivalen. Och vårt omständliga upplägg med deltävlingar, andra chanser, jury- och telefonröster. En soppa.

I går röstade jag på fem låtar. Dock har jag två favoriter.

Sjätteplacering:

Sjuttondeplacering:

Finland gillade jag inte även om de var duktiga. De kom på jumbo. Det förtjänade de absolut inte.

Norden:
Placering 1: Norge 387 poäng (i semi 2 fick de placering 1 med 201 poäng)

Placering 2: Island 218 poäng (i semi 1 fick de placering 1 med 174 poäng)

Placering 13: Danmark 74 poäng (i semi 2 fick de placering 8 med 69 poäng)

Placering 21: Sverige 33 poäng (i semi 1 fick vi placering 4 med 105 poäng)

Placering 25: Finland 22 poäng (i semi 1 fick de placering 12 med 42 poäng - juryn fick med Finland och slog ut Makedonien* som annars skulle fått tiondeplatsen av de som gick till final)

Resultatlistan.

* Makedonien hade hårdrock - vilken ironi. Ett koncept Finland övergett och som visade sig vara ett misstag i slutändan.

PS. Läste lite kommentarer i USA. De konstaterade att vi i Europa som vanligt röstade fram ett töntigt bidrag och att Alexander Rybak är han med de sjungande ögonbrynen.

En av mina favoritlåtar som jag brukar sjunga till. Det är väl dags att ladda upp inför Eurovision Song Contest på tisdag...

Je suis une poupée de cire
Une poupée de son
Mon cœur est grave dans mes chansons
Poupée de cire poupée de son

Suis-je meilleure suis-je pire
Qu'une poupée de salon
Je vois la vie en rose bonbon
Poupée de cire poupée de son

Mes disques sont un miroir
Dans lequel chacun peut me voir
Je suis partout à la fois
Brisée en mille eclats de voix

Autour de moi j'entends rire
Les poupées de chiffon
Celles qui dansent sur mes chansons
Poupée de cire poupée de son

Elles se laissent seduire
Pour un oui pour un nom
L'amour n'est pas que dans les chansons
Poupée de cire poupée de son

Mes disques sont un miroir
Dans lequel chacun peut me voir
Je suis partout à la fois
Brisée en mille eclats de voix

Seule parfois je soupire
Je me dis a quoi bon
Chanter ainsi l'amour sans raison
Sans rien connaitre des garçons

Je suis qu'une poupée de cire
Qu'une poupée de son
Sous le soleil de mes cheveux blonds
Poupée de cire poupée de son

Mais un jour je vivrai mes chansons
Poupée de cire poupée de son
Sans craindre à la chaleur des garçons
Poupée de cire poupée de son

Texten jag fann på nätet var inte helt korrekt, så jag ändrade den. Nu ska det stämma. N'est-ce pas?