Flärdskrivaren

Åttonde dagen med 30-dagarsutmaningen.

Dag 8: Ett foto som gör dig arg eller ledsen.

Förmodligen gör det mig både arg och ledsen. Något foto tänker jag inte lägga ut och jag vet inte hur mycket jag ska skriva om det. Jag kan väl säga att det är jag som är fotograferad. Och det slår alla upprörande fotografier jag sett hittills.

Dags för dag sju i 30-dagarsutmaningen.

Dag 7: Ett foto som gör dig glad.

Det var ett svårt uppdrag. Jag brukar inte tänka i banorna hur jag känner inför att se ett fotografi. I flera dagar har jag våndats inför dag 7-uppdraget. Tills jag kom på...

Fotot är lika med frihet, rörelse och viss infantilitet. Just det där med fysisk frihet och rörelse är något jag själv är begränsad i. Även om fotot i första hand gör mig lycklig, så är det lite smärtsamt. Fotot illustrerar mer hur jag känner (vill uppleva) eller uppfattar mig själv. Lekfull. Trots att jag är en åldrande man. I övrigt är också bilden underbar då jag älskar (starkt ord) havet. Trots att jag inte kan simma och dessutom inte tål sol och värme. Bilden är helt enkelt tilltalande i min begränsade värld av möjligheter. Där hjärnan säger en sak, men i kroppen i övrigt säger... ingenting.

När jag ändå är inne på lekfullhet och infantilitet. Jag har vid några tillfällen skrivit att jag inte gillar barn och att jag önskar dem olycka när de beter sig klantigt. Det jag däremot aldrig skrivit är varför jag har denna fientliga inställning. För den är inte befogad. Jag låter hård och hatisk, men det hela går tillbaka till min egen s.k. barndom. För det första kan man konstatera att jag aldrig tilläts vara barn då jag tog ett stort ensamansvar i både hushåll och uppfostran. Skälen går jag inte in på. För det andra handlar det om hur jag själv blev behandlad som barn av andra barn. Utsattheten jag upplevde ledde till att jag aldrig lärde mig lite på barn, utan jag umgicks i princip enbart med vuxna. Av vuxna blev jag sedd och hörd.

Kanske detta också är anledningen till att jag saknar förmågan att släppa loss då jag är för hämmad på så många plan. Och just därför gillar jag fotot som inte enbart gör mig glad. Jag blir lycklig. Åtminstone om jag tänker bort mig själv och mina persoliga begränsningar.

Hur mår jag just nu? Frågan är lite jobbig, för det kräver lite tankeverksamhet. Jag får låtsas att jag befinner mig på jobbet och skriver någons journal.

Status
Allmäntillstånd: Gott och relativt opåverkad. Orienterad till rum och person, men har skev tidsuppfattning.

Hjärta: Enstaka hjärtklappningsepisoder men inte som noteras vid dagens undersökning.

Lungor: Vesikulära andningsljud bilateralt.

Buk: Adipös. Hepar palperas något förstorad. Ärr längs revbensbågen höger sida efter gallstensoperation. Hematom höger sida, anges bero på subcutana sprutor. Kraftig rodnad vänster sida, blåsbildning.

Hud: Hemtom buk och lår efter subcutana sprutor. Bältros vänster sida av buken, pågående skov.

Neurologiskt: Motorik relativt god om än viss ostadighet benen bilateralt. Ögonmotorik svårbedömd, ter sig ha viss nystagmus. Uppger sig ha ökad tinnitus.

Bedömning: Pseudoskov i ms? Pågående skov i bältros som fortsatt får smörjas med kortisonkräm. Pseudoskovet och tinnitusen tolkas främst bero på överansträngning där vila, lugn och ro beordras. Dock verkar patienten inte hörsamma detta. Att han inte är orienterad till tid beror förmodligen också på för lite vila. Tyvärr finns ingen möjlighet att utfärda intyg för LVU* då patienten är för gammal. Han är införstådd med att det är på egen risk han fortsätter sitt destruktiva beteende.

* Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga, en form av tvångsvård.

Dag sex i 30-dagarsutmaningen:

Dag 6: Det du känner för att skriva om.

Jag känner inte för att skriva något personligt, utan jag tar ett steg bort från mig själv. Okej, personligt blir det väl till viss del, men jag vill inte skriva typ "kära dagbok".

Namn

Istället skriver jag om något jag aldrig tänkt på och som jag upptäckte genom att se en dokumentär om prinsarna William och Harry. Jag tror det var under Williams betygsutdelning som hans namn ropades upp: William Wales. Jo, William of Wales. Harry of Wales. Men Wales som efternamn? Jag var tvungen att rådfråga nätet.

De har inga efternamn. Inga betitlade kungligheter i Storbritannien har efternamn. Men de använder efternamn ändå när det behövs. Mountbatten-Windsor. Mountbatten är ett en ändring av prins Louis of Battenberg (tysk stad) då det inte lät så bra under Första världskriget. Windsor är kungahusets namn i Storbritannien. Att prinsarna ibland uppges heta Wales i efternamn beror på att det är pappa prins Charles territorium. Men sedan 1960 är kungafamiljens officiella efternamn Windsor.

Jag kan inte förstå varför de gör det så komplicerat? Med alla förnamn, titlar och territorier så kunde de väl hålla sig till ett efternamn?

Kanske jag kastar sten i glashus. Jag använder mig själv av mer än ett efternamn, beroende på sammanhang. Jag har flera förnamn. Och jag har en yrkestitel men använder mig av flera.

På tal om namn. I dag såg jag fel på en bil. Där stod Berlingo, vilket jag läste som Bert-Ingo. Undrar om någon heter så? Jo, enligt Google. Jag lider med alla som heter Bert. Jag heter Bert. Och mycket, mycket mer.

Här går det undan. Dag fem i 30-dagarsutmaningen ska man lista:

Dag 5: Ditt favoritcitat.

Får man citera sig själv? Jag har ett citat jag ofta använder mig av.

Livet händer hela tiden.

Det är möjligt att någon annan också sagt det, men jag har gjort uttrycket till mitt eget och med min egen innebörd. Det är min förklaring till alla svårigheter vi människor går igenom. Små som stora svårigheter. Mycket känns som om vi drabbas av olycka. Otur förföljer oss. Ingen skonas från motgångar. Det är en naturlig del av livet, och livet händer hela tiden. Livet är en progress framåt och självklart är inte allt lycka. Så vi har alla det gemensamt - livet händer hela tiden, bra som dåligt, smått som stort. Och vi går obönhörligen vidare. För livet, livet händer hela tiden.

Jag kunde inte låta bli att googla "livet händer hela tiden" och dess engelska motsvarighet "life is an occurring thing". Vad jag kan se är jag ganska ensam om mitt uttryck.

I vilket sammanhang använder jag uttrycket? Jo, med medkänsla. Med samhörighet. Med förståelse. Känslomässigt delar vi alla på erfarenheterna även om situationerna kan skilja sig åt.

Har jag några andra favoritcitat? Samma fråga ställer Facebook på sidan Information under ens profil. Där har jag följande citat:

• Ej bättre börda man på vägen bär än kunskap mycken. [Havamal]
• Per aspera ad astra. (Genom svårigheter mot stjärnorna)
• Att leda läkare är som att valla katter.

30-dagarsutmaningen är i dag fullständigt omöjlig!

Dag 4: Din favoritbok.

Jag har ingen favoritbok. Det finns många böcker som jag uppskattat genom åren, men ingen som jag tycker står ut mer än någon annan.

Margit Sandemos böcker med Sagan om Isfolket är dåligt skriven/översatt. Den är tantsnusk, dåig tantsnusk. Ändå har jag läst just de böckerna flera gånger om. Anledningen (förutom att där förekommer mysticism och ockulta inslag som jag tidigare berättat är en svaghet hos mig) är att berättandet är bra. Samma sak kan jag säga om böckera jag läste i min ungdom - Lottaböckerna av Merri Vik (pseudonym). Simpla böcker men där den raka sträckan av berättelser aldrig blir komplicerad, utan fängslande då man inte behöver lägga ner så mycket tankemöda. Lättuggat for dummies, eller nåt. Fler författare: Dean R. Koontz och Robert Ludlum. Enkelhet kan faktiskt tillföra något.

Självklart har jag andra krav än enbart enkelhet när det kommer till böcker. De kan vara engagerade. Jag hade en period (i min ungdom, jag har nog knappt läst skönlitteratur sedan dess) då jag enbart läste böcker kring lidande. Moa Martinssons böcker (t.ex. Mor gifter sig). Diktsamlingar med Dan Andersson och Edit Södergran. Även om jag inte är socialist eller står på arbetarnas sida, så är det fängslande tidsdokument. Språket ställer krav (inte avancerade krav, men jämfört med tantsnusket...), är välformulerat och engagerande. Jag har också föreställningen att det är viktigt att känna till vår historia med direkta och personliga skildringar.

Förutom ovan nämnda exempel så gillar jag också böcker som får mig att tänka i andra banor. Outside the box. New Age-rörelsen under 90-talet fullkomligen spottade ur sig böcker i form av självkännedom och självrannsakan. Det mesta skräp. Fortfarande gillar jag de filosofiska självinsiktsböckerna av Dan Millman (krigarböckerna). De sägs vara sanna (sägs det i böckerna), men är det inte. Dock är det inte viktigt. Det är tankarna som framförs som är viktiga.

Som jag sa så läser jag inte särskilt mycket skönlitteratur i dag. Jag är väldigt engagerad i hälso- och sjukvård vilket betyder att jag lägger mina pengar på facklitteratur, faktaböcker, uppslagsverk och annat i ämnet. De senaste tio åren har jag läst mycket som finns på nätet i form av lagar och avtal. Det är också något jag just nu läser på universitetet. Så jag inkluderar även studielitteratur i det hela. Sånt som berör mitt arbetsliv.

Måste jag välja en bok? Okej, men jag har redan skrivit om den i höstas. Och det är inte Diana Gabaldons böcker hur mycket jag än uppskattar dem.

Chauffören som körde mig hem efter jobbet var snäll och ignorerade att han först skulle köra hem kvinnan som satt i baksätet. Det skulle vara en omväg för oss alla. Själv mår jag väl inte så där jättebra just nu (tinnitus, bältros och besvär med ögon och ben). Därför satt jag mest och blundade och lyssnade till konversationen i bilen.

Kvinna: - Ska du köra han först?
Chaufför: - Ja.
Kvinna: - Var bor han då?
Chaufför: - Där, i... Olskroken.
Kvinna: - Bor han själv?
Chaufför: - Ja.

Alltså. 1) Varför inte fråga mig? 2) Hur visste chauffören att jag är enastående ensamstående?

Egentligen förstår jag kvinnans sista fråga. Hon bor själv i särskilt gruppboende för utvecklingsbegränsade personer. Så det imponerade väl på nåt sätt. Och frågan verkade viktig.

Nåja. Det är ganska skönt att få sitta ostörd i bilen till/från jobbet. Men måste man diskutera mig?

När jag nu går in på tredje dagen av 30-dagarsutmaningen kan jag bara konstatera att där finns likheter med gårdagens tema. Temat blir mysticism.

Dag 3: Ditt favoritprogram på tv.

Just nu har jag inget favoritprogram på tv. Jag har haft. Låt mig rangordna:

1. Millennium (tre säsonger 1996-1999).
2. Alias (fem säsonger 2001-2006).

Båda dessa tv-serier handlar om konspiration och mysticism. Det tilltalar mig. Jag har nog alltid gillat det. Serier som är för verklighetsnära ger mig inget. De kittlar inte min fantasi.

Min fascination för det som är lite ockult, kanske även lite scifi- och fantasyinspirerat har som sagt alltid följt mig. En gång i tiden hade jag en delsida kring hur min världs- och trosuppfattning såg ut, och där beskrev jag mycket egna erfarenheter kring just det ockulta. Men nu var det tv-program jag skulle skriva om.

Där finns en del tv-program (serier) som jag följer. De kommer inte upp på min lista över "favoriter", men jag ser mönstret.

- Lost.
- Days of our lives.
- SGU Stargate Universe.
- True blood.
- The Vampire Diaries.

Det ockulta. Det spektakulära. Bättre än den tråkiga och grå vardagen. Varför skulle jag vilja se sånt på tv?

Dag 2 lyder 30-dagarsutmaningen:

Dag 2: Din favoritfilm.

Under många år har min favoritfilm varit The Shawshank Redemption, eller Nyckeln till frihet på svenska.

Hur bra filmen än är så har den halkat ner på en andra plats. Min favoritfilm sedan något år är istället:

Constatine bygger på en serietidning (i motsats till Nyckeln till frihet som är skriven av Stephen King). Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Constantine. Demoner, änglar, djävulen och religiös mysticism i osalig blandning. Huvudrollen spelas av Keanu Reeves (precis som min tredje favoritfilm: The Matrix). Skillnaden är att de minnesvärda rollerna i Constantine spelas av Tilda Swinton, Pruitt Taylor Vince (han har nystagmus, precis som jag) och Peter Stormare (i rollen som Satan, vilket han gör otroligt bra). Detta är en film där man upptäcker nya nyanser i handlingen varje gång man ser om den. Förutom att jag är intresserad av den fiktionära mysticismen, så gillar jag också filmens väldigt mörka ton. Både bildmässigt och innehållsmässigt. Det är helt enkelt en film som tilltalar mig väldigt mycket. Min favoritfilm.

På Facebook kan man knuffa på vänner. En onödig funktion, men den finns och används ganska flitigt.

Under kvällen har jag installerat en ny webbläsare - Flock. Den går att koppla ihop med olika sociala medier så man inte missar något på ett ställe bara för att man är på ett annat.

Facebookknuffen har en märklig översättning i Flock.

Det är dags för mig att besvara listan från 30-dagarsutmaningen.

Dag 1: Din favoritlåt.

Min första tanke är att det är omöjligt. Jag förverkar låtar på löpande band. Det som är bra i dag håller inte i morgon. Några guldkorn stannar kvar, men är de egentligen favoriter? Är där verkligen en låt som är så mycket större än andra? När jag pratar om guldkorn så innebär det bara att jag kan återvända till gamla låtar, men bara om jag är i rätt sinnesstämning vid tillfället för en specifik låt.

Jag har verkligen funderat. Och jag funderar fortfarande. Snabbt spelar jag i mitt minne upp alla låtar jag någonsin hört. Är där någon som sticker ut? Jo, faktiskt. Kanske inte det man hade tänkt sig.

(Inte officiell video)

(Inte officiell video)

En annan favorit som inte finns på YouTube är Fredrik Kempes Jerusalem, men den finns på Spotify.

Ett urval. Ingen är bättre än den andra då det hela handlar om sammanhang.

Självklart har jag favoritlåtar utav i dag. Men de känns inte relevanta då jag inte vet om de kommer att förbli favoriter.

Under 30 dagar, men början i morgon, ska jag besvara följande lista. Den är bitvis svår, misstänker jag. Dock ska jag göra ett försöka.

Listan är på engelska i sitt ursprung och min översättning kanske inte är den bästa. Dag 15 vet jag inte hur jag ska översätta då frågan i original lyder ”A fanfic”. Betydelsen är av ett konstnärligt ursprung där upphovsmannan/-kvinnan inte står bakom att t.ex. en påhittat karaktär i en bok dyker upp i ett annat sammanhang. Fanfic är förkortning av fan fiction.

Dag 1: Din favoritlåt.
Dag 2: Din favoritfilm.
Dag 3: Ditt favoritprogram på tv.
Dag 4: Din favoritbok.
Dag 5: Ditt favoritcitat.
Dag 6: Det du känner för att skriva om.
Dag 7: Ett foto som gör dig glad.
Dag 8: Ett foto som gör dig arg eller ledsen.
Dag 9: Ett foto du tagit.
Dag 10: Ett foto på dig taget för över tio år sedan.
Dag 11: Ett foto på dig som nyligen tagits.
Dag 12: Något som kittlar din fantasi.
Dag 13: En skönlitterär bok.
Dag 14: En faktabok.
Dag 15: Fanfiction.
Dag 16: En låt som får dig att gråta (eller nästan).
Dag 17: Ett konstverk (teckning, målning, skulptur etc).
Dag 18: Något som kittlar din fantasi.
Dag 19: En förmåga/talang du har.
Dag 20: En hobby som du har.
Dag 21: Ett matrecept.
Dag 22: En webbsida.
Dag 23: En YouTube-video.
Dag 24: Något som kittlar din fantasi.
Dag 25: Din dag, utförligt beskriven.
Dag 26: Din vecka, utförligt beskriven.
Dag 27: Nuvarande månad, utförligt beskriven.
Dag 28: Senaste året, utförligt beskriven.
Dag 29: Hopp, drömmar och planer för nästkommande 365 dagarna.
Dag 30: Något som kittlar din fantasi.

Nu gick luften ur mig. Fullständigt och totalt. Se, det hade varit bättre om jag inte tagit semester i dag!

Dagen är lite obehaglig. Förutom att det känns bakvänt att inte arbeta, så är det så tyst överallt. Inte trodde jag att världen skulle stanna upp så totalt denna meningslösa helgdag som ingen uppmärksammar annat än att den innebär att fredagen blir en klämdag med möjlighet till långledigt.

Det som också dämpar dagen är att det är mulet och vindstilla. Kylan gör att ingen verkar gå ut i dag (jag har varit ute - det var ensamt). Totalt sett så känns dagen olycksbådande. Känslan är obehaglig.

Inte blir saker och ting bättre av att det är torsdag. Torsdagar för mig är värk i hela kroppen efter att suttit stilla i fjorton timmar dagen före.

Längtar till måndag. Arbete stärker kropp, sinne och moral. Vila ger värk och hjärnan mjuknar och skrumpnar ihop. Jag är understimulerad.

Nåja. I kväll kommer helggästen.

Discshop gör reklam i dagspressen att de nu säljer Babels hus från tidigt 80-tal som dvd-film. Självklart nappade jag. Anledningen beror på att jag nu läst flera rapporter på universitetet angående den effekt som tv-serien fick beträffande den svenska sjukvården. Jag minns lite vagt tv-serien och hur deprimerande den var. Då, i min gröngröna ungdom, förstod jag inte samhällskritiken med den opersonliga vården, där patienter inte hade rättigheter utan behandlades som objekt, utan möjlighet till insikt i den vård de fick. Efter att tv-serien sänts skedde ganska drastiska förändringar i vården, främst på omvårdnadssidan. Det ledde också till lagändringar och omfattande utredningar.

Rent historiskt är PC Jersilds skildring ett tidsdokument som jag tror alla bör känna till, särskilt om man arbetar inom vården. Den insikt jag själv fått av att läsa historiska dokument och rapporter, är hur hårt och fort pendeln slår fram och tillbaka inom svensk (och västerländsk) sjukvård. Här tror jag att alla förlorat överblicken och tror att vi gör ständiga framsteg, förbättrar villkor för både patienter (och anhöriga) och personal. Nja, säger jag. Fokus flyttar ständigt. Just nu är det två saker som styr vården i landet. 1. Kostnadseffektivitet, och 2. Patienträttighet. Självklarheter tycker många. Mycket p.g.a. att det är på modet. För bara ett par år sedan gällde prestationsersättning (gör mycket och onödigt, få mycket skattemedel) och en maktfullkomlig läkarprofession som inte lyssnade på politiker eller administration (ekonomer). Kompromisserna har bl.a. varit att chefer inom vården är läkare, för då tvingas de lyssna på kollegor, ekonomer och politiker. Och numera också på patienters intresseorganisationer. Det man också kan komma ihåg är att på 60-talet fanns det inget samarbete mellan sjukhus och primärvård. Olika lagar gällde. Staten var huvudman. Så allt ändras hela tiden och man glömmer det som varit. Och allt det som varit är högst väsentligt med tanke på hur det är i dag och hur det blir i framtiden. Historien påverkar oss. Och Babels hus är ett tidsdokument. Det ska bli kul att nu få återuppleva det hela och se utvecklingen fram tills i dag. Under mina 18 år i vården har precis allt ändrats.

Fråga mig inte vad jag håller på med. Jag har ingen aning. Tiden flaxar förbi mig lika snabbt som lönen hinner passera mitt konto.

Till min förvåning är jag nu ledig några dagar. Därför måste jag blicka ut över kommande veckor.

Vecka 20: Fem arbetsdagar varav två av dagarna är enbart möten.
Vecka 21: Tre arbetsdagar varav två av dagarna är enbart möten.

Fem möten på åtta dagar. Allt är sig likt. Det är väl därför dagarna flyger förbi. Inget gör mig så stressad eller så upptagen som alla möten. Förberedelserna inför dessa möten är omfattande. Dessa möten tar i sig också tid. Efterarbetet är nästan lika omfattande som förberedelserna. Som jag sagt tidigare så förekommer väl möten på de flesta arbetsplatser men i mitt fall är det extremt. Jag har svårt att komma ihåg vad jag säger på vilka möten. Jag ska dra ungefär samma information på alla möten men får anpassa det efter vilka som är övriga mötesdeltagare. Och i allt detta har jag ett ordinarie arbete att sköta men som jag backar ifrån mer och mer. Jag har fått börja prioritera och tyvärr (eller tack och lov) så går alla möten före.

Frågan är om jag nu kan släppa tanken på jobbet i fyra dagar. Jag är så insnöad.