Flärdskrivaren

Här sitter man och har det lugnt och skönt. Med uppdragna ben i soffan, med en sovande katt bredvid sig, en god juridikbok att läsa (hälso- och sjukvårdslagen med kommentarer). Då! Kommer jag på att jag ännu en kväll får panikblogga. Varje år har jag som mål att se om jag lyckas göra en uppdatering varje dag. Ifjol tror jag att jag missade en eller två dagar. Den våndan gnagar fortfarande i mig.

Hastigt och lustigt har jag bestämt mig för att ta ut en semesterdag. Jag insåg att jag har råd med att offra en semesterdag för att få en sammanhängande ledighet i veckan. Särskilt som jag får övernattningsgäst under dagarna fyra.

Snart är det sommarsemester. Det är inte ens tio veckor dit. Sex veckors ledighet känns tilltalande. Jag har ännu inte bestämt hur jag ska tillbringa min semester. Några av helgerna går jag in och jobbar (det gör att jag får längre semester). Jag få besök i ett par dagar i sommar. Men där är en sak som jag kanske måste göra, jag har inte bestämt mig. Jag har en omtenta i höst som jag kanske behöver plugga inför. Om jag gör omtentan. Även om utbildningen ännu inte är över, samt att jag ännu inte haft min sluttenta, så har jag klarat utbildningen. Två av fyra tentor är klara där jag är godkänd. Det räcker. Samtidigt irriterar det mig att lämna något ouppklarat. Så känner jag mig själv så lär jag sitta och läsa in 1 200 sidor på nytt. Som jag trots allt klarade på tentan men föll på räknetalen. Som vi varken skulle kunna, veta eller få på tentan.

Jo, på tal om semester. Undrar om jag inte ska ta semester i jul för förta gången på tio år. Som sagt har jag råd med semester sedan jag fick extra semesterdagar enbart genom att fylla 40. Eller så sparar jag semesterdagarna till nästa år. Eller så börjar jag med arbetstidsförkortning genom att ta ut timsemester. Möjligheterna är många. För när jag tänker efter så har jag arbetat enormt mycket de sista tio åren och inte varit ledig mer än under sommartiden. Somrar där jag, precis som i år, inte har sammanhängande ledighet då jag arbetar mina eller andras helger. Och vad jag vet så har jag den lägsta frånvaron då jag sällan är sjuk. Är jag sjuk så är det aldrig heltid.

Nu förstår jag varför arbetssökande inte får några tjänster via arbetsförmedlingen. Med tanke på vad de har på sin hemsida.

Fortfarande finns det inte så mycket att säga. Det får bli några porriga bilder istället.

Gazzy tvättar sig på sin nya sammetsröda kudde.

Gazzy med husse på samma bild. Med ryggen vända mot varandra.

Spårvagnarna går nära mitt sovrumsfönster. Endast torget utanför skiljer oss åt.

Sent varje kväll, precis före sänggående, inser jag panikartat att jag inte bloggat. Ännu en sådan kväll. Anledningen till det hela beror på att jag inte har något att säga. Jag har haft en orolig helg med Gazzy som inte varit så pigg. Varför vet jag inte riktigt, men det är något som kommer varje vår. Hon blir apatisk, vill inte bli störd, man får inte komma nära henne. Ålderdom? Årstiden? Hon har ett fult sår på halsen efter att ha kliat sig till vansinne efter en matallergichock för en dryg månad sedan (kyckling). Jag försöker lindra, jag försöker finnas i hennes omedelbara närhet, jag försöker hålla koll på henne.

Just nu verkar hon pigg (om man bortser från att hon sover) eftersom hon ligger på skrivbordet bredvid datorn. I 2-3 dygn har hon gömt sig på golvet i ett hörn. Men hon har hela tiden ätit, druckit, gjort sina behov utan besvär. Så kanske jag inte behöver ha ångest när jag i veckan sitter på jobbet?

Självklart är jag orolig. Hon börjar bli gammal och är seniorkatt. Men som sagt, jag har koll på henne. Tidigare år har jag ringt veterinären så jag vet hur jag ska bete mig. Men jag är inte mindre orolig för det. Just nu känns det okej. Läget är under kontroll.

Följande skrev jag 2001:

Enda sorgen jag kan känna är att jag inte kan vara spontan eller impulsiv. Allt kräver största planering, som att resa bort då jag har sprutorna (bromsmedicinen) att tänka på som ständigt ska förvaras kallt. Sedan finns där det där om mitt privatliv. Jag planerar inte leva ensam resten av mitt liv, och frågan är om en eventuell partner kan leva med min sjukdom som periodvis kan vara jobbig.

Till stora delar stämmer det fortfarande. Tyvärr.

Möjligen skulle jag formulerat det annorlunda i dag. Det enda som stämmer ordagrant är första meningen. Ändå är det inget som hindrar mig, som gör att jag undviker eller hoppar över något. Som sagt kräver allt planering och det kan ta väldigt lång tid. Där är så många pusselbitar som ska falla på plats.

Hur orkar jag? Det är en fråga jag ofta får av olika personer. Svaret är väl att jag inte tänker. Jag tänker inte på det, jag tänker inte på svaret och jag tänker inte på konsekvenser. Jag har helt enkelt inte tid.

Mitt arbete betyder inte allt, men där finns delar som både motiverar och engagerar mig. Saker som jag tycker är både intressanta och angelägna. Möter jag motstånd ökar det enbart min envishet till att göra mer och bättre ifrån mig. Jag ger mig aldrig, jag ger aldrig upp. Envisheten har inga bortre gränser.

Min arbetsvecka om 30 timmar blir ofta betydligt mer. Fritiden går åt till att förbereda föreläsningar (skriva powerpoint), läsa in mig på nyheter, fördjupa mig och repetera gamla kunskaper. Ett fritidsintresse som är arbetsrelaterat.

Utöver detta läser jag halvfart på universitetet. Jag kan inte påstå att jag lägger ner mycket tid på det, då jag enbart räknar den fysiska tiden i skolan. Hemstudier förekommer och det är mycket som ska läsas in. Det enda jag kan säga är att jag inte behöver läsa mycket eller ofta. I princip räcker det att jag håller i en bok så kan jag dess innehåll. Nä, kanske inte, men nästan. Jag är en snabbläsare där mycket fastnar direkt i minnet.

Är jag ledig en dag så sover jag. När jag arbetar eller pluggar får jag inte ihop ens fem timmars sömn per dygn. Ett par timmar varje dag är resor. Sedan har jag ett hushåll att sköta. Ett nätliv. Lite tv-tittande. Jag har fullt upp.

Tydligen håller jag ett högt tempo. Något som jag tror att vi alla gör. I mitt fall anses det anmärkningsvärt bara för att jag ett funktionshinder i form av ms. Även om det begränsar mig i vissa avseenden, så förstår jag inte varför jag skulle slå av på takten.

Mest upprörd är väl min läkare. Jag ska ta det lugnt. Jag ska vila. Jag ska inte överanstränga mig. Min ms kan förvärras. Jag är fullt medveten om detta. Det jag protesterar mot är just att slå av på takten. Mår man bättre av att bli fullständigt passiv? Då förlorar jag istället den mentala stimulansen och den fysiska förmågan som jag ändå inbillar mig upprätthålla genom att inte bara sätta mig ner och ge upp. Det känns så. Att ge upp och gå under av en sjukdom som jag ändå inte kan påverka då den är nyckfull och lever sitt eget liv oavsett vad jag gör. Livskvalitet för mig är att försöka leva. Slår jag ner på takten och blir passiv händer ingenting. Jag blir inte friskare. Jag blir inte botad från något.

Det som är lätt att glömma är att jag inte gör något som jag inte själv vill till hundra procent. Jag gör inget som jag finner vara onödigt. Jag prioriterar. Jag gör ständiga och väldigt medvetna val. Ibland drar jag i handbromsen, men bara tillfälligt.

Vill jag för mycket? Gör jag för mycket? Kanske det är så, men jag blundar inte för verkligheten. Tvärtom så är jag mycket medveten om verkligheten. Min verklighet. Möjligheter och begränsningar.

Hur orkar jag? Genom att göra.

När man har färdtjänst anser jag det inte vara okej med följande:

• Utebliven bil kommer 30 minuter för sent trots påtryckning.
• Jag lämnas 15 minuter efter absolut senast framme-tiden.
• Chauffören frågar om han inte kan släppa av mig på andra sidan gatan där det inte finns övergångsställen och där man ska korsa fem körfält plus två buss-/spårvagnsfiler.

Det finns en anledning till att man får färdtjänst beviljat.

Ändå råkade jag ut för ovan under hemfärden från jobbet.

Dock kan jag trösta mig med mitt Ellospaket. Lite nya gardiner till sovrummet.

Plötsligt gick brandlarmet på universitetet en halvtimme innan föreläsningen skulle börja. Paniken spred sig och folk utrymde lokalerna. Utom jag som lugnt satt kvar. Arbetar man inom offantlig förvaltning där det ständigt är test av brandlarm, utan eld, så är man luttrad. Och man får inte använda hiss om det brinner. Jag var inte så pigg på att leta mig ut för att sedan klättra uppför trapporna igen.

Det märkliga var att brandlarmet inte utlöstes i lokaler eller korridorer, men i trapphuset. En tavla kunde berätta att det brann i huset jag satt i, samt i grannbyggnaden. Luftkonditioneringen var igång och jag kände ingen brandrök. Av den anledningen satt jag lugnt kvar.

Efter några minuter kom det en branddykare. Han tittade på mig, sa inget och gick igen. Nä, inget tydde på att det brann. Då kom min lärare (från våningen ovanför) och vi gick lugnt in i klassrummet (vi halvfinnar är av ett segt släkte som inte hetsar upp oss i onödan). Efter en halvtimme släpptes mina klasskamrater in som av rädsla stod utanför byggnaden och befarat att jag brunnit inne.

Eftersom det inte brann kunde vi ha vår föreläsning som planerat. Och jag ses nu som väldigt cool.

Googlar man ”skillnaden mellan de och dem” får man resultatet ”ungefär 4 340 000”. Därför torde det vara onödigt av mig att förklara skillnaden. Ändå tänker jag göra det.

Rent grammatiskt ingår detta under determinativa pronomen. Skillnaden mellan de eller dem är följande:

De = subjekt.
Dem = objekt eller efter preposition.

Behöver jag förklara vad subjekt, objekt och preposition är? Okej.

DE
Subjekt svarar på frågan vem, vad eller vilka som gör något (gör, eller vad som sker = predikat).

DEM
Objekt kan delas in i ackusativobjekt och dativobjekt. Ackusativobjekt svarar på frågan vem, vad eller vilka tillsammans med subjekt och predikat. Dativobjekt svarar på frågan åt, för, till, från vem eller vilka. Byt ut vem och vilka med dem. Här kommer man in på prepositionerna.

DEM
Prepositionerna är bland annat av, bakom, bland, bredvid, efter, enligt, framför, från, före, genom, hos, i, ibland, inom, i stället för, med, med anledning av, mellan, mot, nedanför, om, omkring, ovanför, ovanpå, på, på grund av, sedan, till, ur, under, utan, utanför, vid, åt, över.

Glasklart! Själv är jag utav en slarvig natur, men ska nu bättra mig sedan jag skrivit om vad regelverket säger.

I december ska jag gå en tredagarskurs. Jag fick detta bekräftat i dag. Glad, tacksam och vettskrämd.

Om jag skulle ta och utveckla det lite mer än så. Kursen (privat) är en fortsättning på tidigare högskoleutbildning och ställer ganska höga krav på sina deltagare. Till exempel ska jag besvara skriftliga test som ska skickas in före kursstart. Jag är redan antagen, så det gör ingen skillnad vad jag kan förstå. Vidare ska jag skicka in skriftligt material från min verksamhet där jag ska kommentera innehållet. När det är dags för själva kursdagarna (sammanhängande) ska allt användas vid grupparbeten. Utöver detta är där föreläsningar. Det enda jag inte vet just nu är om jag ska genomgå ytterligare någon form av tentamen.

Kursen är avancerad. När andra i jobbet åker på kurs inbillar jag mig att det mer är av en underhållande karaktär. Men så kostar ju min kurs cirka 26 000 kronor. Innehållet är angeläget och det är bra att man får valuta för summan samtidigt som det ställer krav både på mig och på kursansvariga. Och jag behöver kunskaperna i mitt vardagliga arbete.

Blev det lugnare i dag efter arbetshelgen? Inte alls! Jag fick släppa allt och göra en akututryckning. Även om jag ändå kunde gå lite tidigare har jag sedan under kvällen fortsatt att tänka på allt jag varit med om under dagen. Så i kväll har jag uppdaterat jobbets intranätsida hemifrån samt mejlat elva kollegor. Ingen vila, ingen ro! Jo, nu. Nu kan jag andas ut. Istället är det dags att plugga inför nästa föreläsning på universitetet. Så... ingen vila, ingen ro. Jag flyttar bara fokus.

Efter cirka 200 arbetshelger och tio år börjar det bli kämpigt. Ändå har inte tröttnat på att jobba schema. Aldrig mer än tre dagar finns jag på jobbet, sedan är det någon fridag innan nästa arbetspass. Men helgerna är jobbiga. Anledningen är teknikens framsteg som gör att jag inte fysiskt finns på den arbetsplats jag jobbar för. Det innebär också att jag inte träffar en människa under hela dagen.

Med andra ord så blir jag väldigt trött. Där finns inga naturliga avbrott där man träffar andra människor. Istället sitter jag inlåst (jo, jag är inlåst) där jag ständigt stirrar på en datorskärm där något kan hända som gör att jag måste skriva något urakut. Det gör mig fruktansvärt sömnig och irriterad. Men jag fortsätter att uthärda. Trots allt så motsvarar mitt ob nästan en extra månadslön varje år.

Om jag behöver pengarna? Njae. Nej. Jag är bara sniken och tycker att grundlönen är så dålig att det kompenseras av ob. För det är så att jag inte arbetar fler dagar per år än andra med min tjänstgöringsgrad. Tvärtom. Obekväm arbetstid gör att man får jobba färre timmar. Mina 30-timmarsveckor är i praktiken 28 komma någonting.

Jag måste säga att tekniska framsteg har lett till försämringar vad gäller mitt arbete. Stillasittande. Total avskärmning. Krånglande teknik. Just i dag känner jag mig ganska less på allt. Och i morgon är det åter dags för en arbetsdag. Skillnaden då är att jag inte är ensam eller inlåst.

Årets märkligaste dag. Redan från början var det lite märkvärdigt. Både min morbrors och fars födelsedag*. Ja, det märkvärdiga i det hela har jag skrivit om förr. Om då min mormor dog hemma hos mig och mina föräldrar under min fars födelsedagsfirande. Hon skulle egentligen åkt vidare till sin son för att också fira honom, men hon kom aldrig så långt.

Jag tänker på min far. Det är väl egentligen det den här dagen betyder för mig, men totalt sett betyder 1 maj flera saker.

Min far skulle fyllt 71 år i dag.
Min morbror fyller 76 år i dag.
Min mormor dog för 22 år sedan i dag.

Ska jag vara ärlig så tänker jag på dem alla. Det är väl det som är meningen med dagen.

Nej, min far är inte också min morbror - uppfattar ni det som en felsyftning har ni grava problem.

Det kan inte hjälpas. Jag måste erkänna att jag beundrar Lady Gaga. Tyvärr blir man snabbt trött på låtarna, men hon fullkomligen spottar ur sig låtar. Jo, hon skriver sina egna låtar. Bra låtar. Jag kan förstå att ungdomar av i dag inte riktigt vet vem Madonna är och tycker att hon är en gammal tant. Ändå ser jag likheterna. Madonna stod också för något nytt när hon dök upp och var trendsättare för mode. Men vad Lady Gaga har för stil vet jag inte riktigt. Har hon stil? Klass?

Här är alla hennes stilar från musikvideon Telephone.

Och här är musikvideon. Regi: Jonas Åkerlund.

Ja, äntligen fungerar Youtube på min blogg igen!

Fortfarande känns inget som jätteangeläget att skriva om. Visst, vissa topics har jag, men jag orkar inte utveckla det hela.

- På torget utanför mitt fönster ska träden fällas inom ett par veckor. Anledningen är att handlarna i butikerna tror att de har få kunder p.g.a. att träden skymmer. Tar man bort träden får jag en ödslig stenöken och kisses alla pippifåglar försvinner. Jättedumt! tycker vi.

- Dagens fundering: Vindruvor är gröna eller blåa. Varför är då vin rött eller vitt?

- Dagens Facebookkommentar, alternativt Dagens flärdtjänst:

Fick säga till chauffören att vi inte höll i en kö. Framförvarande bil hade parkerat på en parkeringsplats (inflikad i trottoarkanten, inte ute på vägbanan). Så går det när man följer andra bilar istället för att titta på vägen man kör. Jag är inte bara gps. Jag är trafikledare också.

- Varför kan folk inte stava till: Successivt, öppenhjärtig, omständligt, association, dubblett, original och accessoar? Okej, jag erkänner. Jag kunde en gång i tiden inte stava rätt till exempelorden. Dock har jag bättrat mig. Är det felstavat i dag beror det på slarv, inte okunskap.